Tag Archives: Kina

Lilla Burk

11 Sep

Bild

 

Detta inlägg tillägnas Lilla Burk, född 2007. En av min familjs trogna följeslagare under fem år.

Lilla Burk, denna champinjonfyllda tingest, inköptes när vi bodde i Korea. Men av någon anledning kom den aldrig till användning.

Den blev stående i ett köksskåp. Tills vi flyttade till Tyskland. Där bodde vi i två år, och inte använde vi Lilla Burk därheller.

Vidare till Indien. Där Lilla Burk fick bo i ett nytt köksskåp. Ärligt talat, när jag vid uppackningen i Mumbai hittade Lilla Burk vågade jag inte kika på datummärkningen. 

Tja. Efter ett år i Indien flyttade vi vidare till Kina. Uppackning av hushållet igen. Inklusive Lilla Burk, så klart. Denna gång tittade jag på datummärkningen. 2007, som sagt.

Nu frågar sig intresseklubben såklart varför i hela friden vi aldrig a) använt eller b) slängt ut Lilla Burk.

På den frågan har jag inget svar. Om sanningen ska fram så tyckte jag nog själv att Lilla Burk inte kändes fräsch att använda redan när jag packade upp vederbörande i Tyskland. Min mans åsikt i ärendet var, och är fortfarande, att innehållet i Lilla Burk förmodligen inte är otjänligt som människoföda, men däremot, med stor sannolikhet, är ganska…upplöst.

Jamen släng eländet i soptunnan då, kanske ni vill utbrista.

Jo, det skulle man naturligtvis…men nä….alltså, jag kan bara inte.

För när jag ser på Lilla Burk, vid det här laget lite rostangripen och med gulnande etikett, så framstår liksom vederbörande som ett litet monument över vårt kringflackande liv.

Jag minns kackerlackan vi aldrig lyckades slå ihjäl i köket i Korea. Jag minns köksskåpen i Tyskland, som alltid luktade margarin (nej, jag vet inte varför!). Den olidliga värmen i köket i Mumbai, där vår hemhjälp alltsomoftast stod och gjorde den där jättegoda, korianderdoftande köttbullsgrytan.

Och sen börjar jag minnas en massa annat också. Högt och lågt. Roligt och sorgesamt. Tråkigt och roligt.

Så…nej. Hur ofräsch Lilla Burk än ter sig idag, så åker den in i köksskåpet igen.

Undrar vilket land den ska bo i härnäst.

 

Annonser

Same, same

6 Apr

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.

Made in China

9 Mar

— ENGLISH SUMMARY: I love to try out new products, gadgets and foods. And living abroad, there’s endless possibilities for me to test  stuff that is yet unknown to me. Doesn’t have to be anything fancy – any product from the supermarket will do 🙂 I’ve heard of expats here in China who only buy imported stuff because everything Made in China might be a health-hazard. (Although some of these expats have no qualms about shopping at the fake markets, which I think is slightly double-standardish…). Well, in no way do I ignore reports about hazardous products, and I know there are a lot of Chinese that don’t trust Chinese products either. But I don’t think it is beneficial for your health to be scared of just about everything, either. So I eat quite a bit of China-produced food and, being adventurous (yeah I know, some would call me downright stupid) try everything from chinese laundry detergents to skin creams. The pic above (glamooourish, no?!?!)  is me trying out chinese hair gel. I found it rather good! —

När det gäller produkter av alla möjliga slag är jag inte bara en early adopter. Jag älskar att testa vadsomhelst som är okänt för mig. Och som utlandssvensk har jag i princip oändliga möjligheter att göra så. Weeheeeheeee!

Det finns en hel del expats här i Kina som är ytterst misstänksamma mot allt som är Made in China. De köper helst importerade grejer. Ja, jag har till och med hört om folk som enbart köper importerad mat och importerade hushålls- samt hygienprodukter. Allt från mjölk och kött till tvättmedel, tandkräm och hudkrämer.

Men guuuuuuuud så tråkigt, tycker jag. Jag säger det inte rakt ut. Därtill är jag för finkänslig, eller feg (välj själva adekvat adjektiv). Men om saken kommer på tal berättar jag gärna att jag älskar att snaska på den kinesiska kolan White Rabbit, och att jag just nu testar en kinesisk hudkräm som bara kostar 30 yuan på min lokala supermarket. (Enbart kinesisk text på förpackningen, men å andra sidan såg burken söt och förtroendeingivande ut….).

Vid slika tillfällen har det hänt att folk fixerat mig med en blick som bara kan tolkas på ett sätt, nämligen ”Är du helt från vettet, människa?” Sedan har de sakta skakat på huvudet och med tonfallet hos en oändligt tålmodig förälder, som adresserar ett mindre vetande litet barn, erinrat mig om allt från mjölkpulverskandalen till någon i Kina tillverkad tandkräm som innehållit för höga halter av något kemiskt ämne (minns inte vilket).

Det är förresten inte bara expats som hyser misstankar mot produkter mot både det ena och andra som är Made in China. Det gör många kineser också. Inte minst mot livsmedelsprodukter. Mången som har råd därtill väljer importerade varor.

Och. Nu är det inte så att jag försöker vifta bort att mycket skräp och hälsovådligheter produceras här. Inte alls. Men. Jag tycker inte man kan utgå från att allt är skit. Eller hälsovådligt. Eller bäggedera. Att alla kinesiska producenter fuskar med precis allting. Och om vi nu ska snacka hälsorisker så tror jag inte heller det är särskilt hälsosamt att gå omkring och oroa sig för allt möjligt hela tiden.

Så jag fortsätter att borsta tänderna med kinesisk tandkräm, samtidigt som jag gläds över att den där hudkrämen för 30 yuan funkar riktigt hyfsat på mitt fejs.

Senaste produkten jag testade var hårgel från det för mig okända märket Lucidol-L. Resultatet blev så bra att jag i ett anfall av narcissism producerade den glamorösa bilden ovan. (Funderar allvarligt på att kontakta tillverkaren och försöka kränga bildrättigheterna till dem, hehe).

Och så en sak till. Av de expats som föreläst för mig om vikten av att hålla sig borta från kinesiska produkter är det ett BEAKTLIGT antal som köper både ett och annat på den här stans fejkmarkader. Allt från kläder till billiga DVD-kopior.

Jo. Visst kan man hävda att det minsann är skillnad på en kopierad Gucci-väska och tandkräm.

Men. Man kan också se ett visst samband. Och kanske, får jag drista mig till att påstå, ana en viss dubbelmoral?

Just saying…

Är flaskan snygg så går drycken ner

13 Feb

— English summary: I really don’t like green tea. To me it tastes like hay. But I can endure it when it comes ice-cold out of one of those superpretty bottles (see pic below), in a mix with jasmin tea. And green tea latte I actually like, especially at Costa Coffee, but that’s because it doesn’t taste like green tea, plus the colour is nice 🙂 —–

Den här bloggen lär inte vara välbesökt bland kineser, och tur är väl det, för nu jädrar i min lilla låda kommer här en salva riktad mot den kinesiska folksjälen.

JAG DEKLARERAR HÄRMED ATT GRÖNT TE SMAKAR BLÄ.

Speciellt halvpissljummet grönt te. Smakar vatten med en anstrykning av hö, jämte brända popcorn. Vem tycker hö och brända popcorn är gott? Jag bara undrar.

Maken är inte heller någon vän av grönt te. Han kallar det för något jag nog inte bör nämna i denna bloggoffentlighet. Av artighetsskäl får han klunka i sig en hel del av brygden i tjänsten. Men får han bara grunda med några koppar illstarkt Zoégas på morgonkvisten överlever han.

Något jag själv däremot kan tycka är lite schysst på varma sommardagar är en blandning av kallt grönt te och jasminte. Jag tror att en av anledningarna till att jag tycker det är helt okej är att man kan köpa denna dryck i såhär snygga flaskor:

Smakar bättre ur snygg förpackning.

Och så ska jag erkänna att jag precis upptäckt green tea latte. Det har en jättestark smak av Något (nej, jag tycker inte det är grönt te), och så gör den skummade mjölken och en liten slatt socker sitt till. Allra godast är denna dryck på Costa Coffee, men Starbucks duger också.

På tal om uschligheter så såg jag, när jag var hemma senast, att man kan köpa grönt te i lösvikt med ”svenska” smaker. Jamen ni vet med lite fruktskal och sånt. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag köpte en dutt för att testa.

Det smakade som jag hade kunnat förvänta mig. Som en bunt hö som försöker dölja sig bakom ett hallon. Hahaha. Nice try.

Jag borde ha vetat bättre.

Ljus i mörkret

10 Nov

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Wokad och strimlad liten flicka

27 Okt

En av mina absoluta kinesiska favoriträtter är wokad, strimlad potatis. På kinesiska heter potatis malingshu, och det är vad jag brukar säga till fru L, som är vår ayi (hushållsnära medarbetare), när jag hett önskar att hon ska tillreda denna delikatess de dagar hon lagar middag åt oss.

Men. Det är inte helt lätt. För av någon oherrans besynnerlig anledning brukar jag väldigt ofta för mig att potatis inte alls heter malingshu, utan  xiaopengyou.

Xiaopengyou, vet ni. Det betyder ”liten flicka” på mandarin.

Hrmmmm. Wokad, strimlad liten flicka.

Näääää. Hörni.

Än så länge har jag inte försagt mig. Jag vaktar verkligen min tunga. Försöker skärpa till mig som f-n. Kollar en extra gång i lexikonet innan jag tassar fram till fru L och ber om potatis till middag.

För herregud. Jag kan ju bara tänka mig vad som skulle hända om jag sa fel. Fru L, denna ytterligt rekorderliga kvinna, skulle säkert grabba tag i min dotter och ta med henne hem till sig omedelbums, i pur rädsla för vad jag skulle kunna få för mig att åsamka det oskyldiga barnet. Och säkert skulle hon för hela sin familj, och hela grannskapet, med djupt känd vämjelse deklarera ”svenskar, alltså! Passa er för dem, vad ni än gör. Kannibaler, det är vad de är! Tvi vale!” Ja, och sedan hade hon säkert kontaktat närmaste polisstation, och innan jag vetat ordet av hade jag väl suttit i någon ruskig fängelsecell och telefonledes försökt förklara mig för någon ytterligt frustrerad och irriterad medarbetare på Svenska ambassaden.

Nej, nej, NEJ. Så här kan vi inte ha det. Repeat after me, people (och speciellt jag själv): Potatis: malingshu. Liten flicka: xiaopengyou.

Och inget, inget annat.

Tystnaden som uppstår…

21 Okt

… i min hjärna, när jag ur min brevlåda – ja, snailmail-brevlåda, alltså, den som sitter utanför huset vi bor i – fiskar fram följande meddelande….

?!?!?!

Det enda jag är på det klara med är att 1) meddelandet förmodligen kommit till rätt adress. Längst upp står det nämligen 131, och vi bor just i hus 131 i vårt bostadsområde. 2) Att jag förväntas betala 468 (handskriven siffra) RMB.

Sen verkar det som att denna summa skulle ha varit betald den 3 oktober.

Men för vad? Och till vem ska jag betala?

Det är vid tillfällen som dessa som mitt gränslösa självhat, grundat i det faktum att jag INTE GITTER LÄRA MIG MANDARIN, eskalerar.

Å andra sidan. Även om jag hade läst mandarin i ett halvår nu, eller kanske till och med ett helt år, är jag inte säker på att jag kunnat dechiffrera denna lapp till fullo.

Så. Vad gör jag då.

Jo. Jag fotograferar av lappen med mobilkameran. E-postar sedan till maken, via mobilen. Naturligtvis med fotot som bilaga. Meddelandet som kommer maken till del är kort och kärnfullt. Nämligen: ”Vad f-n är det här nu då”.

Efter en halvtimme mejlar maken tillbaka. Och berättar att det är kabelteveavgiften på 468 RMB som ska betalas. Och att det, längst ner på lappen, finns angivet den adress som jag bör bege mig till för att betala sagda avgift.

Nu vill jag bara påpeka att det inte var maken som geschwint översatte detta. Visserligen pluggar han (till skillnad från sin hopplösa fru) flitigt mandarin, men det här övergick hans horisont. Så han tassade in med lappen till  sin sekreterare, log rart och insmickrande, och bad henne förklara vad det rörde sig om. Vilket hon gjorde.

Jaha. Emedan det verkar som att kabelteveavgiften är long time overdue, så får jag väl åka och betala den First thing Monday morning. Jag har ingen aning om vart jag ska åka, men jag får väl sticka lappen under näsan på Mr. Z, le rart och insmickrande och säga något i stil med ”ummmm … I have to pay….adress?!?!”

Det fixar sig säkert.

%d bloggare gillar detta: