Sorg

Jag befinner mig sedan drygt en vecka i Sverige. Min kära, kära mamma avled för några dagar sedan. Hon fick tillbaka cancern, och den här gången orkade inte kroppen längre.Det gick oerhört fort den sista tiden, hennes tillstånd försämrades mycket snabbare än läkarna hade förutspått. Så det blev en panikbokning av flygbiljett, och jag fick vara med henne de två sista dagarna i livet. Det var på sätt och vis alldeles fruktansvärt, samtidigt är jag så tacksam över att vi fick ännu en liten tid tillsammans.

Det är oerhört mycket tankar och funderingar just nu. Sorg och saknad. Jag är tacksam för alla praktiska saker jag måste ta itu med, begravning, bouppteckning, samt en del fixande för att pappa ska ha det så bra som möjligt framöver.

Det blir nog en annan inriktning än vanligt på den här bloggen framöver. Fast på sätt och vis känner jag mig fortfarande som ett UFO. I en okänd värld, en värld där mamma inte längre finns. Så otroligt overkligt.

Paus för ett tag

Kära bloggläsare, jag kommer inte att kunna skriva något i min blogg under en period. Jag kommer säkert tillbaka, men när det blir vet jag inte. Under tiden hoppas jag att ni får en riktigt skön vår – när den nu kommer…

Otroligt dum fråga

Sjuåringen och hennes bästis blir hemskjutsade från en skolaktivitet av bästisens pappa. Med i bilen är också en dam som sjuåringen inte träffat förut, men hon berättar för mig att det är bästisens farmor. Möjligtvis kan det ha varit mormodern, men hon är rätt säker på att det var farmodern.”Jaha”, säger jag, ”du menar att hon är mest lik din kompis pappa, alltså?”

Sjuåringen suckar och himlar med ögonen.

”Men mamma. Klart att hon inte är lik min kompis pappa. Jag menar, han är ju KILLE. Och hon är TJEJ. Det är ju helt olika!!”

Tja, det så klart…

Det är inte synd om mig

Har varit gräsänka en hel del det senaste året. Maken har rest Asien runt flera rundor, några svängar till Sverige har det också blivit. Ibland har han varit borta två veckor på raken.Av några medmänniskor hemma i Sverige har jag fått en kommentar som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka, nämligen ”men det måste ju bli ensamt och långsamt för dig och dottern därborta, när han är borta så mycket”.

Förlåt, men det här begriper jag inte alls. Att vi saknar honom ibland när han är borta är ju en sak. Men varför måste tillvaron bli ensam och långsam för det? Livet är väl vad man gör det till? Det finns så mycket att göra, dottern skulle kunna träffa kompisar och/eller gå på aktiviteter all sin vakna tid, om hon nu skulle vilja det. Detsamma gäller mig. För det mesta rusar dagarna förbi för oss båda.

Kanske är detta en kommentar som fälls i all välmening, men för mig implicerar den lite att utan en karl i närheten har man som kvinna inget riktigt liv. Kanske speciellt inte när man bor i främmande land, långt borta från den välkänt trygga svenska vardagen.

Tack så mycket, jag har ingen lust att tycka synd om mig själv när det inte finns någon orsak till det, och jag vågar mig faktiskt ut i den koreanska verkligheten på egen hand.
Jag är visserligen ett UFO, men något hjälplöst våp är jag inte. Och folk bits inte mer här än vad de gör i Sverige.

De e’ bar’ å åk

Ska ut på stan och köpa födelsedagspresent, en av dotterns klasskompisar fyller år och bjuder på kalas.Ger mig ner i tunnelbanan. Nu är det så fiffigt ordnat här att man kan beställa bankkort som går att använda som betalkort i tunnelbanan; pengarna för biljetten dras direkt från kontot. Ett sådant kort är jag lycklig innehavare av.

Kommer fram till spärren, där jag som sig bör lägger kortet på en liten detektor. Bommen öppnas icke. En röd lampa lyser och spärren ger nåt fult ljud ifrån sig.

Vadan detta?

Jag är inte på mitt soligaste humör, har inte riktigt vaknat till denna morgon. Erinrar mig att jag för några veckor sedan fick bankkortet utbytt, det hade visst avmagnetiserats. Så det här är ett nytt och fräscht kort, det borde minsann funka.

Försöker igen. Bommen envisas med att inte öppnas. Den röda lampan lyser igen och anordningen missljuder ånyo.

Tänker nu fula och elaka tankar. Om att det här landet hävdar att det är ett i-land och att det är stolt medlem av OECD och så vidare, blablabla, men att man trots detta inte förmår att producera bankkort som funkar som de ska.

Vänder på klacken och beger mig till biljettkassan för att sura och klaga.

Då råkar jag slänga en blick på kortet.

Det är inte mitt silvergrå bankkort jag försökt komma igenom spärren med. Det är mitt likaledes silvergrå, svenska Statoil-kort.

Hoppsanhoppsan. Skäms vådligt för mina nyss tänkta elaka tankar om Republiken Koreas bankkortstillverkningskompetens.

Vänder på klacken igen, rotar fram rätt kort, beger mig till spärren.

Jodå. Grönt ljus.

De e bar’ å åk.

Men Expressen då….

Men hallå Expressen. Lite mer kan man väl kräva av en nätpublikation som utnämnt sig själv till ”Årets digitala dagstidning”.I ingressen till en av de artiklar man drar på just nu, nämligen ”Country-skrällen”, står följande:

”Rednex häpnade expertisen och gick vidare till finalen i Globen”

”Häpnade expertisen”?!?

Fast det är klart. Titeln ”Årets digitala dagstidning” säger ju egentligen inget om hur man behandlar svenska språket.

Ingen kommer undan light-produkterna

Läste Jeannettes inlägg om fett- och sockernoja för några dagar sedan. Handlar bland annat om alla light-produkter på de svenska butikshyllorna. Ja, man kan fråga sig om dessa produkter har något existensberättigande. Förutom för tillverkarna, som nog tjänar stora pengar på dem. Som får allt större del av sina intäkter via folks förhoppningar om (mer eller mindre) lättköpta genvägar till snyggare figur och hälsosammare liv.När jag kom till Korea för snart tre år sedan fanns det inte en enda light-produkt på butikshyllorna. Och hör och häpna: trots detta såg jag långt färre överviktiga koreaner än vad jag ser överviktiga svenskar därhemma. Och det ska ni veta, att medelkoreanen rör sig knappast mer än medelsvensken, så motion har inget med saken att göra.

Vad äter dom då? Jo, ris och soppa blir det både en, två eller tre gånger om dagen. Samt kimchi (saltade och jästa grönsaker) i olika varianter. Detta är tillbehören. Huvudrätten kan till exempel bestå av någon gryta med lite kött, kyckling, eller skaldjur i, samt grönsaker, ibland även tofu. Festar man till det äter man till exempel bulgogi, marinerat kött som grillas vid bordet. Bibimbap är en populär lunchrätt, består av ris, olika grönsaker, lite köttfärs och ett stekt ägg. Detta blandas ihop, en stor klick rödpepparpasta ska också ner i ”smeten”. Vid festliga tillfällen bjuds traditionellt på färsk frukt och riskakor efter maten.

Håller man sig till den här dieten är det svårt att bli överviktig. Visst, somliga delar av den koreanska kosthållningen är inte heller överdrivet nyttig. Koreanerna tycker t.ex. att västerländsk mat är alldeles för salt, men själva får de allt i sig en hel del salt via kimchi och soja.

Ur ett hälso- och viktperspektiv är det dock en sak till som slår mig när det gäller traditionell koreansk kosthållning. Att det är mat som är så ”färsk”. Den tillagas från grunden, av opreparerade råvaror. Halvfabrikat och färdigrätter är inte alls lika vanligt i frysdiskarna som i Sverige. Men i takt med att allt fler kvinnor ger sig ut på arbetsmarknaden här lär det nog bli mer och mer av de varorna. Traditionell koreansk mat tar inte sällan lång tid att tillaga. Tack och lov är det dock billigt att gå ut och äta traditionell mat här.

Igår såg jag faktiskt ”lättmjölk” för första gången i kyldisken. På förpackningen stod det ”well-being”, och så var det en teckning av en supersmal midja med ett måttband runtom.

Inget land kommer nog undan ”light”-trenden. Tyvärr.

Allt handlar om Carola

Är det så lyckat att Carola är med i melodifestivalen egentligen? Själva tävlingen, de andra låtarna och medtävlarna, hamnar ju totalt i skuggan av henne. Tidningarna tycks denna vecka bara vara intresserade av att intervjua henne, rapportera om hennes panikdiet, botoxbehandling och gymbesök.Skit samma vad det är för låtar den här veckan, verkar det som. Huvudsaken är CAROLA. Att hon ska vinna verkar för övrigt redan vara klart.

Gäsp…

Sitt på boll istället för stol

Hasar ni hit och dit på kontorsstolen och hittar inte någon riktigt bekväm ställning? Får ni ont i rygg och lår ibland efter att ha suttit länge vid datorn?Då har jag ett alldeles utmärkt förslag, som jag fått av min pilatesinstruktör. Nej, ni behöver inte rusa iväg och köpa någon ny, ergonomisk superduperdyr kontorsstol. Testa en gymboll istället. Ja, ni vet såna där jättestora bollar som brukar finnas på gym och som man kan utföra diverse övningar med, för att stärka balans, mage och rygg.

Om man köper en tillräckligt stor (min är 65 cm i diameter och jag är rätt kort) går den utmärkt att sitta på. Man placerar benen tämligen brett isär och vaderna nära bollen, så att den inte rullar iväg. Det fungerar alldeles utmärkt för att hålla ryggen rak och aktiverad, skonsamt för låren dessutom.

Nu har jag suttit på boll en vecka framför datorn. Första dagen kändes det konstigt och jag blev trött i ryggen, men ”Übung macht den Meister”, som tyskarna säger.

Dagens fitnesstips, helt gratis från UFOt! Väl bekomme!

Slut i rutan vid matlagningsdax

Det har sina sidor med svensk teve, har vi upptäckt. Plötsligt begriper sjuåringen allt som sägs på teve. Jo, en del förstod hon ju innan också när det var någon engelsk kanal som stod på, men mycket gled (tack och lov ibland…) henne förbi.Men nu får man vara på alerten. Igår stod jag och kokade köttfärssås. Hade satt på den svenska kanalen, det skulle snart bli nyheter. Fast nu var det något program om barns utveckling.

”Mamma”, säger sjuåringen och kommer ut till mig i köket, ”vad betyder det att bäbisar knyter an till sina föräldrar? Vad är det man knyter? Gjorde jag det när jag var bäbis?”

Öhhh. Precis den lättsamma diskussion man vill påbörja när man upptäckt att köttfärssåsen håller på att brännas vid i kastrullbotten, och man samtidigt inser att man för sitt liv inte hittar spaghettiburken (vem fasicken har flyttat på den nudå?!?).

Jag försökte mig på en light-version av begreppet anknytning. Med den lät dottern sig lyckligtvis nöja.

En annan gång vid matlagningsdax hade jag någon av alla triljoner koreanska kabelkanaler på, det var någon av alla triljoner koreanska såpor som spelades upp inför sjuåringens ögon. Koreanska såpor är väldigt renskrubbade och sedesamma, så jag utsatte åtminstone inte barnet för något otillbörligt. Men jag fick springa ifrån då och då, för sjuåringen ville ha utrett vem han i grön slips var, varför tanten med lila klänningen var så arg, om den lille killen i keps var lillebror till hon med flätorna, och om han den söte killen i kostym var kär i flättjejen. Etcetera. Faktiskt var det hela rätt spännande, det slutade med att jag satte mig bredvid henne i soffan för att titta.

Sen fick vi äta bränd skaldjurspaj till middag.

Sens moral: slut i rutan vid matlagningsdax är att rekommendera…