Arkiv | september, 2008

The korean ränder never goes ur

29 Sep

Utomhusbad den 28 september! I Düsseldorf! Undrens tid är ännu icke förbi. Det var inte jag som badade, det var dottern, en födelsedagsfirande klasskompis bjöd på ”poolparty” igår. Hålligånget försiggick i en kommunal badanläggning i närheten, där finns det både utomhus- och inomhusbassänger, och eftersom det var 20 grader varmt och sol ville tösabitarna natuuuuuuurligtvis vara i utebassängen. Jojo!

 Tisdag är sista skoldagen före höstlovet här, dottern och jag åker till Sverige i morgon kväll, stannar 1½ vecka. Nyss ringde jag på hos grannen för att höra om de möjligtvis kan ta in posten medan vi är borta (maken min är inte heller hemma, han är i Korea av alla ställen). Jodå, det gick så bra så, sa snälla grannen. När jag säger ”Vielen dank, das ist wirklich nett von Ihnen” (tack så mycket, det är jättesnällt) märker jag….

märker jag att jag….

….utan att kunna hejda mig….

…..bugar.

Varpå grannen (som är tysk, liksom så många andra människor här i Tyskland…) betraktar mig lite förbryllat och lätt roat.

Shit. You can take a girl from Skåne out from Seoul, but you can’t take Seoul out from the Skåne-girl. Så att säga.

Men det är inte lika illa ställt för mig som för maken, för han bugar fortfarande när han pratar i telefon (även med icke-koreaner). Det gör INTE jag.

Tror jag. Tralala.

Annonser

Fytschli-fytschli-fotsvett

26 Sep

Det började när jag var barn. Bara sådär. Att jag satte mina egna namn på människor. Namn som kunde vara helt bort-i-tok, helknäppa, tokroliga, märkliga eller totalt obegripliga – häpp, de bara kom till mig! Som uppenbarelser, ungefär. Ja, alla ni därute som får uppenbarelser ständigt och jämt vet säkert vad jag menar 😉

Jag TROR att det var människors….vad ska jag säga…fysionomi som inspirerade mig till namnen. Fast jag är inte riktigt säker på hur. Typ en jättelång och smal kille med korpsvart hår, i en klass över mig, han fick heta Iddi-chiddi. Jag tror det var något med hans väldigt framträdande käkben, i kombination med det korpsvarta?!?

En tjej i klassen under mig gick under namnet Tanta Ostapreussa (någonstans måste jag ha hört talas om Ostpreussen). Här var det hennes väldigt stora och väldigt ljusblå (vattniga, för att tala klarspråk) ögon jag fäste mig vid. Självklart namnval, eller hur?

En liten granntjej fick heta Lilla Myyyyeeesli (som ”müsli” fast med ett ”e” i mitten). Fråga mig inte varför.

En skäggprydd granne kallade jag Josen-mosen (med långt ”o”). Don´t ask me why här heller.

En äldre manlig släkting hette i min värld Basta-con-pinnar. Här fascinerades jag av hur han stängde munnen. (?!?!?)

På universitetet hade jag en kursare jag raskt döpte till Fytschli-fytschli-fotsvett. (Trots att jag aldrig märkte av någon fotsvett från vederbörande.)

Och grejen är, förstår ni, att jag fortfarande håller på med detta. DET BARA KOMMER TILL MIG, PEOPLE!!!

Jag har en bekant i 60-årsåldern, lärde känna henne för typ tio år sedan. Genast fick hon namnet Fåglum-fåglum-vette-fåååååglarna (lite långt, jag vet…). Jag tror inspirationen till namnet kommer från hennes näsborrar. De är rätt stora. Eller höga. Eller ska jag säga välvda?

Grannfrun mittemot, hon heter Lilla Odygdspåsen. Jahadå! Men varför?!?! Hon är inte liten (typ 1,80 lång),verkar inte ett dugg odygdig, ser snarare ut som en rekorderlig trettinånting-tvåbarnsmor. Men det är något med hennes käkar (jajamänsan, käkarna igen!), kanske kindbenen också, som får orden ”Lilla Odygdspåsen” att ploppa upp i huvudet på mig.

”Jahaja, nu är Lilla Odygdspåsen ute och tömmer soporna”. Moahahahahaaaaaa! Gode gud, jag kan inte vara riktigt frisk i huvudet.

Men! Genom historien finns det åtskilliga exempel på folk som tjänat pengar på sin galenskap. Så varför skulle inte jag? I Sydkorea vet ni, där finns det ännu nyblivna föräldrar som avlägger visit hos spåmän för att få hjälp med att välja rätt förnamn till sin bebis. Så….kanske jag skulle satsa på en ny karriär som ”visionär namnkonsult”?

Picture it. Folk kommer till mig med små söta bebisar. Jag tittar dem djupt i ögonen, tar in deras fysionomi i sin helhet, andas tungt, blundar, hummar….och säger till slut:

”Välkommen till jorden! Ditt namn ska vara Machu-Pichu-Manga-tomten.”

Vad sägs?

Märkligt

25 Sep

När jag är nervös, eller på helspänn, då får jag ont i tandköttet. Ja, inte någon skärande smärta, men det känns ömt och liksom molande. Lite som att tänderna inte riktigt får plats. (Jodå, tackar som frågar, jag har nyss varit hos tandläkaren och är helt ”frisk i munnen”). Konstigt. Nån som har det likadant?

För tillfället har jag ont i tandköttet för jämnan.

Hon var en han

24 Sep

”Titta mamma, där står ju min fröken!”

Mamman i fråga (det vill säga jag) ser sig omkring i lokalen. Vem är det som avses? Mamman i fråga har inte superkoll på varenda en av dotterns lärare.

”Vem menar du? Hon där med mörka, korta håret? Eller hon med hästsvans”?

”Nejmen MAMMA!” *himlar med ögonen* ”DÄR!!!” *pekar på en stor stark karl i sina bästa år*

”Jajaja, jag ser att det är din klasslärare som står därborta – men vilken fröken menar du?”

”Jamen det är ju honom jag menar!!!” *frustrerad*

Då går det upp för mig. Att min dotter inte snappat att det svenska ordet ”fröken” används för kvinnliga lärare. Och att det faktiskt inte alls är konstigt. Hon har ju aldrig gått i svensk skola. Och dessutom har hon hittills bara haft kvinnliga klasslärare. Som vi därhemma omtalat som antingen hennes ”teachers” (vilket ju är könsneutralt), eller som hennes ”fröknar”.

Hur skulle hon kunna veta att man inte säger ”fröken” om en manlig lärare? Egentligen?

Fast lite komiskt var det ju, speciellt eftersom ”fröken” i det här fallet är en drygt 2 meter lång, skäggprydd herre med melodiös basröst 😉

Jahaja

20 Sep

Det händer stora saker. Eller så gör det inte det. Vi får se.

I Annieverse är egentligen allt möjligt, men det glömmer jag ibland.

Tämligen idiotiskt

19 Sep

Jag vaknade vid tvåtiden i natt, behövde gå på toa. Efter väl förättat värv, när jag hasar mig tillbaks till sovrummet, märker jag att jag inte har ont i höften alls. Och då blir jag så upphetsad och glad av detta faktum att jag inte lyckas somna om på flera timmar. Det snurrar bara ”wow, jag har inte ont, helt fantastiskt” i mitt huvud hela tiden. Helt exalterad är jag.

Inte för att jag har något alls emot att vara lycklig, men mitt i natten, när man ska upp tidigt nästa morgon….tillfället kunde ha varit bättre valt.

Idag är jag ett vrak. Dock ett smärtfritt sådant.

Läkarbesök i turbofart

18 Sep

En av de saker jag tycker fungerar riktigt bra här i Tyskland är sjukvården. Det är möjligt att det finns en hel del tyskar som gnäller över sakernas tillstånd, men hittills är jag imponerad. Inga problem med att få tider vare sig hos allmänläkare eller specialister, och vänligt bemött blir man.

Jag har haft ont i höften i några dagar. Det känns inget när jag går, men när jag ställer mig upp från sittande, och när jag går i trappor, då värker det. Efter att ha kikat i läkarlexikonet och hittat ett antal förfärliga diagnoser blev jag jätteskrämd och ringde tidigt i morse till vår husläkarklinik för att kanske kunna få en akuttid. Smärtan har nämligen tilltagit från dag till dag.

”Jahadu”, kvittrade den alltid lika vänliga läkarsekreteraren glatt, ”det låter ju som om du borde komma idag…nu är det så att två av våra tre läkare är på semester den här veckan, så det är lite…hrm…kaotiskt här, den tjänstgörande läkaren tror jag inte kan hålla tidsschemat alls idag. Men kom du hit så fort du kan, och beväpna dig med TÅLAMOD, så ska vi nog kunna ordna något”.

Jag såg fram emot en hel dags väntetid. Packade väskan med en bok. Två böcker för säkerhets skull (den ena var halvläst). Och med iPoden. Och med en macka (för ev. lunch i väntrummet). Så fort jag fått iväg dottern till skolan rusade jag till mottagningen.

Vänterummat var knökat när jag anlände, inte helt oväntat. Jag fick besked om att jag var placerad i kö för akuttid, men det kunde nog tyvärr dröja någon timme. Det gjorde inget, jag var bara glad över att få komma samma dag.

Sen vet jag inte vad för slags turbomotor tjänstgörande läkare hade kopplat in på sig själv, för efter 25 minuter blev jag inkallad. Förklarade mitt ärende, läkaren ställde lite frågor och klämde på mig. Konstaterade snabbt att jag hade en mindre inflammation. I blixtens hastighet körde hon in en spruta med antiinflammatorisk medicin i höften på mig, frågade om jag hade ibuprofen hemma och ordinerade tre tabletter per dag under tre dagar. En förmaning om att hålla mig i stillhet, en uppmaning att boka in tid för återbesök – och sedan var jag ute i verkligheten igen.

På hemvägen gick jag och handlade mat i livsmedelsaffären, bröd i bageriet – och låste upp dörren till min bostad prick klockan tio på förmiddagen. Inte illa!

Nu har det gått några timmar och jag har knappt någon värk alls. Hoppas ordinationen får fortsatt effekt. I annat fall har jag ju en återbesökstid i nästa vecka.

%d bloggare gillar detta: