Ljus i mörkret

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Något har hänt

Jo, så är det. Något har hänt. Och jag har blivit ledsen. Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Jag ska kanske börja med att påpeka att detta inte har något med min familj att göra. Både make och barn är fullt friska. Och senast jag kollade (för en liten stund sedan)  ligger jag inte i skilsmässa. So far, so good.

Men, vet ni. Det finns en person som stått mig nära i några år. Som har betytt mycket för mig. Och som plötsligt – bara sådär – har stängt mig ute.

Jag vet inte varför. Dörren har bara slagit igen. Jag har inte fått någon förklaring.

Det jag vet är att den här personen går igenom en oerhörd massa skit för tillfället. Och att vederbörande är en utpräglad känslomänniska, av vilken man inte alltid kan vänta sig ett så kallat rationellt beteende.

Men ändå. Jag är ledsen.

För på något sätt har jag upplevt att det rör sig om en tvillingsjäl. Att det har handlat om två solitärer, som av någon anledning haft den stora turen att råka på varandra, och som mycket snart känt igen sig i varandra. Som smidigt har följt med i varandras tankegångar och alltsomoftast kunnat avsluta varandras meningar. Med exakt de rätta orden. Vilket emellanåt har fått oss att skratta förtjust.

Kort efter att vi träffats för första gången hade jag fått veta det mesta om min väns liv. Med kommentaren ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig. Men du känns så bekant, trots att vi nyss har mötts.”

Jag har inte kunnat göra mycket för att hjälpa min vän. Förutom att vara en god lyssnare. Och flera gånger har jag fått höra ”Det räcker mer än väl. Jag är så glad att du finns där, att jag kan prata med dig”.

Vår relation har dock inte varit en one-way-street. Jag har fått mycket tillbaka. Mycket uppmuntran, många gånger då jag själv varit ledsen och modstulen. Även när min vän själv har haft det svårt, har jag fått så många rara ord som värmt, som jag har blivit så glad över att få höra.

Men. Nu är det så här, förstår ni, att jag – precis som min vän – har åkt på en del rejäla smällar i mitt liv. Situationer där jag har litat på folk, men har blivit sviken. Det har fått till följd att misstankar har lätt att slå rot i mig. Speciellt när jag upplever att jag kommer någon nära. Det är väl en slags självförsvar. För även om jag inte är en lika utpräglad känslomänniska som min vän, så är jag … känslig. Jag vill inte åka på fler smällar om jag kan förhindra det. Jag mår verkligen dåligt av det.

Och. Nyligen sa min vän något till mig som fick mig att undra. Som liksom inte alls passade in i bilden. Som kändes … fel. Så därför konfronterade jag vederbörande. Sa som det var. Att det fick mig att bli misstänksam. ”Vad vill du med den här relationen – egentligen? Förlåt, men nu börjar jag undra”, sa jag. Varpå min vän sade sig bli ledsen över min brist på tillit. Att det sagda inte alls var menat som jag hade tolkat det.

Då bad jag uppriktigt om ursäkt.

Sedan trodde jag att saken var utagerad. Det verkade den vara. För den vanliga, innerliga stämningen infann sig igen.

Men så. För några dagar sedan. Så stängdes dörren. Utan några kommentarer. Utan någon förklaring.

Och nu sitter jag här och tänker: vad hände? Var jag inte mer värd än så här? Hade du någon baktanke med den här vänskapen trots allt, och valde att avsluta när du märkte att jag fattade misstankar?

Eller var det kanske tvärtom? Var det så att vi kom varandra för nära? Att jag plötsligt blev en spegelbild av din egen sårbarhet? Och att det speciellt nu, när du har så mycket att tampas med, blev för mycket för dig? För plågsamt?

Jag vet inte.

Men oavsett vilket, så är jag ledsen.  Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Nej, förresten. Ta bort orden ”man kan nog säga”, och ordet ”slags”.

Jag har sorg.

Längtan och sorg

Om drygt en vecka är det dags att lämna Shanghai för sommaren och åka hem till Sverige.

Den här gången är det med blandade känslor. För när vi anländer hem den här gången är ingen ur den äldre generationen – min dotters mormor, morfar, farfar och farmor – med oss längre.

En efter en har de tagits ifrån oss.

Och det känns så tomt, så tomt.

Visst vill jag åka hem. Till mitt kära lilla radhus (som var mina föräldrars hem). Till att påta i min fina lilla trädgård. Till ren och frisk luft. Till mina kära, kära vänner. Till svenska mataffärer, där jag kan köpa allt jag saknar här (svenska chips, plockgodis, pulversåser, räksallad, tunnbröd, leverpastej, filmjölk….och en hel del annat). Till den halvsunkiga pizzerian nästgårds som har sååååå goda pizzor. Till vår bil, och att få köra själv. Vår pålitlige chaufför Mr. Z i all ära, men det ÄR en viss frihetskänsla att kunna köra själv. Till glädjen att se min dotter överlycklig att få fjanta runt med sina svenska kompisar igen. Och så vidare.

Men. Den där tomheten.

Extra ont i hjärtat gör det när andra expat-vänner här (expat = utlandsstationerad) pratar om hur mycket de saknar sin närmaste familj, och hur de se fram emot att snart få vara tillsammans med dem igen.

Aldrig mer. För mig är det ett avslutat kapitel.

Aldrig mer.

Hemma

 

Efter en lång flygresa som blev betydligt längre än vad vi räknat med – ombokning när vi kom till flygplatsen i Shanghai, ett extra byte i Hong Kong samt förseningar i Frankfurt – är vi nu äntligen hemma. Såhär i efterhand tror jag vi ska skatta oss lyckliga. Det är fortfarande kaos på flera europeiska flygplatser, och massor av resenärer som inte kommer dit de ska. Det gjorde vi i alla fall.

Den vackra vyn ovan kunde vi beskåda när vi kom upp i morse. Utanför köksfönstret hänger magnifika istappar.

Idag kör vi till Århus för att äta dansk julefrokost med en god vän. Jetlag är inget hinder. Tjohej.

Nu sitter maken och jag i tevesoffan, dricker Zoégas och njuter en stund av morgonteve. Endast svensk teve svensk morgonteve har. Och eftersom vi fortfarande inte har fungerande tevemottagning i Shanghai (vi har inte tittat på teve på nästan ett halvår!) känns det faktiskt riktigt fräck och high tech att kunna titta på teveutsängningar överhuvudtaget!

Vet i övrigt inte riktigt vad jag ska tycka om den här Sverigevistelsen. Visst, det är alltid skönt att komma hem. Men den här julen….nej, jag vet inte.

Jag vet inte.

Det här med sorg

Först och främst: stort tack för alla omtänksamma och tänkvärda kommentarer till mitt förra inlägg.

Det här med sorg, hör ni. Jag tänkte på det nyss när jag stod och diskade. Tittade ut genom köksfönstret, på de gulbruna löven som singlade ner i raskt takt.
Sorg, tänkte jag. Har jag egentligen sörjt? Sörjde jag verkligen när mina föräldrar gick bort för fyra år sedan? När svärmor dog förra året? När svärfar dog för några veckor sedan?

Det är tveksamt. För jag har inte fällt många tårar, faktiskt. Jag har inte grävt ner mig. Har inte klätt mig i svart. Åtminstone inte av den anledningen. Har jag haft svarta kläder beror det på att jag tycker det är snyggt.
Däremot har jag, som jag beskrev i förra inlägget, varit arg. Riktigt förbannad på de här människorna som har dött ifrån mig. Och jag är det fortfarande. Riktigt djävla ilsken är jag, faktiskt. Ja jag VET, det är oresonligt. Men det är så jag känner, ändå.

I övrigt har jag de senaste veckorna fokuserat på trevliga saker. Har umgåtts med trevliga människor. Gått på luncher, fikat, börjat utforska Shanghais enorma utbud av aktiviteter, sevärdheter och shopping. Jag har varit glad, jag har haft roligt – och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. För jag minns vad min bloggkollega Peter skrev till mig i samband med min mammas bortgång. Någon dag innan hon gick bort smet jag iväg från hennes sjukhussäng för att äta lunch. Gick sedan och köpte mig ett par nya jeans. Solen sken så vackert denna kalla marsdag och jag gick tillbaka till sjukhuset, glad över mina fina nya jeans. Men sedan fick jag gruvligt dåligt samvete. Shoppa jeans när ens egen mamma ligger som en tärd och avmagrad liten fågelunge, bara skinn och ben, i en sjukhussäng? Vad var jag för avskyvärt avskum?!?
Då skrev Peter något i stil med det här: kom ihåg att din mamma vill se dig glad, inte ledsen. Och det tog jag fasta på, för så var det ju. Mamma älskade mig, när jag var glad var hon det med. Precis som jag själv blir lycklig när jag ser min dotter lycklig.

Ibland undrar jag om det är så att sorgen inte har hunnit ikapp mig. En kär vän berättade en gång för mig att det tog åtta år innan sorgen över makens död hann ikapp med henne och slog till med full kraft. Så kan det ju också vara. Inte minst för att jag, som de flesta andra, har fullt upp med vardagslivet. Det är hämta och lämna och komma ihåg dotterns aktiviteter, hämta och lämna, hjälpa till med läxor, tömma diskmaskinen, storhandla…ja, ni vet. Dessutom landade jag för inte sedan i ett helt nytt land. Det tar sin tid att komma i ordning. Dessutom är jag en av dessa duktiga flickor som har Luther på axeln och ”plikten framför allt” som mantra. Som inte gärna sätter sig själv främst.

Eller så är det på det viset att sorg kan ta sig olika uttryck hos olika människor. Man kan sörja på olika sätt.

Vad vet jag.

Nä hörni, nu borde jag stryka tvätt. Plikten framför allt 😉

I övrigt grunnar jag lite på vad jag ska göra mitt liv, här i Shanghai. Det finns så många alternativ. Lite klyschigt men ändock: livet är fullt av möjligheter.

Men det är ett ämne som tarvar ett eget blogginlägg. Kanske blir det ett sådant framöver.

Vem står på tur?

”Det är som om någon har lagt en förbannelse över mina jular”, sa 12-åringen dystert för några dagar sedan. Och jag håller med henne.

Som vanligt ska vi åka hem till Sverige i jul. Och vi har sett fram emot det, mycket.

Men i onsdags kom telefonsamtalet som förändrade saker och ting. Det var min man som ringde mig. Han hade nyss talat med sin pappas bästa kompis hemma i Sverige. Som hade berättat att hans pappa var död.

De hade varit ute och promenerat tillsammans. Svärfar fick en hjärtinfarkt, föll ihop och dog. Inte mycket mer än 70 år fyllda.

Jag är så otroligt trött på det här döendet, ska ni veta. 2006, på våren, dog min mamma. Ett par dagar innan vi skulle hem till Sverige (vid bodde i Seoul då) för att fira jul samma år dog min pappa. Som ni nog kan gissa blev den julen väldigt….annorlunda.
Och så förra året. Då dog min svärmor. Ännu tommare blev den julen.

Och nu.

Min dotter har nu inga far- och morföräldrar kvar. Och det kommer att bli väldigt märkbart vid juletid, eftersom vi alltid brukade fira julen tillsammans, allihopa.

Jag vet inte, det här döendet. Det kryper in en kyla in i mig. Färgerna i tillvaron försvinner. Grått blir det.

Samtidigt kommer känslor som inte är så trevliga. Jag är arg på de döda. Framför allt på mina svärföräldrar. Herregud, de var ju inte mycket mer än 70. Vad är det för djävla sätt att gå och dö då? Vuxna människor! Ni kunde väl för f-n skärpt till er lite. Motionerat lite mer. Ätit mer grönsaker. Eller nåt. Det kanske hade hjälpt.

Sen finns det en fundering inom mig som är ännu otrevligare. Det är när jag iskallt tänker ”Jaha, då har vi betat av den äldre generationen då. Okej. Men det finns inget som säger att det är slut på döendet på ett tag nu. Det kan lika gärna fortsätta – idag, imorgon, om en vecka, om en månad. Kanske om ett år. Vem blir det då? Min man? Jag själv? Vår dotter? Hur länge har vi kvar tillsammans?”

Iskallt tänker jag denna tanke. Om och om igen.

Det här är vad jag väljer – trots allt

Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.