Arkiv | september, 2007

Vårt kylskåp stinker så härligt

30 Sep
30 september kl. 09:56

…av kimchi.

Igår kunde min man inte hålla sig längre, han åkte ner på stan och uppsökte den legendariska Immermannstrasse. Och han kom inte hem tomhänt.

Immermannstrasse förstår ni, det är ”Lilla Tokyo” här i Düsseldorf. Faktum är att Düsseldorf har den största japanska communityn i Tyskland. Det bor cirka 10 000 japaner här i stan. Många av dem jobbar på Toshiba, Toyota, NEC och andra japanska företag. På Immermannstrasse finns en uppsjö japanska restauranger och butiker, allt från mataffärer till bokhandlar.

Även för den koreanska kolonin i stan (inte lika stor som den japanska) är Immermannstrasse poppis; här finns några koreanska restauranger och bl.a. en japansk-koreansk supermarket.

Det var till den affären min man begav sig igår (tipsad av koreansk kollega på jobbet), och han kom hem med en överfull matkasse och solsken i blick.

”Åh. Det var ju som att kliva in på Core Mart på Itaewon. Allt man kan önska sig!”, sa han och packade lyriskt upp koreanskt ris, tre sorters kimchi och lite annat smått och gott.

Så vår lördagsmiddag blev lite multikulti. Lite fusion cooking. Eller, hrmmm, kanske snarare confusion.

En flaska australiensiskt rödvin, fläskkotletter med svampsås, Kartoffelpuffer (påminner om potatisbullar, fast plattare) och kimchi.

Till och med nioåringen åt kimchi med god aptit. Den klassiska, rödpeppriga kinakålsvarianten (nedsköljd med mycket mjölk). Tur var väl det. Med tanke på hur andedräkten ter sig dagen efter.

Idag befinner man sig liksom i Korea när man öppnar vår kylskåpsdörr och tar sig en sniff.

P.S. Som framgår av bilden kom vi inte tomhämta hem från Ikea heller! D.S.

Annonser

Skincare med UFOt

27 Sep
27 september kl. 08:11

Nu fortsätter jag lite på badrumstemat, men inriktar mig på en speciell badrumsrelaterad aktivitet, nämligen hudvård.

När jag var i Sverige senast gick jag på ansiksbehandling (presentkort från mina snälla svärföräldrar), och hudvårsterapeuten på salongen rekommenderade mig att använda produkter utan mineraloljor, eftersom dessa kan täppa till huden och ”göda” pormaskar och annat skit.

Nu vet jag inte om detta är sant eller inte – därom tvistar de lärde, enligt vad jag har läst mig till – men jag tänkte att jag kunde testa i alla fall. Har därför kört med några produkter från Dermalogica ett tag, och visst verkar de vara bra, men HU vad dyra de är!!!

För någon vecka sedan shoppade jag runt i downtown Düssseldorf, och upptäckte då en tysk kedja vid namn dm Drogeriemarkt. De är lite som Kick’s. Smink och hudvård och schampo och hårspännen och sånt. Fast på dm Drogeriemarkt kan man även köpa barnmatsburkar, blöjor, kosttillskott, rengöringsmedel, biodynamiska juicer och hälsogodis.

dm Drogeriemarkt har en egen serie med hudvårdsprodukter utan mineraloljor. Den heter Alverde. Har testat dag- och nattkräm, de passar min hud jättebra. Och ännu bättre är att de är billiga. 30 ml dagkräm kostar cirka 30 svenska riksdaler. Betydligt billigare än inhemska konkurrenten Weleda. Det kan man ju leva med!

Så kommer ni till Tyskland och vill shoppa krämer och sånt bör ni inte missa denna kedja. Man kan botanisera här hur länge som helst.

Fy tusan, nu låter jag som en dålig reklamfilm. But what the heck. Jag är ju inte bara mamma utan även seriös hudkrämskonsument.And I’m worth it.

Möjligt tillfälligt avbrott

27 Sep

Jo hörni…

…ikväll ska UFOt liksom på vinprovning och efterföljande middag, med ett gäng andra svenska tjejer här i byn…

…eh…så om ni inte hör något av mig under fredagen så vet ni varför…

%*@:-(

%-6

Prost!

😉

Badrumbadrum

25 Sep
25 september kl. 10:13

Tyskar är – precis som koreaner – väldigt förtjusta i badrum. Ett fräscht badrum, helst då helkaklat och med två handfat och allmänt stiligt designat, det är vad tyskarna vill ha. Och de knör gärna in så många badrum som det bara går in i bostaden.

Vi har två badrum, men jag undrar faktiskt om inte arkitekten drack lite för många Frankenheimer när han gav sig i kast med ritningarna.

Båda våra badrum ligger på ovanvåningen. Det minsta, som vi använder som gästbadrum, har duschkabin och handfat. Men ingen toalett. Kissnödiga gäster får vackert knalla en trappa ner till gästtoan.

Vårt stora badrum har duschkabin, badkar, toalett och två handfat. Vi tycker allt det är lite för stort. T.ex. är det dubbelt så stort som makens och mitt sovrum. Men det är väl för att vi inte är tyskar och därför inte inser hur viktigt det är med ett spejsigt badrum.

Men. Det finns en sak som är mer värt att gnälla över, om man nu vill gnälla. Kolla in bilden ovan.

Stora, rejäla fönster är väl i och för sig trevligt, men i ett badrum?!? Speciellt när de stora fönstrena ger grannfamiljen bredvid prima insyn?

När våra grannar befinner sig i sina barns rum, eller i föräldrasovrummet, kan de i detalj följa med i vad vi har för oss i vårt badrum.

Jajaja. Vill de se mig borsta tänderna eller kladda på mig mascara är det väl okej. Det bjuder jag på.

Om jag ska uträtta något mer toalettstolsrelaterat väljer jag däremot alltid gästtoaletten.

Ifall jag har glömt att veva ner persiennerna i stora badrummet, och behovet är av så trängande art att nedvevande liksom inte hinns med.

Musslorna regerar

23 Sep

Mina svärföräldrar är här i några dagar. De har ju varit jättenyfikna på hur vi har det här i Tyskland. Hur byn ser ut, hur det artar sig med bostaden, hur det är i nioåringens nya skola, and all that jazz.

Igår gick vi ut på byn och åt. Min man och jag tänkte att ”nu ska vi bjuda dem på något gott och traditionellt, det är ju kantarelltider dessutom, finns säkert en massa goda rätter med kantareller”.

För så är det på tyska restauranger. I alla fall de som serverar traditionell tysk mat. Förutom standardmenyn är det väldigt säsongsbundet. På våren är det Spargeln som gäller. Sparris, alltså. Över hela linjen. Restaurangerna har plötsligt XX antal möjliga och omöjliga rätter med sparris att erbjuda. Och den senaste tiden har det varit Pfifferlinge som gäller. Kantareller. Schnitzel med kantarellsås. Stuvade kantareller. Kantarellpasta. Etceteraetcetera.

Så döm om vår förvåning när vi kommer in på Zum Einhorn, en sån där riktigt urgemytlig gammeldags tysk restaurang.

Skogens gula guld är putz väck. Inte en enda kantarell står att uppbringa.

För nu, ser ni, nu har vi kastats in i musselsäsongen. Nu är det bara musslor som gäller. Muschelnmuschelnmuscheln. All the way, baby, all the way.

Men det är ju gott det med.

Kul konversationsöppnare

21 Sep

När vår dotter gick i internationella skolan i Seoul hade barnen en timmes undervisning i koreanska varje vecka. Syftet var väl mest att ungarna skulle få bekanta sig med språket lite, lära sig de vanligaste artighetsfraserna, kanske lära sig läsa lite också. Dessutom var det en del kuliga saker de fick göra; t.ex. ”baka” egna riskakor och självklart testa olika sorters kimchi, pröva koreanska trummor, leka lekar och sånt. (De koreanska barnen på skolan hade dock mer intensiv ”hemspråksundervisning”.)

Så döm om min förvåning när barnet börjar tredje klass på internationella skolan här i Düsseldorf (som även den kör på engelska) och det står en timmes tyska per dag på schemat! Här verkar det vara meningen att de ska lära sig tyska ”på riktigt”. I och för sig har ju många ungar på skolan engelska som modersmål, men för en hel del (inklusive vår nioåring) blir tyskan språk nummer tre (modersmålet inkluderat) att sätta tänderna i. Men inte mig emot. Det är ju helt otroligt vilka fenor barn är på att lära sig ett nytt språk. Lite orättvist att man inte har samma ”uppsugningsförmåga” som vuxen…

Dottern testar nya ord och meningar på mig varje dag. I eftermiddags, när jag hämtade henne på lekplatsen, rusade hon emot strålande emot mig med orden:
”Guten Tag, Mutter, wie geht es? Ich kann nicht kochen!”

Ja, det var ju ett lite annorlunda sätt att öppna en konversation på – why not?

😉

Mmmmm….Leberknödel!

20 Sep
20 september kl. 14:15

När jag var liten hatade jag lever. Det var det äckligaste jag visste, smakade bara beskt och segt.

Min mamma lagade mestadels väldigt god mat. Så jag undrar varför det blev som det blev när det var lever på middagsbordet. Hon stekte den rakt upp och ner. Kokt potatis därtill. Aldrig någon sås eller stuvning. Beskt, torrt och tråkigt.

Av detta skäl har jag aldrig smakat lever sen jag flyttade hemifrån. Har skytt det som pesten.

Men. Här i Tyskland tog nyfikenheten överhanden. En dag när jag inte hade något bättre för mig botaniserade jag några timmar i en välsorterad livsmedelsaffär. Och hittade bland annat den här burken. Leberknödelsuppe. Det låter ju tyskt och rejält och mustigt. Man kanske trots allt skulle våga testa?

Hörni, det är jättegott. ”Knödlarna” smakar lite som köttbullar faktiskt. Okejokej, en viss leversmak, men inte alls beskt. Nej, fint kryddade är de, och harmonierar utmärkt med buljongsoppan.

Så nu äter jag inte sällan Leberknödelsuppe till lunch. Och är lite nöjd med att jag återerövrat levern.

För övrigt är ju den tyska maten inte helt olika den svenska (i alla fall om man jämför med den koreanska…). De traditionella rätterna är väl lite fetare och ”tyngre”. Men jag tycker generellt att maten smakar ”mer” här i Tyskland. Det är mer smak i råvaror (kött som grönsaker och frukt) och i tillagade rätter. Ibland är tyskarna lite väl förtjusta i salt, dock.

%d bloggare gillar detta: