Same, same

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.

Made in China

— ENGLISH SUMMARY: I love to try out new products, gadgets and foods. And living abroad, there’s endless possibilities for me to test  stuff that is yet unknown to me. Doesn’t have to be anything fancy – any product from the supermarket will do 🙂 I’ve heard of expats here in China who only buy imported stuff because everything Made in China might be a health-hazard. (Although some of these expats have no qualms about shopping at the fake markets, which I think is slightly double-standardish…). Well, in no way do I ignore reports about hazardous products, and I know there are a lot of Chinese that don’t trust Chinese products either. But I don’t think it is beneficial for your health to be scared of just about everything, either. So I eat quite a bit of China-produced food and, being adventurous (yeah I know, some would call me downright stupid) try everything from chinese laundry detergents to skin creams. The pic above (glamooourish, no?!?!)  is me trying out chinese hair gel. I found it rather good! —

När det gäller produkter av alla möjliga slag är jag inte bara en early adopter. Jag älskar att testa vadsomhelst som är okänt för mig. Och som utlandssvensk har jag i princip oändliga möjligheter att göra så. Weeheeeheeee!

Det finns en hel del expats här i Kina som är ytterst misstänksamma mot allt som är Made in China. De köper helst importerade grejer. Ja, jag har till och med hört om folk som enbart köper importerad mat och importerade hushålls- samt hygienprodukter. Allt från mjölk och kött till tvättmedel, tandkräm och hudkrämer.

Men guuuuuuuud så tråkigt, tycker jag. Jag säger det inte rakt ut. Därtill är jag för finkänslig, eller feg (välj själva adekvat adjektiv). Men om saken kommer på tal berättar jag gärna att jag älskar att snaska på den kinesiska kolan White Rabbit, och att jag just nu testar en kinesisk hudkräm som bara kostar 30 yuan på min lokala supermarket. (Enbart kinesisk text på förpackningen, men å andra sidan såg burken söt och förtroendeingivande ut….).

Vid slika tillfällen har det hänt att folk fixerat mig med en blick som bara kan tolkas på ett sätt, nämligen ”Är du helt från vettet, människa?” Sedan har de sakta skakat på huvudet och med tonfallet hos en oändligt tålmodig förälder, som adresserar ett mindre vetande litet barn, erinrat mig om allt från mjölkpulverskandalen till någon i Kina tillverkad tandkräm som innehållit för höga halter av något kemiskt ämne (minns inte vilket).

Det är förresten inte bara expats som hyser misstankar mot produkter mot både det ena och andra som är Made in China. Det gör många kineser också. Inte minst mot livsmedelsprodukter. Mången som har råd därtill väljer importerade varor.

Och. Nu är det inte så att jag försöker vifta bort att mycket skräp och hälsovådligheter produceras här. Inte alls. Men. Jag tycker inte man kan utgå från att allt är skit. Eller hälsovådligt. Eller bäggedera. Att alla kinesiska producenter fuskar med precis allting. Och om vi nu ska snacka hälsorisker så tror jag inte heller det är särskilt hälsosamt att gå omkring och oroa sig för allt möjligt hela tiden.

Så jag fortsätter att borsta tänderna med kinesisk tandkräm, samtidigt som jag gläds över att den där hudkrämen för 30 yuan funkar riktigt hyfsat på mitt fejs.

Senaste produkten jag testade var hårgel från det för mig okända märket Lucidol-L. Resultatet blev så bra att jag i ett anfall av narcissism producerade den glamorösa bilden ovan. (Funderar allvarligt på att kontakta tillverkaren och försöka kränga bildrättigheterna till dem, hehe).

Och så en sak till. Av de expats som föreläst för mig om vikten av att hålla sig borta från kinesiska produkter är det ett BEAKTLIGT antal som köper både ett och annat på den här stans fejkmarkader. Allt från kläder till billiga DVD-kopior.

Jo. Visst kan man hävda att det minsann är skillnad på en kopierad Gucci-väska och tandkräm.

Men. Man kan också se ett visst samband. Och kanske, får jag drista mig till att påstå, ana en viss dubbelmoral?

Just saying…

Inertia Train

”Inertia Train” – the place for me to be?

 

— Short English summary: since the year of the Dragon promises drama, and I REALLY had enough of personal drama last year, maybe I should just hop on the Inertia Train – see pic above – and hope for some peace and quiet 😉 —

 

Då har det kinesiska nyåret firats och vi är inne i Drakens år. Mycket mer om detta har jag inte att säga rent generellt, det finns ju miljoner andra bloggare som beskriver kinesiskt nyårsfirande i ord och bild. Det här är inte någon kunskapsblogg. Det här är en ego-blogg, om ni inte redan har märkt det. Egoegoego.

Så … det jag har att säga om Drakens år, ur ett ego-perspektiv alltså, det är att jag inte är helt bekväm med att det karakteriseras som ett dramatikens år. Inte minst för mig som är en orm (Om du är intresserad vad Drakens år har att bjuda på för din del, kolla här). Dramatik fick jag så det räckte och blev över förra året. Thankyousobloodymuch. Ormar som jag uppmanas att ”watch and wait for the year to pass”. Kanske jag ska tillbringa detta drakår på ”Inertia Train” (se bilden ovan)? Där borde ju fridens liljor råda, tycker man. ”Flying Chair” tror jag att jag ska hålla mig borta från, dock…

Jajaja. Happy drakår, alla!

Jag jobbar på nyårslöftet

För alla er som undrar kan jag meddela att jag lever än, och är tillbaka i Shanghai. Att jag inte skrivit här på ett tag beror till stor del på att jag har skrivit. På min roman, alltså. Än så länge tar jag således mitt nyårslöfte på allvar, och det får ni gärna glädjas med mig åt 😉 Men det innebär också att det tidvis blir lite tyst här. För ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Med skrivande. Och dessutom händer det ju inte så mycket när man mest sitter hemma och plitar.

Men … ibland tar jag mig faktiskt ut i verkligheten också. Allra helst med min kamera. Har verkligen känt mig inspirerad att fotografera de senaste månaderna. Och det känns som om fotograferandet kompletterar skrivandet på något vis. Dessutom får jag ju röra på benen lite och andas frisk luft. Hrmmm förresten, kanske inte frisk luft. Snarare utomhusluft. Jaja, jag får lite luftombyte.

Så på tal om mitt skrivande och fotograferande kan jag ju passa på att köra lite skamlös self-promoting här och länka till mina andra bloggar – skrivarbloggen och fotobloggen. Ifall ni saknar mig gruvligt 😉

Min skrivarblogg (där jag skriver om det mesta som hör mitt författande till – komplett med utdrag ur mitt alster)

Min fotoblogg

I övrigt stundar här firandet av det kinesiska nyåret. Lika viktigt för kineserna som julfirandet är för oss svenskar. Men nog tycker jag att kineserna är lite värre än oss när det gäller presentinköp. På Carrefour, där jag handlar mina dagligvaror, går det knappt att knö sig in i dessa dagar. Fullkomligt överbefolkat av folk som kryssar runt med kundvagnar TILL BRÄDDEN fyllda med presentförpackningar innehållandes allt från Danish Buttercookies, hårvårdsprodukter och sprit. Därför har jag nu anammat strategin att endast frekventera en av de svindyra dagligvaruaffärerna som riktar sig till utlänningar. Där kan man fortfarande kippa efter andan bland importerade ostar från Schweiz och franska viner. And I’m so worth it.

Må gott, alla!

Let there be light

Normally, this blog is in Swedish. But some entries I feel can appeal to non-Swedish speakers too. So I write them in English. Like this one.

Not too long ago, somebody hurt me. I was very sad. In fact, I still am. A piece of my heart is broken. But anyway. When this happened, the weather was dreary. So I spent a lot of time inside, looking out into the gloominess, getting even sadder.

At some point, I felt I had to pull myself together and get out into the fresh air. Well, maybe ”fresh” isn’t the right word. I live in Shanghai, after all 😉 But I think you know what I mean. I needed a change of scenery. A change of air. A chance to get distracted.

So I took my camera with me and went downtown. To Hongkou district, a central part of Shanghai that isn’t as glitzy as the Bund or Pudong. It’s a bit run-down and devoid of popular tourist attractions. Hongkou is my favourite photo spot in Shanghai. There is a certain atmosphere about it that I like.

I wandered the rainy streets for a couple of hours. And believe it or not, but my mood lifted minute by minute. The misty, rainy sky made everything look dreamy, a bit mysterious and very intriguing. I took a lot of photos I am very pleased with. (You can see them here.) I was happy and excited like a little kid about all the photo ops that kept popping up on the streets that I walked. I really had a great time.

And now comes the best part. I found a pretty, smallish new sidewalk right by Huangpu river, and chose it for getting back to the car. It looked I was the only one using it – not very surprising, since it serves more sightseeing purposes than rapid movement…and since this wasn’t exactly popular sightseeing weather.

After a couple of 100 meters or so, I suddenly saw a big, yellow umbrella before me. As I came closer, I saw that it belonged to a well-dressed Chinese man in his fifties. He was standing at the balustrade, quietly looking out over the river and the city. Now and then, he took a slow sip from a soda bottle. Other than that, he didn’t move. He looked so serene and peaceful, and somehow, that made me very peaceful too. And happy, of sorts. To see this business guy taking some time out. On his very own. With a quiet, barely noticeable, smile on his face. For me, on that particular day, there was something very comforting about his presence.

I stopped a couple of meters from him. Leaned against the balustrade and shared the view with him.

The photo above is what we saw.

When I came home, and went through the photos I had taken, and saw this particular one, the first thing that went through my head was:

Let there be light. Over Shanghai, and in my heart.

And that is my story.

Pekpinnepoesi

Denna något kylslagna men soliga novembersöndag har maken, dottern och jag njutit av Tiger Hill i staden Suzhou, som ligger cirka en timmes bilfärd västerut från Shanghai. Tiger Hill är en naturskön kulle, vars namn lär härröra från det faktum (?) att kullen ser ut som en hukande tiger. En av sevärdheterna här är den 47 meter höga Yunyan Pagoda. byggd på 900-talet, som man även skulle kunna kalla ”Det lutande tornet i Suzhou”.

I det vackra Tiger Hill fann vi även en annan sevärdhet, nämligen de charmiga skyltar på FULLSTÄNDIGT OEMOTSTÅNDLIG Chinglish (dvs engelska som är direktöversatt från kinesiska, av någon som inte har någon jättekoll på engelska språket…) vilka förmanar områdets besökare att besinna sig och uppföra sig ordentligt. Understundom har denna skylt-Chinglish rent poetiska kvaliteter….

Här följer bilder på några finfina skyltar – håll till godo, all you Chinglish-lovers out there 😀

Inte vilken ”green” som helst, nejdå, the ”lush green”, minsann!

Ren och skär poesi.

Kärlek, people. That’s what makes the world go round.

”Vibrant” var ordet.

Ja, här gör man bäst i att skänka en tanke åt alla parkarbetare som rensar ogräs och har sig i sitt anletes svett. 

Säkerhet framför allt.

Fattar inte riktigt. Men det låter seriöst.

‘

Tender loving care är som sagt aldrig fel.

”Humid road” – hmmmm…här kan man få en massa associationer…

Skönt att veta att man är i säkerhet. Hrmmm.

Det här var min favoritskylt. Prosaiska grejer som toaletter i kombo med ”distant views”, ”clear waters”, blue sky” och ”happy life”. Kärlek 😀 .-D

Respect, people.

Ja förresten, här är den berömda pagodan. Här ser den inte ut att luta, men det gör den.

 

Ett kärt återseende

Idag var jag på koreanskt badhus i sällskap med goda vänner. Det finns ett slags ”Koreatown” här i Shanghai, och där har jag varit som hastigast en gång förr, dock inte för att, som nu, rentvå mig.

När vi bodde i Seoul gick jag både en och annan gång på badhus, för att sitta en stund i jacuzzin, svettas i bastun och – höjdpunkten – bli renskrubbad av rejäla baderskor. Och eventuellt avsluta med en ordentlig portion koreansk husmanskost i badhusets cafeteria.

Så dagens besök var ett kärt återseende. Bland annat blev jag skrubbad till omåttlig bäbisrumpemjukhet av en energisk baderska, och därefter masserad med flytande honung. Jodå! Allt till priset av cirka 160 riksdaler.

Efter badhusvistelsen tänkte jag att nu när jag ändå är här i Koreatown kan jag ju lika gärna slinka in på någon koreansk supermarket och kanske hitta någon godbit.

Och då blev det så lustigt, ser ni.

För där gick jag bland hyllor med för mig välkända produkter. Och blev alldeles lycksalig när jag hittade flera av mina, eller familjens, gamla favoriter.

Dotterns favoritsnabbnudlar, den med sås av svarta bönor. Makens favoritkimchi. (Kimchi är mjölksyrade grönsaker,  inlagda i någon kryddblandning som innehåller chilipeppar och vitlök). Det där schampot jag brukade köpa, som luktar så starkt av ginseng.

Och jag insåg att jag blev precis lika lycksalig – på ett lite vemodigt sätt – av att se det allt detta, som jag blir när jag träder in på Ica efter ett halvårs Sverigefrånvaro och siktar Västerbottenost.

Det kanske är helt normalt, men det känns allt lite udda ändå. Jag menar, jag är ju trots allt … inte korean. Men fyra år sätter uppenbarligen sina spår…

Hem åkte jag förresten med två rejäla shoppingkassar fullastade med snabbnudlar, koreansk choklad, rostat sjögräs smaksatt med sesamfrön , och två sorters kimchi. Samt en flaska soju (koreansk motsvarighet till snaps, kan man ev. säga). Som jag egentligen inte tycker är något vidare. Men, men … för den goda sakens skull 😉

Ljus i mörkret

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Det blev en dag på stranden

I söndags fick maken råda i fråga om val av trivsam aktivitet. Jaja, någon gång måste han ju ändock få säga sitt.

Jag blev inte helt förvånad när han sa ”nämen ska vi inte köra en runda och se vart vi hamnar?” Det är liksom en av hans specialiteter.

Vi enades om att köra söderut, tills vi hittade en kustremsa. En sådan skulle nämligen finnas, enligt den ohyggligt otympliga kartbok över Shanghai med omnejd som maken införskaffat.

Och. Tro det eller ej. Efter cirka tre mil anländer vi till staden Jinshan. Där vi, tack vare utmärkt skyltning, lyckas lokalisera Jinshan Beach.

Vilken härlig dag på okänt territorium det blev, hör ni. Temperaturen låg runt 20 grader. Himlen var blå. Solen sken. Allt var fröjd och gamman.

För mig, som ofta vistas mitt inne in the hustle and bustle of centrala Shanghai, med allt vad det innebär av trängsel och stressad mänsklighet som örlar än hit och dit, så var det verkligen befriande att få komma ut till lugnare nejder – och inte minst, att se fridfulla, avslappnade stadsbor.

Mammor och pappor som bygger sandslott med sina barn. Mor- och farföräldrar som lycksaligt köper den ena glassen efter den andra till de små guldgrynen. Unga förälskade par som sitter och vänslas vid vattenbrynet. Lite äldre (typ 70 plus) par som makligt promenerar omkring, hållandes varandra i handen. Drakflygare. Fnissiga kompisgäng i 20-årsåldern som fotograferar varandra i alla möjliga och omöjliga poser. Och. Inte minst. En ARMADA av lyckliga unga par som kommenderats ut för bröllopsfotografering i strandbrynet. Alternativt i vassen.

Ytterligare en höjdpunkt var att äta kanderade jordgubbar. Rätt så gott. Men de stenhårda kärnorna (hur f-n kom de in i jordgubbarna?!?!) kunde jag nog varit förutan…

Jamen då konsulterar vi kartboken dårå. A-ha! Jamendåså. Klart som korvspad.

Men titta! Jinshan City Beach! Inte så pjåkig!

Vi körde igång med att välja lunch vid det lokala gatuköket. Det blev bland annat grillspett. Allt tillagades on demand av herrn till vänster.

Valet föll på fisk- och lammgrillspett. Samt några portioner kalla nudlar med kryddgrönt. Riktigt mumsigt. Fem grillspett, två portioner nudlar och två flaskor vatten gick för övrigt på 35 RMB, vilket är ungefär lika mycket i svenska riksdaler.

Sen kollade vi in brudparsfotograferingar. Det blev några stycken. Alldeles förtjusande var de, allihopa.

Därefter begapade vi tivoliattraktionerna. Dock fegade vi ur – åkte ingenting själva. Men den här såg ju lite spännande ut. Nästa gång, kanske?

Ja, och sen kom hon förbi, tanten som sålde något ätbart. Först trodde jag det var körsbärstomater, men…

…maken är ju inte den som är den, han ska ju tvunget testa. Och det visade sig vara kanderade jordgubbar. Med kärnor i! Hmmm. Jaja, det var faktiskt rätt gott (dotterns skeptiska min till trots).

På den här platsen fanns det stora skyltar som omtalade att det var strängeligen förbjudet att fiska, men, pfffffft, vem bryr sig en sån här gudomlig höstdag (förresten, precis när jag tagit det här kortet spankulerade två poliskonstaplar förbi, utan att röra en min när de såg de här herrarnas aktiviteter…)

På tal om förbud så fick man inte cykla i vassen heller. Om man nu skulle komma på en sådan befängd idé.

Innan vi åkte hem siktade vi tre små öar. De heter för övrigt Da Jinshan (det stora gyllene berget), Xiao Jinshan (det lilla gyllene berget) och Fu Shan (det flytande berget). Så nu vet ni det.

Tja, och på väg hem till Shanghai blir man naturligtvis lite lagom mästrad. Såsom det anstår en kinesisk motorväg.

Mer om mig – i bloggutmaning

Av Elisabeth har jag fått en utmärkelse med tillhörande bloggutmaning. Det tackar jag för! Tycker alltid det är trevligt att få gagga om mig själv (är jag exhibitionist, eller vad?)!

1. Varför började du blogga?

Jag började blogga efter att jag och familjen flyttade till Sydkoreas huvudstad Seoul för ett antal år sedan. Jag arbetade då som frilansöversättare, men ville återuppta mitt kreativa skrivande som legat i träda…väldigt länge. Sedan tonåren, typ. Och i Seoul fanns det ju alltid något att skriva om … det räckte med att sticka näsan utanför dörren, så fick man genast ett uppslag!

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inte vet jag. Att underhålla min kreativa ådra, kanske. Samt – i bästa fall – kunna roa mina medmänniskor. Inte minst genom att skildra hur man kan känna sig som ett gigantiskt UFO i en annorlunda kultur. Fast det blir en del allmängiltigt trams också 😉

Jag har precis gått i gång med ytterligare en blogg, En roman blir till. Där skriver jag om att skriva … närmare bestämt om att skriva en roman, vilket jag håller på med just nu. Jag kommer förmodligen att lägga ut lite utdrag ur berättelsen, och hoppas på feedback. Samt att kanske att få kontakt med andra som sitter och skriver på berättelser.

3. Vilka bloggar följer du?
Tio-femton stycken, av varierande karaktär. Främst sådana som innehåller vardagsskildringar – vare sig vardagen försiggår i Sverige eller någon helt annanstans.

4. Vad har du för favoritfärg?
Svart och grått. Usch vad deprimerande DET lät nu då! Jag får väl kasta in lite blått också. Både ljust och mörkare. Samt någon cerise färgklick.

5. Vad har du för favoritfilmer?
Gillar allt möjligt, både djupare och mer lättviktiga filmer. Låt se nu … bland annat Lost in Translation (kanske inte så förvånande?!?), Speer und Er (om Hitlers favoritarkitekt Albrecht Speer), Mona Lisa Smile, det mesta av Hitchcock, LA Confidential, Goodbye Lenin, The King’s Speech…the list goes on and on …

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Som medföljande till en utlandsstationerad make har jag ju haft förmånen att besöka en mängd intressanta länder redan. Men Japan ligger högt på listan. Har i och för sig varit några dagar i Tokyo, men vill besöka Kyoto också. Sedan kan jag tänka mig Filippinerna, Kambodia och Burma. Och Nordkorea. Är huvudsakligen intresserad av Asien.

Slutligen ska utmärkelsen/utmaningen skickas vidare. Jag skickar den till följande personer:
Selma

Anne

*P*

Marina 

Lotta