Arkiv | maj, 2010

Mor-dotter-tvist om bling-bling

24 Maj

Det känns VÄLDIGT udda, måste jag säga. Att min elvaåring plötsligt – hur i hela friden gick det till?!? – har samma skostorlek som jag.

Tänk. För bara ett litet, litet, tag sedan. Dessa pyttepyttepyttesmå snutt-fötter. Bara några centimeter långa (hon var prematurfödd i vecka 32 och tillväxthämmad).

Ja du milde.

I förra veckan var det något hallabaloo på hennes skola. Där är det så att varje år får femteklassarna dela in sig i grupper och göra en ”Exhibition” på något tema. De får samarbeta, tre-fyra stycken, om att göra en presentation på teman som t.ex. ”Medicinska landvinningar under 1900-talet” eller ”Telefonins utveckling”. Eller något helt annat. Mycket planscher och powerpoint och broschyrer och annat blir det.

Hur som helst. Kulmen är den kväll då eleverna ska presentera sina verk för sina föräldrar. Det är mycket nerver och bildspel och strejkande bakgrundsmusik, svettiga handflator, innovativa skulpturer och gudvetallt. Och många barn som vill vara finklädda, kvällen till ära. Däribland min dotter.

På eftermiddagen valde hon sin favoritklänning. Och sen kom krisen. Då hon upptäckte att fasen, hon har ju inga passande skor till!

Dottern har nämligen bara tre par skor. Ett par crocs, ett par jätteslitna flipflops, och ett par gympadojor. Hon tyckte inga av dessa passade till sin piffiga kinesiska sidenklänning. Och jag var väldigt böjd att hålla med.

Så. Nöden har ingen lag, vi hann inte rusa ut och köpa något passande. Hon fick låna ett par glitter-å-glamour-flipflops av sin ömma moder. Den ömma modern tänkte att de förmodligen var för stora, men att barnet till nöds kunde manövrera sig fram med dem på fossingarna. De glittrade så grant, det kunde ju vara värt besväret.

Döm om den ömma moderns förvåning då flipflopsen passade barnet PERFEKT.

”Dom är så fina, och nu är dom mina, haha!” utbrast det lyckliga barnet. Varpå jag sa ”det kan du bara glömma, snuttan lilla. Du ska vara glad för att du överhuvudtaget får låna dem.” Varpå det lilla spöket pep ”Men dom är ju jättesnygga på mig.” Varpå jag sa ”dom är MINA, det är jag som är mamma och jag som bestämmer, och förresten är jag är större och betydligt starkare än du (varpå jag spände mina biceps och därvidlag skänkte min PT en tacksamhetens tanke).  Varpå den kvicktänkta lilla människan hävde ur sig ”men haha, jag har vassare tänder än du, för mina är så mycket nyare än dina!”

Hrmmm. På den vägen är det. Efter ännu en stunds käftande TROR jag att vi har kommit överens om att vi får låna skodonen av varandra.

Det är dom här bling-blingiga sakerna tvisten gäller.

I övrigt kan jag förtälja att Exhibition-kvällen var en succé.

Annonser

Helt outstanding jävla jätteotroligt!

21 Maj

Jag tror knappt att det är sant.

Sitter här vid skrivbordet och stirrar på datorskärmen. Scrollar fram och tillbaka. Läser igen och igen.

Det ÄR sant.

I pulled it off, after all.

Min historia har nått sitt slut. På sidan 258.

Jag är så  hysteriskt lycklig att jag inte ens förmår gråta av glädje. Vilket jag trodde att jag skulle göra när jag nått fram till de sista orden. Jag är alldeles för matt, hjärnan känns som vore den urblåst.

Tänk. När jag satt där förra sommaren och funderade, i ett trevande försök att få till det allra första stycket. ”Orkar jag mer än tio sidor blir jag förvånad. Kanske, kanske blir det en liten novell”, tänkte jag.

Jag är stolt över mig själv, även för att jag bevisat för mig själv att jag har en sjuhelvetes självdisciplin. Förra sommaren, vet ni, då satte jag upp målsättningen att skriva en historia, som skulle vara klar till nästa sommar. Och jag rodde det i land. Det hade varit så lätt att INTE göra det. Att istället flumma runt här i Mumbai och ägna mig åt att upptäcka diverse indiska märkligheter. Shoppa runt och luncha/fika med väninnor. Eller ligga vid poolen på klubben och bara ta det lugnt. Men jag har faktiskt hunnit med lite av allt detta också. Hur det nu har gått till.

Jag är inte säker på varför jag egentligen satte upp den här målsättningen. Kanske ville jag testa mig själv? Det kan vara en del av sanningen. Men jag minns också ett Oprah Winfrey-avsnitt jag såg en gång. Då Oprah sa, att enligt henne var meningen med livet att utvecklas. Att hitta det man verkligen vill göra, och att göra det.

Det avsnittet har jag aldrig glömt. Det är som om jag har en bandspelare i huvudet, och den har spelat upp Oprahs ord varje dag för mig. (Ibland, måste jag tillstå, har jag varit alldeles förbannat trött på denna tjatiga människa, hehe.)

Att historien nått sitt slut innebär inte att mitt arbete är färdigt. Nej, nu ska jag gå igenom alltihopa från början. Korrekturläsa. Redigera. Kolla stavning, fundera över om styckes- och kapitelindelningen är bra eller behöver ändras. Kolla faktauppgifter. Komplettera person- och miljöbeskrivningar här och där. Kanske lägga till och dra ifrån lite. Kontrollera att det inte finns några lösa trådar eller motsägelsefullheter. Detta är vad jag tänkte ägna en del av sommaren åt, därhemma i Sverige. Och innan jag sätter mig på flygplanet på väg tillbaka till Asien i höst så ska jag ha skickat iväg manuset till ett förlag.

Sen får vi se vad som händer.

P.S. I förra veckan dök det faktiskt upp en idé till en ny historia i huvudet på mig. Kanske kan det bli något…

Only in India…

16 Maj

…finns det en inhemsk cola som döpts till Thums up. Jamen hallå, finn ETT fel? Vilken lustigkurre kom på att det var så himla käckt att felstava thumbs? Eller är det – o fasa – ett misstag?

Och förresten finns det bara en thumb på bilden ovan. Inte flera thumbs. Om jag nu ska vara petig.

Hursomhelst. Jag har inte smakat drycken i fråga, men min bästa väninna här (som är från Polen) anser denna brygd vara det mest vederstyggliga hon någonsin har smakat. Min egen make, däremot, tycker att den är riktigt schysst. Smakar ungefär som colan vid namn ”XL” som fanns i Sverige (eller åtminstone i Skåne) för ett antal år sedan.

Sen vet jag inte om det är ”only in India”, men följande meningsutbyten jag varit vittne till/själv har varit involverad i på senare tid här i Mumbai är ju lite småroliga i alla fall:

Servitören: OK, a beer…would you like to order a pint of beer, sir?

Annieverses make: Sure, a pint sounds fine.

Servitören: Sorry sir, we don’t have any pints.

Annieverses make: ?!?!?!

*********

Annieverse: I think I would like a lebanese chicken roll.

Killen i snabbmatshaket: Sure, madame.

Annieverse: By the way, how large are the rolls? I’m pretty hungry, but I don’t know if I would need one or two.

Killen i snabbmatshaket: They are normal size, madame.

Annieverse: Ehhh?!?! OK. I’ll take one, please.

14-18 graders sovtemperatur? Inte i slummen i Mumbai, direkt…

11 Maj

Läste i nätupplagan av FASS idag att med god sömnmiljö bl.a. menas en temperatur på 14-18 grader i sovrummet.

Va?!?! 14 grader! Nä fy!

Det här är inte första gången jag läst någon svensk artikel (eller har hört någon svensk förståsigpåare hävda) att man sover bäst i svala temperaturer. Men lustigt nog har jag aldrig sett någon förklaring till varför det skulle förhålla sig så. Och dessutom undrar jag: alla dessa människor som lever på mycket varmare breddgrader än vad svenskar gör – sover de verkligen så mycket sämre? Och är det i så fall bevisat att det är sovtemperaturen som är boven i dramat? Här i Mumbai är det 35 grader idag, och om ni inte har förstått det redan är det inte direkt alla som har luftkonditionering hemma. Snarare ett fåtal. Med en fläkt kan man väl få ner temperaturen några grader – men inte mycket mer. Det är väl som att svära i kyrkan – men jag undrar om inte folk här sover ungefär lika bra eller dåligt som folk därhemma.

De här rekommenderade temperaturangivelserna påminner mig om en annan ”vedertagen svensk sanning”, nämligen den att välling är den optimala födan för småfolk från några månader och uppåt. Men herregud! Tänk på alla barn jorden runt som överlever UTAN att någonsin ha sett en droppe välling! En beaktlig del av dem växer sig dessutom stora och starka. För indirekt implicerar ju vällingpåbudet att vi i Norden ger våra barn mycket bättre föda än någon annanstans. Och det borde väl tyda på att vi är bättre föräldrar, om man hårddrar det? Dessutom blir jag beklämd varje gång jag läser inlägg i frågespalter där en panikslagen mamma eller pappa undrar hur hon/han ska få den lilla att konsumera vällling – för det ”måste” väl ändå barnet göra? (För övrigt HATAR jag svenska kvällstidningarnas barnsajter på nätet. Redaktörerna för dessa sajter måtte verkligen hata föräldrar. Det finns hur många artiklar som helst om hur fel man kan göra som mamma och pappa. Fel mat, fel kläder, fel leksaker, fel slags uppfostran, fel antal syskon….det är ju bara en massa sånt hela tiden! ”Värsta hälsomissarna vi utsätter våra barn för” – ta bort!!!)

Sverige är verkligen inte det enda land jag bott i där folk älskar att komma med moraliska pekpinnar och mer eller mindre illa underbyggda teorier om hur saker och ting ÄR och BÖR vara. Men. I ett land som är så pass välutvecklat som vårt, med en så pass välutbildad befolkning, tycker jag det vore skick och fason att understundom bemöda sig om att tänka och tala längre än näsan räcker.

På tal om något HELT annat är det mangosäsong här just nu. Har precis satt i mig en hel, solmogen mango. Det var så gott  att jag nästan blev tårögd.

Helt underbart!

5 Maj

”Mamma, varför ser inte Mumbai ut som Munnar?” sa dottern och suckade när vi tog en promenad längs slingrande bergsvägar, omgärdade av hisnande vacker, frodigt grön natur den första kvällen efter ankomsten till Kerala.

Ja, det kan man verkligen fråga sig.

Omgivningarna runt den lilla staden Munnar i östra Kerala är nog något av det vackraste jag sett. Blånande berg, intensivt blå himmel, tropisk grönska, illgröna teodlingar som klättrar upp längs bergen – man tror nästan man ser i syne. Det är som om Gud mixtrat med färginställningarna på något sätt.

Delstaten Kerala är speciell på många sätt. Som turist kan man välja mellan bergssemester med besök på te- och kryddplantager, avslappnat beachliv och lazy days på någon husbåt i vattensystemet Backwaters. Här finns något för alla (milde tid, jag låter som värsta turistbroschyren!!). Men sedan är Kerala också intressant politiskt sett. Delstaten styrs av ett kommunistparti (har varit vid makten i omgångar sedan 50-talet) som skapat någon typ av välfärdssamhälle, åtminstone med indiska mått mätt. Sjukvården håller hög klass, läskunnigheten är den högsta i Indien (90 %), barnadödligheten är betydligt lägre än i andra delstater och den gränslösa fattigdom man konfronteras med dagligdags i t.ex. Mumbai syns inte här.

Det trevliga med Kerala tycker jag också att det är lagom laid-back. Allt går i ett långsammare tempo, även i halvmiljonstaden Kochi. Folk verkar mer avslappnade och nöjdare med tillvaron. Och Kerala är ännu så länge betydligt mindre exploaterat och turistifierat än t.ex. Goa.

Jag måste säga att det både trevligt och nyttigt att få se att Indien inte bara är grått, skitigt, dammigt och genomkorrumperat – att det faktiskt finns indiska politiker som inte bara tänker på att berika sig på folkets bekostnad. Till Kerala åker jag väldigt gärna igen.

På dagsutflykt i bergen kring Munnar…

Kan det bli vackrare?!?

Änglatrumpeter i form av enorma buskar…

Elefant on duty…

Spanande apor…

Klassisk indisk glassbil…

Från en vacker blomsterpark…

Efter åskvädret….

Välkänd nuna i Kerala.

%d bloggare gillar detta: