Vi ses nästa år!

Kärlek, vänskap, hälsa, glädje, trygghet och harmoni under 2006 önskar UFOt er alla, över en uppringd, småseg förbindelse, parat med ett koreanskt tangentbord…

Mörrrrkt…

Sverige är underbart, fast mindre så på vintern tycker jag. För jag har väldigt svårt för mörkret. Klockan halv fyra är jag fullt redo att borsta tänderna, säga nattinatti och tryna ner mig i sängen. Och jag är ändå lyckligt lottad, ty jag vistas i Skåne, jag kunde ju ha befunnit mig i Norrland (inget ont om denna landsända i övrigt, vill jag påpeka).Gääääääsp.

I Seoul är vintervädret inget vidare heller, oftast åtminstone 10 grader kallare än i Skåne, ackompanjerat av friskt bitande vindar, och noll snö, bara oaptitligt grått och smutsbrunt. Men det finns en viktig, förmildrande omständighet, och det är tillgång till dagsljus. Solen ger sig inte förrän vid halv sex-sextiden på kvällen. Det resulterar faktiskt i en märkbar skillnad i min energi- och aktivitetsnivå.

Gääääääsp.

Nu blir det en stark kopp Zoégas, bryggd av en likaledes gäspande make.

Varför ska man duscha, egentligen?

Eftersom jag befinner mig i landet där jag utan problem kan läsa vad det står på alla förpackningar i affären har jag ägnat mig lite åt denna exotiska syssla under de senaste dagarna.Och då har jag, i brist på vettigare tankeverksamhet under dessa juldästa mellandagar, funderat lite på det här med duschkrämer.

På var och varannan förpackning kan man läsa att innehållet är ”välgörande” och ”återfuktande” samt gör huden ”smidig och len”.

Ingenstans står dock att huden blir REN. Jag är kanske lite udda, men jag duschar för att bli REN.

En stunds förvirring vid pumpen

För det första: tack till alla som kommenterat inlägget ”Julklappen ingen kan ge mig” nedan. Ja, jag ska nog kontakta lämplig instans och tala om vad jag tycker. Att någon måtta får det väl vara, även i julnatten. För så är det, banne mig.Mamma mår bättre, tackar som frågar.

Så till dagens omvända kulturkrock.
Skulle tanka bilen. Kör in på macken. Folktomt. Är det stängt, månne, undrar jag när jag stannat bilen. Nääää, det står att det ska vara öppet. Och det är tänt därinne. Men var i hela friden är personalen?

Och då slår det mig. Just det. Jag är i Sverige. Jag är i landet då jag förväntas lyfta på min söta lilla rumpa, hasa mig ut ur mitt fordon och själv betjäna pumpen, otroligt nog. Om jag sitter kvar och väntar på att några pigga mack-pågar och -töser ska skutta fram med ett leende på läpparna, buga och raskt effektuera tankningen, då lär jag få sitta här till dödagar. Samt göra mig till grym ovän med den kö av andra presumptiva tankare som raskt lär bildas bakom mig.

Håhåjaja. Bara att trippa ut alltså, och ur hjärnvindlingarna plocka fram manualen med titeln ”Såhär tankar man själv”.

Livet är hårt ibland.

Vad ska man säga om detta?

Av förklarliga skäl är jag inte så uppåt idag, det är kanske därför jag hänger upp mig på denna insändare, publicerad i gårdagens Kvällsposten:”Att det ibland är tekniskt fel på bankautomaterna, kan jag förstå. Men sedlar som kommer ut på fel håll är galet – jag vill ha pengarna rättvända i plånboken. Så snälla ni som fyller på bankautomaterna – vänd på slantarna!
Vän av ordning”

Strindberg hade rätt. Det ÄR synd om människorna.

Julklappen ingen kan ge mig

Det är ju själva fasen att man ska behöva bli arg såhär i juletider.Min mamma, drygt åttio, har kotkompression (ihoptryckt ryggkota) på grund av urkalkning. Det upptäcktes för några månader sedan, och periodvis resulterar det i kraftiga smärtor i rygg och höft. Hennes läkare har sagt att värken kommer att avta, resten av ryggraden måste anpassa sig till den skadade kotan, hitta ett läge som fungerar. Tyvärr kan detta ta tid. Under tiden får hon äta Panodil när värken sätter in.

Men ibland hjälper inte Panodil. Som i natt. Hon hade så ont, kunde knappt röra sig eller prata. In till akuten kom hon. Och blir där uppläxad av en läkare. Han ville veta om det verkligen tvunget att åka in – det var ju mitt i julnatten? Han upprepade detta flera gånger – mitt i julnatten, ska det verkligen vara nödvändigt att åka in till sjukhuset då?

Säger man så till en 80-åring som har så ont att hon knappt kan röra sig eller prata? Jag skulle bra gärna veta hur han motiverar sitt agerande. Får man på läkarutbildningen lära sig att det är helt okej att säga såhär när man har dragit nitlotten att jobba på julafton? Ja, jag undrar verkligen.

Den enda julklapp jag skulle velat ha i år är att mamma slapp den här eländiga värken illa kvickt. Det är en julklapp som ingen människa kan ge mig. Jag kan bara hoppas på att den dyker upp ändå.

Under tiden får jag vara glad över att karln åtminstone gav henne några starkare värktabletter.

Ny affärsidé, såhär i juletider

Denna vecka har jag understundom ägnat mig åt något så originellt som att åka in till stan och jaga diverse julklappar. Min jakt har bland annat fört mig till butiker som Elgiganten och Siba (pappa är i behov av en ny rakapparat).Och då har det plötsligt slagit mig, med förfärande kraft:
Jisses Amalia, det verkar inte finnas några affärer som säljer riskokare i det här fina landet!

Det tycker jag är lite konstigt. För efter drygt två år i Asien är jag totalt tillvand. Riskokare är en fantastisk uppfinning. I med ris, vatten och salt, slå på strömbrytaren och det sköter sig självt. Ingen passning, ingen risk för överkok. Totalt genialt. Och har svenska hushåll plats för allt från vattenkokare till bakmaskiner och assistenter borde de nog kunna knö in en riskokare med. Svenskar äter ju ändå en del ris.

Om jag inte vore så oföretagsam av mig hade jag nog funderat på att försöka sälja in konceptet i Sverige.
Men kanske är det någon av er, kära läsare, som känner sig hugad att testa?

I så fall: från UFOt till er alla, varsågoda, en möjlig affärsidé!

Fulpaket

Och första pris i kategorin ”Årets fulaste julklapp” går till…*trumvirvlar*…Annie alias UFOt! Som lyckats slå in ett par morgontofflor i ett paket som ser ut som ett halvt demolerat hustak med avslitna elledningar hängandes runt sig! Applåder och fanfarer, välkommen upp på scen nu och ta emot utmärkelsen!Min mor har önskat sig ett par morgontofflor från Korea, och de är så konstruerade att själva överdelen är ganska styv, man kan alltså inte klämma ihop dem och göra ett platt paket. En skokartong hade varit piffigt, men en sån har jag inte. Så jag lindar papper om tofflorna au naturelle och tejpar och har mig.

Du mamma, det blir inte så snyggt, upplyser dottern mig om när hon går förbi. Tell me about it. Snett och vingt och märkligt toppigt längst upp. Där uppe på takkrönet, så att säga, släpper tejpfan dessutom hela tiden. Försöker kamouflera det tjocka tejplagret med massor av presentsnöre. Men när jag drar snöret mot saxen för att krusidulla ihop det blir snöret, som uppenbarligen är av sämsta tänkbara kvalitet, bara rakare och rakare. Gör ett nytt försök till krusiduller. Då går snörfan sönder.

Börja om från början, börja om på nytt…som om det skulle bli bättre, då.

Exotiska trafikvanor

Alltså. Maken och jag är inne i stan och jagar julklappar. Vi ska gå över gatan, en rätt stor genomfartsled. Framme vid övergångsstället kollar vi åt vänster och höger, förvånansvärt nog är det bara en bil i sikte, den närmar sig snabbt övergångsstället. Vi står snällt och väntar på att den ska passera.Men. Väl framme vid övergångsstället stannar den ensamma bilen laglydigt så att vi kan gå över. Maken och jag tittar förundrat på varandra.
”Sverige är fantastiskt”, säger vi samtidigt.

Tune in and fade out

Det känns lite märkligt att plötsligt begripa allt vad som sägs runtomkring en. I Korea har jag nu kommit så långt att jag ofta begriper temat för folks konversationer (i tunnelbanan, affären etc). Jag hajar t.ex. att samtalet rör barnens skola, något populärt teveprogram eller priset på kinakål. Inte mycket mer.Men här i Sverige zoomar alla möjliga kommunikationsbitar helt begripliga in i huvudet på mig, det är nästan så jag kan bli lite matt av att förstå allt.

Och vissa saker hade jag helst inte begripit alls. Som igår, när jag satt på bussen hem till svärföräldrarna, efter att ha ätit pizza med några väninnor inne i stan. Nöjd och glad efter en trevlig kväll, och tämligen pizzadäst (gav magen en riktig chock tror jag, för riktig pizza är jag inte bortskämd med i Korea), hamnar jag bakom två unga pigga tjejer som uppenbarligen går på restaurangskola. Och de diskuterar I DETALJ allt vad de har tillagat de senaste dagarna…julbordsdelikatesser, pajer, varma smörgåsar och gud vet allt.
Örrrrrrk, precis vad jag inte ville höra något om, med en rejäl, fettdrypande pizza makligt skumpandes omkring hos verkmästaren i magen. Kom av bussen rätt så groggy.

Nästa busstur ska jag nog beväpna jag mig med mp3-spelaren. Tune in, fade out.