Tag Archives: chaufför

Tystnaden som uppstår…

21 Okt

… i min hjärna, när jag ur min brevlåda – ja, snailmail-brevlåda, alltså, den som sitter utanför huset vi bor i – fiskar fram följande meddelande….

?!?!?!

Det enda jag är på det klara med är att 1) meddelandet förmodligen kommit till rätt adress. Längst upp står det nämligen 131, och vi bor just i hus 131 i vårt bostadsområde. 2) Att jag förväntas betala 468 (handskriven siffra) RMB.

Sen verkar det som att denna summa skulle ha varit betald den 3 oktober.

Men för vad? Och till vem ska jag betala?

Det är vid tillfällen som dessa som mitt gränslösa självhat, grundat i det faktum att jag INTE GITTER LÄRA MIG MANDARIN, eskalerar.

Å andra sidan. Även om jag hade läst mandarin i ett halvår nu, eller kanske till och med ett helt år, är jag inte säker på att jag kunnat dechiffrera denna lapp till fullo.

Så. Vad gör jag då.

Jo. Jag fotograferar av lappen med mobilkameran. E-postar sedan till maken, via mobilen. Naturligtvis med fotot som bilaga. Meddelandet som kommer maken till del är kort och kärnfullt. Nämligen: ”Vad f-n är det här nu då”.

Efter en halvtimme mejlar maken tillbaka. Och berättar att det är kabelteveavgiften på 468 RMB som ska betalas. Och att det, längst ner på lappen, finns angivet den adress som jag bör bege mig till för att betala sagda avgift.

Nu vill jag bara påpeka att det inte var maken som geschwint översatte detta. Visserligen pluggar han (till skillnad från sin hopplösa fru) flitigt mandarin, men det här övergick hans horisont. Så han tassade in med lappen till  sin sekreterare, log rart och insmickrande, och bad henne förklara vad det rörde sig om. Vilket hon gjorde.

Jaha. Emedan det verkar som att kabelteveavgiften är long time overdue, så får jag väl åka och betala den First thing Monday morning. Jag har ingen aning om vart jag ska åka, men jag får väl sticka lappen under näsan på Mr. Z, le rart och insmickrande och säga något i stil med ”ummmm … I have to pay….adress?!?!”

Det fixar sig säkert.

Annonser

Jag stinker

23 Maj

Det händer en och annan gång att jag av folk hemmavid får frågan vad jag gör här i Kina hela dagarna. Med tanke på att jag inte jobbar.

Jag svarar glatt att jag mest tramsar runt. För så är det. Sedan vi kom hit har jag inte gjort mycket seriöst. Tja, vad som är seriöst kan väl i och för sig diskuteras…men jag är då rakt inte som så otroligt många andra duktiga medföljande, som börjar plugga kinesiska tämligen direkt och engagerar sig med diverse aktiviteter i barnens skola. Och så – hallå där! Jag bloggar ju! Tänk vad vilken glädje jag bereder er, kära bloggläsare, medelst detta 😉

Känner inte riktigt att jag har tid med det. Då kan jag ju inte tramsa runt på heltid!

Jomen vissa seriösa grejer slipper jag ju inte ifrån. Mat ska ju t.ex. inhandlas och tillagas. Tvätt ska tvättas, disk diskas, och ibland behöver dottern läxhjälp. Och tränar gör jag ju med. Det är väl ändå lite seriöst?

Men. Åter til runt-tramsandet. Vad innebär då detta? Tja. Ibland åker jag ner på stan för att bara gå omkring, upptäcka och fotografera. Ofta hänger jag på någon av de otaliga utflykter och andra aktiviteter som arrangeras här i stan, för hugade utlänningar.

Som till exempel idag. Då jag var på en introduktion i traditionell kinesisk medicin. Med inriktning på moxibustion. Jodå!

Moxibustion är en behandlingsform inom den traditionella kinesiska medicinen. Ett alternativ till akupunktur och akupressur. Man använder sig av en cigarrliknande rulle, gjord av örten gråbo. Denna rulle tänds på, och medan gråbon glöder håller man den alldeles invid en akupunkturpunkt i ett antal minuter. En sorts värmebehandling, alltså.

Moxibustion har en bieffekt. Nämligen att det luktar som….komochhjälpmig. OCH som om man har rökt på.

Efter en och en halv timme i gråbodimmorna kom jag ut från lokalen och stank. Något så enormt. Gled in i bilen och försökte låtsas som absolut ingenting, samtidigt som jag undrade vad Mr. Z (vår chaufför) tänkte. Med all säkerhet något i stil med ”Men vad f…….n är det som stinker?!? Vad har människan gjort? Rökt på, mitt på blanka förmiddagen?!?!”. Men eftersom Mr. Z är en diskret person sade han naturligtvis inget.

Jag tippar att bilen han bli rejält inpyrd på vägen hem. Och, i förlängningen, Mr. Z. När han kommer hem ikväll kommer hans fru säkert att rynka på näsan och utropa ”men var i HELA FRIDEN har DU varit idag? Herrejisses vad du STINKER!”

Hrmmmm.

Nu är det dessutom som så att jag, i ett anfall av..tja, jag vet inte vad….bokade in mig på en moxibustion-behandling. Bara för att testa. Hrmmmm, jodå. Nästa måndag.

Jag gruvar mig lite inför måndagsmorgonen. När jag måste säga till Mr. Z att ”jo, idag ska jag tillbaka till det där stället jag var på förra måndagen, Dongping lu, kommer du ihåg…?”

Stackars man. Han kommer att tänka ”å nej fy för s…..n, ska vi tillbaka till STINKSTÄLLET?!?!? Herregud, så tragiskt. Har hon inget vettigare att göra än att röka på? Tänk om hon blir så blajig att jag måste bära ut henne till bilen dessutom…..näääää….”

Hrmmm. Kanske det blir så att jag får ägna måndagen åt att börja leta efter en ny chaufför, när Z panikslaget säger upp sig på studs.

Spännande fortsättning lär följa.

Jo förresten. Efter stinkstället åkte jag till gymmet. Passade på att förpesta luften där också, hihi. Efteråt duschade jag grundligt och tvättade håret. Men tror ni inte att jag stinker fortfarande. Lite mindre, i och för sig. Kanske är lukten försvunnen lagom till nästa måndag…

Med maken vet man aldrig vart man kommer

13 Feb

Sedan några veckor tillbaka har maken kinesiskt körkort, något han är oerhört stolt över. Han kör inte själv i jobbet, men vill kunna använda vår privata hyrbil när han är hemma på helgerna. Baraföratt. Det kan vara trevligt att själv kunna köra och hämta en pizza någon gång, till exempel. Eller handla. Och slippa använda taxi. Vår chaufför arbetar måndag till fredag, och han ställer gärna upp på att jobba övertid för att tjäna extra – men han behöver ju också vila, tycker vi (inte säkert att han själv tycker det, vad vet jag).

Hursomhelst. Sedan är det en sak maken älskar att använda bilen till. Nämligen till projektet ”nämen ska vi inte köra en sväng rent spontant och se vart vi kommer”. Sådant ägnade vi oss mycket åt när vi bodde i Korea. Då kom vi till ställen som antingen var helt normala, rätt så udda, lite eller mycket spännande, eller totalt intetsägande. Hit and miss.

I går var det dags för första rundan av ”nämen ska vi inte köra en sväng rent spontant och se vart vi kommer” här i Kina. Vi körde i västlig riktning, ännu längre ut från Shanghai än där vi bor, och landade efter cirka en timme vid sjön Dianshan, några mil bort. Närmare bestämt vid templet Baoguo. Här följer några bilder.

Somliga tar bilen till templet, andra tar mc:n. Somliga kanske går dit också.

Fint.

Jag gillar solglasögonen.

Mängder med små Buddhor. Antar jag att det är.

Han den blåe vill man ju helst inte möta en mörk natt.

Vi promenerade en sväng utanför tempelområdet och hittade den här skylten. Härifrån var det tydligtvis 100 meter till svamparna. Några svampar såg vi dock inte. Men det är ju å andra sidan inte svampsäsong nu.

Ankor är väldigt söta när de dyker efter mat med rumpan i vädret och sparkar med benen och fötter för att hålla balansen.

 

Jag gitter inte

23 Apr

Med hjärtliga hälsningar från de sköna illusionernas förlovade land.

Ja, ja, ja.  Jag VET. Att jag varit dålig på att höra av mig här på sistone.

Det är inte så att det inte händer något här i Mumbai. Tvärtom, det händer jättemycket. Nästintill varje dag får jag aha-upplevelser, jag träffar nya människor som berör mig på ett eller annat sätt, jag råkar ut för både väldigt trevliga, hysteriskt roliga och alldeles förbannat irriterande, frustrerande saker.

Kanske är det just detta som är problemet. Det är för mycket. Jag vet inte var jag ska börja nysta, vad jag ska plocka upp ur min fantastiska upplevelsehög, för då skulle jag väl inte göra annat än att producera inlägg dagarna i ända.

Och blotta tanken på det gör mig alldeles matt.

Det är inte bara blogga jag inte gitter. Jag gitter bara det allra nödvändigaste i tillvaron för tillfället. Nej, jag är inte deprimerad. Bara trött i huvudet.

I mitten på juni är det dags att åka hem till Skåne på semester. Det ska bli SKÖNT med några månaders förutsägbar, småtråkig medelsvenssontillvaro.

Men jag ska allt försöka producera några spirituella inlägg från Indien innan dess.

Bara jag gitter.

P.S. Det går bra med T, min nya farbror bakom ratten. Jag vet inte vem som är lyckligast över att han numera hittar så bra till alla mina ”smultronställen” – han eller jag. Det är nog oavgjort.

P.P.S. I torsdags klarade jag 53 jävla kilo i stiff leg dead lift (stelbent marklyft med skivstång) på gymet. Fasen vad stark jag är. Och kom nu inte och fråga vad detta är. Jag gitter inte förklara. Ni får googla.

Snyggare med sytråd

9 Apr

På allmän begäran (av Haydee) kör vi nu en liten chaufförsuppdatering.

Någon pudding blev det inte (tack och lov, jag vill inte sitta i baksätet och rodna ihjäl mig varje gång jag ska iväg någonstans…), det blev en farbror på 50-nånting som knappt hittar någonstans. Jag misstänker att han aldrig har kört i ”min” del av staden tidigare. Och jag själv är ju inte till någon hjälp, eftersom jag har noll orienteringsförmåga och knappt kan skilja på vänster och höger. (Vissa dagar vet jag knappt vad som är fram och bak på mig själv, om jag ska vara ärlig…)

Men. Farbrorn i fråga är så hjärtinnerligt snäll och rar och tjänstvillig och FULLKOMLIGT LIVRÄDD för att jag ska bli arg på honom. Vilket naturligtvis gör att jag inte kan bli arg på honom. Möjligtvis lite uppgivet irriterad…men nu har jag bestämt mig för att sätta mig över sådana simpla känslor. Jag har ju redan märkt att när han väl hittat till destination X en gång så har han inga problem med att hitta dit nästa gång. Så det är bara att bita ihop och beta av de adresser jag plägar frekventera, one by one, i lagom tempo, så att vare sig jag eller min nya farbror får migrän på kuppen.

Raskt över till något annat. Nu ska Annieverse bjuda er alla på mitt all-time-favorite indiska skönhetstips, nämligen threading. Nu snackar vi seriös hårborttagning i ansiktsregionen. Threading används sedan urminnes (?) tider i Indien men också i Mellanöstern. Man kan säga att det är en slags epilatorteknik medelst vanlig sytråd. Själv tycker jag att metoden är långt mer effektiv än både vax och pincett – även de minsta, svagaste fjun ryker obarmhärtigt all världens väg. Kolla in den här youtube-snutten, så får ni se vad det går ut på. I detta inslag sägs det att metoden är helt smärtfri, men det är ren bullshit. Till en början gör det ont som faaaaeeeeen, men efter ett tag blir huden liksom bedövad, och då känns det nästan inte alls.

Jag har googlat lite på threading och upptäckt att vissa skönhetssalonger i Sverige faktiskt erbjuder denna tjänst. Så ni som bor i närheten av en sådan salong (finns företrädelsevis i områden där det bor många från Mellanöstern) är bara att gratulera. Man kan till och med ”tråda” sig själv med lite övning och tålamod – gör en sökning på youtube så ser ni hur det går till.

Nu igen?

6 Apr

Hej på er, hoppas att ni alla har haft en riktigt härlig påsk!

Jag är tillbaka i stan efter en semestervecka österut som har varit både vilsam och intensiv. Mer om detta i ett senare inlägg.

Klockan är tio på förmiddagen när jag skriver detta, och för en timme sedan fick jag ett SMS från biluthyrningsföretaget som meddelade att jag får en ny bil med ny chaufför under ett par dagar. Inte nu igen?!?! Vad sysslar de med på den där firman? Jag vill ha tillbaka Mr. Hudson!! Jaja, fast egentligen är detta ju dagens u-landsproblem. Huvudsaken är att det kommer någon bil varje dag, till avtalad tid.

Ska precis iväg och storhandla nu, får väl se vad det är för jeppe de skickat mig idag. Lite spännande är det ju i alla fall…

Alla dessa karlar

22 Mar

Så var det dags för ännu ett u-landsproblem: jag tycker det är för mycket karlar i mitt liv för närvarande. Har lite svårt att hålla ordning på dem.

Det började i januari. Då blev jag nämligen med egen chaufför plus bil. Ja, jag VET att det ur ett svenskt i-landsperspektiv inte låter klokt med att en familj på tre personer har två bilar och två chaufförer. Men saken var den att min man har lång resväg till jobbet – ibland sitter han i bilen två timmar enkel resa – och det gav inte mig så mycket tid till övers för att komma ut med farbror R (ni som läser här regelbundet vet att farbror R är min mans chaufför). Och ibland har maken dessutom diverse möten på olika ställen i stan, och då behöver han bilen hela dagen. Att gå några längre sträckor här i bygden är inte att tänka på (för hett, för stor avsaknad av trottoarer etc.). Rickor får bara köra i norra delen av staden, så ska man till södra änden måste man ta taxi, och oftast vill taxichaffisarna gagga om prissättningen istället för att bara slå på taxametern. Så till slut bestämde vi att det blev enklare och bekvämare för mig att få en egen bil.

Nåväl. Det började bra. Jag fick en lagom bil med chauffören N. Ett tystlåtet under av punktlighet och korrekthet. Han påminde mig till personlighet och uppträdande väldigt mycket om butlern Mr. Hudson i den brittiska TV-serien Herrskap och tjänstefolk, om nu någon minns den. Köra bil kunde han också, förresten. Enda nackdelen var att han alltid såg till att ac:n var på till max. Kanske trodde han att det skulle vara så, med tanke på att jag är skandinav – ev. kan han ha varit rädd för att jag skulle avlida av värmeslag i bakstätet annars? Och JAG hade inte hjärta att säga att det var litelite KALLT, för det KUNDE ju ha varit så att HAN satt där och njöt av kylan, och DET skulle jag i så fall inte vilja missunna honom.

Efter flera behagliga veckor med N ringer plötsligt en annan karl, P, och påstår sig vara N:s vikarie. N har nämligen begett sig till sin hemby någonstans i södra Indien, begravning i familjen tydligtvis. Okejokej. Jag kommer ner till bilen och möts av en rejält stilig karl i 30-årsåldern. Jodå, det gick bra det också. Fördelen med denne herre var att han (till skillnad från N) höll biltemperaturen över kylskåpsnivå. Och han var lika pålitlig och körde lika bra. Men till skillnad från N brukade han alltid fråga ut mig mer i detalj om dagens planer. Vilket ibland gjorde mig lite stressad, eftersom jag på morgonen faktiskt inte hade bestämt mig för om skulle till Y eller kanske Z efter att ha varit i X. Ni fattar? Och sen tyckte jag nästan att det var lite genant att han var så…stilig.

Men. Efter två veckor kommer jag ner till bilen en morgon, och vem står där om inte N?!?! Jag blev riktigt lycklig. Det kändes tryggt på något sätt (inte för att N inte ser bra ut, men han ser liksom lite mer uthärdligt normaltrevlig ut, typ. Äh. Ni vet vad jag menar…). Och som vanligt ställde han inte några stressande frågor om hela dagens körschema. Jag kunde fortsätta med min ad hoc-tillvaro. Nice.

Men, men!!! I morse ringer N och säger att han inte kan komma, för att hyrbilsfirman….ja, sen kom det en lång harang (det kändes lite udda att höra N säga flera meningar på en gång) som jag inte riktigt förstod. Han bad mig ringa till hans chef. Innan jag hinner göra det ringer chefen själv och säger att det kommer en annan bil. Två minuter senare ringer det en tredje karl  och säger att det är han som kommer att köra mig, och att han redan står nere vid porten och väntar. Ehhhh…jaha.

Ett tag blev jag nästan nervös för att det skulle vara Den Stilige som var på banan igen. Men det var det inte. Det var S, en ny, skojfrisk jeppe i cowboyskjorta som kom i en jävla jätte-van. (Måste ha blivit någon vajsing där, vi betalar bara för en betydligt mindre bil). Jahaja. Det var bara att gilla läget.  Han körde också bra, så jag ska väl inte klaga.

Men jag undrar hur det blir i morgon. N back in business? Cowboyskjortan S igen? Eller kanske Stilige P? Eller någon HELT annan?

Det trista med att byta chaufför är att det tar ett tag att lära upp dem, så att säga. Jag har ju vissa platser jag åker till rätt ofta, och alla är inte sådär jättelätta att hitta. Lägg därtill att jag inte har någon vidare orienteringsförmåga, knappt vet var jag är (förutom att det är någonstans i Mumbai) och säger höger när jag menar vänster och tvärtom – ja, ni fattar. Det blir lite knöligt till en början. Och det är väl det stora u-landsproblemet.

Sen finns det ju en karl som jag i riktigt mörka stunder faktiskt funderat på att byta ut på HELT på eget bevåg.  Det är Torteraren, han den Personlige. Speciellt när han kommer sättandes med de riktigt tunga hantlarna och ett retsamt leende över hela ansiktet – och när jag inser att han faktiskt anser att Petite Moi ska använda dem! ”Men du kan ju åtminstone slå till mig med dem”, säger han skojfriskt, varpå jag replikerar ”Och hur f-n ska DET gå till då – jag orkar ju knappt lyfta dem?!?!?” . Men sen har jag kollat lite på hans kolleger där på gymet, och insett att de är precis lika jävliga mot sina klienter som han är mot mig. Så jag får väl fortsätta dras med honom. Håhåjaja.

Sen är det klart att jag skulle kunna fundera på att byta ut min make, men efter 20 års äktenskap känns det mesta preskriberat, hihi, och dessutom läste jag följande citat av någon klok kvinna: ”De flesta gifta män är sig väldigt lika, så man kan faktiskt lika gärna behålla den man gifte sig med första gången.” Så det får nog vara, det också.

%d bloggare gillar detta: