Madam is spicing up her life

Ujujuj. Det finns så otroligt mycket att skriva om efter dessa dagar i Mumbai att jag inte vet var jag ska börja. Jag får väl samla tankarna när jag kommit tillbaka till Tyskland. Men för ta några highlights har jag ätit en massa god, kryddstark mat, snabbt fluktat in de största sevärdheterna, kollat in lämpliga bostadsområden och fritidsaktiviteter och hunnit shoppa lite, bland annat en pashminasjal, kryddblandningar och indiska armband. Med andra ord det som jag kommit hit för att göra. Just det ja, vi har varit på skolbesök, och igår fick vi meddelande om att dottern är antagen till den skola som stod högst upp på önskelistan. Hurra!

Mumbai får mig att tänka på Havanna, som jag för övrigt bara har sett på bild. Tropisk, nersliten (för att inte säga fallfärdig) och skitig kolonialstil. Det låter kanske förfärligt, men för mig har det en viss charm. Sen ploppar det upp hypermoderna höghus när man minst av allt anar det. Gatulivet är minst sagt brokigt. Saris i magnifika kulörer blandas med jeans och Armanikostymer. Trängsel i kubik. Det är ett ständigt tutande från bilar och taxi-rickshaws, blandat med Bollywood-disco från öppna fönster. Det luktar skit, rökelse och kryddor om vartannat. Herregud, det är ju som på film, svårt att tro att det faktiskt är på riktigt!

Farbror R vinnlägger sig om att visa oss allt av värde, från sevärdheter till de bästa shoppingställena, inte minst de som inte finns med i guideböckerna. Samt undervisar mig i hur jag ska pruta på bästa sätt, så att jag kan få bästa priserna som en västerlänning kan få. Han känns lite som en extra-förälder ibland, för han frågar alltid om jag verkligen har nyckel och plånbok med mig när vi åker hemifrån, och om jag har kommit ihåg att ladda mobilen. Förmodligen har han redan märkt hur extremt tankspridd jag kan vara, haha! Jag har föreslagit att han kan tilltala mig med mitt förnamn, men det har bara mötts av ett milt, överseende leende. Jag verkar få finna mig i att tituleras med Madam. Du milde tid. Jag känner mig som någon 80-årig tepimplande engelsk hertiginna. Min man tycker det är enormt komiskt att bli titulerad med Sir av alla möjliga människor.

Det är 34 grader idag, känns märkligt att vi kommer att återvända till temperaturer under 10 plusgrader mycket snart.

In the meantime: läs gärna denna tänkvärda Indienbetraktelse.

Farbror R hade full koll

Natten innan vi skulle åka gick vi och lade oss i god tid, men det slutade bara med att jag vaknade alldeles för tidigt, tror jag sov fyra timmar. Eller kanske bara tre. Så jag var tämligen mör igår. Och idag. Dels är det tidsskillnaden, dels hettan (en bit över 30 grader idag) och därtill kommer att jag inte sovit ikapp riktigt.

När vi fått ut bagaget på flygplatsen och kommit ut i ankomsthallen började jag spana efter min man, som skulle komma och möta oss, men jag kunde inte se honom bland allt folk. Ute vid parkeringsplatsen såg jag däremot en indisk farbror på 50+, eller kanske 60-, som glatt vinkade mot dottern och mig. Men det måste vara någon annan han vinkade till, vi känner ju ingen här,  tänkte jag. Fast farbrorn vinkade allt mer frenetiskt, och det såg verkligen ut som han tittade rakt på oss. Mysko. Då dök min man upp i vimlet. Och sen visade det sig att den vinkande farbrorn var hans chaufför, farbror R. Och farbror R visste mycket väl vem han skulle spana rätt pä, ty min man hade visat bilder på oss. Så var det med den saken.

Sen vidtog en hisnande biltur in till stan. Farbror R kör som en riktig indier, om man säger så. Palmer, moderna höghus, fallärdiga skjul om vartannat. Klungor med folk som sover på trottoaren. Andra klungor med folk sitter och pysslar med något som ligger i stora högar invid ruckliga lastbilar. Min man förklarar att det är de fattigaste, de vars levebröd består av att sortera sopor.

Idag har vi varit ute och gått en sväng på stan. Vi har sett dem som är ännu fattigare än sopfolket, de som bor pä den steniga stranden som är överbelamrad med skräp. Eller ska jag kanske säga skit. I bästa fall har de ett hem bestående av en presenningsbit uppspänd mellan några pinnar. Några barn har hittat någon sopa de använder som leksak. Men vi har också varit på ett helmodernt shoppingcenter och köpt sandaler samt ätit god indisk snabbmat. Det var fullt med västerländskt klädda indiska familjer där. Som pratade engelska med varandra. Enligt min man är det ett sätt för mer mondäna indier att markera sin klasstillhörighet på. Sen gick vi förbi stans gigantiska travbana. En del otroligt vackra hästar där, konstaterade dottern.

I morgon hänger dottern och jag på när min man åker till jobbet, sen får vi ta över farbror R, så nu ska jag fundera lite över vart han ska få transportera oss.

Hängslen och livrem

Har precis insett att jag inte har ett enda par vettiga sandaler. Inte bra. Och inte hinner jag  kasta mig ut på stan och försöka handla ett par heller. Har hittat ett par finare flipflop-sandaler som jag väl kan hasa omkring i en del, men de är inte det optimala för att traska runt långa sträckor i Mumbai, det kan jag inte tänka mig. Vidare misstänker jag att min man glatt planerar att vi ska traska runt MYCKET. Han gillar att traska runt MYCKET. Inte minst i temperaturer runt 30 grader. Han är inte ett dugg värmekänslig. I motsats till mig och vår dotter.

Jaha. Då får jag hoppas att jag snabbt kan hitta ett par sandaler i Mumbai. Alternativt att min man ger med sig och låter oss begagna företagsbilen  lite mer än han kanske planerat. Äsch, det är nog inget problem, han vet ju mycket väl hur griniga dottern och jag blir när vi är lite för varma.

I övrigt är packningen tämligen klar, nu ska jag bara komma ihåg att programmera inspelning av melodifestivalstjohejet också (kan man ju inte missa!) och gå över till snälla grannen som ännu en gång tar in posten åt oss.

Taxi till flygplatsen är också beställd. Klockan fem på morgonen ska den komma. Urrrrrk! Det lär  bli några dubbelespressos på flygplatsen innan planet går strax före sju. Jag är lite nervös för att vi inte ska vakna i tid, att väckningen ska balla ur, så för säkerhets skull ska jag ställa både dotterns väckarklocka (helvetessignal!) och alarmet på min mobil. Hängslen och livrem, jajamänsan.

Får väl se när jag kan höra av mig nästa gång, förhoppningsvis blir det ett eller annat inlägg från Mumbai.

Smörgåstårta, utskottsmöte. Gäsp.

Via Gomorron Sverige i SVT fick jag i morse veta att det sedan januari finns något som heter Twixdagen.se. Här publiceras mikroblogginlägg från riksdagsledamöter på Twitter. Intervjuades gjorde initiativtagaren Magnus Ljunggqvist, den twittrande riksdagsledamoten Stefan Tornberg och Karin Pettersson, chefredaktör för Fokus.  Ljungqvist var synnerligen entusiastisk och hävdade att Twixdagen är ett utmärkt sätt för väljarna att hålla koll på vad deras folkvalda gör och vad de tycker och för riksdagsledamöterna att komma till tals med sina väljare . Dessutom hoppades han att det skulle trigga debatter. Pettersson delade inte denna entusiasm, hon tyckte inte det var mycket av värde för väljarna som publicerades på Twixdagen utan till största del rätt så ointressant info om dagishämtningar och tvättstugetider.

Nu har jag varit inne på Twixdagen, och jag måste säga att jag håller med Pettersson. Det här är en blandning mellan diskbänksrealism och förutsägbar plakatpolitik i kortform. Plus lite gliringar och statusmeddelanden om vilket utskottsmöte eller vilken debatt som den och den ledamoten befinner sig på. Här kan man läsa att en riksdagsledamot har ätit smörgåstårta. Och så är Mona Sahlin och en moderat oense om Saab. Någon annan skriver om hur spännande det är med Twixdagen. Ytterligare en påstår att några meningsmotståndare sitter och sover i finansutskottet. Ja, sistnämnda tar ju verkligen den politiska debatten till nya höjder…

Varför skulle detta göra mig inspirerad att engagera mig politiskt och ta kontakt med någon folkvald i ett för mig brännande ämne? Hur bidrar detta till att utveckla svensk politik? Förlåt, men jag begriper det inte. Magnus Ljungqvist tycker att man ska ge det nya mediet lite tid, politikerna måste få vänja sig vid den nya tekniken, men vad teknikförståelse har med substans att göra, det förstår jag inte. Än så länge vittnar inläggen mest om att skribenterna tycker att det är kul att skriva något, spelar ingen större roll vad. Frågan är väl också hur länge nyhetens behag kommer att hålla i sig.

Det är inte så att jag är bakåtsträvande njugg mot att använda nya, digitala kommunikationsmöjligheter som politiska redskap. Men jag tror det är när väljarna själva tar initiativet, tar upp det som är viktigt för dem (inte nödvändigtvis samma som är viktigt för politikerna) och ställer till med nätuppror som det kan hända något. Inte när regeringsledamöter serverar dem snuttar med antingen fullständigt förutsägbara paroller eller ointressanta vardagsglimtar.

Rags and riches

Jag pratade med maken igår, han hade ägnat stora delar av dagen åt att traska runt i Mumbai och se sig om. ”Det är rätt mycket intryck här, om man så säger”, meddelade han. Bland annat stötte han på ett bröllopsfölje. ”Det var som Bollywood, fast på riktigt”, påstod han. Tutande bilkaravan och folk i fantastiska, färgstarka kreationer som dansade glatt vid sidan om bilarna, mitt på vägen. Trafiken är överhuvudtaget en ren katastrof, att köra själv är bara inte att tänka på. Folk kör där det råkar finnas plats på vägen. Alla tutar hela tiden. Sen hade han ätit mat från något gatustånd också. ”Jag är inte säker på vad det var, men gott var det”, sa han. Och magsjuk blev han inte.

Maken bor i sin företrädares lägenhet i södra delen av stan. Utsikt över strand och hav. Från fönstret ser han en mix av flanerande familjer, förälskade kuttrande par – och folk som uträttar sina naturbehov tämligen ogenerat vid strandkanten. Jahaja. Strax utanför huset där han bor sover folk på trottoaren. De bor där. Det finns mängder av trottoarboende i Mumbai. Och mängder av slumområden. Ofta vägg-i-vägg med betydligt mer lyxiga residenser.

Det var nån som sa till mig härförleden att ”Ojoj, ska ni till Indien, ja det blir säkert helt fantastiskt, men tyvärr får ni ju se mycket elände också, det blir nog  jobbigt för dottern.”. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om denna kommentar. Är det bättre att blunda? Är det bättre att välja någonstans att bo där man slipper se elände, åtminstone inte mer än elände light-light? Är det bättre för dottern att hon aldrig med egna ögon får se att det finns barn som har helt andra bekymmer och sorger här i livet än att ”alla andra” har Nintendo DS? Tänker jag helt fel? Är vi grymma föräldrar? Blir hon störd för livet? Eller kan det rentav gagna henne att få lite perspektiv på den egna tillvaron? Kanske hon till och med väljer att använda de erfarenheterna på något positivt sätt när hon växer upp. Kanske väljer hon att göra något för människor som har det så oändligt mycket sämre. Kanske.

Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig den där kommentaren.

Utfestad

Nej men snälla nån. Det här är helt otroligt. För någon timme sedan fick jag hem dottern från sleepover-partajet, och hon var så otroligt trött att hon självmant gick och la sig i sin säng – ”jag ska bara vila mig en liten stund innan vi äter lunch, mamma…”. Nu sover hon som ett litet änglabarn. Haha, det var väl typ sex-sju år sedan hon ”sov middag” senast…

Enligt lillvärdinnans ömma moder var det inte tyst på partytöserna förrän strax efter ett i natt, sen var de uppe och fnissade igen vid sjutiden. Inte undra på att Den Lilla är trött. Hon är nog inte den enda. Jaja, då kan jag passa på att jobba undan lite. Har flera uppdrag som måste bli klara innan vi åker till Indien nästa lördag, och tiden känns lite knapp.

Get a life, Annika

Jag är ju lite efter nästan jämt, så jag har inte upptäckt Newsmill förrän nu. Men där finns en hel del intressant att läsa, man får sig till del teman, åsikter och vinklingar som inte alltid ryms i gammelmedia. Utan att det för den skull handlar om hysteriska sammansvärjningsteorier som författats av en eller annan rättshaverist med störd självbild.

Men. Ett och annat bottennapp blir det så klart. Som idag, då jag med stigande förvåning läser Minister Littorin behandlar sin flickvän som en kattunge, författad av Annika Nordgren Christensen, mp, ledamot i försvarsberedningen och medlem i Krigsvetenskapsakademin.

Egentligen är jag väl mest upprörd att ministerns små snuttemeddelanden till flickvännen över huvudtaget hamnat på  nyhetsplats (även i gammelmedia). Men sen är det lite extra förbryllande med Annika Nordgren Christensens inlägg. Ett litet utdrag:

”Låt mig direkt deklarera att jag tycker alla, inklusive ministrar, har rätt att vara privatpersoner. De får vara hur kära som helst, i vem som helst. Låt mig också för säkerhets skull säga att jag inte har något emot relationer där den ena parten är betydligt äldre än den andra. Jag är själv gift med en 17 år äldre man. Motvilligt intresserar jag mig för företeelsen med Littorins kärleksbrev. Varför väljer han att skriva så att det verkligen skall synas? Och varför väljer han att uttrycka sig på det sätt han gör?”

Sen följder det lite konspirationsteorier och moralisk indignation kring Littorins ordval ”Löv u”. Det är inte värdigt en man i hans ålder, anser artikelförfattaren. Framför allt inte när man har en betydligt yngre flickvän. Det är som att klappa henne på huvudet. Sen verkar artikelförfattaren också undra om valet av forum – Facebook – i kombination med ordvalet kan vara ett sätt att försöka locka unga väljare.

Milde tid. Det kanske bara är så att Littorin och flickvännen tycker det är jättekul med Facebook, och hon kanske rentav gillar hans ordval. Kan det vara så? Och kan vi i så fall låta dem hållas?

Mest oroande i denna bedrövliga artikel är att författaren avslöjar att hon själv minsann via Facebook har full koll på vilken riksdagsledamot som för dagen har magsjuka barn därhemma, och vem som nyss har varit hos tandläkaren. Men snälla Annika Nordgren Christensen. Get a life. Om inte annat kan du ju ägna dig åt försvarsberedningen och Krigsvetenskapsakademin. 

Sen måste jag ju ändå säga att diskrepansen mellan titeln  ”ledamot i försvarsberedningen och medlem i Krigsvetenskapsakademin” och 540 ord som handlar om  ”Löv U” och Facebook – den är nästan…utsökt komisk.

Utsökt roliga är dessutom de många kommentarerna till denna artikel. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen. Bland annat den korta men kärnfulla ”Snälla, säg att hon fyllebloggar”. Sen har vi nån miljöpartist som skäms ögona ur sig också. 

Efter att ha tagit mig igenom allt detta kan jag inte annat än undra om det verkligen är någon djup kris i Sverige, såsom hävdas av politiker och förståsigpåare. Kan det verkligen vara det, när folkvalda trots allt har tid att sitta och författa artiklar där de ondgör sig över andra folkvaldas kärleksmeddelanden? Hade det varit en allvarlig kris hade de väl ägnat sig åt den, i så fall.

Men det är klart. Det kan ju vara en djup moralisk kris, förstås. Så är det nog. Moralpanik.

Här har det gått hett till

Urrrrk. I tisdags efter lunch ringde skolsköterskan och bad mig hämta hem dottern, som hade frossa och mådde skit. När jag fått hem henne och bäddat ner henne dröjde det inte länge innan termometerna visade 38,5. Det går en massa skit nu, men så är det ju speciellt på vintern. Dock verkar vinterkräksjukan inte alls vara lika samhällsförlamande som i Sverige. Jag har inte hört talats om några större kräkepedemier, varken förra vintern eller nu.

Hursomhelst, igår var det inte mycket med Den Lilla, hon hade 39,5 i genomsnitt under dagen och tyckte ERBARMLIGT synd om sig själv. ”Mamma….varför ska man överhuvudtaget LE-HE-HEEEEEVAAAA när man mår så här dåligt?!?!”, hulkade hon från soffhörnet. Och så blev det ett par rundor med ”buäääääähhhh, varför är min pappa inte HE-HE-HEEEEEEEMMMAAAAA, jag saknar min PA-HA-PAAAA-PAAAAA”. Och som kronan på verket förtäljde hon att nån lärare på skolan berättat att hennes man fick influensa för något år sedan och att det liksom satte sig i hjärnan och att han blev handikappad för livet. ”Tänk om det händer mig med, mamma, buähhhhhhhhhh…”. Men VARFÖR I HELA FRIDEN berättar man sånt för för barn?!?

Ja, det här gjorde ju inte mitt eget humör bättre, dessutom var tajmningen inte så himla lyckad, med tanke på att dottern är bjuden på födelsedagsparty med övernattning i morgon kväll, och att skolpjäsen, där hon spelar en av rollerna, ska spelas upp på söndag….

I morse noterade vi dock 37,7 på termometern, samt en betydligt gladare och företagsammare dotter.  Hon har till och med suttit och gjort matteläxan, ifall hon skulle kunna återvända till skolan i morgon. Fast först exploderade hon, för matteläxan var ”räkna med bråk”, och hon kom inte riktigt ihåg hur läraren sagt att hon skulle göra, och när jag försökte förklara hur man gör blev det gråt och tandagnisslan, för ”det låter inte aaaaalls som när Mr. S. förklarade det”. Suck. Dubbelsuck. Till slut enades vi om att att mejla till Mr. S. för att säkerställa bråkförfarandet. Under lunchrasten mejlade han snällt tillbaka med en pedagogisk förklaring. Varpå dottern med glatt humör tog itu med bråkeländet.

Nu håller jag tummarna för ett feberfritt tillstånd i morgon, så Den Lilla kan återvända till livet till fullo. Och för att jag inte ska ha blivit smittad. Jag får bara inte vara sjuk nästa fredag.

It’s a small, small world

Min värderade make har nu landat i Indien och befinner sig några dagar framöver i industristaden Vapi. Om Vapi kan man bland annat säga att staden år 2007 hamnade på plats 3 på miljöorganisationen Blacksmith Institutes lista över världens 30 mest  förorenade platser.

På telefon berättar min man för mig att de två första människor han stötte ihop med när han äntrade det lagom sunkiga lilla hotellet i går kväll var….ett rekorderligt svenskt par i pensionsåldern. Milde tid, vad gjorde de där?!?! Måste ha kommit fel på något sätt. Men de har det i alla fall varmare än hemma. Det är typ 30 grader dagtid och 20 grader om natten i Vapi för tillfället.

Här i Düsseldorf är det fem grader och småregnigt. I morse dalade det till och med tjocka snöflingor genom luften. Jepp. Igår var jag lite vrång…snodde runt med dammsugaren och tänkte surt att här går jag och vardagssliter i den ack så grå tyska februariverkligheten, och där borta i Indien glassar maken omkring och får uppleva en massa spännande grejer. Det hedrar mig inte, men det var med viss tillfredsställelse jag telefonledes hörde hans skildring av Vapi. Inte mycket glitter och glamour där inte.

Nej, nu får jag fortsätta vardagsslita, men med jobb istället för städning.

Det kunde vara värre

I går kväll konstaterade dottern: ”mamma, det har ju faktiskt gått bra för oss sen pappa åkte i söndags, nu har det gått två dagar och du och jag har inte varit arga på varandra en enda gång”.

Haha. Jomen. Det kunde vara värre, med andra ord.

Är det förresten någon som har en lysande översättning på uttrycket ”make the difference”? Det enda jag kommer på är det nysvenska ”göra skillnad”, och jag är inte etthundra procent förtjust i det.