På spaning i det gröna med farbror R

Unga Fröken Balkongansvarig (nu något mindre snorig och hostig)

Den här helgen blev inte riktigt som vi hade planerat. I fredags kväll var maken och jag bjudna på nån slags middag arrangerad av vår flyttfirma, som har startat en förening för utstationerade, med lite olika aktiviteter. Hade varit skoj att gå på, men dottern blev sjuk och hade feber hela fredagen, så då stannade vi hemma. I lördags vaknade dottern upp feberfri men väldigt snorig och hostig, så då beslöt vi att även ställa in söndagsaktiviteten, vilken bestod av en brunch med en av makens indiske kolleger och dennes familj. Kändes inte så fräscht att släpa med en liten människa som nyser och hostar hejvilt omkring sig, speciellt inte i dessa tider då alla är så rädda för H1N1-viruset. Vi kan säkert bruncha med dem någon annan helg.

På fredag förmiddag ringde förresten hemmamannen på och frågade om jag ville hänga med honom till någon supermarket han nyss upptäckt som bl.a. hade jättebra priser på baked beans på burk. Inte för att jag är superintresserad av just baked beans på burk, men det hade ju varit kul att hänga på i största allmänhet. Så jag sa att jag hemskt gärna åker med någon annan gång, när dottern är frisk. Då berättade han att hans fru också låg hemma med feber (kanske ville han åka iväg för att få en stunds paus från sjuklingen som krävde te på sängen och uppfluffade kuddar hela tiden, vad vet jag…).

På lördagen stannade maken hemma med den lilla jättesnoriga medan jag först begav mig till klubben för att träna, och därefter bad farbror R köra mig till en blomstermarknad för att jag skulle få handla växter till vår tämligen stora balkong. DET var en upplevelse.

Blomstermarknaden består av en massa växtkrängare som har positionerat ut sina gröna sköna varor på bägge sidor om en större väg. När vi började närma oss instruerade farbror R mig nogsamt om hur vi skulle gå tillväga.

Åkejåkejåkej. Nu gör vi så här. Vi glider runt lite i långsam takt med bilen och så kollar du vad du vill ha. När du har bestämt dig säger du till mig, och så stannar vi, och så går jag ut och frågar vad grejerna kostar.

Jag hade i min enfald trott att han skulle släppa ut mig så jag kunde gå runt själv och kolla, men det var tydligtvis ingen bra idé alls.

Nejnejnej, så fort de ser en utlänning så dubblar de priserna. Minst!

Sagt och gjort. Vi gled och gled. Jag satt hukad i baksätet med nästippen över fönsterrutan så jag skulle se något. Hela spaningssituationen kändes nästan lite polisfilmsaktig – tror att det faktum att farbror R hade sina pilotglasögon på förstärkte den feelingen (nästa gång vi ska ut och spana på något får jag komma ihåg mina solglasögon, så att vi matchar varann).

Till slut hade jag fått korn på några palmer, fikusar och lite annat smått och gott. Varpå farbror R stannar bilen och går ut och förhandlar (jag hukade självklart ännu intensivare i bilen). Sen kom han  tillbaka med beskedet att fyra 1,5-meterhöga palmer, tre något mindre fikusar samt en del andra mindre växter skulle gå loss på cirka 360 kronor. Inklusive krukor och jord. Det lät bra, tyckte jag.

Då kan du ju komma ut och titta lite om du vill.  Nu är ju priset prutat och klart, sa farbror R. Så jag gick ut och tittade på vad det var jag egentligen skulle köpa. Det såg bra ut. Fast sen ställdes vi inför nästa fråga, nämligen: hur få hem alltihop? Hela härligheten rymdes verkligen inte i bilen. Men farbror R vet ju alltid på råd, så han hejdade en tuc-tuc (autorickshaw), stuvade in de förkräckta palmerna där och beordrade tuc-tuc-föraren att hänga på efter honom.

I bilen hem skrockar farbror R förnöjt. Hehehe, försäljarna blev rätt så snopna när de såg dig kliva ut ur bilen. Men det är ju en utlänning, sa de! Det var väl det jag visste…

Jag tror jag ska huk-shoppa med farbror R fler gånger. Han verkar faktiskt tycka det är rätt kul. Och så får jag ju bra priser…

Vad jag såg igår…

….här är polisen som mitt i gatan står (vad han nu kan uträtta där, de flesta verkar ändå göra som de vill)

…en fridfullt idisslande get (kanske han tillhörde rickshaw-föraren?)

….och nån som bar något.

Dessutom såg jag två kvinnor som satt i rännstenen och tvättade kläder i vattnet som flöt där. Det kan ha varit regnvatten. I bästa fall.

”Du vet korsningen med kossorna som inte vet var de ska ta vägen…”

Uppdatering om hemmamannen dårå. Han kom ju hit redan i våras med familjen, men de första månaderna hade han inte särskilt mycket tid över alls, för yngsta dottern gick bara halvdag i kindergarten, så när hon väl kom vid lunchtid var han fullt sysselsatt.

Men nu går även denna tösabit hela dagen i skolan, så nu har hennes fader hela dagarna för sig själv. Igår frågade jag vad han pysslade med, och då sa han att han faktiskt inte gjorde så mycket alls än så länge, ”except enjoying my free time”.

Fast jag har märkt att han traskar runt mycket i närområdet. För varje dag när vi möts för att hämta eller lämna barn vid porten kommer han med piffiga tips om små hål-i-väggen-butiker och spännande caféer som han har upptäckt. Allt från gränslöst billiga glödlampor till fryshus med kött och butiker med factory outlet-kläder. Åtföljda av vägbeskrivningar av typen ”jomen det är bara att gå till vänster här om hörnet, sen traskar du väl fyra kvarter, då kommer du till den där korsningen med en refug där det alltid står en massa kor som inte riktigt vet var de ska ta vägen, då tar du till vänster vid den där jättestora marmorporten och sen är det bara att….”

Ehhhh, jahaja. Det lär nog dröja ett tag innan jag hittar alla dessa fyndställen. Fortfarande känns det lite läskigt att traska runt till fots här, får jag erkänna. Det är inte alltid det finns trottoarer, så man är prisgiven åt att fordon (varav alla kommer i ursinnig fart) ska väja när de ser en (om de ser en i tid). Och det läbbigaste är korsningarna, jag vet aldrig åt vilket håll jag ska titta när jag ska över gatan, det är förvirrande med vänstertrafiken, och sen kan man aldrig vara riktigt säker på att folk kör på rätt sida på gatan heller,  helst ska man väl titta både åt höger och vänster samtidigt, men det går ju inte. Så jag brukar vänta tills det kommer någon indier som också ska över, och så hänger jag på så nära bakom som jag bara kan.

I övrigt har jag snokat reda på och träffat två trevliga svenskor här i stan. Vi är verkligen inte många svenskar här, men det är kul att det finns en och annan som man kan prata svenska med ibland!

Spännande bekantskap

De senaste dagarna har det faktiskt kommit några rejäla regnväder till, det är riktigt skönt. Jag sitter och skriver det här klockan 10 på förmiddagen, och det har regnat rejält sedan sex i morse. Är man ute på balkongen fläktar det riktigt skönt.

Dotterns två första skoldagar verkar ha varit bra. Hon har kommit hem lite förvirrad och väldigt trött, men ändå på mycket gott humör. Tjejerna i hennes klass verkar väldigt snälla, och lärarna tycker hon också om. Sen har hon också fått en kompis i huset där vi bor, en brittisk tjej som är ett år yngre och som också åker på skolbussen. De har lekt flera gånger nu i helgen, och just nu är dottern hemma hos polaren och äter ”sunday pancakes”.

Det som är lite annorlunda med våra brittiska grannar är att det är mamman i familjen som är utstationerad medan pappan är hemmaman. Det var han tydligtvis redan hemma i England. Igår berättade de att det tog ett tag för deras indiske chaufför att smälta det faktum att han skulle köra HENNE till kontoret och sedan hämta upp HONOM så att HAN skulle handla mat och annat. Jojo!

Ska bli spännande att pejla lite vad denne hemmaman tar sig för här i Mumbai när han inte är sysselsatt med hushållsbestyr och barn. Förmodligen gör han lite andra grejer än vad hemmafruar gör. Eller kanske inte? Hursomhelst är det en kul och trevlig familj.

Första skoldagen

Vid femtiden i morse väcktes vi av ett hejdundrade åskväder, måste ha varit ett blixtnedslag väldigt nära, för vi hoppade högt i våra sängar! Nåväl, så kom det ett rejält regnväder också, och det är ju bra för grödan och vattenreserverna.

Två timmar senare, lite drygt, stod dottern och jag nere vid porten till vårt hus och väntade på skolbussen. Idag är det ju äntligen den första riktiga (och försenade) skoldagen. Vi lämnade in en intresseanmälan om skolbusstransportg i förra veckan, och igår ringde de och sa att det gick bra, och att dottern kunde bli upphämtad vid porten till vårt hem. Inte illa! Tja, vi hade inte hunnit vänta mer än en minut, så anlände det en minibus, och ur den klev en uniformsprydd herre som noggrant prickade av dottern på en lista. Jag undrade lite försynt när hon kunde tänkas anlända hem igen efter skolan, och fick svaret att det kan man aldrig så noga veta, det beror på trafiken, och den är som den är på eftermiddagarna, men de ringer några minuter innan bussen anländer.

När jag vinkade av dottern sa hon ”du mamma, i morgon behöver du väl inte gå ända fram till bussen – tänk om det är någon i min klass där, det ser liksom lite…fånigt ut då, om du ska vara precis bredvid mig hela tiden, jag vill att det ska synas att jag fixar det själv”. Milde tid, har hon blivit tonåring vid 10 års ålder?!?

Det kändes allt lite märkligt att ta hissen upp till lägenheten ensam sedan. Åkte till klubben för att träna lite, tänkte att det kunde skingra tankarna. Kanske var jag nervösare än hon i morse? Hoppas i alla fall att det blir en bra första skoldag.

Fynd i mataffären

Det här är två av mina fynd från Hypercity: indiskt smör som smakar som Bregott Extrasaltat fast godare, samt en illgrön frukt- grönsaksjuice som bl.a. innehåller spenat, gurka, apelsin, mango och äpple. Sistnämnda kräver viss tillvänjning, smaken är liiiiite udda, men i stort sett ganska lik de multivitaminjuicer man kan köpa i Sverige. Och så känner jag mig larvigt hälsosamt när jag dricker något som är så här grönt!

Smöret passar perfekt till det tyska flerkornsbröd jag svängde ihop i helgen, medelst min trogna gamla hushållsassistent och ett av de MÅNGA brödmixer som jag köpte i Tyskland inför flytten. Förvisso är det traditionella indiska brödet jättegott, men när indier ska försöka sig på att baka västerländskt bröd blir det bara grejer som påminner om långfranska – ganska smaklöst och inte särskilt näringsrikt, med andra ord är det läge att baka själv. Jag upptäckte förresten också en del spännande mjölsorter på Hypercity, så när de tyska brödmixerna är slut kan jag nog experimentera mig fram till andra varianter.

Deoderant och kycklingfilé på samma ställe – wow!

Om det nu var någon som trodde att dottern och jag flummar runt i tillvaron lite lagom planlöst, lullar runt och beskådar Mumbai eller behagfullt flyter omkring i poolen på klubben kan jag tala om att det var inte sant, och det var inte sant, och däremellan kommer fasta.

För dotterns skola anser nämligen att skolan har börjat trots att den inte fått börja, vilket innebär att de dragit igång en massiv hemstudie-satsning i samtliga ämnen. Varje dag får dottern nya uppgifter per e-post, samt videolänkar där varenda lärare kommer med instruktioner till det som ska göras för dagen. Plus lite youtube-snuttar med allt från ”10 minutes rope jumping workout” (för gympalektionen) till ”Learn basic French with your friend Vincent the frog”. Och så får vi diverse pdf-filer med arbetsuppgifter i olika ämnen

Man kan inte säga att skolan inte lägger ner sig. Samtliga lärare lovar dessutom att svara på ev. frågor per e-post samma dag. Naturligtvis kan man ringa till dem också, om man nu föredrar det.

Även om jag tycker det är lite förvirrande emellanåt med alla dessa mail från skolan med länkar hit och dit och filer som ska skrivas ut så gillar jag ambitionsnivån.

Men lite fri tid har vi trots allt tagit idag – vi tog oss till Hypercity som ligger cirka 45 minuters bilfärd från vårt hem. Hypercity är nog det närmast Coop Forum man kan komma i Indien. En välordnad, genomorganiserad, ren och fräsch stormarknad där man kan hitta i princip allt man behöver i fråga om livsmedel och hushållsprodukter – både indiska och importerade. Stormarknader av den här kalibern är fortfarande ganska ovanliga i Indien. Det normala är att man jagar runt efter olika typer av saker på olika ställen – frukt och grönt på en marknad, kryddor på en annan, kött på en tredje, och specialaffärer för toaborstar och tvättmedel på en fjärde (har man tur hittar man även tvål och deoderant på samma ställe). Med andra ord kan inköp av dagligvaror ta åtminstone en dag i anspråk – om man nu inte har ett Hypercity inom rimligt avstånd att tillgå. Då klarar man sig undan med typ fyra-fem timmar (transport fram och tillbaka inräknad, plus fika eller lunch i Hypercitys café).

Och så finns det folk som undrar hur man får dagen att gå som hemmafru i Mumbai. Tillåt mig att småle.

Hipp hipp hurra för tjuvpojken Krishna

I fredags firades Krishna Janmashtami-festivalen här i Indien – det är guden Krishnas födelsedag som celebreras. En av ritualerna som tydligtvis ska vara speciellt populär i Mumbai är Dahi Handi. Unga killar (samt en och annan tjej) klättrar upp på varandra och formar en mänsklig pyramid. Den som är högst upp i pyramiden ska slå sönder en lerkruka som har hängts högt upp i ett träd och som har fyllts med yoghurt, mjölk eller smör. Det lär hänga krukor lite här och var, och olika lag av ”pyramidbyggare” tävlar mot varandra om vem som kan krossa flest krukor.

Om ni tycker detta verkar mysko kan jag förtälja att det anspelar på Krishnas barndom. Som liten var Krishna väldigt förtjust i mjölkprodukter, och han stal ofta krukor med mjölk och smör från byborna. Därför hängde de upp ”godsakerna” i krukor närmast taket, så att han inte skulle komma åt dem.

När vi hasade oss ut för att äta middag på lördagkvällen sprang vi rätt i en stor flock med glada pyramidbyggare. Lyckades få fram kameran och föreviga det hela med denna bild.

Arbetarskyddsstyrelsen, anyone?!?

Beskåda, gott folk, en del av utsikten från vår balkong. Som synes pågår en hel del byggnation i vår stadsdel, Bandra. Nya flashiga hus skjuter upp som svampar ur jorden.

Men kolla lite närmare. På killarna som klättrar på  och monterar något som jag tror är mobilmaster. Vilka för övrigt svajade rätt friskt i kvällsbrisen. Vi bor på 10:de våningen, och grabbarna jobbade på taket på grannhuset, som ligger på ungefär samma höjd som vår våning.

Hrmmmm….stadiga arbetsskor? Skyddshjälmar? Övrig skyddsutrustning?

Skolan stängde innan den hann öppna på riktigt

Då kör vi en uppdatering från Mumbai då….ja milde tid, var ska jag BÖRJA?!?!?

Hmmm, vi tar flyttningen då. Vid det här laget har alla pinaler anlänt till vår lägenhet,  allt är uppackat, flyttgubbarna har tackat för sig.  Alla möbler står på rätt plats, men en himla massa pryttlar och böcker och kläder och annat befinner sig på platser där de definitivt inte ska vara, så det blir en hel del som jag måste bära än hit, än dit. Det tar nog en vecka innan lägenheten inte längre ser ut som en övergiven knarkarkvart, typ.

I tisdags lyckade dottern och jag bli registrerade vid Mumbai Foreign Registration Office. DET var en pärs. Indian bureaucracy at its finest!! Vi kom dit vid tiotiden och var inte klara förrän två. Tillbringade fyra timmar i ett knökfullt väntrum dör temperaturen låg på 30 grader plus, fyllt av frustrerade utlänningar och ännu mer frustrerade indiska tjänstemän. Vi hade med oss en gentleman från vårt relocation-företag som skulle hjälpa oss genom alla turer, stämplar, blanketter och könummer. På grund av H1N1-viruset, som har försatt stora delar av Mumbai i panik, kunde jag inte ta mig igenom alla procedurer själv, de släppte inte in utlänningar i själva registreringslokalerna, så relocation-grabben fick springa ut och in och hit och dit och mellanlanda hos mig emellanåt för att klargöra diverse grejer. Det var i och för sig skönt att slippa göra allt själv, men å andra sidan har jag på känn att det försenade proceduren med säkert två timmar. Nåväl. Till slut fick vi våra blåa registreringsböcker med fina stämplar på alla de rätta ställena…

I förmiddags var det dotterns första skoldag, en introduktionsdag för nya elever och deras föräldrar. Hon fick träffa sin nya fröken och andra nya klasskompisar medan vi (hennes föräldrar) fick en del inledande information, varpå vi fick fylla i otaliga formulär – allt från hälsodeklaration till intresseanmälan för skolbusstransport. När vi återförenades med dottern efter några timmar var hon riktigt entusiastisk. Nya fröken var jättesnäll och de andra nya eleverna i årskursen verkade trevliga. Hon såg faktiskt fram emot skolstarten, sa hon. Jätteskönt att höra, med tanke för att hon har gruvat sig för den väldeliga från och till under sommaren. Själv fick jag definitivt positiva vibbar av skolan. All personal jag träffat verkar väldigt rar och poängterar att de gör sitt bästa för att alla nya ungar ska finna sig tillrätta och trivas. Alla hejar på en när man irrar runt i korridorerna och undrar om de kan hjälpa en med något. Det kan nog bli bra det här.

När vi blev utsläppta åkte vi till klubben vi har gått med i. Med tanke på att möjligheterna till frisksportande utomhusaktiviteter och grönska är YTTERST begränsade i den här staden är de flesta som har råd med det (indier och utlänningar tillika) medlemmar i någon ”sports club” eller ”country club”. Vi har valt en som i och för sig är en av de dyrare, men som ligger närmast vår bostad. Med tanke på att trafiken här är som den är anser vi att det nog är värt att betala lite extra för ”lyxen” att faktiskt mäkta med att ta sig dit då och då utan att det tar halva dagen. Nåväl. Det är ett otroligt fint ställe med café, restaurang, bibliotek, alla möjliga sportfaciliteter, spa och en härlig stor pool. Med mera. Dottern och jag åt lunch där och badade oss sedan igenom större delen av eftermiddagen.

Sen de dåliga nyheterna då. När vi satt i bilen på väg hem från klubben ringde min make från jobbet och sa att skolan precis skickat ut ett e-postmeddelande om att den är tvungen att stänga i minst 7 dagar framöver. De lokala myndigheterna stängde alla statliga skolor för några dagar sedan, på grund av H1N1-viruset, och nu måste även de privata skolorna stänga. Dottern blev riktigt besviken. Nu, när hon äntligen fått lite hopp om att det nog kan bli bra på den nya skola,n och till och med är lite peppad – så får hon inte gå dit!

Så de närmaste dagarna får väl hon och jag väl fortsätta att röja i lägenheten, varvat med dopp i poolen på klubben. Jaja, det går ingen större nöd på oss.