Tukta, tukta, tukta

9 oktober 2005

Med sekatör, häcksax och andra lämpliga vapen har min kära moder nu tuktat vår trädgård tre eftermiddagar i rad. Det går banne mig inte att få stopp på henne, ideligen utropar hon ”man kan aldrig beskära för mycket”. Och när vi varit på små utflykter har hon inte missat ett enda tillfälle att kommentera vilka buskar, rosor och träd som är mer eller mindre väl beskurna i parker och trädgårdar.

Hmm, jag tror det är lite terapeutiskt det här med blad- och blomsterbeskärning. Man får nog utlopp för en hel del aggressioner. Kanske mamma gått särskilt hårt åt buskarna därhemma de dagar hon varit förtretad på pappa?

I eftermiddags beslöt jag mig att ge henne ett handtag. Och jag kan meddela att det är som ett gift. Har man väl börjat beskära och klippa kan man inte sluta. Hjääääälp!! Fasen vad tuija-buskarna blivit vackert formade, och den spretiga forsythian har förvandlats till…tja, något väldigt mycket lägre och definitivt mycket mindre spretigt. (Fast där fick jag bannor av mamma för forsythia ska minsann inte beskäras förrän strax efter blomningen, så nu vet ni det.)

I morgon ska vi tack och lov på en dagslång bussutfärd, så trädgårds-stackaren får hämta andan lite.