Härliga dagar i Ahrdalen

I helgen var vi i Rech, i Ahrdalen, för att prova viner och ha det gott i största allmänhet. Ahrdalen ligger i norra delen av Rheinland-Pfalz och härifrån kommers vad tyskarna själv anser är de bästa tyska rödvinerna, tillverkade av druvsorterna Spätburgunder, Portugieser och Riesling. Själv tycker jag inte att tyska rödviner är de godaste rödviner jag någonsin smakat, men dessa var helt okej.

[rockyou id=135310940&w=500&h=375]

Ahrdalen är otroligt vacker med sina vinodlingar längs branta bergssluttningar och underbar natur. När man är trött på att dricka vin kan man ägna sig åt härliga vandringar. Eller kanske är det bättre att vandra först och vina sen – för säkerhets skull 😉

Hur ska det här gå?

Jaja. Visst är det himla trevligt att maken vistas här hos mig och dottern några dagar, men måste han verkligen ha åsikter om hur vi arrangerar vårt vardagsliv när han inte bor här längre? Hrmmmm.

Igår ställde han sig undrande till varför det sitter timers i flera lampor. Dessa timers programmerade jag när dottern och jag skulle hälsa på honom i Mumbai.

”Jag tänkte att jag skulle plocka ner dem”, sa han.

”Varför det?” sa jag.

”Men du är ju hemma”, kontrade han.

”Än sen då?” undrade jag.

Assåba-f’låt liksom. Finns det någon lag på att man inte får nyttja timers när man är hemma? Jag tycker det är jättetrevligt när en liten lampa är tänd på morgonkvisten, då jag sömndrucket hasar mig in i köket. Och att myslamporna i vardagsrummet tänder sig själva när det börjar mörkna. Assåba’-flåt, men jag trivs utmärkt med det!

Och idag undrade han varför jag har bruksanvisningen till diskmaskinen liggandes i knivlådan. Svaret är mycket enkelt: då vet jag var den är.

Herreduminje. Hur ska det här gå när vi ska samsas om en bostad igen i augusti?!?!

Piffigt värre

Men vad trevligt att folk bryr sig! Nu har Gunilla skrivit en kommentar där hon undrar var jag håller hus någonstans, i och med att tystnad råder på Annieverse sedan ett antal dagar tillbaka.

Jag kan rapportera att jag är här. Men det har liksom inte hänt något. Och så har jag varit jättebusy med att sköta om min virtual Facebook-pet Piffa på Pet Society. Det är ett himla matande och lekande och tvättande, och hårda träningspass för att klara häcklöpningar. Som tur är har nu dottern engagerat sig i Piffas väl och ve, så jag får lite avlastning, haha!

Maken har nyss anlänt från Mumbai, han kommer att vara här i 1 ½ vecka. På torsdag anländer dessutom hans föräldrar; hans mamma fyller år i dagarna, och han med, så vi ska fira dubbelt. I helgen blir det en vinprovartur i nejden. Najs!

Drömlägenheten jag skrivit om, den blir det inget med. Den gick till några amerikaner som var villiga att betala högre hyra än vi var. Maken har kollat på en annan lägenhet i grannskapet, den kan kanske vara ett alternativ, men den ligger bara en våning upp, inte så mycket utsikt alltså. Å andra sidan är man granne med Bollywoods äldsta filmstudio, det är ju lite häftigt. Plus att det minsann bor nån filmstjärna på högsta våningen! Jojo.

They are everywhere

Jooo ni, gott folk. På tal om något helt annat, så…

Nej vänta nu. Något helt annat än vad? Vad yrar jag om egentligen?

Hrmmmm. Okejokej, vi börjar om. *host*

På tal om något närliggande (Indien! Melodifestivalen! Den svenska, alltså.)…

…så kan jag tala om att inte heller Indien är förskonat från fusk-Elvisar. Och varför skulle Indien vara det? Inget annat land är väl förskonat. 

Bilden är tagen en kväll i Mumbai då jag inte orkade göra något vettigare än att zappa bland XXX indiska tevekanaler.

Incredible India, rocking on.

Vilken kul kväll!

Men äntligen! Riktigt, riktigt rafflande underhållning från SVT! Vilken kväll! Vilken dramatik!

Inte för att La Voix var min favorit i melodifestivalsfinalen. Jag gillar den faktiskt inte alls, men jag tycker ändå att det var hur kul som helst att den vann. Svenska folket vände ju upp och ned på hela konkarongen under de sista minutrarna. Och till spänningen bidrog ju också att jurygrupperna hade olika favoriter. Mycket roligare än när någon som är stensäkert förhandstippad av alla experter går och tar hem spelet.

Kanske var det inte helt fel med det ”nya” röstningsförfarandet och Christer Björkmans ambitioner att förnya arrangemanget? Dock är jag inte helt säker på att det var det här resultatet han strävade efter….men det gör ju bara hela grejen ännu roligare!

Sen kan jag inte låta bli att fantisera om vad som hänt om vi hade skickat den ryska Tingeling-versionen till Moskva…hahaha! You go, Dancing Bear!

Man kan visst äta kakan och ha den kvar

Idag är jag på så dåligt humör att det inte är sant. Inte blir det bättre av att solen strålar. Snarare värre.

Till viss del beror nog humöret på att jag inte är riktigt utsövd. Plus några andra vardagliga irritationsmoment.

Men den största delen av surheten kan sammanfattas i två ord som fastnat i min skalle. Yttrade av två vänner vid två olika tillfällen.

Det ena ordet är ”präktiga” och det andra är ”crazyness”.

I förra veckan ringde en kompis jag lärt känna i Seoul. Hon har bott hemma i Sverige i tre år nu med familjen. Och det har väl varit bra, men de har längtat ut i vida världen igen. Nu är det dock så att om man har barn kastar man sig inte ut på vinst och förlust bara så där. Det får ju ändå vara under ordnade förhållanden, och såna möjligheter växer inte på träd, speciellt inte i dagsläget. Men. Nu har mannen fått ett bra erbjudande, och i höst drar de till Kina.

”Jag är så glad”, säger vännen. ”Jag är så trött på ekorrhjulet och på alla präktiga radhusgrannar med sina piffiga renoveringar och nytvättade bilar som håller stenkoll på varandra hela tiden, och som inte kan begripa att man kan ha andra mål i livet”.

Sen har vi den andra vännen, henne lärde jag känna här i Tyskland. Hon har flyttat världen runt sen barnsben och bott i jag-vet-inte-hur-många asiatiska länder. För några veckor sedan bar det iväg igen, denna gång till Indien (dock inte Mumbai…). Vi har tidigare pratat om hur det kan kännas att återvända till Europa efter några år i en annan kultur. Känslan av ”platt fall”. Av att luften liksom går ur en. I morse kommenterade hon en bild från Mumbai jag lagt upp på FB med orden:

”Det är crazynessen som är så härlig med Indien”

Ja. Präktighet och crazyness, som sagt. Inte för att jag blåögt vill romantisera vilka galenskaper som helst. Eller vill racka ner på radhusliv. (Jag ser ju faktiskt alltid fram emot mitt svenska radhusliv på skolloven, men grejen är att det är i lagom doser då…nu har jag ju idkat radhusliv på heltid i Tyskland med, och ibland ter det sig om möjligt ännu präktigare än i Sverige.). Men. Det känns skönt att veta att jag inte är den enda här i världen som inte trivs med gamla hjulspår, med att ha framtiden utstakad och förutsägbar, med att hänge mig åt The Medelsvensson Dream.

Det är gott med Bregott på mackorna. Men understundom vill jag äta något annat. Det är trevligt med På spåret, Antikrundan och Allsång på Skansen. Men jag kan också tänka mig ett antal månader om året med Bollywoodfilmer som brölas ut på diverse TV-kanaler. Det är skönt med tysta nätter och krispig morgondagg, men jag bryter gärna av med mångmiljonstadens oljud, tutande och böneutrop ett tag.  Det är underbart att hasa omkring på Coop Forum och hitta allt jag letar efter, men jag tassar även hjärtans gärna omkring i minimala, dammiga diversehandlar, köper kryddpåsar som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, och fnissar åt konservburkar vars bäst före-datum var för typ tre år sen. Om ni förstår hur jag menar.

Jag vill äta kakan men ha lite kvar, och det verkar tack och lov inte helt omöjligt.

Kissa är mycket dyrare än att bajsa

En dag sprang vi på denna skylt med sanitära förhållningsregler för Mumbai stad. Min man läste med stort intresse (medan jag stod och flämtade i skuggan…), och när han var klar sa han:

”Lite lustigt att det är lägre böter på att bajsa än att kissa på offentlig plats.”

Jag håller med. 100 rupies mot 200 rupies, är inte det märkligt? Det känns liksom som att det förstnämnda är en…hrmmm….tyngre förseelse. (Eller kanske mer voluminös? Äsch, ni förstår kanske hur jag menar).

Vill man verkligen förslösa sina pengar ska man ge sig till att ”not maintaining clean Angaan” – 10 000 rupies om man faller under kategorin ”others”!

Här hänger man nog gärna

Tro det eller ej, men det finns en och annan fin plats i Mumbai också. De här bilderna är tagna från parkanläggningarna Hanging Gardens och Kamala Nehru Park i södra (gamla) delen av stan. Det ska vara ett fint ställe att avnjuta solnedgången på sägs det i guideböckerna, jag får väl testa i höst.

Vitklädda farbröder slappar i skuggan.

Lummigt och fint.

Mycket figurklippning är det. Elefanter och hjortar och jagvetintevad.

En bostad är inte bara en bostad, det tillkommer folk också

Jahaja. Ni vet den där läckra lägenheten som jag skrev om för något inlägg sedan? Den som Mumbais enda svenska barnfamilj ska flytta ut från i sommar, den som är så fin och har en sån magnifik terrass och som ligger så bra till? Jo, den ska ju min man ju försöka förhandla ner priset på i veckan.

Men. Vi har redan nu lärt oss att en indisk lägenhet för bättre bemedlade inte bara är en indisk lägenhet för bättre bemedlade. Det ingår folk i den också.

När vi gick på husesyn sa de trevliga svenskarna ”och så hoppas vi att ni kan ta över vår maid också, och vår chaufför är en riktig klippa, världens bästa….ja, sen har vi ju killen som sköter växterna på terrassen…”

Ur ett strikt svenskt välfärdssamhälleligt antiklassklyfteperspektiv, där alla ska städa undan sin egen skit, låter det här naturligtvis helt horribelt. Tjänstefolk?!?! Nej men hjälp, vi svenskar har ju kommit så oändligt längre än så. Inte kan man väl bidra till att upprätthålla pigsamhället, vare sig hemma eller utomlands?

Men. Man får lyfta näsan över mellanmjölkshorisonten lite när man ska bosätta sig i ett land som Indien. Och inse att hur bedrövligt det än är, så finns det mängder, mängder med folk som söker arbete i Indien. Till exempel som maider, barnflickor och terrassväxtskötare. Och som kanske riskerar att svälta om de inte får något jobb. Kanske får de lämna sin egen lägenhet för ett plåtskjul i slummen, alternativt lämna sitt plåtskjul för att bosätta sig på trottoaren.

”Man känner ju ett ansvar. Vi är oroliga för hur det ska gå för dem när vi flyttar”, sa pappan i familjen.

Problemet är ju att vi redan har tagit över både chaufför och maid från min mans företrädare. De ingick så att säga i paketet när han flyttade in i företrädarens lägenhet. Det bara var så. Och farbror R är ju en klippa, honom vill vi inte skilja oss från.  Maiden, fru F, har jag knappt träffat, inte min man heller (dottern och jag var ju knappt ”hemma” under veckan i Mumbai, och min man är knappt hemma något han heller), men det har ju varit städat och tvättat när vi kommit hem på kvällarna, och en dag hade hon lagat en otroligt god kycklinggryta till oss, så henne blir vi säkert också förtjusta i.

Frågan är om vi kan sysselsätta så många fler personer. Det hänger inte på kostnaden, utan på mängden arbetsuppgifter som en någotsånär skötsam enbarnsfamilj kan ge upphov till. Plus att jag är rätt så förtjust i att vara ensam hemma emellanåt, att rå mig själv. Inte minst när jag sitter och jobbar.

Men det är klart, man kanske kan dela upp arbetsuppgifterna lite och uppfinna några nya. Matlagningen har jag inga som helst problem med att någon annan sköter. Och någon kan ju polera terrassen dagligen. Så skitigt som det är i Mumbai behövs det nog. Och jag kanske kan lära dem att baka svenskt bröd (”riktigt” bröd är lika sällsynt i Indien som i Sydkorea…), så vi alltid har färskt bröd hemma. Und so weiter. Men två chaufförer på tre personer?!?! Hrmmm…

Det här påminner mig om de många gånger i Seoul som filippinska damer smög upp vid sidan om mig på gatan och tilltalade mig. Första gången fattade jag inte vad det var frågan om, misstänkte nästan att damen i fråga sålde knark eller så, men sedan gick det upp för mig att hon undrade om jag behövde en maid.

Så kan det vara, någonstans långt från mellanmjölkens land.

Horn OK Please

 Såhär färglada och fint dekorerade är de flesta lastbilar i Mumbai. Texten ”Horn OK please” betyder att man ska tuta om man vill köra om. Jag vet inte riktigt vad det är för mening med det egentligen, med tanke på att alla tutar hela tiden, även när de inte vill köra om.  För att uppmärksamma folk på att man vill fram på vägen (vem vill inte det?!?!) kan man även köra med ljusblinkers. Det gör farbror R rätt ofta. Även i fullt dagsljus. Jag undrar om det kan ha någon effekt, speciellt i dagsljus? Äsch, nu får jag väl ändå lägga av med mina trista, petimeteraktiga, strikt logikbaserade västerländska grubblerier. Det är nog bättre att bara att go with the flow. Kör så det ryker, ellet nåt.

Den första bilden är förresten tagen inifrån ”vår” bil. Som ni ser har farbror R en liten Ganesha på instrumentpanelen. Det känns ju tryggt. Hrmmmmm.