Arkiv | Föräldraskap RSS feed for this section

Varför är det en tysk som svarar i din telefon hela tiden, mamma?

5 Jul

Dottern är på läger i Tyskland. Ringer hem, till min mobil.
– Hallå gumman, hur har du det, är allt bra?, frågar jag.
– Jajaja, allt är okej. Men mamma, varför svarar du inte i telefon förrän nu? Jag har ringt typ hundra gånger!!!
Detta sägs med den oändliga irritation i rösten som endast en 13-åring, kanonfrustrerad över Hopplös Mamma, kan frambringa.
– Va? Har du ringt tidigare? Konstigt, jag har inte sett att jag har några missade samtal, säger jag.
– Jo, massor av gånger! Men det är nån tysk som svarar hela tiden!
– Nån tysk? Det var märkligt…
När vi har talat klart grubblar jag lite över hur det kan komma sig att ”nån tysk” svarar i min mobil. Dryftar mysteriet med maken.
– Men det är väl solklart. Vår kära dotter har glömt att hon måste slå landskoden till Sverige först…
Hujedanemej. Någonstans i Tyskland sitter någon stackars tysk och får upprepade samtal från Frustrerad Svensk 13-åring som (på svenska) inleder med ”Hallå? Hallåååå??? Är mamma där?!?!”
Penibelt…. 😀

Annonser

Same, same

6 Apr

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.

På väg hem

14 Dec

Då är det dags att packa de sista pinalerna inför jul- och nyårsledigheten – i natt lyfter flyget hemåt. Om Gud vill och skorna håller är jag, maken och dottern på svensk mark i morgon vid lunch, lokal tid.

Jag vet inte varför, men av någon anledning blir dottern alltmer flygrädd för varje flygresa vi gör. Som utlandsstationerad unge sedan femårsåldern (hon är nu 13) har det ju blivit en hel del flygresor för hennes del – både interkontinentala flighter och kortare sträckor. Och varenda en har hon överlevt. Förutom en del luftturbulens, och cirklande i luften i väntan på landningstillstånd, har det inte hänt något dramatiskt.

Och ändå. Trots att hennes far och jag envist upprepar att hon är mycket tryggare däruppe i luften än hon är i bilen här i Shanghai, så ägnar flickebarnet beaktligt med tid åt att sitta och googla olyckstillbudsstatistik för de flygbolag vi transporteras med. Hmmmm. Och då vill jag påpeka att vi färdas med bolag vars säkerhetsnivå man inte kan ha särskilt mycket att invända mot.

Jaja. Det ska bli trevligt att komma hem över jul och nyår. Frossa i sill, Jansson och svenskt hämtpizza. Träffa goda vänner. Uppleva det oerhört exotiska i att i princip alla man stöter på pratar svenska. Kunna logga in på Facebook och Twitter utan att meckla med en vpn-server. Titta på svensk teve i realtid. Och så vidare.

Må gott, alla!

Längtan och sorg

16 Jun

Om drygt en vecka är det dags att lämna Shanghai för sommaren och åka hem till Sverige.

Den här gången är det med blandade känslor. För när vi anländer hem den här gången är ingen ur den äldre generationen – min dotters mormor, morfar, farfar och farmor – med oss längre.

En efter en har de tagits ifrån oss.

Och det känns så tomt, så tomt.

Visst vill jag åka hem. Till mitt kära lilla radhus (som var mina föräldrars hem). Till att påta i min fina lilla trädgård. Till ren och frisk luft. Till mina kära, kära vänner. Till svenska mataffärer, där jag kan köpa allt jag saknar här (svenska chips, plockgodis, pulversåser, räksallad, tunnbröd, leverpastej, filmjölk….och en hel del annat). Till den halvsunkiga pizzerian nästgårds som har sååååå goda pizzor. Till vår bil, och att få köra själv. Vår pålitlige chaufför Mr. Z i all ära, men det ÄR en viss frihetskänsla att kunna köra själv. Till glädjen att se min dotter överlycklig att få fjanta runt med sina svenska kompisar igen. Och så vidare.

Men. Den där tomheten.

Extra ont i hjärtat gör det när andra expat-vänner här (expat = utlandsstationerad) pratar om hur mycket de saknar sin närmaste familj, och hur de se fram emot att snart få vara tillsammans med dem igen.

Aldrig mer. För mig är det ett avslutat kapitel.

Aldrig mer.

Vem står på tur?

16 Nov

Det är som om någon har lagt en förbannelse över mina jular”, sa 12-åringen dystert för några dagar sedan. Och jag håller med henne.

Som vanligt ska vi åka hem till Sverige i jul. Och vi har sett fram emot det, mycket.

Men i onsdags kom telefonsamtalet som förändrade saker och ting. Det var min man som ringde mig. Han hade nyss talat med sin pappas bästa kompis hemma i Sverige. Som hade berättat att hans pappa var död.

De hade varit ute och promenerat tillsammans. Svärfar fick en hjärtinfarkt, föll ihop och dog. Inte mycket mer än 70 år fyllda.

Jag är så otroligt trött på det här döendet, ska ni veta. 2006, på våren, dog min mamma. Ett par dagar innan vi skulle hem till Sverige (vid bodde i Seoul då) för att fira jul samma år dog min pappa. Som ni nog kan gissa blev den julen väldigt….annorlunda.
Och så förra året. Då dog min svärmor. Ännu tommare blev den julen.

Och nu.

Min dotter har nu inga far- och morföräldrar kvar. Och det kommer att bli väldigt märkbart vid juletid, eftersom vi alltid brukade fira julen tillsammans, allihopa.

Jag vet inte, det här döendet. Det kryper in en kyla in i mig. Färgerna i tillvaron försvinner. Grått blir det.

Samtidigt kommer känslor som inte är så trevliga. Jag är arg på de döda. Framför allt på mina svärföräldrar. Herregud, de var ju inte mycket mer än 70. Vad är det för djävla sätt att gå och dö då? Vuxna människor! Ni kunde väl för f-n skärpt till er lite. Motionerat lite mer. Ätit mer grönsaker. Eller nåt. Det kanske hade hjälpt.

Sen finns det en fundering inom mig som är ännu otrevligare. Det är när jag iskallt tänker ”Jaha, då har vi betat av den äldre generationen då. Okej. Men det finns inget som säger att det är slut på döendet på ett tag nu. Det kan lika gärna fortsätta – idag, imorgon, om en vecka, om en månad. Kanske om ett år. Vem blir det då? Min man? Jag själv? Vår dotter? Hur länge har vi kvar tillsammans?”

Iskallt tänker jag denna tanke. Om och om igen.

Otippad höjdare för lockiga

3 Sep

För er som undrar hur jag har framlevt mina första veckor här i Shanghai kan jag summera alltihopa med att jag inte gjort något speciellt alls. Varje morgon knallar jag iväg med dottern för att avleverera henne till skolan (promenad på 20 minuter), sen blir det oftast att knalla vidare en runda till Carrefour (ligger cirka 30 minuter från skolan). Det har sin grund i att dottern nästan varje dag kommer på att hon måste ha någon jätteviktig skolaccessoar som vi inte har med oss i resväskan från Sverige. Idag var det plastmappar med hål i jag skulle införskaffa, ty dottern sade ”Det är JÄTTEVIKTIGT att jag får dem så snart som möjligt, allra senast på måndag, fröken har sagt att vi VERKLIGEN behöver dem NU.” Jahaja. Tja, sen knallar jag tillbaka till hotellet, surfar runt lite, äter lunch, går och tränar på gymet, läser kanske en stund – och sen är det hämtning på skolan. Därefter läxläsning, eventuellt ett dopp i poolen, kvällsmat och nattinatti.  Visst ska det bli skönt när vi väl får lägga vantarna på vår container med bohag och äntligen kan flytta in i huset, men jag måste erkänna att det fortfarande är litelite skönt med den här hasa-omkring-tillvaron utan särskilt mycket stress. Och utan att behöva fundera på vad man ska laga till middag…

När jag hämtade dottern idag stötte jag förresten på hennes klasslärare och kunde inte låta bli att förtälja att jag nu införskaffat de OERHÖRT VIKTIGA plastmapparna. Som det ju var så bråttom med. ”Bråttom? Njaee…nä, jag har ju sagt att det är jättebra om de kan skaffa några vid tillfälle, fast SÅ bråttom var det ju inte”, sa klassläraren glatt. Hrrrmmmm. Jag tror min dotter gillar att stressa sin moder…

När jag var på Carrefour i förrgår (för att köpa JÄTTEVIKTIGA anteckningsblock åt ni-vet-nog-vem…) handlade jag med mig lite hårstylingprodukter. Vi glömde att ta med oss våra invanda wundermedel för lockigt hår från Sverige, nämligen. Så jag tänkte att på Carrefour kanske jag kunde hitta någon allroundmousse som kan duga. Men vet ni vad! I hyllan med produkter av det kinesiska märket Maestro finner jag inte en utan hela tre (!) stylingprodukter för lockigt hår!

Jojo, jag kan allt gissa vad ni tänker. ”Hahaha, spikrakhåriga kineser tillverka produkter för lockigt hår, det kan väl bli hur spännande som helst!” Men faktum är att jag nu testkört grejerna, och de är väl så bra som den mousse samt annat klet och kladd vi använder hemma. Kanske snäppet bättre, till och med. Inget burr och inget friss, ingen ”knastrighet” heller, bara snyggt definierade lockar som håller sig på plats hela dagen. I’m inpressed! Så pass impressed att bjussar Maestro på denna schyssta reklambild!

Fick inte bort blänket på flaskorna tyvärr, men funderar allvarligt på att mejla över bilden till Maestro och föreslå att de anställer mig som lockig spokeswoman när det är dags för introducering på den västerländska marknaden…

God helg på er alla 🙂

Mitt lokala utomhusgym

31 Aug

Första skoldagen avklarad för dottern, och den verkar ha gått alldeles utmärkt. Vid hemkomsten rapporterade hon glatt att alla lärare verkar snälla, och att hon hängt omkring med fyra trevliga tjejer på rasterna. Skolmaten är rätt så smaklös men fullt ätbar. Skoluniformen var helt OK att ha på sig, inget som klämde eller kliade. Tja, det låter ju alldeles utmärkt. (Kanske skulle skicka med henne ett litet set med salt- och pepparkar, dock?!?).

I söndags hasade vi förresten runt en sväng i en liten närbelägen park, där jag tog dessa bilder. Nej, det är inte lekplatsutrustning ni ser – det är träningsredskap för vuxna! Jag log verkligen igenkännande när jag fick syn på dem – det är ju precis så här det ser ut i sydkoreanska parker, fullt med aggremanger för alla som vill trimma kroppen. Ibland undrar jag dock om det inte vore idé att plantera ut lite rutschkanor, gungor och sånt för barnen också, men det är kanske tänkt att de ska använda de här grejerna på sitt sätt. Who knows.

Hej och hå, det är bara att ge sig ut i grönskan och jobba på biceps samt midjemåttt!

Vad kan detta vara? Kanske en kombomaskin för att klia och massera ryggen? Hrmm, jag tror jag fegar ur och håller mig till hotellgymet än så länge, där finns i alla fall maskiner och annan utrustning som jag begriper vad man ska ta sig till med.

%d bloggare gillar detta: