Om kostdebatten

Kostdebatten går vidare i Sverige,  och speciellt debatten mellan LCHF-motståndare och -förespråkare. I SVD Brännpunkt hävdar Ingemar Gröön, sakkunnig på Brödinstitutet, att inget enskilt livsmedel gör oss feta. Till exempel inte bröd. Fetmaepidemin har sin grund i att människor har ständig tillgång till mat, i kombination med att de har för dåliga kunskaper om kalorier, näringsämnen och livsmedel, anser Gröön.

Vissa kommentatorer håller med, andra inte.  Några LCHF:are skriver att förbränning av fett kräver mer energi än förbränning av kolhydrater, och att detta är en orsak till att LCHF fungerar som viktminskningsmetod.  Samt att högt intag av snabba kolhydrater gör att man snabbt blir hungrig igen, vilket gör att man äter mer än vad man borde och därför går upp i vikt.

Tja. Jag är ingen näringsfysiolog. Jag har själv med framgång gått ner i vikt, inte med LCHF men väl GI, kombinerat med långpromenader minst fem gånger i veckan. Det passade mig. Med GI kände jag mig alltid behagligt mätt och fullständigt osugen på godis och chips.

Men trots att jag – för personlig del – håller på GI finns det en sak som stör mig hos vissa GI- och LCHF-debattörer. Nämligen de som fullständigt bergsäkert hävdar att man blir tjock av a att äta mycket ”vita” kolhydratprodukter som vitt mjöl, vit pasta och vitt ris.

Handlar det här icke om personer som fallerar att lyfta blicken från mellanmjölkens land?

Jag bodde i Korea när jag började med GI, då för att försöka gå ner ett antal kilon. Det gick som sagt alldeles utmärkt. Men alltmedan jag åt mumsiga omeletter till frukost och köttbitar med sallad till kvällsmat kunde jag ju inte låta bli att undra. Varför koreanerna runtomkring mig, i så hög utsträckning, såg alldeles normalviktiga ut. Med tanke på hur mycket vitt ris de satte i sig.

Sedan var jag på visit i Japan – och det var samma sak där. En massa normalviktiga människor. Som inte äter mindre mängder ris än koreanerna.

Nu bor jag i Kina. Och…ja, ni fattar min tankegång.

Vad jag blir trött på i debatten här hemma, det är det snäva perspektivet. Oförmågan och oviljan att inse att en metod kanske inte funkar för alla. Och – för att lyfta resonemanget från kosttemat, och applicera det på ett större perspektiv – ointresset av att se sig om i världen. Någonstans anar jag en – möjligtvis inte helt medveten – inställning att det som inte händer i västvärlden, det gills inte riktigt.

Men det sistnämnda har jag tjatat om så många gånger redan. Därmed inte sagt att det inte kommer upp på tapeten igen. Det gör det säkert 😉