I love Ginger Dishwashing

Hej hå, hej hå. Eftersom mitt liv i princip är över nu, i alla fall på typ ett halvår….i och med att Mad Men säsong 4 är över…gäller det för mig att fokusera på de små guldkornen in everyday Shangburbia life för att hålla ångan uppe.

Och här har vi ett av dem. Ginger Dishwashing. Brought to you by Liby (som jag tror fabrikanten heter).

Alltså. Det här diskmedlet luktar SÅ gott. Den distinkta doften av ingefära är så…fräsch och uppiggande. Jag blir liksom glad av den. Till och med när jag gör något så erbarmligt tråkigt som att…..diska.

Är det någon av er kära bloggläsare som vet någon parfym som luktar ingefära? I så fall är jag en hugad spekulant.

Och om någon undrar så är detta diskmedel dessutom väl så effektivt som Yes.

I en annan del av Kina

För två veckor sedan var dottern och jag i staden Zibo, som ligger i Shandong-provinsen, cirka en timmes flygresa nordvästerut från Shanghai. Eftersom det är där som maken jobbar – han veckopendlar, för övrigt – var vi tvungna att ansöka om uppehållstillstånd där. Det var en illuster tillställning, vi flög dit en söndagkväll, och strax efter lunch på måndagen, då vi lämnat in våra papper på Public Security Bureau (det låter väl nåt, det?), styrde vi kosan mot Shanghai igen. I och med att PSB skulle behålla våra pass till uppehållstillstånden var stämplade och klara kunde vi dock inte flyga tillbaka utan fick åka tåg hem…..en åtta timmar lång resa. Men det gick bra det med. Tåget var av x2000-typ och riktigt fräscht och fint. Dock var vi något möra när vi återvände till Shanghai sent på måndagskvällen.

Nu undrar ni så klart varför vi inte har bosatt oss i Zibo, eftersom det ju är där maken jobbar. Tja. En av anledningarna är att det inte finns någon internationell skola där. Och den andra anledningen demonstreras i följande videosnutt, tagen från bilen, på väg från makens jobb till PSB. Om vi säger så här: det må se ut som det vore en regnmulen dag i Zibo. Men det är inte ”vanlig” mulenhet. Det är SKIT.

Till Zibos försvar måste jag säga två saker…för det första: strax innan vi satte oss på tåget sprack gråmulenheten upp, vita moln drev förbi, lämnade plats för en blekblå himmel och vi kunde NÄSTAN se solen. För det andra: jag har sett värre luftföroreningar. Nämligen när jag besökte Beijing, cirka ett halvår före olympiaden 2008. Kommer ihåg att jag åkte taxi på en av de stora ringlederna och inte ens kunde skymta bebyggelsen på andra sidan vägen.

Videoklipp nummer två är tagen under vår tågresa till Shanghai. Här bjuds på soft train music kombinerat med lite rangerbangård, lite stadsbebyggelse och lite landskap som nästan liknar Vilda Västern. Och som bonus: en chipsrecension!

Idag grunnar jag över….

…varför så många kinesiska mopedister har på sig sina jackor bak och fram när de är ute och kör

…varför så många kinesiskor uteslutande ”cyklar baklänges” i crosstrainern

…varför det betyder siffran åtta när man håller upp tummen och pekfingret (pekfingret och långfingret betyder dock, precis som man skulle kunna gissa, ”två”)

…hur i helvete kineser lyckas skala räkor med pinnar

…hur det kommer sig att det sitter parabolantenner på var och varannan fastighet i stan när det enligt kinesisk lag inte är tillåtet att installera parabolantenner…

…bland annat.

Expo 2010 – the Movie

Nejmen hörni. Det är ju hysteriskt roligt, det här videofilmandet! Jag tror att det får bli en liten videokamera på julklapps-önskelistan, minsann!

I helgen var vi ännu en sväng på Expo 2010. Lyckades knö oss in på ytterligare ett antal paviljonger – precis som förra gången siktade vi in oss på de vars köer inte var fullständigt ohemula. Egentligen hade vi tänkt hinna med Sveriges paviljong, men när vi väl kom dit hade den stängt. Klockan fyra på eftermiddagen! Är det skick och fason, det? Herregud, bara för att större delen av Sverige är nerstängd efter fyra på lördagseftermiddagarna kan ju inte en världsutställningspaviljong vara det! Jaja, istället blev det Island, Litauen och några afrikanska paviljonger. Samt irländsk pubtrevnad och kebab (dock inte samtidigt) Inte helt fel.

Denna filmsnutt är tagen inifrån de bussar som går skytteltrafik inne på Expo-området. Once again – enjoy!

Vad ni alla har väntat på

Jag vet.

Ja, jag vet. Att ni har längtat. Väntat. Undrat ”när?”. Knappt kunnat bärga er.

Men nu. Er väntan är över. Jo, faktiskt.

För här är den. The First Annieverse Road Movie from Shangburbia.

Samma toppkvalitet som föregångarna från Mumbai. Givetvis. I won’t let you down. Ever.

Enjoy.

Förutom…

…att varmvattenberedaren inte mår bra (vilket innebär att vi får duscha kallt), att teven inte fungerar, att dricksvattenfiltret måste bytas, att vi ännu inte fått de beställda visitkorten med vår adress tryckt på kinesiska (oerhört praktiska att ha när man ska hem med taxi), och att inget av detta kan åtgärdas förrän tidigast på måndag, då National Day-ledigheten är över…

….så är det bara bra. Temperaturen är fortfarande cirka 25 grader, jag är utsövd och nu ska vi ut och äta sushi. Eller teppanyaki.

Random picture from the ‘hood. Glad nalle gör reklam för något.

Welcome to Shangburbia

Nu så, go’vänner. Nu känner jag att jag samlat på mig tillräckligt mycket bildmaterial för att visa er min del av Shanghai. Som kanske inte motsvarar er bild av Shanghai, om ni nu har någon sådan.

I min del av Shanghai finns inga häpnadsväckande skyskrapor och gigantiska parker. För jag bor en bit utanför stan, i suburbia – varför inte kalla det Shangburbia.

Här i Xujing Town, 30-40 minuters bilfärd väster om stan, är det fortfarande lite lantligt. Här finns en del gröna fält, åkrar och grönsaksodlingar. Bebyggelsen är ganska ny; det är tämligen låga flerfamiljshus (sällan mer än fem våningar) blandat med parhus och villor. En del mindre industrier finns här med. Det byggs om och byggs nytt hela tiden. Jämt är det någon trottoar som ska göras om eller någon väg som ska projekteras. Eller något annat i samma stil.

Vi bor i ett bostadsområde av compound-typ, vilket är sak samma som ”gated community”. De finns överallt i stan, både med fler- och med enfamiljshus. Vi bor i ett med enbart villor. Finns några utländska familjer till här, med barn på samma skola som vår dotter går på (det är gångavstånd dit).

So…welcome to Shangburbia! Först några bilder från The Main Drag, huvudaffärsgatan. Här kan man köpa allt från mobiltelefoner och tvättmaskiner till kläder, grönsaker, sprit samt livsmedel.

Den imponerande infarten till The Main Drag. Varje gång jag går förbi här tänker jag på Alexanderplatz i Berlin, som den tedde sig under DDR-tiden.

Jag gillar speciellt den futuristiska blå runda….vaddetnuärförnågot.

I Shangburbia bygger man gärna stora portaler, och allra helst med romerska kolonner. Jag vet inte varför.

Till skillnad från i Mumbai så är det sällan hål i trottoarerna. Man måste inte heller skutta över halvdöda gatuhundar och sovande människor. Och papperskorgar finns det gott om.

Fridfull bakgata nära The Main Drag.

Finns det väggmålningar här så är de politiskt korrekta.

Kanal invid The Main Drag. Mycket kanaler är det. Kan det vara något med Feng Shui?

Bakgata till The Main Drag. Klädbutiken är granne till mopedbutiken. Något för alla!

Infartsportalen till ett bostadsområde på gatan där vi själva bor. Jag tror verkligen kineserna gillar rejäla portaler.

Ännu en kanal.

Breda gator är det gott om. Det här är ännu en bild från vår egen gata.

Också från vår gata. Innanför den gröna väggen finns ett apotek där man även kan köpa schampo, läsk, godis och tvättmedel. Bland annat.

Pigg, upplåsbar portal (nu var vi där igen, typ…) som åkte upp lagom till National Day-ledigheten. Telefonledningstrasslet brings backs memories från mina år i Seoul.

Min üüüüübercoola pre-teen poserar i vårt eget bostadsområde (som by the way inhyser en massa kanaler…). Nej, vi bor INTE i ”the grand southern comfort style”-palatset som synes i bakgrunden.

Xujing Town tillhör inte de vackraste platser jag vet, men på något sätt gillar jag stället. Tycker det är lite skojigt med alla romerska portaler och märkliga, pastellfärgade klocktorn som ger omedelbara Disneylandsvibbar, kombinerat med betydligt mer fyrkantiga, grådaskiga betongbyggnader i genuin kasernstil. Alla stökiga småbutiker som säljer pryttlar som jag inte har en aning om vad man ska ha till (konstigt formade plastbyttor i alla regnbågens färger, t.ex.). Samt hål-i-väggen-restaurangerna ur vilka det kommer intressanta dofter, och som INTE har menyer på engelska. Dessutom: efter året i Mumbai uppskattar jag verkligen att kunna traska runt i full frihet på hela och tämligen rena trottoarer. Det är faktiskt livskvalitet…

De hjärtligaste hälsningar från Xujing Town. Ha en fortsatt god vecka, alla!