Arkiv | Indien RSS feed for this section

Gigantiska grisar och paljettprydda pumps

10 Sep

Jag har nu genomlevt  de märkligaste 32 sammanhängande timmarna i mitt liv. Och jag tvivlar STARKT på att jag någonsin kommer att uppleva 32 lika märkliga, sammanhängande timmar igen.

Vad har jag då fått vara med om under denna tidsperiod?

– Två missade flighter. Först missade jag min flight från Shanghai till staden Zibo på grund av att jag somnade på soffan. Ett dygn senare missade maken sin flight från Zibo till Shanghai på grund av trafikkaos.

– En och en halv ytterst stillastående mittinatten-timme i en taxi på en kinesisk motorväg, på väg från flygplatsen in till Zibo city, omgiven av flertalet lastbilar med fullkomligt GIGANTISKA grisar, samt glada medtrafikanter som var ute och spankulerade i röran och nyfiket kikade in genom bilfönstret…”oh, kolla in, det sitter tre västerlänningar i taxin därborta!!” Stillaståendet berodde för övrigt på att en lastbil kört i diket. (Den var dock inte full med grisar).

– Hotellfrukost bestående av ägg- och tomatsoppa samt algsallad efter sammanlagt tre timmars sömn.

– Sex timmars tomgloende på sammanlagt tre kinesiska polisstationer. Enda anledningen till att jag var tvungen att vara på dessa polisstationer var att jag var tvungen att vara där. Jag behövde inte göra något. Fylla i något papper, svara på frågor, eller så. Alla papper var redan ifyllda och ingen av poliserna skulle ha kunnat fråga mig något, eftersom de inte kunde engelska. Och jag kan ju knappt någon kinesiska. Mer än att fråga efter var toaletten är och lite sånt. Därför har jag nu nu utvecklat tomgloende på kinesisk polisstation till en skön konst. Understundom roade jag förresten mig med att kolla in resten av klientelet som hade ärende till polismakten samtidigt med mig. Min huvudsakliga slutsats av dessa observationer var att högklackade pumps med paljetter verkar vara mycket populärare i Zibo än i Shanghai.

– Tio och en halv timmes bilfärd med endast en kisspaus (5 minuter) på kinesiska motorvägar, från Zibo till Shanghai. Då ett antal bensinsstationer behagade vara stängda var jag vid åtminstone tre tillfällen bergfast övertygad om att soppatorskens tid obevekligen var inne. Men Gud var god.

På något perverst sätt skulle jag inte vilja ha de här 32 timmarna ogjorda. Vi snackar liksom förhöjd levnadskänsla. Larger than life. Vetskapen om att det här är något som inte är allom förunnat att uppleva. Och att jag trots allt inte är så nervklen att resan för min del tog sin ände på en sluten psykiatrisk klinik.

Nu kanske ni vill veta vad hela den här vansinnesresan gick ut på? Jo, förstår ni. Eftersom min man har sin huvudsakliga arbetsplats i staden Zibo i Shandongprovinsen är han skriven där, och därför måste jag och min dotter söka uppehållstillstånd där;  inte i Shanghai där vi bor. Och eftersom myndigheterna i Zibo behåller våra pass i minst en vecka, medan ansökan behandlas och stämplas på erforderligt sätt, såg vi ingen annan utväg än att åka bil hem till Shanghai efter erforderliga myndighetsbesök. Vilket tog tio och en halv timme. För att få åka flyg måste man nämligen – föga förvånande – kunna uppvisa godkänd legitimation. För att få åka tåg också, numera.

Att den lokala polismakten gärna hade utfärdat intyg om att våra pass befann sig hos dem för bearbetande, och att vi med detta intyg i näven hade släppts ombord på både flyg och tåg, var något som inte kom till vår kännedom förrän i efterhand…

…nååååååja! Om jag ska säga något positivt om den aktuella, för mig inte helt lättgenomskådliga myndighetsprocessen, så är det att det inte verkar gå att muta sig till någon lindrigare behandling – till skillnad från i Indien, där jag tidigare bott. Och personligen föredrar jag att ha det så – dessa bisarra 32 timmar till trots.

Lätt desorienterad

27 Jun

Jaha. Så var man då hemma i Sverige igen.
Och som vanligt känner jag mig lätt desorienterad efter ett antal månader i Asien, varav de senaste i Kina.
Till exempel tar det några dagar innan jag fått kläm på att det bara finns en vattenkran i köket, och att man kan dricka vattnet som flödar ur den.
Sedan känns det rätt konstigt att se så många västerlänningar omkring mig. De är överallt, mängder av dem! Var är alla kineser? På semester?
Vidare är det rätt häftigt att folk begriper vad jag säger. Sådär, bara. Å andra sidan får jag nästan ont i huvudet av att förstå allt som sägs runtomkring mig. Information overload. Och en hel del av vad jag hör ute bland folk hade jag ärligt talat velat slippa höra.
På tal om ljud. Har alla svenska bilar fel på tutan?
Över till mat och shopping. Hur kommer det sig att det inte luktar någonting – absolut nada – i svenska livsmedelsbutiker?
Över till datorvärlden: wow, det går att använda Facebook, Youtube och Twitter utan en vpn-server – coolt!
Vad himlen är blå idag, förresten. Klarblå! Sådär som på reklamaffischer och i tecknade serier. Det känns ju nästan….onaturligt.
Hmmmmmm.

Julpynt från när och fjärran

4 Dec

Jag måste ju få visa er lite av min fina, internationella julpyntning här i Shangburbia! Här nedan finner vi…

…tysk glaslykta med julemotiv, svenska tomtar, indisk grejsimojs för essentiella oljor (man häller lite olja överst, sen tänder man värmeljuset i botten och så sprider sig väldoften), indisk duk – och så en koreansk hållare för rökelsepinnar som helt omotiverat fick vara med på bild…

och vidare har vi…

…tomte som är made in China och ett doftljus från Ikea som står på en tallrik från Indien.

Idag är det 16 plusgrader här i Shanghai. Med andra ord liiiiite svårt att uppbåda etthundraprocentig julstämning, speciellt när det ser ut så här på vår uteplats (i förgrunden syns snöflingeslingor från Ikea):

För övrigt brukar det härstädes alls icke vara så här varmt i början december, säger de som vet.

Apropå The Swedish Elections…

19 Sep

….eller om det nu ska vara Election i singular. Jag är inte säker.

Hursomhelst. Några tankar från en svensk medborgare som bott utomlands i drygt sju år. Framför allt i demokratier men på senare tid i en enpartistat:

Är demokrati alltid det bästa styrelseskicket? I alla länder? Oavsett vad befolkningen tycker? Borde man i icke-demokratiska länder, där befolkningen i huvudsak är nöjd med sakernas tillstånd, ändå genomdriva demokrati? För den goda sakens skull? Och vem är det egentligen som bestämmer vilken sak som är god?

Är ett demokratiskt valt men genomkorrumperat styre bättre än en diktatorisk men någotsånär renhårig diktatur?

Är demokrater bättre människor än icke-demokrater?

Det tål att tänka på. Tycker jag.

On the air i morgon

27 Aug

I morse var det tillbaka till ordning och reda, dvs rejäl frukost med alger och lotusrötter. Funderade på en dim sum också, men de ser så stabbiga ut. Fruktar att man kan hamna i dim sum-koma om det vill sig illa, och det är ju inte så käckt redan på morgonkvisten. Klämde istället i mig lite grovbröd och kände mig osannolikt nyttig. Vem vet, jag kanske börjar köpa algsallad självmant när vi flyttar från hotellet. Får kanske abstinens annars?

Efter frukost traskade vi iväg till dotterns skola, idag var det nämligen introduktionsdag. Dottern var halvt ifrån sig av nervositet, det har hon förresten varit de senaste veckorna, stackars liten. Alla dessa frågor….”tänk om jag inte får några kompisar”, ”tänk om jag inte hittar till rätt klassrum”, ”tänk om lärarna är jättestränga”, ”tänk om skolmaten är jätteäcklig”, och så vidare.

Väl framme på skolgården såg vi en grupp tjejer i blandade åldrar stå och prata och skratta, när de såg oss komma vände de sig glatt mot oss, vinkade och ropade ”hejhej!”. Och när vi väl kommit in i själva skolbyggnaden dök en fryntlig man upp, tog tag i dotterns hand och sa ”Men hallå där Fanny! Jag känner igen dig från fotot på dina ansökningshandlingar! Det är jag som är rektor här. Ledsen att jag inte var här när du besökte skolan i april, jag var på tjänsteresa då. Men nu är du ju här, och du kommer säkert att trivas jättebra.”

Gissa om dotterns puls gick ner efter detta. Och när hon och jag sammanstrålade några timmar senare, efter att hon varit i sitt klassrum och träffat klasslärare samt klasskompisar, skuttade hon fram till mig och kunde förtälja att hon redan hittat två jättetrevliga tjejer i klassen. Vad läraren informerat om mindes hon däremot inte särskilt noga. Så det kan nog bli bra, det här.

Över till något helt annat. I våras, medan vi fortfarande bodde i Mumbai, blev vi ju intervjuade av radioprogrammet Kossornas planet. Programmet där vi medverkar sänds i morgon, lördagen den 28 augusti, kl 11.03 i P4. Går naturligtvis också att höra på webben vid valfri tidpunkt.

Trevlig fredag, alla!

Mental packning

17 Aug

Jag har börjat packa nu. I huvudet i alla fall. Och valet av kläder som ska med till Shanghai bereder mig ingen ro.

Nej, nu snackar vi inte problem med att få ihop färgkoordinerade stasser eller något annat hemskt ytligt. Nu gäller det kläder för alla väder.

När vi flyttade till Mumbai förra året – förvissade om att vi skulle bo där i flera år framöver – tyckte vi (läs: jag) det var jättesmart att skicka hem vinterkläderna till Sverige. Vad skulle de i den indiska hettan att göra?!?! Tänk så praktiskt att ha allt på plats i det kylslagna Nord när man anländer hem i juletid! Sagt och gjort.

Hrmmmm ja. Nu blev det ju inte en särskilt lång period i Mumbai trots allt. Och grejen med Shanghai är att det blir vinter där med.

Och jag får på inga vägars vis plats med alla stickade tröjor, dunjackor, vinterkängor och dylikt i resväskan.

Pratade med maken om saken igår (han är redan på plats i Kina). Jag sa ”förstår du hur jag har det, egentligen? Va?!?! Nu måste jag ju ut och shoppa en massa varma kläder i höst!!!”

Svaret jag fick var ett ”ja fy tusan” med ett tonfall som formligen dröp av ironi. Samt en diskret påminnelse om vem som förra året hade kläckt den briljanta idén om hemskick av vinterpersedlar.

Jojo.

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret. Det småregnar, grannens enorma rönnbärsträd lyser rött. Det börjar bli höst. Och det ska bli så skönt att få leva med fyra årstider igen 🙂

Fast i den indiska färgkakafonin

26 Jun

Jomen hörni. Så har man då landat i Sverige. Och begivit sig till Ikea, för att införskaffa halogenlampor och annat livsnödvändigt småkrafs. Och därest brutalt konfronterats med det Skandinaviskt Stilrena – efter att ha tillbringat elva månader i den indiska färgexplosionen. Snacka om att det finstämt matchade krockar med den totalanarkistiska indiska regnbågen.

Hoppsan.

Men. Jag tror att jag håller fast vid det indiska i detta hänseende. Can’t help it – jag gillar färger. Gärna starka färger, och ännu hellre många starka färger på en gång. Både vad gäller heminredning och min personliga exteriör.

När vi skulle lämna Mumbai packade jag bland annat ner XX antal extremt färgstarka gardiner, inköpta hos ”hovleverantören” Fabindia. Vid det här laget har jag lyckats pilla upp nästan 90 procent av dem i mina svenska radhusfönster.

Speciellt stolt är jag över vardagsrumsfönstren. Här samsas (eller hur man väljer att se på saken…) inte mindre än tre aparta färger. Ja, ni ser ju själva på bilden ovan.

Mellanmölkens förlovade land må förlåta, men beige, vitt och svart är inte riktigt min stil. Jag är tacksam om jag får vistas här ändå – emellanåt.

Själen har nog inte riktigt hängt med

21 Jun

Hej, hej, HEJ. På er alla.

Jo, jag lever än. Och har hälsan (fast jag åkte på något konstigt magvirus för några dagar sedan, är dock kurerad nu.).

Men. Jag har varit jättetrött den senaste veckan. Det har varit så mycket praktiskt att ta tag i sedan vi anlände till Sverige. Allt från storhandlande, tandläkarbesök och ytterdörrmålande till studentskivefest, vänträffar, utfodrande av dotterns kompisar, naprapatbehandling och ogräsrensning. Samt en del annat.

Och mitt i alltihopa känns det som att jag landat på månen och är helt lost.

Det känns som om jag inte hunnit lämna mitt ”Indien-jag” och ikläda mig mitt ”Sverige-jag”. För det gick så fort. En flygresa bara. Sedan var det bara att kasta sig in i sitt gamla medelsvenssonliv. Vilket är något HELT annat än mitt Indienliv.

Och själen och känslorna har väl inte riktigt hängt med.

Jag är inte på långt när mitt gamla, effektiva Sverige-jag. Jag glömmer saker hela tiden, kan inte organisera mig. Känns som om jag yrar från det ena till det andra utan att få något gjort på riktigt. Blir stående framför köksfönstret, försjunken i tankar, medan solen försvinner och nästa lilla regnskur tar vid. Så som sig bör här i Sommarsverige.

Och det jag mest av allt vill ägna mig åt i sommar, nämligen sitta och fila på min berättelse, det har jag inte ens hunnit börja med. Har inte haft minsta chans. Vilket gör mig frustrerad – trots att jag vet att sommaren är lång och att jag kommer att ha plenty of time till det med.

Det vore fint om jag kunde inse att man inte måste göra allt på samma gång. Verkligen fint. Men ibland är det svårt, speciellt om man är uppfostrad till att vara en duktig flicka.

Och ibland är det svårt att säga nej, när vänner och släkt hör av sig och frågar ”men kan vi inte träffas snart?”, ”en liten fika på stan kanske?”, och så vidare.

Men just nu svarar jag antingen nej, eller så svarar jag inte alls. Jag orkar inte.

Det finns en annan anledning till att jag inte gitter träffa mer än ett fåtal individer för tillfället. Jag har så mycket tankar och känslor och upplevelser från Indien som snurrar runt i skallen på mig, och som liksom inte ”passar in” här. Jag vet inte hur jag ska förmedla dem. Jag vet inte om det finns något intresse från motpartens sida att ta del av dem. Eller om motparten ens KAN ta del av dem. Inte för att motparten är dum eller totalt ignorant. Men på frågan ”hur var det egentligen i Indien?” kan det hända att jag kläcker ur mig saker som är väldigt svåra att ta till sig för någon som aldrig har bott någon annanstans i västerlandet. Det vet jag, eftersom jag har upplevt det. Och det är oerhört frustrerande. Det alstrar en känsla av maktlöshet som gör mig så oändligt trött. Dränerar mig på energi. Och gör mig allmänt ledsen.

Men, men. Det blir väl bättre med tiden. Jag har trots allt jobbat undan ett antal ”måsten”, det känns skönt. Jag siktar horisonten, liksom. Och eftersom dottern åkt på mitt magvirus hat tempot gått ner här hemma. I lördags tillbringade vi hela dagen framför teven, njutandes av det überromantiska kronprinsessbröllopet. Det var mysigt. Idag har vi lagt pussel tillsammans, och snart ska jag hjälpa unga damen att ladda in bilder från mobilen till datorn. Lugnt och skönt.

Tja. Nu ska jag ge mig ut en sväng i verkligheten. Handla kaffe, bröd och toapapper.

Det ska jag nog kunna hantera.

And the winners are…P and P!

8 Jun

…Per Sundberg och Peter Strunk, som avgav rätt svar – Shanghai – ungefär samtidigt! Per gjorde det här på bloggen medan Peter avgav sitt tvärsäkra svar via Ansiktsboken (där mina blogginlägg också publiceras).

Vinnarna är två herrar med stor Asienerfarenhet. Per, som bor i Thailand, har en mycket välskriven och mångsidig blogg vid namn Fotavtryck i Asien. Peter har, liksom jag själv, bott flera år i Sydkorea.

Grattis, P & P! Någon vinst utgår ej – förutom äran, men det är väl ändå det viktigaste?

Det är lustigt vad man kan ha olika perspektiv på saker och ting, förresten. Det verkar som att en och annan ”tävlingsdeltagare” har avstått från att gissa på Kina/Shanghai eftersom de menar att denna stad nog inte kan vara mindre mentalt påfrestande än Mumbai, ej heller mer välorganiserat och renare.

Men. En av mina första tankar, när vi åkte runt i Shanghai den första dagen under vårt besök där i våras….ja, det känns inte helt rumsrent att säga det, men…man ska ju vara ärlig, så here goes: en av mina första tankar var: ”civilisation!”

För i Shanghai kan man till exempel gå på trottoarerna. Det är inte stora hål i dem. Man snubblar inte på herrelösa, sjuka gatuhundar eller folk som ligger och sover där av en eller annan anledning. I Shanghai ligger det inte drivor av skräp överallt. I Shanghai finns det ett prima, modernt tunnelbanesystem som byggs ut hela tiden. För att bara nämna några saker.

Missförstå  mig inte. Det här är inte någon naiv hyllning till ett visst politiskt system. Och jag går inte omkring och tror att resten av Kina ser ut som Shanghai. Ack nej.

Men jag kan inte låta bli att reflektera över hur olika två städer i två olika asiatiska utvecklingsländer kan vara. Att fundera över varför den ena moderniseras och växer enligt någon slags plan och struktur. Medan den andra håller på att…tja, att implodera.

Tja. Det där kan man skriva mycket om. Och jag lär säkert återkomma till detta tema framöver…

Goodbye, Mumbai

4 Jun

Jaaaa, hörni.

När detta skrives tar jag en paus i packandet. I arla söndags-morgonstund (04.50 – vad är det för djävulusisk tid?!?!) ska planet lyfta mot Europa. Dottern och jag kommer att vistas nästan tre månader hemma i Sverige denna sommar, så det är mycket som ska med.

Men det är inte bara det. Förutom alla ”nödvändigheter” packar jag denna gång med en hel del indiska grejer jag vill ha med mig hem.

För. Vi kommer inte att återvända till Mumbai. I alla fall inte för att bo där.

Det här är något jag vetat om sedan årsskiftet, men jag har inte kunnat skriva om det förrän nu.

Och. Jag kan inte avslöja något om vart jag kommer att befinna mig efter sommaren. Alla som läser detta: jag ber er att inte skriva några kommentarer med gissningar om vart jag ska ta vägen. Om några få dagar kan jag berätta det. Kanske jag då ska publicera en lagom mystisk bild och så får ni gissa vart jag ska hän 😉

Jag är väl medveten om att många säkert tycker det är rena vansinnet att ändra stationeringsort efter så kort tid. Speciellt när man hade kunnat välja att stanna ett tag till. Och speciellt om man har barn. De behöver ju trygghet och stabilitet i tillvaron. Och gudarna ska veta att vår dotter redan förflyttats tillräckligt sedan hon fyllde fem.

Men det är såhär att vi har stora chanser att bli kvar riktigt länge på vår nya stationeringsort, längre än vad vi skulle kunna vara här i Mumbai. Om Gud vill och skorna håller kan vi kanske bli kvar tills hon har gått hur high school. Det är faktiskt det övervägande skälet till att vi tagit beslutet att flytta.

Jag är både glad och ledsen över att lämna denna stad. Glad därför att jag kommer till en ”bekvämare” plats än Mumbai. Ett ställe som inte är riktigt lika mentalt påfrestande, som är renare och lite mer välorganiserat. Ledsen för att vi precis börjat slå rot så smått. Jag har fått några fantastiska vänner här, och inte minst en väldigt speciell ”once-in-a-lifetime”-relation.  Så. Känslomässigt är det en väldigt brant berg-och-dalbana just nu.

Nej, nu får jag fortsätta packa. I morgon ska dottern och jag unna oss en sista dag på ”klubben”, med härliga bad i poolen, god mat och allmänt mys. (Om någon undrar om dotterns fader ska med är svaret nej, för han är på ”introduktion” på sin nya arbetsplats – vi kommer att ses i Sverige i nästa vecka.)

Sen bär det iväg. Halv tre på morgonen (fy f-n!!!!) sätter vi oss i bilen för att åka till flygplatsen.

Vi hörs när jag är åter i Sverige.

%d bloggare gillar detta: