Arkiv | februari, 2006

Glitter och glamour

27 Feb

Denna veckas shoppinglista:- 1 st paljettklänning
– 1 st tiara
– 1 st lackskor
– Ev. 1 par långhandskar

Nej, jag ska inte på fest. Men det ska sjuåringen. Med sin far. På lördag är det nämligen dags för ”Daddy-Daughter Dinner Dance”, en begivenhet som sjuåringens skola arrangerar varje år.

Ja jisses vad dom kan hitta på. Som foträt svensk tycker man allt det är lite lustigt. Men sjuåringens skola grundades av amerikaner en gång i tiden, och följer därav den amerikanska läroplanen. Så det blir ju en del amerikanska inslag, såsom firande av Thanksgiving, räkneövningar med amerikanska mynt – och inte minst skolbaler, som Daddy-Daughter Dinner Dance.

Men barnkläder, även paljettbeströdda, hittar man busbilligt i Seoul, och en glittrande tiara går på 10 spänn i närmsta leksaksbutik, så visst ska hon få glittra, den lilla.

Till maken behöver dock inget inhandlas. Tack och lov är det inget fracktvång; mörk kostym räcker.

Ja nån måtta får det väl vara…

Annonser

Rosa och paljetter är för vinnare

26 Feb

Denna veckas melodifestivalomröstning är nu klar, här följer sjuåringens enväldiga utslag:Första plats: Kikki (sötast, sjunger bäst, snyggast kläder i ROSA)

Andra plats: Sonya och Velvet (söta, snygga paljettkläder)

Tredje plats: Östen med Resten (jättebra melodi, och alla gubbarna ser ju ut som morfar!)

Klappat och klart!

Själv höll jag på Östen med Resten. När man sitter på andra sidan av klotet är det totalt omöjligt att motstå rekorderliga svenska karlar som sjunger om kakor till kaffet, koltrastar och skraplotter…

Mysteriet med Pippi

25 Feb

Fredagskväll. Sjuåringen och hennes bästis sitter vid vårt matbord och käkar pizza. Under skolveckan som gått har de som tema haft ”Healthy living”. Kostcirkeln, tandborstning, vikten av att gå och lägga sig i tid på kvällen – rubbet.De grunnar över hur mycket pizza man kan sätta i sig innan det blir ”unhealthy”. Kanske två bitar i veckan, kommer de fram till. Och kanske någon bit till ifall det är någon som fyller år eller så.

Sen flyter samtalet över på Pippi Långstrump.
”Hur kommer det sig egentligen”, säger bästisen och spänner ögonen i mig, ”att Pippi är så stark FAST hon bara äter kakor och godis?”

Ibland är det lite jobbigt med smarta sjuåringar och deras kluriga frågor, det ska erkännas. Vad tusan ska jag svara på det här då?

”Tja,”, kläcker jag till slut ur mig, ”vi måste nog tänka på att Pippi är speciell. Hon är ju liksom inte som oss andra, på många sätt. Ingen är så rik som Pippi, och inget barn är så starkt att hon eller han kan lyfta en häst, oavsett vad de äter.”

Nu bävar jag för den naturliga följdfrågan, ”nähä, och varför inte det då?!?”, men den kommer gudskelov aldrig.

Pizza-njutandet har segrat över frågvisheten.

Ibland har man tur.

Min internationella morgon

23 Feb

Det har sannerligen varit en internationell början på min dag. Vid skolbusshållplatsen hejade jag på:En koreansk grabb

Två tjeckiska flickor

En kanadensisk tös

Samt en fransk tjej

Efter att dottern åkt iväg med bussen begav jag mig på morgonpromenad. Och då stötte jag ihop med och hejade på följande bekanta:

En koreansk tjej (dotterns före detta förskollärare)

En japansk tjej (som för övrigt är gift med en dansk)

Två irländare (rektorn för förskolan som dottern gick på förra året, samt dennes fru)

Samt

En koreansk farbror (jobbar på makens och mitt favorit-lunchhak)

Det är lite häftigt, tycker jag!

Hårklyverier

20 Feb

Mmmm, i morgon blir det en mysdag. Ska till frisören, en av mina favoritsysselsättningar. Det är så skööööönt när nån pillar runt i ens hår och duttar med en, tycker jag.Och så den eviga frågan: vad ska jag låta frisörskan göra med mig den här gången?
Jag vill alltid ha någon liten förändring, nån ny färgnyans eller så. Nu till våren är jag lite sugen på ljusa slingor (min naturliga hårfärg = dassbrun med trista inslag av grått). Problemet är att lockigt hår som mitt blir väldigt sprött av uppljusning. Så i värsta fall kan resultatet bli något i stil med ett Mickitroll (minns ni dem?) som har en VERY-VERY Bad Hair Day. Och då kommer min personliga stylist, det vill säga sjuåringen, säkerligen noggrant att påpeka att ”det där var väl inte så jättesnyggt, mamma”. Vilket hon säkerligen också skulle göra ifall jag skulle lyssna till makens standardråd varje gång jag beklagar mig för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt hår, nämligen ”jamen snagga dig ordentligt och färga resten rosa vetja, det blir ju en förändring i alla fall”.

Vi får se. Jag lägger mitt hår i händerna på min både rara frisörska och låter mig överraskas…

Sorry, no English…

20 Feb

När vi åkte tillbaka från Bali till Seoul för några veckor sedan stod vi bakom en annan västerlänning i kön vid gaten. Uppenbarligen hade den medelålders herrn i fråga råkat ut för något irriterande, för han suckade frustrerat, lyfte upp armarna och lät dem uppgivet sjunka ned igen alltmedan han vände sig till den person som stod bredvid honom, en koreansk man.”Why, why”, utropar västerlänningen frustrerat, allt medan han spänner ögonen i koreanen, ”why on earth does every Korean assume that all foreigners speak English?!?”

Koreanen bredvid hajar till, stirrar på den frustrerade västerlänningen och anlägger ett ”ursäkta-att-jag-finns-till”-leende, samtidigt som han viftar lite avvärjande med händerna. Det är helt uppenbart att han inte kan engelska, och att han tycker det är förfärligt pinsamt att bli påhoppad sådär, av någon som han dessutom inte förstår.

Nu skulle man ju kunna vara lite försmädlig och kontra med ”jahaja gubbe lille, och varför i hela världen förutsätter du att alla koreaner kan engelska, då?”. Men det tänker jag inte göra. För jag förstår karln. Been there, done that. Egentligen vet jag ju varför ”alla” koreaner tror att ”alla” västerlänningar pratar engelska. Dels finns det så många amerikaner här, så man blir ofta tagen för amerikan. Dels finns det en hel del som (av någon märklig anledning) tror att västerlänningar är mycket bättre på att lära sig språk än vad koreaner är. Och sen finns det folk som tror att engelska pratas överallt i västländer.

Allt det där vet jag. Ändå har jag ibland blivit lika frustrerad som karln i kön vid gaten. I synnerhet om jag varit på dåligt humör. Då rinner allt som oftast det logiska tänkandet av mig som vatten på en gås, och jag känner mig på något absurt sätt berövad min identitet. Jag är väl för höge farao ingen amerikan, jag är svensk!!! Har nästan varit på väg att ryta ”Sorry, no English, SUEDEN MALÅ CHUSEJÅ!!” till en och annan intet ont anande människa, men lyckligtvis hejdat mig i sista stund.

Vad vill jag säga med det här då? Tja, att man väl inte alltid är så diplomatisk och logisk som man skulle vilja. Att småsaker kan anta orimliga proportioner när man inte är sitt vanliga glada jag. Och att ens identitet som svensk tycks bli viktigare för en själv när man bor utomlands.

Förresten: När vi steg av planet, och stod och väntade på vårt bagage, stod den irriterade västerlänningen återigen i vår närhet. Med passet väl synligt i näven.

Han var svensk.

Komplimang med förbehåll

16 Feb

”Mamma”, sa sjuåringen idag, ”jag tycker du är väldigt vacker. Fast inte på morgonen, för då står ditt hår åt alla håll, som på en häxa ungefär. Och så luktar du äckligt av kaffe. Men det blir mycket bättre sen när du duschat”.Av barn och dårar, humhumhum. Jaja, inte ens ett UFO kan ju vara perfekt hela tiden 😉

%d bloggare gillar detta: