Tag Archives: Asien

Same, same

6 Apr

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.

Annonser

Vem sa jag nu ”okay” till?!?

10 Nov

Det är lite speciellt att bo i ett kinesiskt compound (eller gated community, om vi nu ska använda fula ord…). Speciellt om man inte kan kinesiska.
För varje person som vill till ens bostad måste naturligtvis anmäla sig hos vakten vid infarten först. Där personen i fråga får förklara sitt ärende. Sedan ringer vakten till en och frågar om det är OK att släppa in vederbörande.
Och eftersom vakten bara pratar kinesiska har jag INGEN SOM HELST ANING OM vad han säger. Så jag kvittrar bara ”okejokej”, varpå han svarar ”okej, bye-bye”.
Ibland kan jag ju gissa mig till vem det är som är på ingång. T.ex. om jag har bestämt tid med någon hantverkare.
Men ibland har jag inte det, och då är det alltid lika spännande att se vem som dyker upp. En hemlig beundrare? En yxmördare? Who knows!
Än så länge har det dock inte varit sensationellt. Ett UPS-bud och några gubbar som skulle leverera nya buskar till trädgården. Ja, och så en tös från den pågående folk- och bostadsräkningen.

Och på tal om trädgården, det där är en annan specialare i kinesiska compounds med villabebyggelse. Det vanliga är nämligen att grundläggande trädgårdsskötsel ingår i hyran. Det har jag inget som helst emot. Det är bara det att trädgårdsmänniskorna kan dyka upp när som helst under den period av dygnet som välsignas med dagsljus.
I morse, när jag satt och frukosterade med dottern vid halvåtta-tiden och tittade ut genom köksfönstret, dök det plötsligt upp två herrar som började gräva upp maskrosor ur gräset. Tja, här behöver vi inte morgon-teve, inte!
Fast man har ju lärt sig att det är idé att vara hyfsat påklädd härhemma. I alla fall i dagsljus.

Om vi återvänder till det där med att inte kunna språket…jag väntar bara på att någon kommentatör här lite syrligt ska utbrista ”men du har aldrig funderat på att lära dig mandarin?” Vill härmed deklarera att det har jag visst. Men just nu har jag fullt upp med toareparatörer, tevetekniker, vattenfiltreringsanläggningsmänniskor och annat löst folk.

Men sen så. När det lugnat ner sig lite.

Mental packning

17 Aug

Jag har börjat packa nu. I huvudet i alla fall. Och valet av kläder som ska med till Shanghai bereder mig ingen ro.

Nej, nu snackar vi inte problem med att få ihop färgkoordinerade stasser eller något annat hemskt ytligt. Nu gäller det kläder för alla väder.

När vi flyttade till Mumbai förra året – förvissade om att vi skulle bo där i flera år framöver – tyckte vi (läs: jag) det var jättesmart att skicka hem vinterkläderna till Sverige. Vad skulle de i den indiska hettan att göra?!?! Tänk så praktiskt att ha allt på plats i det kylslagna Nord när man anländer hem i juletid! Sagt och gjort.

Hrmmmm ja. Nu blev det ju inte en särskilt lång period i Mumbai trots allt. Och grejen med Shanghai är att det blir vinter där med.

Och jag får på inga vägars vis plats med alla stickade tröjor, dunjackor, vinterkängor och dylikt i resväskan.

Pratade med maken om saken igår (han är redan på plats i Kina). Jag sa ”förstår du hur jag har det, egentligen? Va?!?! Nu måste jag ju ut och shoppa en massa varma kläder i höst!!!”

Svaret jag fick var ett ”ja fy tusan” med ett tonfall som formligen dröp av ironi. Samt en diskret påminnelse om vem som förra året hade kläckt den briljanta idén om hemskick av vinterpersedlar.

Jojo.

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret. Det småregnar, grannens enorma rönnbärsträd lyser rött. Det börjar bli höst. Och det ska bli så skönt att få leva med fyra årstider igen 🙂

And the winners are…P and P!

8 Jun

…Per Sundberg och Peter Strunk, som avgav rätt svar – Shanghai – ungefär samtidigt! Per gjorde det här på bloggen medan Peter avgav sitt tvärsäkra svar via Ansiktsboken (där mina blogginlägg också publiceras).

Vinnarna är två herrar med stor Asienerfarenhet. Per, som bor i Thailand, har en mycket välskriven och mångsidig blogg vid namn Fotavtryck i Asien. Peter har, liksom jag själv, bott flera år i Sydkorea.

Grattis, P & P! Någon vinst utgår ej – förutom äran, men det är väl ändå det viktigaste?

Det är lustigt vad man kan ha olika perspektiv på saker och ting, förresten. Det verkar som att en och annan ”tävlingsdeltagare” har avstått från att gissa på Kina/Shanghai eftersom de menar att denna stad nog inte kan vara mindre mentalt påfrestande än Mumbai, ej heller mer välorganiserat och renare.

Men. En av mina första tankar, när vi åkte runt i Shanghai den första dagen under vårt besök där i våras….ja, det känns inte helt rumsrent att säga det, men…man ska ju vara ärlig, så here goes: en av mina första tankar var: ”civilisation!”

För i Shanghai kan man till exempel gå på trottoarerna. Det är inte stora hål i dem. Man snubblar inte på herrelösa, sjuka gatuhundar eller folk som ligger och sover där av en eller annan anledning. I Shanghai ligger det inte drivor av skräp överallt. I Shanghai finns det ett prima, modernt tunnelbanesystem som byggs ut hela tiden. För att bara nämna några saker.

Missförstå  mig inte. Det här är inte någon naiv hyllning till ett visst politiskt system. Och jag går inte omkring och tror att resten av Kina ser ut som Shanghai. Ack nej.

Men jag kan inte låta bli att reflektera över hur olika två städer i två olika asiatiska utvecklingsländer kan vara. Att fundera över varför den ena moderniseras och växer enligt någon slags plan och struktur. Medan den andra håller på att…tja, att implodera.

Tja. Det där kan man skriva mycket om. Och jag lär säkert återkomma till detta tema framöver…

Man kan visst äta kakan och ha den kvar

13 Mar

Idag är jag på så dåligt humör att det inte är sant. Inte blir det bättre av att solen strålar. Snarare värre.

Till viss del beror nog humöret på att jag inte är riktigt utsövd. Plus några andra vardagliga irritationsmoment.

Men den största delen av surheten kan sammanfattas i två ord som fastnat i min skalle. Yttrade av två vänner vid två olika tillfällen.

Det ena ordet är ”präktiga” och det andra är ”crazyness”.

I förra veckan ringde en kompis jag lärt känna i Seoul. Hon har bott hemma i Sverige i tre år nu med familjen. Och det har väl varit bra, men de har längtat ut i vida världen igen. Nu är det dock så att om man har barn kastar man sig inte ut på vinst och förlust bara så där. Det får ju ändå vara under ordnade förhållanden, och såna möjligheter växer inte på träd, speciellt inte i dagsläget. Men. Nu har mannen fått ett bra erbjudande, och i höst drar de till Kina.

”Jag är så glad”, säger vännen. ”Jag är så trött på ekorrhjulet och på alla präktiga radhusgrannar med sina piffiga renoveringar och nytvättade bilar som håller stenkoll på varandra hela tiden, och som inte kan begripa att man kan ha andra mål i livet”.

Sen har vi den andra vännen, henne lärde jag känna här i Tyskland. Hon har flyttat världen runt sen barnsben och bott i jag-vet-inte-hur-många asiatiska länder. För några veckor sedan bar det iväg igen, denna gång till Indien (dock inte Mumbai…). Vi har tidigare pratat om hur det kan kännas att återvända till Europa efter några år i en annan kultur. Känslan av ”platt fall”. Av att luften liksom går ur en. I morse kommenterade hon en bild från Mumbai jag lagt upp på FB med orden:

”Det är crazynessen som är så härlig med Indien”

Ja. Präktighet och crazyness, som sagt. Inte för att jag blåögt vill romantisera vilka galenskaper som helst. Eller vill racka ner på radhusliv. (Jag ser ju faktiskt alltid fram emot mitt svenska radhusliv på skolloven, men grejen är att det är i lagom doser då…nu har jag ju idkat radhusliv på heltid i Tyskland med, och ibland ter det sig om möjligt ännu präktigare än i Sverige.). Men. Det känns skönt att veta att jag inte är den enda här i världen som inte trivs med gamla hjulspår, med att ha framtiden utstakad och förutsägbar, med att hänge mig åt The Medelsvensson Dream.

Det är gott med Bregott på mackorna. Men understundom vill jag äta något annat. Det är trevligt med På spåret, Antikrundan och Allsång på Skansen. Men jag kan också tänka mig ett antal månader om året med Bollywoodfilmer som brölas ut på diverse TV-kanaler. Det är skönt med tysta nätter och krispig morgondagg, men jag bryter gärna av med mångmiljonstadens oljud, tutande och böneutrop ett tag.  Det är underbart att hasa omkring på Coop Forum och hitta allt jag letar efter, men jag tassar även hjärtans gärna omkring i minimala, dammiga diversehandlar, köper kryddpåsar som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, och fnissar åt konservburkar vars bäst före-datum var för typ tre år sen. Om ni förstår hur jag menar.

Jag vill äta kakan men ha lite kvar, och det verkar tack och lov inte helt omöjligt.

Insikt

31 Maj

10 ½ timmars oavbruten sömn. När jag väl vaknar känns hjärncellerna ovanligt alerta. En av mina första tankar, när jag ligger där och mornar mig, är:

Nu vet jag varför jag kände mig mer hemma i Asien än vad jag gör här. Därför att jag känner mig mycket mer hemma när jag är borta än när jag är hemma.

Det känns mer naturligt för mig att vara på främmande mark. Eller mer rätt, liksom. Och jag vet, Tyskland är egentligen inte hemma. Men för mig är det till förväxling likt hemma, dvs. Sverige.

Ibland känns det som ett tryck över bröstet, det blir tungt att andas.  Av detta hemtama.

Stora, stygga sprutan

17 Maj

Jamen tjena gott folk. What a day. Eller inte. För min del har den bestått av att 1) hasa mig iväg till fysioterapin, 2) hasa mig hem igen, och på hemvägen inhandla bröd och mjölk samt 3) ligga i soffan och läsa deckare samt sova. Inte vidare värst imponerande. Men jag skyller på att gårdagen var tämligen…hmmm…hur ska jag uttrycka saken…låt oss säga ”omvälvande”.

Jag var inbokad på återbesök hos farbror doktorn. Och påtalade för honom att det axelonda visserligen blivit mindre påtagligt efter hans medicinkur, men att det fortfarande inte är riktigt bra.

Farbror doktorn rättar till sina glasögon, hummar, rynkar pannan, kliar sig på kinden och vrider min arm upp och ner och hit och dit samtidigt som han klämmer mig på axeln. Jag förutsätts säga ”aj” när det är påkallat. Vilket jag också gör. Utom vid ett tillfälle, då jag får för mig att skrika ”PAIN!!”

Efter några minuters vridande och klämmande och hummande kliar sig doktorn ånyo på kinden och säger slutligen:

Well…I will give you an injection again. But this time without medicine in the needle. I will use the needle it like acupuncture. In the two very tense muscles.

”Ehhhh…jahaja”, tänker jag och fattar absolut ingenting. Akupunktur med injektionsspruta? Men eftersom farbror doktorn är så rar och förtroendeingivande kvittar jag glatt ”okay”.

Och sen dyker sjuksköterskan upp, som gumman ur lådan. Med STORA STYGGA SPRUTAN.

Och sen…sticker doktorn STORA STYGGA SPRUTAN i min axel. Och joxar runt med den där. Lääääänge och grundligt. Varpå jag känner att mina ”very tense muscles” onekligen är spända som fiolsträngar. De hoppar hysteriskt hit och dit så fort sprutan träffar dem.

Det här är något av det läbbigaste jag varit med om. Ont som f-n gör det också.

När det har gått en hel evighet drar doktorn äntligen ut sprutan. Och säger ”now, maybe you will feel dizzy. Fragile women often do”.

”Fragile women”?!?! Vad har han fått det ifrån? Excuse me, jag har ju sagt att jag är från Sverige! Tough Viking Woman! Dessutom är jag lika lång som honom, ha! Hela 159 centimeter! (Jajadå, han är möjligtvis 5 centimeter längre…)

Sen går det cirka en halv minut, och plötsligt börjar det susa i öronen på mig, och jag känner att det börja svartna för ögonen. Jag hör mig själv pipa ”excuse me very much, but now I think I am going to faint”.

Varpå den späde doktorn och hans likaledes späda sköterska kränger upp mig på närmast belägna brits, med benen rakt upp mot väggen.

Där ligger jag, tämligen yr i mössan, och tänker ”fanfanfan, jag ska hämta dottern vid skolbussen om 20 minuter, det här har jag då rakt inte tid med!!!”.

Doktorn står över mig, klappar mig på armen och säger ”it will be OK, just breathe deeply…one, two, three…”, varpå det – till råga på allt – blir lite förlossningsfeeling över hela situationen.

Efter några minuter susar det inte i öronen längre och jag tycker mig se omgivningen ganska klart för mig. Så jag reser mig försiktigt upp från britsen och förklarar käckt att ”and now I have to go to pick up my daughter from the school bus, so thank you very much for today!”

Farbror doktorn förvissar sig om att jag överhuvudtaget kan stå på benen, och släpper sedan tack och lov iväg mig.

Efter denna lilla eskapad kunde jag knappt röra armen på två timmar, så ont gjorde det.

Men sen!

Sen, förstår ni, så blev det faktiskt otroligt mycket bättre. Idag är jag väldigt öm i armen, men axelontet är nästan ett minne blott. Dock känner jag mig som sagt som en urvriden disktrasa. Helt orkeslös.

Men det är väl smällar man får ta, när man nödgas gå i närkamp med stora stygga injektionssprutan.

%d bloggare gillar detta: