Tibetan skies

Last week, after returning to China, my family and I visited Llhasa, Tibet, for a couple of days. And despite jetlag in combination with mountain sickness, it was such a magnificent experience.

Trans-Himalaya is often called The Roof of the World. And I understand why. The feeling of being so close to the clear blue sky and white clouds is totally unique. (And not just because you’re dizzy from lack of oxygen!). The sensation of utter silence up in the mountains is magically serene.

Since coming home, I’ve uploaded some pictures from Llhasa to Flickr and Facebook. After that, I’ve been told on Twitter that I am ”clearly aiding China’s propaganda offensive to depict occupied Tibet as a peaceful/contended place”.

Well. I asked the person who wrote this if it would be better for Tibetans if there were no pictures on the Internet that depict the beauty of Tibet. I think that is an interesting question. I also think that the answer is not given.

I did not receive a specific answer. The person in question continued to state basically the same thing – that the pictures clearly aid China’s propaganda illusion.

Well.  The mountains, the sky, the monasterys and palaces are no illusion. And that is why I had no qualms about photographing them, nor uploading the pictures on the Internet. What I photographed was not staged.

I also very much doubt that people who see my pictures automatically will think ”Oh, hooray for China!”

So. For those of you who are interested: here are my pictures. In this entry, I focus on the skies over Llhasa. More entries will follow, with other themes.

 

First impression, close to landing at Llhasa Airport.

Deprung Monastery, the largest of all Tibetan monasteries.

Jokhang Temple. Many Tibetan buddhists consider this the most sacred temple.

At Llhasa River.

The colours of Tibetan buddhism. One interpretation is: blue for sky, white for cloud, red for fire, green for water and yellow for earth. 

Scenery near Llhasa Airport.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En lyxhustrus bekännelser

Back in Shanghai I am. Ankom tidigt fredag kväll, lokal tid. Och nu är det bara att packa resväskan igen, ty äckligt tidigt i morgon bitti (måndag morgon) åker dottern, maken och jag till Lhasa. Vid närmare eftertanke undrar jag om vår tidsplanering är så ytterligt briljant. Dottern och jag är – inte helt överraskande – fortfarande jetlaggade. Och on top of that ska vi försöka att inte bli höjdsjuka. Hrmmmm. Jaja, det är bara att hålla tummarna.

Jag har ju lovat att skriva något svavelosande på temat ”det jag gillar sämst i Sverige”. Nu vet jag inte om det blir så jättesvavelosande, eftersom jetlags-mattheten behärskar både min kropp och knopp. Men i alla fall. Here goes.

Det jag gillar sämst i Sverige, det är att så förfärande sällan lyckas med att gå på stan i lugn och ro. Utan att bli påhoppad av äppelkäcka människor som försöker få en att bidra till något välgörande ändamål, byta telefonabbonemang, byta elavtal – eller som vill ta hand om ens ppm-pengar.

Aaaaaargh!!!

Jag KAN bara inte MEEEEEED folk som anser sig ha rätt att uppta min tid med sånt här. Ibland är det liksom så att jag bara vill gå omkring och lulla på stan, fönstershoppa eller kanske sitta på en bänk, äta glass och bara vara. Jag dristar mig ävenledes till att tycka att jag har RÄTT att göra så.  Jo, faktiskt! Att jag har RÄTT att bara vara utan att tänka på elavtal, mobiler och Röda Korset.

Det som också gör mig tvärarg, det är att jag tycker mig ana taktik bland de här människorna. I fråga om vem de går på. Kanske är det något som de får lära sig innan de skickas ut på fältet? Skulle inte förvåna mig. Typ ”Jo, och nu innan ni beger er ut, tänk på att medelålders män i kostym är det ingen idé att försöka med, men medelålders kvinnor är alltid bra att gå på, de flesta har lite dåligt samvete (eller nollkoll på hushållsekonomin), försök hellre med dem. Killar under 35 i jeans kan också vara något.” Jamen något åt det hållet.

Någon av de första dagarna under sommarens Sverigevistelse blev jag påhoppad av en PPM-människa. ”Du vet väl vad PPM är, va? Håller du koll på hur det går för dina ppm-fonder”, ville denne stekar-wannabee veta. Uppfordrande och segervisst.

Då var det något som liksom klack till inom mig. Och jag sa till honom: ”PPM? Nejnej, sånt har inte jag. Jag är lyxhustru i Shanghai”.

Sedan viftade jag lite avmätt med handen, såsom man kan göra när man försöker vifta bort en irriterande fluga. Tittade föraktfullt på honom, uppifrån och ner och upp igen. Höjde lätt på ögonbrynen. Och vände sedan på klacken och gick.