Arkiv | januari, 2010

Jesus, Maria och oxfilén

29 Jan

Bilden har inget med innehållet i detta inlägg att göra. I det här huset köper man fisk och inte kött. Men visst är det en söt liten stuga? Eller vad man nu ska kalla det.

Jag var och handlade kött igår. Jodå, det går alldeles utmärkt att köpa kött i Indien. Både nöt-, fläsk- och lammkött. Men det är liksom inte bara att pipa in i närmsta matbutik á la Ica eller Konsum och rafsa åt sig nåt färdigförpackat ur köttdisken. Såna butiker finns för övrigt knappast här. Nej, kött handlar man på ställen som benämns ”cold storage”. Det som jag brukar åka till är en lokal med enorma, surrande takfläktar och gigantiska frysar där det står en massa karlar och bearbetar alla möjliga köttstycken medelst rejäla knivar. Alla skriker åt varandra och det verkar allmänt kaotiskt. På väggarna hänger det bilder på Jesus och jungfru Maria. Vissa anställda har små kors tatuerade på ena handen, mellan tummen och pekfingret, andra bär sina kors runt halsen. Det är väl inte så konstigt att det är just kristna som driver verksamheten, de kan ju hantera och äta vilket kött som helst.

Hursomhelst, man anländer, ställer sig vid den stora disken och väntar på att någon vänlig människa ska förbarma sig över en, vilket inte brukar ta lång tid, hur många kunder som än står och trängs där. Sen vrålar den kundansvarige ut ens beställning till köttpågarna med knivarna längre in i lokalen, och efter en stund får man sina varor. Skulle de mot förmodan inte ha det som man vill ha så levererar de hem till dörren lite senare.

Igår köpte jag ett kilo skivad oxfilé, det är gott att marinera och lägga på grillen. Vet ni vad det kostade? Håll i er nu gott folk: 35 SVENSKA KRONOR!!!

Jag slog till med ett kilo kycklingfiléer också. Det var mycket dyrare, 55 kronor. Jaja, ibland får man ju unna sig något extra, hihi.

Annonser

Republic Day kom och gick

27 Jan

Igår firade Indien sin nationaldag, Republic Day, för 60:e gången. Själv firade jag med att vara hemma och vara trött (sovit lite för lite på sistone) och att inte göra så mycket vettigt alls.

När jag var ute på stan idag satt det små indiska pappersflaggor mest överallt. Och så såg jag den här skönt pyntade cykeln.

För övrig härjar myggorna rätt friskt såhär mitt i vintern. Blev biten två gånger i morse när jag satt på balkongen och åt frukost. Lite annorlunda ”vinterplåga” jämfört med mina medmänniskor hemma i Skåne har att tampas med för tillfället…

Inga dagliga damluncher här inte

21 Jan

För er som undrar vad jag egentligen gööööööör här i Mumbai hela dagarna, med tanke på de många lediga timmar denna hemmafrutillvaro (med hemhjälp dessutom!) välsignar mig med. Förutom att handla mat emellanåt, hjälpa dottern med läxläsning och sånt. Som verkligen inte tar all min tid i anspråk.

Tja. Inte shoppar jag hejdlöst varje dag. Hur mycket billiga och vackra tyger och prydnadskuddar och fina ljuslyktor och prydnadselefanter det än finns här så blir det lite too much till slut.

Och inte springer jag på damluncher varje dag i veckan heller.

Och inte ligger jag vid poolen och dåsar under palmernas skugga, sippandes på lime soda. Inte mer än en helgeftermiddag i veckan.

Och inte spenderar jag all vaken tid i gymet. Det skulle väl bara sluta med att jag blir så trött på min käcke Personlige Torterare att jag skulle slänga hantlar efter honom och i något läge befinna mig åtalad för mordförsök. Och det vete tusan om jag vill sitta och häcka i något indiskt fängelse. Nä, det får räcka med typ tre gymtimmar per vecka.

Och inte ligger jag framför tv:n/dvd:n och käkar praliner. (Det är ju för tusan HELT inkompatibelt med en Personlig Torterare!) Faktum är att jag nog inte sett på teve på över en vecka.

Och inte fejsbookar jag mer än högst en timme varje dag. Twittrar gör jag inte överhuvudtaget. Och inte blir det några jättespännande blogginlägg dagligdags.

Och översättningsverksamheten lade jag på is när vi kom hit i augusti.

Så. Med tanke på att det blir en del til över. Mellan ovan nämna aktiviteter.  VAD I HELA FRIDEN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR jag resten av tiden?

Jo förstår ni. Jag skriver på en berättelse. Kanske blir det en roman. Den börjar i alla fall närma sig romanomfång, ty i dagsläget har jag fått ihop cirka 40 000 ord, fördelade på 125 sidor.

Väldigt, väldigt länge har jag gått omkring och velat skriva något eget. Utan att det har blivit något av det. Jag har istället ojjat mig över att jag inte vet vad jag ska skriva om.

Så har det varit i många år. Tills jag kom hit till Mumbai med massor av tid över. Då sa jag till mig själv att nu får jag väl ändå för f*n skärpa till mig och sätta igång.

Och det lustiga är att det är när jag väl hade satt igång med en mycket trevande inledning – det var DÅ som jag kom på vad berättelsen skulle handla om. Och för varje sida som jag skriver dyker det upp en ny sida i huvudet.

Ibland är det hejdlöst roligt att skriva. Då finns det faktiskt inget som är roligare i hela världen. Ibland är det skittråkigt. När man ska ta sig igenom någon ”transportsträcka” eller sitter och kämpar med en beskrivning av någon miljö som huvudpersonerna hamnat i. Eller när man måste göra research för att få vissa detaljer rätt. Gäääsp. Men. Nu har jag ju kommit så långt att det bara är att fortsätta, något annat alternativ finns inte. Och dessutom vet jag att efter en eller flera sidor blir det så mycket roligare igen.

Vad berättelsen handlar om? Tänker jag då rakt inte avslöja. Här ska ingen komma och knycka min intrikata handling, inte!

Fast jag kan säga så mycket att den inte utspelar sig i Indien. Och så kan jag väl också säga att huvudtemat, det är ”Livet är inte slut vid 65.”

Så nu vet ni.

Yllemössa PÅ!

9 Jan

Tillbaka i värmen. Resan gick bra men jag sov absolut ingenting. Har precis vaknat nu efter några timmars sömn, klockan är typ halv åtta i Sverige, här är den mitt på dagen. Känner mig bakfull så in i bängen trots att jag bara petat i mig ett glas vin under resan, men det är väl jetlaggen.

Min man och farbror R mötte upp på flygplatsen. Temperaturen låg på 27 grader. Farbror R hade en YLLEMÖSSA på huvudet. ”Fryser han mycket?”, frågade jag min man. Som fnissade lite och sa att farbror R:s fru insisterat på att han skulle ha mössa på så han inte förkyler sig såhär mitt i vintern och allt. Faktum är att en och annan på makens jobb ligger däckade i förkylningar. I förra veckan gick tydligtvis temperaturen ner till 17 grader nattetid. Men jag vet inte jag, träffar jag någon indier som jämrar sig över kylan slår jag förmodligen ihjäl vederbörande.

Nu blir några rejäla koppar Zoégas.

40 graders skillnad, typ

8 Jan

Om en liten stund sätter vi oss i bilen för vidare transport till flygplatsen – dags att återvända till Mumbai.

Det känns alltid märkligt att lämna den trygga svenska radhustillvaro vi ägnar oss åt under långloven. Men den här gången känns det ännu konstigare med tanke på att vi står inför en temperaturomställning på typ 40 grader! Här i Skåne är det 10 minusgrader idag, och i Mumbai är det väl 30 plusgrader som vanligt.

Strange….

Kylslagna tankar från diskbänken

4 Jan

Jaha, ja. Jag hade ambitionen att skriva diverse spirituella inlägg här på bloggen under Sverigevistelsen, men det har det inte blivit något av alls, märker jag. Istället har jag grottat ner mig i den skånska vintern. Njutit av samvaro med vänner, av leverpastej och dillchips och Aladdinaskar (dock inte i kombination), av friskluft och stunder av att bara vara. Av kylan och den friska luften. Jag har faktiskt varit ute och powerwalkat och småjoggat en timme varje dag, det har varit så härligt att frysa om händer och kinder! Det lär ju inte bli så mycket av köld under de närmaste halvåret för min del, om man säger så. En annan orsak till detta motionerande har varit att jag under inga förhållanden vill se något försmädligt leende på min PT:s läppar (jodå, i ett anfall av vansinne har jag skaffat mig en PT i Indien) när jag återvänder till gymmet i Mumbai, och mötas av kommentaren ”Och julsemestern har varit god, ser jag!” – något som denne formidable retsticka mycket väl skulle kunna vräka ur sig.

Två korta reflektioner som inte har något med någonting att göra:

Lisbeth Åkerman! Det är ju SÅ man vill se ut. Och tänk att hon bara är två år yngre än jag. Eller tre.

Grumme Diskmedel Hav. Luktar nästan exakt som Simply Soap från Clean. Fasen, där hade jag kunnat spara många sköna slantar. Å andra sidan kanske huden inte mår så bra om man smörjer in den med diskmedel.

Over and out från det stilla snöfallet i Skåne.

%d bloggare gillar detta: