Fast i den indiska färgkakafonin

Jomen hörni. Så har man då landat i Sverige. Och begivit sig till Ikea, för att införskaffa halogenlampor och annat livsnödvändigt småkrafs. Och därest brutalt konfronterats med det Skandinaviskt Stilrena – efter att ha tillbringat elva månader i den indiska färgexplosionen. Snacka om att det finstämt matchade krockar med den totalanarkistiska indiska regnbågen.

Hoppsan.

Men. Jag tror att jag håller fast vid det indiska i detta hänseende. Can’t help it – jag gillar färger. Gärna starka färger, och ännu hellre många starka färger på en gång. Både vad gäller heminredning och min personliga exteriör.

När vi skulle lämna Mumbai packade jag bland annat ner XX antal extremt färgstarka gardiner, inköpta hos ”hovleverantören” Fabindia. Vid det här laget har jag lyckats pilla upp nästan 90 procent av dem i mina svenska radhusfönster.

Speciellt stolt är jag över vardagsrumsfönstren. Här samsas (eller hur man väljer att se på saken…) inte mindre än tre aparta färger. Ja, ni ser ju själva på bilden ovan.

Mellanmölkens förlovade land må förlåta, men beige, vitt och svart är inte riktigt min stil. Jag är tacksam om jag får vistas här ändå – emellanåt.

Själen har nog inte riktigt hängt med

Hej, hej, HEJ. På er alla.

Jo, jag lever än. Och har hälsan (fast jag åkte på något konstigt magvirus för några dagar sedan, är dock kurerad nu.).

Men. Jag har varit jättetrött den senaste veckan. Det har varit så mycket praktiskt att ta tag i sedan vi anlände till Sverige. Allt från storhandlande, tandläkarbesök och ytterdörrmålande till studentskivefest, vänträffar, utfodrande av dotterns kompisar, naprapatbehandling och ogräsrensning. Samt en del annat.

Och mitt i alltihopa känns det som att jag landat på månen och är helt lost.

Det känns som om jag inte hunnit lämna mitt ”Indien-jag” och ikläda mig mitt ”Sverige-jag”. För det gick så fort. En flygresa bara. Sedan var det bara att kasta sig in i sitt gamla medelsvenssonliv. Vilket är något HELT annat än mitt Indienliv.

Och själen och känslorna har väl inte riktigt hängt med.

Jag är inte på långt när mitt gamla, effektiva Sverige-jag. Jag glömmer saker hela tiden, kan inte organisera mig. Känns som om jag yrar från det ena till det andra utan att få något gjort på riktigt. Blir stående framför köksfönstret, försjunken i tankar, medan solen försvinner och nästa lilla regnskur tar vid. Så som sig bör här i Sommarsverige.

Och det jag mest av allt vill ägna mig åt i sommar, nämligen sitta och fila på min berättelse, det har jag inte ens hunnit börja med. Har inte haft minsta chans. Vilket gör mig frustrerad – trots att jag vet att sommaren är lång och att jag kommer att ha plenty of time till det med.

Det vore fint om jag kunde inse att man inte måste göra allt på samma gång. Verkligen fint. Men ibland är det svårt, speciellt om man är uppfostrad till att vara en duktig flicka.

Och ibland är det svårt att säga nej, när vänner och släkt hör av sig och frågar ”men kan vi inte träffas snart?”, ”en liten fika på stan kanske?”, och så vidare.

Men just nu svarar jag antingen nej, eller så svarar jag inte alls. Jag orkar inte.

Det finns en annan anledning till att jag inte gitter träffa mer än ett fåtal individer för tillfället. Jag har så mycket tankar och känslor och upplevelser från Indien som snurrar runt i skallen på mig, och som liksom inte ”passar in” här. Jag vet inte hur jag ska förmedla dem. Jag vet inte om det finns något intresse från motpartens sida att ta del av dem. Eller om motparten ens KAN ta del av dem. Inte för att motparten är dum eller totalt ignorant. Men på frågan ”hur var det egentligen i Indien?” kan det hända att jag kläcker ur mig saker som är väldigt svåra att ta till sig för någon som aldrig har bott någon annanstans i västerlandet. Det vet jag, eftersom jag har upplevt det. Och det är oerhört frustrerande. Det alstrar en känsla av maktlöshet som gör mig så oändligt trött. Dränerar mig på energi. Och gör mig allmänt ledsen.

Men, men. Det blir väl bättre med tiden. Jag har trots allt jobbat undan ett antal ”måsten”, det känns skönt. Jag siktar horisonten, liksom. Och eftersom dottern åkt på mitt magvirus hat tempot gått ner här hemma. I lördags tillbringade vi hela dagen framför teven, njutandes av det überromantiska kronprinsessbröllopet. Det var mysigt. Idag har vi lagt pussel tillsammans, och snart ska jag hjälpa unga damen att ladda in bilder från mobilen till datorn. Lugnt och skönt.

Tja. Nu ska jag ge mig ut en sväng i verkligheten. Handla kaffe, bröd och toapapper.

Det ska jag nog kunna hantera.

And the winners are…P and P!

…Per Sundberg och Peter Strunk, som avgav rätt svar – Shanghai – ungefär samtidigt! Per gjorde det här på bloggen medan Peter avgav sitt tvärsäkra svar via Ansiktsboken (där mina blogginlägg också publiceras).

Vinnarna är två herrar med stor Asienerfarenhet. Per, som bor i Thailand, har en mycket välskriven och mångsidig blogg vid namn Fotavtryck i Asien. Peter har, liksom jag själv, bott flera år i Sydkorea.

Grattis, P & P! Någon vinst utgår ej – förutom äran, men det är väl ändå det viktigaste?

Det är lustigt vad man kan ha olika perspektiv på saker och ting, förresten. Det verkar som att en och annan ”tävlingsdeltagare” har avstått från att gissa på Kina/Shanghai eftersom de menar att denna stad nog inte kan vara mindre mentalt påfrestande än Mumbai, ej heller mer välorganiserat och renare.

Men. En av mina första tankar, när vi åkte runt i Shanghai den första dagen under vårt besök där i våras….ja, det känns inte helt rumsrent att säga det, men…man ska ju vara ärlig, så here goes: en av mina första tankar var: ”civilisation!”

För i Shanghai kan man till exempel gå på trottoarerna. Det är inte stora hål i dem. Man snubblar inte på herrelösa, sjuka gatuhundar eller folk som ligger och sover där av en eller annan anledning. I Shanghai ligger det inte drivor av skräp överallt. I Shanghai finns det ett prima, modernt tunnelbanesystem som byggs ut hela tiden. För att bara nämna några saker.

Missförstå  mig inte. Det här är inte någon naiv hyllning till ett visst politiskt system. Och jag går inte omkring och tror att resten av Kina ser ut som Shanghai. Ack nej.

Men jag kan inte låta bli att reflektera över hur olika två städer i två olika asiatiska utvecklingsländer kan vara. Att fundera över varför den ena moderniseras och växer enligt någon slags plan och struktur. Medan den andra håller på att…tja, att implodera.

Tja. Det där kan man skriva mycket om. Och jag lär säkert återkomma till detta tema framöver…

En bild till

Jag var fullt och fast övertygad om att någon med ett hundra procents säkerhet skulle pricka in rätt stad i förra inlägget, typ säga ”jäpp, det där är X, och bilden är tagen i stadsdelen Y”. Men eftersom ingen var så tvärsäker kör vi en runda till. (Behöver jag säga att jag tycker det här är kul?!?!)

Nu då? Någon som är tvärsäker?

Hit bär det hän

Äsch. Jag hittar inget jättemystiskt foto på vad som kommer att bli vår nya bostadsort i höst. Men den här bilden tycker jag i alla fall är lite mysig. Plåtade den när vi besökte staden i fråga under dotterns vårlov.

Välkomna att avslöja mig 😉  Ska bli spännande att se om alla anger samma alternativ, eller om det finns olika förslag…

…för övrigt landade vi på Kastrup i eftermiddags och är nu återbördade till Skåne. Tänk att rapsen nästan blommat ut här! Hursomhelst är det skönt att vara hemma. Jag är beyond trött.

Goodbye, Mumbai

Jaaaa, hörni.

När detta skrives tar jag en paus i packandet. I arla söndags-morgonstund (04.50 – vad är det för djävulusisk tid?!?!) ska planet lyfta mot Europa. Dottern och jag kommer att vistas nästan tre månader hemma i Sverige denna sommar, så det är mycket som ska med.

Men det är inte bara det. Förutom alla ”nödvändigheter” packar jag denna gång med en hel del indiska grejer jag vill ha med mig hem.

För. Vi kommer inte att återvända till Mumbai. I alla fall inte för att bo där.

Det här är något jag vetat om sedan årsskiftet, men jag har inte kunnat skriva om det förrän nu.

Och. Jag kan inte avslöja något om vart jag kommer att befinna mig efter sommaren. Alla som läser detta: jag ber er att inte skriva några kommentarer med gissningar om vart jag ska ta vägen. Om några få dagar kan jag berätta det. Kanske jag då ska publicera en lagom mystisk bild och så får ni gissa vart jag ska hän 😉

Jag är väl medveten om att många säkert tycker det är rena vansinnet att ändra stationeringsort efter så kort tid. Speciellt när man hade kunnat välja att stanna ett tag till. Och speciellt om man har barn. De behöver ju trygghet och stabilitet i tillvaron. Och gudarna ska veta att vår dotter redan förflyttats tillräckligt sedan hon fyllde fem.

Men det är såhär att vi har stora chanser att bli kvar riktigt länge på vår nya stationeringsort, längre än vad vi skulle kunna vara här i Mumbai. Om Gud vill och skorna håller kan vi kanske bli kvar tills hon har gått hur high school. Det är faktiskt det övervägande skälet till att vi tagit beslutet att flytta.

Jag är både glad och ledsen över att lämna denna stad. Glad därför att jag kommer till en ”bekvämare” plats än Mumbai. Ett ställe som inte är riktigt lika mentalt påfrestande, som är renare och lite mer välorganiserat. Ledsen för att vi precis börjat slå rot så smått. Jag har fått några fantastiska vänner här, och inte minst en väldigt speciell ”once-in-a-lifetime”-relation.  Så. Känslomässigt är det en väldigt brant berg-och-dalbana just nu.

Nej, nu får jag fortsätta packa. I morgon ska dottern och jag unna oss en sista dag på ”klubben”, med härliga bad i poolen, god mat och allmänt mys. (Om någon undrar om dotterns fader ska med är svaret nej, för han är på ”introduktion” på sin nya arbetsplats – vi kommer att ses i Sverige i nästa vecka.)

Sen bär det iväg. Halv tre på morgonen (fy f-n!!!!) sätter vi oss i bilen för att åka till flygplatsen.

Vi hörs när jag är åter i Sverige.