Jag drar

Nu blir det påsklov, gott folk! Vi firar detta med en resa i österled. Tror nog inte jag kommer att höra av mig här på bloggen förrän jag är tillbaka om en vecka.

Tillönskar er alla en riktigt fin och vårlik påsk!

Alla dessa karlar

Så var det dags för ännu ett u-landsproblem: jag tycker det är för mycket karlar i mitt liv för närvarande. Har lite svårt att hålla ordning på dem.

Det började i januari. Då blev jag nämligen med egen chaufför plus bil. Ja, jag VET att det ur ett svenskt i-landsperspektiv inte låter klokt med att en familj på tre personer har två bilar och två chaufförer. Men saken var den att min man har lång resväg till jobbet – ibland sitter han i bilen två timmar enkel resa – och det gav inte mig så mycket tid till övers för att komma ut med farbror R (ni som läser här regelbundet vet att farbror R är min mans chaufför). Och ibland har maken dessutom diverse möten på olika ställen i stan, och då behöver han bilen hela dagen. Att gå några längre sträckor här i bygden är inte att tänka på (för hett, för stor avsaknad av trottoarer etc.). Rickor får bara köra i norra delen av staden, så ska man till södra änden måste man ta taxi, och oftast vill taxichaffisarna gagga om prissättningen istället för att bara slå på taxametern. Så till slut bestämde vi att det blev enklare och bekvämare för mig att få en egen bil.

Nåväl. Det började bra. Jag fick en lagom bil med chauffören N. Ett tystlåtet under av punktlighet och korrekthet. Han påminde mig till personlighet och uppträdande väldigt mycket om butlern Mr. Hudson i den brittiska TV-serien Herrskap och tjänstefolk, om nu någon minns den. Köra bil kunde han också, förresten. Enda nackdelen var att han alltid såg till att ac:n var på till max. Kanske trodde han att det skulle vara så, med tanke på att jag är skandinav – ev. kan han ha varit rädd för att jag skulle avlida av värmeslag i bakstätet annars? Och JAG hade inte hjärta att säga att det var litelite KALLT, för det KUNDE ju ha varit så att HAN satt där och njöt av kylan, och DET skulle jag i så fall inte vilja missunna honom.

Efter flera behagliga veckor med N ringer plötsligt en annan karl, P, och påstår sig vara N:s vikarie. N har nämligen begett sig till sin hemby någonstans i södra Indien, begravning i familjen tydligtvis. Okejokej. Jag kommer ner till bilen och möts av en rejält stilig karl i 30-årsåldern. Jodå, det gick bra det också. Fördelen med denne herre var att han (till skillnad från N) höll biltemperaturen över kylskåpsnivå. Och han var lika pålitlig och körde lika bra. Men till skillnad från N brukade han alltid fråga ut mig mer i detalj om dagens planer. Vilket ibland gjorde mig lite stressad, eftersom jag på morgonen faktiskt inte hade bestämt mig för om skulle till Y eller kanske Z efter att ha varit i X. Ni fattar? Och sen tyckte jag nästan att det var lite genant att han var så…stilig.

Men. Efter två veckor kommer jag ner till bilen en morgon, och vem står där om inte N?!?! Jag blev riktigt lycklig. Det kändes tryggt på något sätt (inte för att N inte ser bra ut, men han ser liksom lite mer uthärdligt normaltrevlig ut, typ. Äh. Ni vet vad jag menar…). Och som vanligt ställde han inte några stressande frågor om hela dagens körschema. Jag kunde fortsätta med min ad hoc-tillvaro. Nice.

Men, men!!! I morse ringer N och säger att han inte kan komma, för att hyrbilsfirman….ja, sen kom det en lång harang (det kändes lite udda att höra N säga flera meningar på en gång) som jag inte riktigt förstod. Han bad mig ringa till hans chef. Innan jag hinner göra det ringer chefen själv och säger att det kommer en annan bil. Två minuter senare ringer det en tredje karl  och säger att det är han som kommer att köra mig, och att han redan står nere vid porten och väntar. Ehhhh…jaha.

Ett tag blev jag nästan nervös för att det skulle vara Den Stilige som var på banan igen. Men det var det inte. Det var S, en ny, skojfrisk jeppe i cowboyskjorta som kom i en jävla jätte-van. (Måste ha blivit någon vajsing där, vi betalar bara för en betydligt mindre bil). Jahaja. Det var bara att gilla läget.  Han körde också bra, så jag ska väl inte klaga.

Men jag undrar hur det blir i morgon. N back in business? Cowboyskjortan S igen? Eller kanske Stilige P? Eller någon HELT annan?

Det trista med att byta chaufför är att det tar ett tag att lära upp dem, så att säga. Jag har ju vissa platser jag åker till rätt ofta, och alla är inte sådär jättelätta att hitta. Lägg därtill att jag inte har någon vidare orienteringsförmåga, knappt vet var jag är (förutom att det är någonstans i Mumbai) och säger höger när jag menar vänster och tvärtom – ja, ni fattar. Det blir lite knöligt till en början. Och det är väl det stora u-landsproblemet.

Sen finns det ju en karl som jag i riktigt mörka stunder faktiskt funderat på att byta ut på HELT på eget bevåg.  Det är Torteraren, han den Personlige. Speciellt när han kommer sättandes med de riktigt tunga hantlarna och ett retsamt leende över hela ansiktet – och när jag inser att han faktiskt anser att Petite Moi ska använda dem! ”Men du kan ju åtminstone slå till mig med dem”, säger han skojfriskt, varpå jag replikerar ”Och hur f-n ska DET gå till då – jag orkar ju knappt lyfta dem?!?!?” . Men sen har jag kollat lite på hans kolleger där på gymet, och insett att de är precis lika jävliga mot sina klienter som han är mot mig. Så jag får väl fortsätta dras med honom. Håhåjaja.

Sen är det klart att jag skulle kunna fundera på att byta ut min make, men efter 20 års äktenskap känns det mesta preskriberat, hihi, och dessutom läste jag följande citat av någon klok kvinna: ”De flesta gifta män är sig väldigt lika, så man kan faktiskt lika gärna behålla den man gifte sig med första gången.” Så det får nog vara, det också.

The Ricka Road Movie (nästan alla pratar skånska)

In between two rickas.

Håll i er gott folk, för nu blir det åka av! Vissa av er, kära bloggläsare, har ju av någon märklig anledning meddelat att ni gärna kollar in fler skakiga videosnuttar från vardagen i Mumbai. Här får ni vad ni tål: en 10 minuter lång, ytterligt skakig road movie  från en av familjens otaliga rickafärder (dvs. transporter med auto-rickshaw). Den här gången åkte vi med en pigg farbror som nog hemskt gärna hade velat bli rallyförare. Jäklar vad det gick undan när vi väl kom upp på motorvägen!

På tal om motorvägsåkande med ricka så har min make observerat att många rickaförare gör någon slags diskret religiös gest, ungefärs om korstecknet, när de ger sig ut på motorvägen. Hans teori är att det är någon slags liten bön i stil med ”måtte det här gå vägen nu då”.  Hrmmm, det känns ju betryggande.

Ibland blir bilden blir extremt skakig; orsaken är att vägunderlaget är extremt illa skött. Skumpeliskump, dunk, katjofs. Uff. 

Om ni hör någon gaffla på skånska så kan ni säkert gissa er till att det är min dotter. Av någon anledning kände hon sig tvungen att starta en diskussion om långa flygresor (tror jag det var) med sin far mitt i mitt filmskapande…

Ricka med ett antal kids. Det går in hur många kids som helst i en ricka – your imagination is the limit.

Kan man springa i sari?

Fick syn på de här stiliga poliskvinnorna utanför ett shoppingcenter nyligen. Även om det är jättesnyggt med sari som tjänsteuniform undrar jag lite hur praktiskt det kan vara. Kan man springa i sari? Om man ska jaga en tjuv, till exempel? Eller är det damen längst till vänster, hon i byxor, som får ta hand om den biten, medan de andra har typ andra tjänsteområden?

Alla dessa frågor. Det är mycket med det jordiska. Men det lämnar jag därhän idag, ty jag ska på en och en halv timmes massage med en kompis, och bara njuta. Hoppas jag i alla fall, haha! Det kanske blir jätteplågsamt?!?! Vi har inte bestämt oss för vilken massagevariant vi ska underkasta oss än; stället vi ska till har allt från ayurvediska varianter till thaimassage och lite mer foträt svensk massage. Fast sistnämnda kan man ju lika gärna plåga sig med hemma i Svedala.

And now for something completely different:

För en tid sedan fick jag den här fina utmärkelsen från min bloggvän Sinneskatten. Tusen tack, jag blev så GLAD!!! Det finns måååååånga som jag skulle kunna skicka den vidare till, men skulle jag ta med alla bleve det här inlägget oläsligt långt. Så jag begränsar mig till:

Wanda. Har alltid förmågan att se det positiva i tillvaron och att beskriva det med glimten i ögat, men väjer inte heller för sorgen. Eller för KÖRV!!!

Evisaur. Hennes vardagsliv är som en riktigt skruvad komedi. Ibland tänker jag ”men hur kan människan råka ut för allt detta?!?” Men det är nog bara så att hon har en exceptionell förmåga att fokusera på jordelivets absurditeter.

Victoria. Utlandssvensk som jag själv. Vardagsbetraktelser man verkligen kan känna igen sig i, samtidigt som man får en inblick i hur det kan vara att bo i Florida. Inte bara glitter och glamour och lata bikinidagar där inte!

Peter. Har åsikter om det mesta. Retar nog många. Befriande självironisk.

Ia. Inte heller alltid särskilt PK. Alltid läsvärd (kanske just för att hon inte alltid är särskilt PK). Känner igen mig i mycket hon skriver. Att vilja men inte alltid kunna, och att undra om tiden läker alla sår.

Som sagt, det finns många andra bloggar som är värda en utmärkelse, men dem får jag spara till nästa gång jag själv får en och kan skicka den vidare 😉

Åt helvete med Indienromantiken!

Håll i er nu gott folk, för nu blir det ett svavelosande inlägg som jag har gått och klämt på väldigt länge.

Jo. Alltså. Ju längre jag vistas här i Mumbai, desto tröttare blir jag på den romantiserade västerländska bilden av Indien. Allt det där rosenröda snacket om att Indien är så spirituellt och fascinerande färglatt och spännande mångkulturellt och mångfacetterat, och hur glada och vänliga indierna är och yada-yada-yada. Plattityder som alltsomoftast yttras av turister som har druckit billig öl och yogat på Goas stränder, fotograferat varandra på den där vita bänken utanför Taj Mahal, ridit på kamel i Rajastan och jagvetintevad. (En brasklapp: det här gäller inte ALLA Indienturister…)

Märk mina ord: jag är inte trött på Indien. Men väl på många västerlänningars naivitet. De som ser vad de väljer att se, det som passar in i deras sagoboksbild.

För vad vet de egentligen om hur indier har det? Hur de lever sina liv? Bryr de sig överhuvudtaget, eller är de mest intresserade av att ta med sig hem intrikata filosofier från någon strandguru, en kropp som är behagfullt trött av diverse vederkvickande ayurvediska behandlingar, billiga kryddor, rökelse och vackra kuddöverdrag att komplettera Ikea-inredningen med därhemma, och kanske några piffiga sjalar? Har de någon som helst uppfattning om hur det är att leva på trottoaren och tjäna ihop lite pengar genom att för hand sortera folks sopor, som sopbilarna nattetid vräker ut några centimeter från familjens kokkärl? Eller hur det är att vara en sexåring unge från slummen som blir bortrövad av någon maffialiga och tvingas gå och tigga i gatukorsningarna? Hur det är att vara medelklassindier och dag efter dag behöva betala vägtullar när man ska till och från jobbet, pengar som borde gå till att reparera de pinsamt dåliga vägarna, men som aldrig någonsin gör det? Hur det är att ha en dröm om att starta ett eget litet företag men inse att man aldrig kommer att kunna göra det, för då behöver man betala så in i helvete mycket mutor till höger och vänster att man aldrig kommer att kunna livnära sig på verksamheten? Hur det är att inte kunna gifta sig med den man helst vill, för att vederbörande tillhör fel kast och ens familj och hela sociala krets kommer att frysa ut en om man trots allt gör det? Hur det överhuvudtaget är att vara indier, ha en dröm om att få åka på semester till Europa men att inte få visumansökan beviljad, eftersom det är en allmänt vedertagen europeisk sanning att indier bara är ute efter att ta sig utomlands för att tjäna pengar och sno jobb från européer?

Och de andra grejerna då…det mångkulturella…visst, visst. Här i Mumbai ser man allt från damer i niqab/burka till hinduiska präster och allt där emellan. Spännande, spännande. Och på ytan ser det fredligt ut. Men 1992-93 slaktade hinduer och muslimer varandra i slummen. Jag vet hinduer som än idag vägrar köra genom vissa muslimska områden. De är för rädda. En inte alldeles för långsökt tanke är väl att det finns muslimer som skyr vissa hinduiskt dominerade områden som pesten.

Det spirituella…skulle inte falla mig in att påstå att det inte finns verkligt spirituella indier. Men det är inte det som jag ser mest i vardagen. Vad jag ser är spiritualitet som en sales pitch. En reklamslogan. Ett sätt att tjäna pengar, vinna sympati, ta sig framåt, uppåt. I politiken eller affärslivet. Till exempel.

Det glada och vänliga…jovisst. Det gillar jag med. Men jag gillar inte att aldrig veta om det är ärligt menat, utan baktanke, eller om du förväntas betala 100 rupies extra för det. Det tar tid att komma underfund med vem man kan lita på här. Och en annan sak: det skär i hjärtat på mig när någon berättar om sina vedermödor och livssorger, men när vederbörande i nästa andetag skrattar, samtidigt som jag kan se hur tårarna hotar välla fram i hennes/hans ögon.

Om Mumbai specifikt läste jag, innan jag kom hit, en artikel, skriven av en västerlänning. Minns tyvärr inte längre vem. Hursomhelst hyllade skribenten Mumbaiborna för deras energi, drive, gnista och entusiasm. För deras förmåga att få sina liv att fungera drägligt mitt i detta genomkorrumperade, oorganiserade, överbefolkade kaos. Först, när jag kommit hit, höll jag med. Det är ju helt otroligt vad folk får till det med sina vardagsliv, trots allt. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om denna fantastiska förmåga att inrätta sig och få ”det lilla livet” att fungera drägligt verkligen är så positiv. Fan, att folk finner sig i dessa förhållanden! De borde gå samman och sittstrejka istället allihopa, vägra att försöka trolla med knäna vareviga dag! Tills den korrupta eliten inser att de inte har något att hämta och ger upp.

Ja, jag vet. Nu är jag lika mycket uppe i det blå som diverse yogafrälsta dreadlock-backpackers i Goa och penningstinna medelålders amerikanska turister som sitter tryggt härbärgerade på lyxiga resorts någonstans i det vackra Kerala. Så på sätt och vis är jag väl inte bättre än vad de är.

För att det här inlägget inte ska bli alldeles för deprimerande publicerar jag här en bild på en tuff skooterdam som uppenbarade sig på macken när vi skulle tanka häromsistens. Tycket hon såg så piffig ut.

Ja, och förresten…jaghar en liten fråga till min värderade bloggläsarförsamling: är ni intresserade av fler bedrövligt skakiga videosnuttar från everyday life in Mumbai? Har filmat några till på sistone,  men om ni bara blir sjösjuka av dem så tänker jag inte plåga er med att lägga ut några länkar.