Men det var inte sant, nej det var inte sant…

Hoppsanhejsan, nu ljög jag minsann i mitt förra inlägg. Skrev ju att man kan hitta det mesta (förutom svensk mat) att köpa här i Seoul. Sorrysorrysorry.Första advent upptäckte vi nämligen en sak som definitivt inte går att köpa här. Nämligen reservlampor till äktsvenska elljusstakar. Vi julpyntade så fint här hemma, elljusstakarna skulle upp – och så upptäckte vi att tre av fyra av dem hade ”dött”. Ett antal lampor hade gått.

Tja, tar man med sig en liten pyttig glödlampa för elljusstakar till Yongsan Electronics Market så lär man sätta myror i huvudet på försäljarna. Va tusan är det där för nåt? Har ni pygméer boendes därhemma, eller teskedsgummor (fast det vet de nog inte heller vad det är), eller vad är det frågan om?

Fast nu löser det sig, en svensk kompis får besök av sin mamma här i jul, hon tar med reservlampor till oss.

Halleluja, utbrister jag såhär i adventstider…

Tråkpraktisk shopping börjar locka mig…

Första advent kom och gick, och nu är det hög tid att falla offer för julstressen, hej tomtegubbar!Ett antal klappar ska införskaffas, och plötsligt kommer jag på mig själv med att nästan (jag säger nästan…) längta efter ett gammalt hederligt svenskt köpcenter. Där man har allt under ett tak. Totalt fantasilöst och förutsägbart, men ack så praktiskt.

Här i Seoul finns i princip allt vad man kan önska sig att köpa. Med undantag för svenska matvaror är sortimentet av det mesta så enormt mycket större än i Sverige.
Men det är mer bökigt att handla här, för praktiska köpcenter har liksom inte alls slagit igenom. Möjligtvis kan man hitta flera saker på samma gång när man åker till stormarknaden. Annars är det besök på diverse marknader och specialbutiker som gäller – i olika delar av staden.
Ska man handla barnkläder beger man sig till exempel med fördel till marknaden Namdaemun. Ska man köpa något i elektronikväg är det däremot Yongsan Electronics Mart som gäller, och det ligger någon helt annanstans. En välsorterad bokaffär ligger också någon annanstans (tyvärr inte samma annanstans som elektroniken…).

Det här gör det tämligen tidsödande att shoppa runt i Seoul. Efter ett tag lär man sig att man det inte är någon vidare idé att försöka hinna med att handla barnkläder, engelska pocketböcker och riskokare på en och samma dag. Det resulterar ofelbart i huvudvärk.

Öppettiderna är också ett kapitel för sig. Söndagsöppet hör till vanligheterna, däremot har många marknader stängt på måndagar, eller tisdagar, en till två gånger i månaden. Givetvis är det i princip omöjligt att komma ihåg när de har stängt. Som i morse. Jag begav mig till marknaden Dongdaemun för att köpa ett par vinterskor till sjuåringen. Väl ditkommen (en tunnelbaneresa på cirka en halvtimme) är det naturligtvis en av dessa jämrans stängda måndagar. Hej och hå. Bara att åka hem igen.

Nåväl. Jag fick i alla fall komma ut och lufta mig…

Min hjärna är konstig

Det är märkligt vad hjärnan vill ta till sig, och vad den inte vill ta till sig.Vissa koreanska ord och fraser sitter som en smäck första gången jag hör dem (ja, nästan i alla fall..). Till exempel ”chånchåni mal sumhä chusejå”, vilket betyder ”var snäll och prata lite långsammare”. Medan jag för mitt liv inte kan få in ett rätt så enkelt ord som ”kånghang” (flygplats) i skallen.

Och det kan inte bero på att jag upplever vissa ord och fraser som viktigare/nyttigare än andra. I så fall hade jag ju aldrig lärt mig ordet ”tåsåkuan”, vilket betyder bibliotek. Jag går ju aldrig till bibblan i Korea.
Och i så fall hade jag inte haft så förbannat svårt att lära mig räkna på koreanska, vilket ju är så hjärtinnerligt mycket nödvändigare för mig.

Hmmmmm.

Hög och låg shoppingstatus

Ett av Lotte-varuhusen. Här handlar man med stil och slipper plastpåsar.

Tänk när lyckan var en plastkasse från Gul&Blå! Ja, ni som är 60-talister vet säkert vad jag menar. Hur supercool man var om man hade skolböckerna i en fräck plastkasse från en av de ”rätta” butikerna.
Kanske är det fortfarande så, att en kasse från rätt butik är en viktig accessoar? Nån med tonårsbarn som vet?

Här i Korea är det definitivt INTE inne med plastkassar. Plastkassar är väldigt osexigt. Såna förekommer på stormarknader, mataffärer och marknader. De plastkassar man får när man köper saker på marknader är oftast svarta som natten. Så om man haft sig en heldag på Namdaemun, eller någon annan av de stora marknaderna här, och shoppat loss rejält, ser det ut som om man släpar omkring på stora sopsäckar, alternativt små hundbajspåsar…

Här är det istället papperskassar som är status. Handlar man till exempel på något av de lika stora som dyra varuhusen får man sina varor i papperskasse med varuhusets logga på. Högst statuspoäng ger en kasse från varuhuset Lotte. På delad andraplats kommer varuhusen Shinsegae och Hyundai.

Funderar på att ta med mig en papperskasse från Coop Forum nästa gång jag ska ut på stan och fönstershoppa och se allmänt chic ut. Borde rendera mig extremt höga statuspoäng, i och med att a) det är en papperskasse b) den är större än de från Lotte/Shinsegae/Hyundai och c) det står något exotiskt utländskt på kassen.
Får väl testa och se om folk går in i lyktstolpar av stum beundran när jag visar mig…;)

Ett omänskligt prov

Idag är det dags för College Scholastic Ability Test; Koreas motsvarighet till högskoleprovet.Det innebär att nästan hela landet stannar. I alla fall under morgontimmarna, då 600 000 ungdomar landet runt ska ta sig till provlokalerna.
I tidningar, teve och radio uppmanas allmänheten flera dagar i förväg att INTE i onödan ge sig ut i trafiken på morgonen, innan ungdomarna hunnit fram till proven. Flera dagstidningar publicerade idag dessutom bilder på mödrar som tagit sig till något av de buddhistiska templen för att be för att deras barn ska klara provet.

Detta kan tyckas smått hysteriskt. Men så är de koreanska högskoleproven oändligt mycket viktigare än våra svenska.
För här ges inte någon andra chans. Klarar du dig inte är det kört. Här finns inget komvux, inga folkhögskolor, ingen möjlighet att starta om längre fram. Och någon vidare karriär kan du knappast hoppas på om du inte har en universitetsutbildning i ryggen.

Därför följs dagstidningarnas bilder på bedjande mödrar efter några dagar av svarta rubriker om självmord. Varje år finns det ungdomar som inte klarat proven, och som inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig. De kan helt enkelt inte se någon framtid.

En positiv nyhet för någon månad sedan var att en av de största bankerna här i Korea börjat anställa medarbetare med alla möjliga bakgrunder – även sådana utan universitetsutbildning.

Ett steg i rätt riktning, bort från detta omänskliga system. Måtte det blir fler snart.

Höstprakt

I natt har tydligtvis vinterns första snö fallit strax utanför Seoul.

Brrrr.

Publicerar härmed en höstfager bild, tagen i oktober i Andong, några timmars bilfärd sydöst om Seoul. Den lilla ön på bilden tillhör Dosan Seowon, en av de första konfucianska privatskolorna i Korea, byggd under 1500-talet.

Filippa K och Cacharel hos Tysken

Nu har vi varit där igen, väninnan och jag. Hos Tysken. Jodå.Ni som inte är uppdaterade, läs gärna inlägget ”Tyskens makalösa hög” nedan.

”Tack, tack, mycket vackert, mycket KALLT”, hojtar Tysken och plirar glatt mot oss, med baskern samt de uggle-stora glasögonen käckt på svaj.

Tysken får in nya sändningar med spännande kläder mest varje dag (gud vet varifrån de kommer). Man får i princip åla sig in i hans lilla krypin, börja rota i det gigantiska klädberget och hoppas på god tur. Alltid hittar man nåt. Idag lyckades vi rota fram jackor från Burberry, dräktjackor från Cacharel och tröjor från Ralph Lauren. Inte fy skam.

Väninnan har vägarna förbi Tysken ofta (hon bor i närheten), så hon har liksom uppgraderats till en ”very special customer”, verkar det som. Detta innebär att hon får låna Tyskens pinne. Pinnen han använder för att plocka ner kläder som han hängt längst bort och längst uppe vid taket.

Där står jag, på den enda lilla fläck på golvet i Tyskens bod som inte är täckt med kläder, och ser på när väninnan elegant svingar pinnen hit och dit för att manövrera ner ett och annat plagg som kan tänkas vara av intresse för oss.

Och så tänker jag på välordnade, prydliga och färgharmonierade Lindex därhemma i Sverige. Och blir så kolossalt full i skratt.
Snacka om motsatser!!! Jojo, Sverige är fantastiskt. Men det är Korea också. På sitt sätt.

Hur det gick för oss till slut?
Tja, vi hittade varsin tröja från Ralph Lauren. Åtti spänn stycket. Och jag lade vantarna på en en fräck bomberjacka från DKNY. Tvåhunda spänn. Tja, why not.
Och dagens höjdpunkt för väninnan: en pälskantad bolero från…håll i er nu…..Filippa K!

Alla har sin egen ankdamm

”Hela världens ögon riktas nu mot Busan, Sydkorea…”Nyhetsankaret på den engelskspråkiga tevekanalen Arirang ser mig stint i ögonen under nyhetssändningen. Men jag bara småler, jag.

För det här är så typiskt. Vi människor har en tendens att överdriva det intresse vi uppbringar hos andra.

För tillfället pågår ett APEC-möte i Busan. APEC står för Asia-Pacific Economic Cooperation Forum. Det är ett ekonomiskt samarbetsorgan med 21 medlemsländer som jobbar för frihandel och förbättrad ekonomi hos medlemsländerna. Till konferensen i Busan har handels- och utrikesministrar från medlemsländerna inträffat för att diskutera allt från jordbrukssubventioner till fågelinfluensa. Man har bland annat enats om att försöka få fart på de stagnerade samtalen om världshandeln igen inför det toppmöte som WTO i vinter kommer att hålla i Hongkong.

Jag kan tala om att tidningarna och tevenyheterna här i Sydkorea varit fulla av APEC-reportage i åtminstone en månad innan pågående möte i Busan inleddes. Det här betyder mycket, ska ni veta. Åtminstone här i Sydkorea, för det är ju här mötet hålls. En strålande chans att sälja in koreansk kultur är det också. Medlemsländernas delegater får provsmaka massvis med kimchi, se traditionell koreansk dans och beundra sydkoreanernas alla högteknologiska landvinningar.

Men att ”hela världens ögon” nu riktas mot Busan…nja. Vad jag kan se har detta inte frambringat några braskande löpsedlar på de svenska tidningarna precis. Inga flersidiga reportage med färgbilder heller, för den delen.

Jag småler därför att jag tänker på hur det var under det svenska EU-ordförandeskapet för några år sedan, när Sverige hade sitt första EU-ministermöte. Rapporteringen gick ganska mycket i samma stil, med ”hela världens ögon riktade mot Sverige”, typ. Och oj, vad vårt vackra land skulle säljas in hos omvärlden. Mycket röda stugor och folkdans blev det.

Jag får känslan av att de sydkoreanska dagstidningarna inte var fyllda av braskande rubriker om denna tilldragelse, precis…

Människor är sig rätt lika världen över, som sagt.

Albert Einstein går igen

It is aliiiiiiiive!!! Ja, nästan i alla fall. Kolla bilden! Är det inte japanerna så är det koreanerna. Undrar varför asiater är så förtjusta i att utveckla skojiga och märkliga robotar?

Får jag presentera Albert Hubo. Han finns på en mässa för informationsteknologi i Pusan, i södra Korea. Han har skapats av forskare vid Korea Advanced Institute of Science And Technology. Albert kan enligt en artikel i Korea Times visa 10 olika ansiktsuttryck, han kan gå 1,25 kilometer i timmen och har en röst som påminner om Albert Einstein.

Vad mänskligheten egentligen ska med Albert Hubo till förtäljer dock inte artikeln.

Service pallipalli

En av de allra bästa sakerna med Korea är tveklöst konsumentservicen. Den är helt enligt den koreanska maximen pallipalli ? skynda på, snabbt ska det gå!Min bärbara dator lade ner verksamheten en dag. Gick inte att få igång. Panik, panik. I datorn har jag stora delar av både mitt yrkes- och privatliv. Och ja, jag vet att man ska backuppa, med cd-skivor, usb-minnen och allt sånt. Och nej, jag hade inte gjort det.

Min koreanska väninna följer med mig till serviceverkstaden. Där får vi ta nummerlapp och vänta en stund, allt medan vi ägnar oss åt att dricka gratiskaffe och babbla om allt som gör livet glatt. Efter en kvart blir vi inkallade till en servicetekniker som tagit sig an min dator.
Han petar och meckar och kliar sig i huvudet och pratar med min väninna. Jag är kallsvettig av nervositet. Är allt förlorat?
Så vänder sig väninnan till mig och säger ”Det är cd-enheten som brakat ihop. Han byter den gärna, men…det tar nog 20 minuter, han undrar om du möjligen kan vänta så länge?” 20 minuter? Ja jisses…jo, det kunde jag så klart.
Och efter 20 minuter vandrar jag ut med frisk och pigg dator utrustad med ny cd-enhet. Helt otroligt.

Ett annat exempel. Ska köra på utflykt med ovan nämnda väninna, samt hennes dotter och min egen. Får inte igång bilen. Den är stendöd. Panikringer till väninnan. Hon kommenderar oss att sätta oss i taxi och åka hem till henne, så ska hennes supersnälle make skjutsa oss istället.
Supersnäll make skjutsar iväg oss, och på kvällen hämtar han oss dessutom. Sen visar det sig att han ska lämna in sin bil på service, på en liten mack i kvarteret där han bor. Vi diskuterar mitt bilhaveri. Sen diskuterar han det med verkstadskillen.
Och det hela slutar med att verkstadskillen, klockan tio på kvällen, tar sin egen bil, skjutsar hem mig och dottern, och går löst på min bil med hjälp av medhavda mekanikerattiraljer.
Det var inga konstigheter. Batteriet hade laddat ur. Han byter. Jag betalar och tackartackartackartackar.

Helt fantastiskt. Service pallipalli, sanna mina ord.