I open all the windows in my house, cool fresh air comes in, my feet get very cold but I like it.
So silent it is. Only the occasional bird singing.
I fill the kitchen with the aroma of freshly brewed, very strong coffee.
24 hours awake, then 5 hours of sleep. It is 04.45 in the morning.
Very jetlagged indeed.
But what do I care.
I am home.
(Originally posted on Google Plus)
45 years ago, a baby girl wore this shoe. She must have loved to totter around in it (and it’s partner shoe, of course), because, as you can see, it’s quite worn.
That little girl was me. I found the shoe while looking for something in the closet.
At home in Sweden, I have photos of baby Annie wearing this shoe and it’s partner. Holding mom’s or dad’s hand. Squinting against the sun, trying to look at the photographer.
And then I get tears in my eyes. And I cry a little. Because my parents are both gone, and I miss them very much.
Ohhhh well. When I go home to Sweden this summer, I will take Little Shoe with me. Because I’m pretty sure it’s partner shoe resides in a closet there. In the house that used to be my parents’, and that now is mine.
They should be together, the two of them. In that house.
English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.
Hejsansvejsan.
Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.
Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.
Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?
Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”
Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.
Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.
Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*
Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.
— ENGLISH SUMMARY: I love to try out new products, gadgets and foods. And living abroad, there’s endless possibilities for me to test stuff that is yet unknown to me. Doesn’t have to be anything fancy – any product from the supermarket will do 🙂 I’ve heard of expats here in China who only buy imported stuff because everything Made in China might be a health-hazard. (Although some of these expats have no qualms about shopping at the fake markets, which I think is slightly double-standardish…). Well, in no way do I ignore reports about hazardous products, and I know there are a lot of Chinese that don’t trust Chinese products either. But I don’t think it is beneficial for your health to be scared of just about everything, either. So I eat quite a bit of China-produced food and, being adventurous (yeah I know, some would call me downright stupid) try everything from chinese laundry detergents to skin creams. The pic above (glamooourish, no?!?!) is me trying out chinese hair gel. I found it rather good! —
När det gäller produkter av alla möjliga slag är jag inte bara en early adopter. Jag älskar att testa vadsomhelst som är okänt för mig. Och som utlandssvensk har jag i princip oändliga möjligheter att göra så. Weeheeeheeee!
Det finns en hel del expats här i Kina som är ytterst misstänksamma mot allt som är Made in China. De köper helst importerade grejer. Ja, jag har till och med hört om folk som enbart köper importerad mat och importerade hushålls- samt hygienprodukter. Allt från mjölk och kött till tvättmedel, tandkräm och hudkrämer.
Men guuuuuuuud så tråkigt, tycker jag. Jag säger det inte rakt ut. Därtill är jag för finkänslig, eller feg (välj själva adekvat adjektiv). Men om saken kommer på tal berättar jag gärna att jag älskar att snaska på den kinesiska kolan White Rabbit, och att jag just nu testar en kinesisk hudkräm som bara kostar 30 yuan på min lokala supermarket. (Enbart kinesisk text på förpackningen, men å andra sidan såg burken söt och förtroendeingivande ut….).
Vid slika tillfällen har det hänt att folk fixerat mig med en blick som bara kan tolkas på ett sätt, nämligen ”Är du helt från vettet, människa?” Sedan har de sakta skakat på huvudet och med tonfallet hos en oändligt tålmodig förälder, som adresserar ett mindre vetande litet barn, erinrat mig om allt från mjölkpulverskandalen till någon i Kina tillverkad tandkräm som innehållit för höga halter av något kemiskt ämne (minns inte vilket).
Det är förresten inte bara expats som hyser misstankar mot produkter mot både det ena och andra som är Made in China. Det gör många kineser också. Inte minst mot livsmedelsprodukter. Mången som har råd därtill väljer importerade varor.
Och. Nu är det inte så att jag försöker vifta bort att mycket skräp och hälsovådligheter produceras här. Inte alls. Men. Jag tycker inte man kan utgå från att allt är skit. Eller hälsovådligt. Eller bäggedera. Att alla kinesiska producenter fuskar med precis allting. Och om vi nu ska snacka hälsorisker så tror jag inte heller det är särskilt hälsosamt att gå omkring och oroa sig för allt möjligt hela tiden.
Så jag fortsätter att borsta tänderna med kinesisk tandkräm, samtidigt som jag gläds över att den där hudkrämen för 30 yuan funkar riktigt hyfsat på mitt fejs.
Senaste produkten jag testade var hårgel från det för mig okända märket Lucidol-L. Resultatet blev så bra att jag i ett anfall av narcissism producerade den glamorösa bilden ovan. (Funderar allvarligt på att kontakta tillverkaren och försöka kränga bildrättigheterna till dem, hehe).
Och så en sak till. Av de expats som föreläst för mig om vikten av att hålla sig borta från kinesiska produkter är det ett BEAKTLIGT antal som köper både ett och annat på den här stans fejkmarkader. Allt från kläder till billiga DVD-kopior.
Jo. Visst kan man hävda att det minsann är skillnad på en kopierad Gucci-väska och tandkräm.
Men. Man kan också se ett visst samband. Och kanske, får jag drista mig till att påstå, ana en viss dubbelmoral?
Just saying…
— English summary: I really don’t like green tea. To me it tastes like hay. But I can endure it when it comes ice-cold out of one of those superpretty bottles (see pic below), in a mix with jasmin tea. And green tea latte I actually like, especially at Costa Coffee, but that’s because it doesn’t taste like green tea, plus the colour is nice 🙂 —–
Den här bloggen lär inte vara välbesökt bland kineser, och tur är väl det, för nu jädrar i min lilla låda kommer här en salva riktad mot den kinesiska folksjälen.
JAG DEKLARERAR HÄRMED ATT GRÖNT TE SMAKAR BLÄ.
Speciellt halvpissljummet grönt te. Smakar vatten med en anstrykning av hö, jämte brända popcorn. Vem tycker hö och brända popcorn är gott? Jag bara undrar.
Maken är inte heller någon vän av grönt te. Han kallar det för något jag nog inte bör nämna i denna bloggoffentlighet. Av artighetsskäl får han klunka i sig en hel del av brygden i tjänsten. Men får han bara grunda med några koppar illstarkt Zoégas på morgonkvisten överlever han.
Något jag själv däremot kan tycka är lite schysst på varma sommardagar är en blandning av kallt grönt te och jasminte. Jag tror att en av anledningarna till att jag tycker det är helt okej är att man kan köpa denna dryck i såhär snygga flaskor:
Smakar bättre ur snygg förpackning.
Och så ska jag erkänna att jag precis upptäckt green tea latte. Det har en jättestark smak av Något (nej, jag tycker inte det är grönt te), och så gör den skummade mjölken och en liten slatt socker sitt till. Allra godast är denna dryck på Costa Coffee, men Starbucks duger också.
På tal om uschligheter så såg jag, när jag var hemma senast, att man kan köpa grönt te i lösvikt med ”svenska” smaker. Jamen ni vet med lite fruktskal och sånt. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag köpte en dutt för att testa.
Det smakade som jag hade kunnat förvänta mig. Som en bunt hö som försöker dölja sig bakom ett hallon. Hahaha. Nice try.
Jag borde ha vetat bättre.
För alla er som undrar kan jag meddela att jag lever än, och är tillbaka i Shanghai. Att jag inte skrivit här på ett tag beror till stor del på att jag har skrivit. På min roman, alltså. Än så länge tar jag således mitt nyårslöfte på allvar, och det får ni gärna glädjas med mig åt 😉 Men det innebär också att det tidvis blir lite tyst här. För ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Med skrivande. Och dessutom händer det ju inte så mycket när man mest sitter hemma och plitar.
Men … ibland tar jag mig faktiskt ut i verkligheten också. Allra helst med min kamera. Har verkligen känt mig inspirerad att fotografera de senaste månaderna. Och det känns som om fotograferandet kompletterar skrivandet på något vis. Dessutom får jag ju röra på benen lite och andas frisk luft. Hrmmm förresten, kanske inte frisk luft. Snarare utomhusluft. Jaja, jag får lite luftombyte.
Så på tal om mitt skrivande och fotograferande kan jag ju passa på att köra lite skamlös self-promoting här och länka till mina andra bloggar – skrivarbloggen och fotobloggen. Ifall ni saknar mig gruvligt 😉
Min skrivarblogg (där jag skriver om det mesta som hör mitt författande till – komplett med utdrag ur mitt alster)
I övrigt stundar här firandet av det kinesiska nyåret. Lika viktigt för kineserna som julfirandet är för oss svenskar. Men nog tycker jag att kineserna är lite värre än oss när det gäller presentinköp. På Carrefour, där jag handlar mina dagligvaror, går det knappt att knö sig in i dessa dagar. Fullkomligt överbefolkat av folk som kryssar runt med kundvagnar TILL BRÄDDEN fyllda med presentförpackningar innehållandes allt från Danish Buttercookies, hårvårdsprodukter och sprit. Därför har jag nu anammat strategin att endast frekventera en av de svindyra dagligvaruaffärerna som riktar sig till utlänningar. Där kan man fortfarande kippa efter andan bland importerade ostar från Schweiz och franska viner. And I’m so worth it.
Må gott, alla!
Det bästa med jullovet, hörni, det är inte julmaten, pepparkakorna, julklapparna eller något annat som hör julen till. I alla fall inte för mig. Nejj. Det bästa är långa sovmorgnar och några oplanerade dagar. Då man kan ligga i soffan och läsa böcker. Och hasa sig upp emellanåt för samvaro med familj, eller goda vänner.
Och att ha tid för att tänka.
Till exempel om den röda tråden.
Jag tror att det finns en röd tråd i alla människors liv. Men att det inte är alla som kan se den. Det kan vara av olika skäl. Till exempel att man inte tror att det finns någon röd tråd. Att allt bara är slumpens spel, och att man får inrätta sig därefter, och försöka leva ett så bra liv som möjligt, medan man väjer för olika hinder och gläds åt trevliga saker.
Det kan också vara så att man inte VILL se. För att det blir för jobbigt att så att säga fejsa sig själv. Det är lättare att bara leva på. Eller kanske känner man sig ofri av den där tråden. Och tror att man liksom är styrd ner till minsta steg. Så man förtränger den aning man har inom sig.
Och jag då? Jo, jag har ju börjat förlika mig med min tråd, haha! Kanske för att jag tycker att den är rolig och spännande. Och att jag känner att jag växer av den. För det är vad jag tror är trådens funktion. Att få oss att växa i en viss riktning. Att utveckla och stärka vissa egenskaper.
Och i mitt fall är det så, att jag de senaste åren har fått en del vinkar om i vilken riktning jag bör röra mig. Och idag kan jag exempelvis säga som så att:
– det är inte tillfällighet att jag sitter som lyxhustru i Shanghai. Meningen med detta är inte att jag ska börja studera mandarin på heltid, ej heller att springa på manikyr och pedikyr eller fotmassage dagarna i ända (men någon gång då och då är nog okej, hihi), shoppa till jag droppar, jobba som volontär på barnhem, börja fuska som engelskalärare, etcetera (fyll i valfri populär aktivitet för medföljande till utlandsstationerad partner).
Nej. Meningen är att jag ska skärpa till mig och skriva så mycket jag bara kan. Och fotografera en hel del, dessutom. Detta är vad jag ska använda mina oceaner av egentid till.
Hur jag vet det? Svårt att säga. Jag bara vet. Kanske för att dessa två saker kan göra mig så upprymd och lycklig som få andra saker. Ibland till den grad att jag nästan tappar andan Som när jag skrivit en dialog som bara är helt … rätt. Eller har lyckats ta den där vansinnigt lyckade bilden. Fjärilar i magen all the way. Det är som att vara tokförälskad, fast i en aktivitet. Liksom.
Med skrivandet är det som så här, dessutom, att det inte är någon nyss påkommen tokförälskelse, utan snarare en gammal trogen kärlek som jag alltid har gått omkring och småflörtat med. Fast inte riktigt vetat hur jag skulle få till det, och tvivlat på att kärleken har varit besvarad. Det har handlat om att jag under många år varit vansinnigt frustrerad, eftersom jag helt enkelt inte visste VAD jag skulle skriva om.
Men nu, vid en liten smula mogen ålder (hrmmm) är det nog som så, att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter för att faktiskt ha något vettigt att fabulera kring. Något som andra människor kan känna igen sig i. Ha utbyte av. Kanske bli lite tröstade av. Eller bara skratta. Eller känna igen sig i. Och det är ju detta som är meningen med skrivandet, för mig i alla fall. Det är mitt sätt att skapa band till andra människor, mitt sätt att göra något för någon annan. Och jag tror det kan bli samma sak med fotograferandet.
Och…under de senaste månaderna har en och annan ängel kommit i min väg. Petat till mig lite och med ett diskret ögonkast visat åt vilket håll jag ska gå för att komma vidare. I en bisats nämnt något som plötsligt fastnat i min hjärna. Eller rakt ut sagt ”men hörrö, du har inte tänkt på att testa…”
Och så har jag testat. Och därefter kunnat konstatera ”se på fan, det där var verkligen ingen dum idé”.
Jodå. Så är det.
Men nu, hörni. Så måste jag avsluta och ge mig ut i den skånska snålblåsten. Ska hämta bilen på verkstaden och bli åtskilliga tusenlappar fattigare.
Jag har svårt att tro att det finns en djupare mening med detta – för, nänä, jag är ju inte så obsessed av det här med den röda tråden att jag ser ”tecken” överallt.
Men å andra sidan. Vem vet vad som händer på väg till bilverkstaden. Eller vem jag möter där.
Hehe.
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.
Julpyntsmarknad i Shanghai.
Tre och en halv dag i fosterlandet, jetlaggen sitter fortfarande i, men vem har tid att bry sig om slikt. Vi har redan varit fram och tillbaka i Århus och avätit en delikat dansk julefrokost, träffat goda vänner på hemmaplan samt aktiverat oss med diverse världsliga bestyr. Och det är bara att hålla ångan uppe under jullovet. Ty det är julklappar som ska inhandlas och paket som ska skickas…därtill kommer ett antal icke-julrelaterade grejer som ett trasigt avgasrör, ett borttappat SIM-kort, en dotter som knappt har några vinterkläder i rätt storlek, en teve som uppför sig lite oberäkneligt, ett bibliotekskort som hatar mig, en bankman som ska besökas, en frisör som definitivt måste uppsökas, fler goda vänner man vill träffa…und so weiter.
På Ansiktsboken publicerar folk bilder på välpimpade granar och offentliggör hur långt de har kommit med julbak, korvstoppning och knäcktillverkning. Själv konstaterar jag vårt julrelaterade näringsintag till allra största delen kommer att vara färdiglagat. Utbudet i vår lokala saluhall ter sig lovande, måste jag säga. Fast tre saker kommer vi att pyssla ihop själva. Brända mandlar, koreansk sill och sherrysill.
När det gäller ersatz-julgran gör jag nog som förra året. Går ut i trädgården och stympar med berått mod den gigantiska tujan på några rejäla grenar, som sedan placeras i ett av mammas fina Höganäskrus.
På tal om mamma så är det ju andra gången vi firar jul utan någon i den äldre generationen. Jag undrar om det kommer att kännas lite mindre tomt än förra året. Det gick ju bra då, faktiskt. Trots allt. Men ändå…
Lite extra tomhet känner jag också i hjärtat på grund av vännen som lämnat mig. Inte så att vi någonsin firade jul ihop. Men en viss tomhet i hjärtat gör sig nog gärna alldeles extra påmind i juletid.
Jag tror. Att jag någon dag före jul ska skicka ett mejl. Ett ganska kort ett. Där jag önskar en riktigt God Jul och allt gott inför det nya året. May all your wishes come true. Och tala om att jag saknar. Och fortfarande finns här. Omutifallatt. Inte mer än så.
Men nu, hör ni. Dags att köra igång.
Jag tror jag börjar med det apsura bibliotekskortet.
Då är det dags att packa de sista pinalerna inför jul- och nyårsledigheten – i natt lyfter flyget hemåt. Om Gud vill och skorna håller är jag, maken och dottern på svensk mark i morgon vid lunch, lokal tid.
Jag vet inte varför, men av någon anledning blir dottern alltmer flygrädd för varje flygresa vi gör. Som utlandsstationerad unge sedan femårsåldern (hon är nu 13) har det ju blivit en hel del flygresor för hennes del – både interkontinentala flighter och kortare sträckor. Och varenda en har hon överlevt. Förutom en del luftturbulens, och cirklande i luften i väntan på landningstillstånd, har det inte hänt något dramatiskt.
Och ändå. Trots att hennes far och jag envist upprepar att hon är mycket tryggare däruppe i luften än hon är i bilen här i Shanghai, så ägnar flickebarnet beaktligt med tid åt att sitta och googla olyckstillbudsstatistik för de flygbolag vi transporteras med. Hmmmm. Och då vill jag påpeka att vi färdas med bolag vars säkerhetsnivå man inte kan ha särskilt mycket att invända mot.
Jaja. Det ska bli trevligt att komma hem över jul och nyår. Frossa i sill, Jansson och svenskt hämtpizza. Träffa goda vänner. Uppleva det oerhört exotiska i att i princip alla man stöter på pratar svenska. Kunna logga in på Facebook och Twitter utan att meckla med en vpn-server. Titta på svensk teve i realtid. Och så vidare.
Må gott, alla!
Normally, this blog is in Swedish. But some entries I feel can appeal to non-Swedish speakers too. So I write them in English. Like this one.
Not too long ago, somebody hurt me. I was very sad. In fact, I still am. A piece of my heart is broken. But anyway. When this happened, the weather was dreary. So I spent a lot of time inside, looking out into the gloominess, getting even sadder.
At some point, I felt I had to pull myself together and get out into the fresh air. Well, maybe ”fresh” isn’t the right word. I live in Shanghai, after all 😉 But I think you know what I mean. I needed a change of scenery. A change of air. A chance to get distracted.
So I took my camera with me and went downtown. To Hongkou district, a central part of Shanghai that isn’t as glitzy as the Bund or Pudong. It’s a bit run-down and devoid of popular tourist attractions. Hongkou is my favourite photo spot in Shanghai. There is a certain atmosphere about it that I like.
I wandered the rainy streets for a couple of hours. And believe it or not, but my mood lifted minute by minute. The misty, rainy sky made everything look dreamy, a bit mysterious and very intriguing. I took a lot of photos I am very pleased with. (You can see them here.) I was happy and excited like a little kid about all the photo ops that kept popping up on the streets that I walked. I really had a great time.
And now comes the best part. I found a pretty, smallish new sidewalk right by Huangpu river, and chose it for getting back to the car. It looked I was the only one using it – not very surprising, since it serves more sightseeing purposes than rapid movement…and since this wasn’t exactly popular sightseeing weather.
After a couple of 100 meters or so, I suddenly saw a big, yellow umbrella before me. As I came closer, I saw that it belonged to a well-dressed Chinese man in his fifties. He was standing at the balustrade, quietly looking out over the river and the city. Now and then, he took a slow sip from a soda bottle. Other than that, he didn’t move. He looked so serene and peaceful, and somehow, that made me very peaceful too. And happy, of sorts. To see this business guy taking some time out. On his very own. With a quiet, barely noticeable, smile on his face. For me, on that particular day, there was something very comforting about his presence.
I stopped a couple of meters from him. Leaned against the balustrade and shared the view with him.
The photo above is what we saw.
When I came home, and went through the photos I had taken, and saw this particular one, the first thing that went through my head was:
Let there be light. Over Shanghai, and in my heart.
And that is my story.
Annieverse 
Senaste kommentarer