Dagens från dottern

Joförstårni, i morse kläckte Den Lilla ur sig följande: ”jag blir verkligen trött på dig rätt ofta mamma, men du ska veta att jag tycker om dig ändå”.

Hrmmmm. Jahaja.

Emellanåt har det – sedan februari, då barnets fader drog till Indien – känts lite småsurt att vara den alltsomoftast gnatiga och tjatiga och krävande föräldern. Den som alltid yrar om tandborstning och läxläsning och om att man lägger sina smutskläder i tvättkorgen själv, bäddar sin säng, ställer in tallriken i diskmaskinen och andra hemskheter. Medan den andra föräldern, i kraft av sin frånvaro, allt mer framstår i ett glorifierat ljus.

Jaja. Det där lär väl räta ut sig när vi två också drar till Indien i augusti.

Då kör vi lite gnäll…

Hur trevligt det än är att vanka omkring här hemma i gamla Schweden känner jag att jag måste gnälla lite…annars blir det FÖR idylliskt, och det är i långa loppet nog inte helt hälsosamt….då riskerar jag väl att sluta som ett fånleende litet lallande mähä med lyckorusig blick som ger intrycket av att vara hög på något medikament. Så kan vi inte ha det! Here goes mina dagsaktuella i-landsproblem:

VARFÖR har vi ingen vettig brödkultur i det här landet? Ska det vara så j-a svårt för bagerierna att baka och kränga goda Brötchens fyllda med groddar ochkärnor och sånt, och att få till den där frasiga brödskorpan? Sirapslimpa går bara fetbort för min del. Uschuschusch.

VARFÖR måste mer till åren komna cyklister i Lund till död och pina ta efter alla kamikaze-inspirerade studentcyklister och framhärda i att ALDRIG NÅGONSIN se sig för i korsningar och istället skjuta fram som höghastighetsprojektiler bakom buskage så att man måste panikbromsa – trots att man kanske håller hastighetsbegränsningen på en 30-gata?

VARFÖR är det så förbannat svårt för svenska bilister att använda sina blinkers? De tyska kan det ju. Jag kan bara icke tro att det härvidlag finns några genetiska skillnader mellan tyskar och svenskar.

VARFÖR är det så omöjligt att slänga skräp i papperskorgar? Kom inte och gnäll om att det är kommunens sak att hålla rent i stan. Extra renhållningsinsatser går på din skatt, ditt pucko!

Tja, det var väl det för idag. Men har ni lust får ni gärna läsa Ola Wongs krönika här – betraktelser från Shanghai och Skåne. Måste säga att jag delvis känner igen vissa funderingar jag hade under åren vi bodde i Seoul och var på besök i Sverige.

Superduperlyx och makeover

Det verkar som att vi har löst uppkopplingsproblemen här hemma, men jag låter det gå någon dag till innan jag börjar jubla till fullo. Man vet aldrig…

In the meantime ägnar jag mig åt renodlad lyxtillvaro. Dottern är på ridläger, maken på någon slags konferens, jag har inga jobb (har tackat nej till nya uppdrag pga uppkopplingsskiten) och kan sålunda göra exakt vad jag behagar. Hasa omkring i hemmet, pyssla lite, titta på teve, läsa, åka ner på stan och kolla i affärer, träffa kompisar…..det här är verkligen SUPERDUPERLYX enligt min definition!!! Idag blir det förresten lite beach i den strålande solen.

Jag har ju utlovat lite bilder från The Total Trädgård Makeover, och här kommer några före- och efter-foton. Jag är rätt så imponerad, måste jag säga.

[rockyou id=139569620&w=450&h=337]

Strul som jag förmodligen kan leva med

Jag har grava problem med Internetanslutningen här i Sverige, fasen vet varför, när min man kopplar in sin dator funkar det alldeles utmärkt. Enligt Telias support är det min dator det är fel på, nätverkskortet bör installeras om. Låter inte sådär jättekul. Det blir ofrivillig semester ett tag…kanske hela sommaren om det inte löser sig? Jag har inte något emot semester, men vill ju gärna själv bestämma när den ska infalla och hur lång den ska vara. Skit också.

Vi får väl se hur ofta jag kan uppdatera mig här, med andra ord.

Men i övrigt är allt bra, den nya trädgården frodas och vi har en massa skojiga aktiviteter för oss och en massa trevliga människor vi ska träffa, så jag lär inte ha några sysselsättningsproblem trots Internetstrulet, om man säger så.

Glad midsommar, alla 🙂

Panik i Landskrona

Det blev en jättetrevlig kväll på byn med vinfestival och god mat, men hu vilken förfärlig natt jag genomlevt! Först var det en mardröm där jag var bjuden på fest till Landskrona, och dit hade jag cyklat, (oklart från vart), och sen hittade jag inte adressen, och det var en mörk, dimmig kväll, och jag stod där och svettades i en gatlampas sken och försökte hitta rätt adress och klockan var närmare tio på kvällen (festen skulle börja åtta)….och sen vaknade jag och låg och vred mig i flera timmar, grubblade över om jag nu verkligen har sorterat allt rätt (grejer som ska skickas hem till Sverige framför allt), var det nu något jag hade glömt, och har dottern verkligen packat allt hon vill ha med till Sverige, och har maken hittat alla vinflarror som han ska ta med i bilen när han kör hem på onsdag, och…och…och…

Milde tid. Det ska bli så skönt när vi sitter i bilen på väg till flygplatsen och allt är oåterkalleligt. Bara jag nu har pass och biljett i rätt väska. Måste nog kolla för säkerhets skull…

Fast innan vi åker till flyget ska vi ner en sväng på byn, dottern och jag, och köpa några kartonger god tysk choklad och en flarra av den berömda lokala snapsen Killepitsch (härligt namn, eller hur?), som maken likaledes får knö in i bilen. Och klämma en sista currywurst i korvkiosken.

Hoppas ni alla får en bra ny vecka!

Och idag så…

…är det min födelsedag, och dessutom är det – mycket lägligt – vinfestival på byn, vi går väl dit en första runda om någon timme och pillar i oss några glas, så blir säkert det allmänna flyttkaoset här i huset mycket enklare att stå ut med resten av dagen, hihi…

Helt otroligt!

I morse dök det upp en budkille som levererade våra pass MED INDISKA VISUM!!!

Jag har ingen aning om hur relocationföretaget lyckades med denna osannolika bedrift, jag är bara SÅ tacksam.

Och. Maken ringde i går. Vi har nu en lägenhet i Mumbai!! Under övervakande av diverse advokater (så går det tydligtvis till i Indien) skrev han och hyresvärden under kontraktet igår, och inte bara det, de satte sina fingeravtryck på det också, så nu är det väl så giltigt som det bara kan bli.

Det är en jättefin lägenhet med lite…hrmmm…originell planlösning. Maken föll pladask för den första gången han såg den, och han brukar ha samma smak som jag, så det blir nog bra.

Maken beräknas förresten landa i Düsseldorf om typ en timme. Vad jag har önskat mig inför min födelsedag i morgon är att slippa laga någon som helst mat, så ikväll ska vi gå på en favorit-kneipe här i byn. (Kylskåpet är för övrigt rätt så länsat inför flytten).

Egentligen borde jag studsa omkring av lycka, men det har varit så mycket strul på sistone att jag numera ser strul, bekymmer och skit som normaltillståndet. Alltså går jag och väntar på att nåt nytt skit ska hända snart. Inte roligt.

Sen har vi en ung dam här också som är rätt så bedrövad över att flytta. Det blev ett tårfyllt farväl av många vid skolavslutningen. Det enda som är ”bra” är att hennes bästis från Holland flyttar hem nu, en annan bra kompis flyttar hem till USA och hennes älskade klasslärare har fått ett nytt jobb i Beijing, så han försvinner också. (Ytterligare en kär vän bor faktiskt väldigt nära oss därhemma i Skåne, och dessa två töser kommer att gå på ridläger ihop i sommar, och kan säkert leka ihop flera gånger med). Dottern är väl medveten om att det pga de andras flyttar inte hade varit samma sak i höst om vi bott kvar, men det hindrar inte tårarna, så klart. Jag hoppas verkligen det blir lika bra i den nya skolan i höst, och att vi kommer att trivas i Mumbai i allmänhet. Maken har kontrakt på tre år, och det talas om att möjligheterna till förlängning är stora om allt slår väl ut. Jag håller verkligen tummarna för detta, för dotterns skull.

Nu ska jag rensa några lådor till innan maken anländer. Hoppas han inte magrat av ännu mer, han var verkligen rät så tunn när han var här i mars! Själv var han dock stolt över att då ha uppnått samma matchvikt som när vi gifte oss, haha.

Och jag som trodde att det inte kunde bli värre…

Jaha. Nu visar det sig att det saknas ytterligare dokument till vår visumansökan. Något som varken relocationföretaget eller vi visste om. Med andra ord kan vi bara glömma att åka hem nästa måndag. När vi kan åka hem till Sverige överhuvudtaget – det vet ingen.  Kanske jag ska ställa in mig på att tillbringa sommaren i ett hotellrum i Düsseldorf. I väntan på att äntligen få klarhet om vilka dokument som ska fram, och sen dessutom lyckas få fram dem. På måndag kommer ju flyttfirman och börjar packa ihop bohaget. På tisdag har vi ingen bostad längre.

Vad jag helst vill är att stänga ner hela den här sketna visumprocessen, be dem att skicka tillbaka våra pass fort som f-n och sen ansöka på nytt när vi är på plats i Sverige.

Men det finns ett men. Vi är ju inte skrivna i Sverige. Och i visumansökan måste man bifoga dokument som visar att man är skriven där man är skriven. När vi väl avregistrerar oss här i Düsseldorf är vi inte skrivna någonstans, vad jag förstår.

Jag är så trött på hela den här skiten nu. Jag är trött på att gå omkring i ständig katastrofberedskap, för det är precis vad jag har gjort ända sedan min handväska blev stulen. Den händelsen blev inledningen på en oändlig mängd trassel som aldrig verkar ta slut, det kommer hela tiden nya komplikationer, stressnivån bara ökar och ökar.

Beam me up och ta mig härifrån, nån!!

Aaaaarrrrghhhh!

Igår satt jag och fyllde i visumansökningarna till Indien. Det ska komma en UPS-människa nu under förmiddagen och hämta upp dem.

Och när jag fyllde i dessa papper slogs jag av en tanke.  Att våra pass ska bifogas ansökan. Och. Att det kan ta 8-12 dagar innan visumen är klara. Och. Att vi ska flyga hem till Sverige den 15:e. Och.  Att det inte är säkert att passen kommit till dess.

Aaaaarrrrghhhh.

I och för sig är det ingen katastrof. Maken bilar ju hem till Sverige den 17:e eller 18:e, när flyttfirman har skeppat iväg allt och diverse formaliteter är avklarade. Men dottern lär bli ledsen, för hon skulle egentligen gått på ridlektioner tisdag till fredag. Och själv känner jag mig tjurig som en liten unge, för jag har ju TOTALT STÄLLT IN MIG PÅ att vara hemma på kvällen den 15:e. Det har varit DEN dagen som gäller. Hur fjantigt det än är, så ÄR det så.

Ska försöka få tag på relocationföretaget per telefon och se om det kan vara möjligt att få passen i tid. Enligt maken brukar de vara bra på att trixa och fixa med sånt. Hoppashoppas.

I övrigt är väl allt bra. Igår bakade jag chokladsnittar jag ska ha med till internationella festen i morgon. Och slängde en del skräp.  Skickade iväg två jobbuppdrag och var hos käftis. Förutom att oroa mig för passen ska jag idag, om vädret tillåter, gå en långpromenad med en kompis och sedan dyka upp för kvartssamtal på skolan. Kanske handla lite mat. Kyl och frys är rätt så utrensade, men lite mer än vad som är kvar är behövs för att fylla våra magar.

Om ni undrar…

…så kan jag meddela att jag lever och har hälsan, och weekendtrippen till Luxemburg var uuuunderbar. Men det blir nog tunnsått här på Annieverse ett tag framöver, för My Real Life är rätt så hektiskt. Om en och en halv vecka drar vi till Sverige och innan dess ska jag hinna med att:  sortera ytterligare prylar som ska gå med flyttlasset till Indien och sånt som ska skickas till Sverige, tandläkarbesök för mig och för dottern, de sista vaccinationerna för oss båda, fylla i visumpapper inför Indien-flytten, ägna mig åt ytterligare pappersexercis inför flytten från Tyskland, vara med på avslutning i Svenska skolan, ordna en hejdå-lunch för väninnorna, handla en del ”torrfoder” som jag vill ha med till Indien, bevista ”International Fest” på dotterns skola, bevista själva skolavslutningen, fira min födelsedag…och…och….puh. Ja just det, did I mention att jag har en del jobbuppdrag mitt i alltihopa också?!?!

När jag tagit mig igenom detta (förhoppningsvis med livet i behåll) har jag som mål att piffa till er tillvaro genoma att publicera ett charmerande bildspel här på bloggen, på temat Luxemburg. Det kommer när det kommer.

Må gott så länge, alla!

P.S. Det verkar som om vi har en alldeles underbar lägenhet på G i Mumbai. Men viss av tidigare erfarenheter är osvuret bäst…. D.S.