Nu ska det frossas!

Hej då på några dagar!

Fredag lunch drar vi norrut, mot Danmark. I helgen ska vi begå äkta dansk julefrokost med en god vän i Århus – tradition sedan flera år tillbaka.

Min man är den som är mest entusiastisk inför denna happening (men jag ligger inte långt efter). Han har varit alldeles bedrövad de senaste två åren, för vår julefrokost har fått ställas in på grund av sjukdomar och snöstormar.

Men nu så! Fläskesvålar, linjeakvavit, grönkål och räkor, here we come!

Har i veckorna debatterat med mig själv vilket som är smartaste strategin inför dessa det danska kökets fröjder: späka sig eller satsa på att töja ut matsäcken? Har inte kommit på något entydigt svar, men har väl närmast anammat strategi två, mycket på grund av alla tyska julgotter som frestar i en butik nära mig…hrmmm…

Ha det gott alla! God början på adventstiden!

Termofrälst

För det mesta är jag en hyfsat trendkänslig person – inte så att jag okritiskt hänger på varenda ny trend, men jag har rätt bra koll på vad som är hot or not, och tycker det är kul att läsa om nya innovationer och produkter.

Men just nu känner jag mig helt mossbelupen. För det är inte förrän idag som jag på allvar fått upp ögonen för det där med termoskoppar. När ”hela världen” redan springer omkring med dem hemma och på stan och gudvetvar sedan läääääääänge.

Grejen är att min man kom hem med en ”Weihnachtstüte” från jobbet. En julpresent, på ren svenska.

I den låg en massa goda tyska julkakor, underbar tysk choklad, några fiffiga förvaringsboxar, en t-shirt och – en termoskopp.

”Wow, den skulle jag vilja testa, det verkar rätt praktiskt med en sån kopp”, sa jag.

”Ta den bara”, sa maken. Han är ingen storkonsument av varma drycker.

Så i morse bryggde jag mig starkt Zoégas-kaffe och värmde en skvätt mjölk att ha i. Och hällde allt i den nya fina koppen.

Men hörni, vilken hit! Det höll sig ju varmt nästan hela förmiddagen! Vilken höjdare, om man jämför med att dricka ”vidbränd” påfyllning, från kannan som stått uppvärmd på kaffekokaren alldeles för länge. (Ja, ni vet väl hur läbbigt det smakar…och luktar…urk). Hur ska jag säga…det var liksom som att se solen gå upp, fast oralt….eh, nejmen nu kanske jag får försöka lägga band på min poetiska ådra…

Med andra ord: jag är totalt termoskoppsfrälst. Visserligen ljusår efter resten av mänskligheten, men vaddå, inte ens la petite UFO kan ju vara heltaggad jämt…

Silvia, Silvia och Silvia – i miniformat

Varje måndagseftermiddag går min dotter på Svenska skolan. Till skillnad från Svenska skolan i Seoul har de flesta barn som deltar här i Düsseldorf bara en svensk förälder. Det är alltså barn med familjer som bor i Tyskland permanent, och som annars går i den vanliga tyska skolan.

Några av dessa barn är tvåspråkiga fullt ut, men de flesta har tyska som förstaspråk och pratar inte helt flytande svenska. Jag kan inte låta bli att le lite för mig själv, för när man hör dem prata svenska i klassrummet så låter det som…hihihi…drottning Silvia klonad XX antal gånger. Fast plötsligt begåvad med späd, ljus barnaröst, och med inslag av ett och annat ord på tyska. Typ ”mamma, do glömde att ta met zzaft, det er bara butterbrot i min rucksack!”

Otroligt charmigt.

Själva pratar vi alltid svenska här hemma, men ibland blandar dottern in engelska ord, och jag märker att det oftast är saker som specifikt gäller skolan, där de engelska benämningarna är de vanligaste för henne. Till exempel ”Nu är jag nästan klar med läxan, jag har bara mina math facts kvar, jag ska hämta dem, hoppas de ligger i ryggsäcken och att jag inte glömde dem i min locker i skolan.”

Ut ur marsipanträsket – men hur?

Vissa saker i livet finns det liksom inga bra lösningar på. Vissa saker är bara plågsamma.

Som att outa sig. Komma ut ur garderoben och tala om att man faktiskt inte alls gillar Lübecker Marzipan.

Alltså, förstår ni. Grejen är att vi hade besök i helgen. Av min kusin och moster från Hamburg.

De hade med sig en rejäl förpackning Lübecker Marzipan. Alla mina tyska släktingar har ALLTID med sig Lübecker Marzipan när de träffar oss. Eftersom de tror att vi ääääääälskar det.

En gång i tiden var det helt rätt med Lübecker Marzipan. Nämligen under min uppväxt och framåt. Så länge mina föräldrar levde. Ty min pappa, han äääääääälskade verkligen marsipan, och framför allt Lübecker Marzipan. Och han skämdes bort med samtliga varianter. Den som bara är ren marsipan. Den som är överdragen med choklad. Den med likör i. Den med apelsinarom. Und so weiter.

Släkten tror väl att äpplet inte faller långt från päronträdet.

Allra värst var det förra julen. Då fick vi en trekilosförpackning (jag skojar inte!) med små nallebjörnar i Lübecker Marzipan. Det mesta skänktes bort. Till folk som vi hoppas gillar marsipan (men vi vet inte säkert…).

De är ju så snälla, släktingarna. Vill så väl.

Nämenhörni. Jag får verkligen börja tänka till på det här. Hur jag ska outa mig ut ur marsipanträsket. På ett finkänsligt sätt. Någon gång måste det ju ske.

Kanske får bli en mejlfråga till Magdalena Ribbing?

Var finns logiken?

Jag får nog sluta med att lyssna så flitigt på Annika Lantz på radion. Den kvinnan associerar ju hejvilt åt både det ena och andra hållet, och jag tror att det har smittat av sig på mig.

Ett exempel är det här inlägget.

En annan association har jag fått när jag läst Stefan Heyms roman Fem dagar i juni. Den handlar om arbetarupproret i DDR 1953, som utlöstes på grund av DDR-regimens beslut om en kraftig höjning av arbetsnormerna. Romanen utspelas i Östberlin, på det folkägda företaget Merkur. Romanens hjälte, fackföreningsmannen Witte, försöker medla mellan uppretade arbetarna samt fack- och partitoppar. Witte är en ärlig, övertygad kommunist, inte en av de många karriärister som snabbt klättrade uppåt i partiapparaten genom obrottslig lojalitet och medlöperi. Han inser att SED, det statsbärande partiet, i viktiga delar har fjärmat sig ifrån de som de utger sig att tjäna, nämligen arbetarna. Samtidigt ser han en fara i att SED skulle kunna förlora makten, nämligen att det skulle hota DDR:s existens, och därmed också de tyska arbetarnas chans till en bättre, från kapitalismen befriad tillvaro.

Gång på gång i boken försöker fack- och partitopparna övertyga arbetarna om att den kraftiga höjningen av arbetsnormerna är ett måste, som i slutändan kommer att gagna dem. Men arbetarna förstår inte. En höjning av arbetsnormerna ser de som ren utsugning. De arbetar redan så hårt de kan, och sedan DDR:s grundande har deras levnadsstandard knappast blivit bättre, den är betydligt sämre än standarden i väst. En normhöjning gör bara saken ännu värre. Hur kan en arbetarregering komma med ett sådant förslag? Utsugning av arbetarna? Det är ju sånt som kapitalister håller på med. Var finns logiken?

Och just denna fråga – var finns logiken – har fått mig att tänka på ett annat synbart orimligt resonemang, nämligen George Bushs försäkringar om att USA handlar helt rätt i fråga om Irak, att allting bara blir bättre och bättre där, dag för dag. Trots att alla kan se att så inte är fallet.

Hur kan man med en dåres envishet fortsätta hävda något som verkar helt orimligt? Hur kan man vänta sig att folk går på det? Handlar det om prestige, rädsla, övertygelse, dumhet eller något annat? Det tycker jag är en jätteintressant fråga.

Förresten kan jag varmt rekommendera Fem dagar i juni. Finns översatt till svenska, med all säkerhet på ett bibliotek nära dig.

Tänk som det kan bli…

Den första bild som dök upp i min skalle efter att jag sett detta foto av nya House of Sweden i Washington (arkitekter: Tomas Hansen, Gert Wingårdh)…

…var följande…:

Joint Security Area i Koreas demilitarizerade zon. Utsikt mot den nordkoreanska sidan av demarkationslinjen (arkitekter okända).

(Den första bilden är hämtad från Wikimedia, foto Boris Feldblyum, den nedersta har jag själv tagit.)

Drizzledorf

Det har börjat gå upp ett ljus (eller en talgdank, som min pappa brukade säga), för lilla UFOt.

Ifråga om varför engelskspråkiga invånare i Düsseldorf med förtjusning kallar stan för ”Drizzledorf”.

Jomenvisst. Det är ett jäkla regnande här. Ofta. Året om, säger de som bor här.

Nej, det regnar inte jämt, inte. Men tämligen mycket. Mer än i Skåne, känns det som. Och definitivt mer, eller åtminstone oftare, än i Korea. Där var det regnperiod på sommaren, resten av året var det inte uppseendeväckande mycket av den varan.

Som jag har förtäljt innan så gillar jag ju regnväder, så det myckna plaskandet är helt OK.

Jag tänker på engelsmännen som bor här. De borde ju känna sig som hemma! Eller är det bara en myt att det regnar mycket i England?

På tal om engelsmän så är jag lite fascinerad av dem. Jag träffar engelsmän nästan varje dag på dotterns skola, det går många engelska barn där. Och alla pratar de såndär mysig och distingerad engelska som folk pratar i engelska TV-serier. Faktum är att det nästan känns som att vara med i en engelsk TV-serie när man kommer i samspråk med dem. Speciellt om de har oljerockar och rejäla stövlar på sig. Vilket många av dem har (åtminstone om det regnar).

Det finns också en del australiensiska och nya zeeländska föräldrar. Också om folk från dessa länder har jag föreställningar. Nämligen att de är lite mysigt laid-back och easy-going och prestigelösa. Och, haha, precis så verkar de vara, de exemplar som jag träffat.

Ibland är det kul att få sina förutfattade meningar bekräftade. Åtminstone om de är positiva!

Nu kikar jag ut genom fönstret och upptäcker att det är solsken. Helt otroligt! Bäst att gå ut och skaffa sig lite D-vitamin när man för en gångs skull har chansen…

Burrrrp

Ojojoj. Gåsmiddagen var en bra ”magtänjarövning” inför vad som snart komma skall i julbordsbranschen, så att säga.

Düsseldorf-varianten av gåsmiddag bestod av ett REJÄLT lår, rödkål, brunsås, klöße och schmorapfel.

Klöße, det är liksom en slags kokta bullar eller vad man nu ska säga, gjord på riven potatis, mjöl, ägg och smör. De lägger sig som cementblock i magtrakten, kan jag förtälja.

Schmorapfel, det är ett stekt äpple, man plockar ur kärnhuset och fyller på med russin, mandel och socker.

Burrrrrrrp. Smakligt, smakligt men farligt, farligt för midjemåttet. Äsch, va fasen, sånt här äter man ju inte varje dag.

På tal om julens frestelser kan man i Tyskland förresten nu köpa youghurt med säsongens smaker. En variant med schmorapfel, och en variant med…brända mandlar!

De är rätt goda, men…hmmm…snarare som godis än som frukost, tycker jag.

Glühwein och gås

10 november kl. 16:35

I torsdags bestod min kvällsmat av glühwein och småkakor.

Igår bestod min kvällsmat av fryspizza.

Det tar sig ur näringssynpunkt, om jag får säga det själv!

I torsdag var det Sankt Martin-procession här i byn. Den här paraden är en trevlig tysk tradition, barnen tillverkar fantasifulla laternor, och så går man runt i ett långt tåg (helst med musikanter) och sjunger Martinssånger. När tåget är slut fortsätter man in i affärer och butiker och fortsätter sjunga; då blir man belönad med godispåsar. Och när man har tröttat ut affärsinnehavarna går man hem och ringer på hos grannarna och sjunger några stumpar till, så man får MER godis. Det är med andra ord lite som Halloween, minus utklädseln, och lite mer musikaliskt. I ett riktigt seriöst Martinståg ska det förresten också finnas en häst och ryttare med. Ryttaren ska vara klädd som romersk soldat med röd mantel. Enligt en legend lär nämligen Martin ha varit en romersk soldat som en gång passerade förbi en tiggare och gav honom sin mantel.

Givetvis var Nioåringen med i tåget, stolt bärandes på sin stjärnformade, egenhändigt ihopknåpade laterna. Trots ruskvädret var det mysigt att gå i detta ”ljuståg” längs de små kullerstensgatorna i byn.

När vi kom hem till vår gata sög några av våra tyska grannar tag i oss och placerade raskt stora muggar med glühwein i händerna på mig och min man. ”Jo, vi tänkte att nu när alla ändå är ute och försöker hålla rätt på sina ungar kan det väl vara trevligt med lite varm dryck och tilltugg i höstrusket”. Vilket trevligt initiativ! Sen stod vi där i gatlyktans sken en bra stund och babblade, drack och tuggade en massa tyska adventskakor, tills det var dags att köra in barnen (med sina enorma godispåsar) i stugvärmen.

När jag väl kom in var väl klockan åtta på kvällen och jag var inte det minsta hungrig, bara lagom glühweinsglad, liksom.

Igår var det inte party, jag var bara för trött för att laga mat. Därav fryspizza med mozzarella och pesto. Riktigt god, faktiskt.

Ikväll ämnar jag exekvera fläskfilé med ugnsrostade grönsaker. Ytterligare ett steg framåt på näringsskalan, tjohooo!

Imorgon ska vi äta gås. Jodå. I Skåne har vi Mårten Gås, och i Tyskland Martinsgans. Vi ger oss inte på att laga till den själv, utan ska gå på restaurangen och smaka den tyska varianten. Ska bli spännande och förhoppningsvis smakrikt!

Jag slänger iväg mig själv

Mitt favorit-uttryck på ”nutyska” är ”ich schmeiss mich weg”. Det används i betydelsen ”jag skrattar ihjäl mig”, men den ordagranna betydelsen är typ ”jag slänger/kastar bort mig själv”.

Tycker det är en rätt kul språkbild – jag ser framför mig någon med så starka skrattkonvulsioner att hon/han slänger iväg sig själv över nejden av bara farten!