Arkiv | augusti, 2007

Just nu läser jag…

31 Aug

Goebbels’ Waldhof am Bogensee av Stefan Berkholz. En fascinerande bok som handlar om Hitlers propagandaministers stora lantegendom, 4 mil norr om Berlin.

Det här är mycket mer än en arkitektonisk beskrivning av ett imponerande gods. Det är ett fängslande, rikt illustrerat verk som ger många inblickar i två tyska diktaturer: Tredje Riket och DDR.

Boken tar sin början 1936, då staden Berlin skänkte Goebbels ett mindre trähus vid Bogensee. Med anledning av att NSDAP:s partidistrikt Stor-Berlin fyllde 10 år. Gåvan betalades av staten. Den hårt arbetande propagandaministern behövde en naturskön och rofylld ort att ta igen sig på ibland, menade man.

Goebbels njöt av att kunna vila upp sig i natursköna omgivningar. Men det dröjde inte särskilt länge innan han insåg att han vill ha något mer ståndsmässigt. Varpå det byggdes upp ett stort, toppmodernt lanthus, med alla bekvämligheter man bara kunde tänka sig, värdefulla möbler och oskattbar konst (en försvarlig del lär ha varit krigsbyten). Vem som fick betala kalaset? Jo, filmbolaget UFA, som Goebbels ju kontrollerade med järnhand.

Goebbels kom att tillbringa mer och mer tid på ägorna vid Bogensee, det var härifrån han till viss del styrde sitt propagandaministerium. Inte sällan bjöd han in tyska filmstjärnor och andra kulturpersonligheter (bl.a. Zarah Leander) på glansfulla fester, och i folkmun kallades anläggningen också för ”Goebbels kärleksnäste”. Propagandaministern var ju erkänt svag för vackra kvinnor.

I april 1946 övertogs anläggningen av den östtyska ungdomsorganisationen FDJ, som här inrättade en ungdomshögskola. I boken intervjuas flera f.d. FDJ-medlemmar som berättar om sina upplevelser från studierna vid Bogensee. De första åren var stämningen god och tanken fri, de politiska diskussionerna kunde röra sig i alla möjliga riktningar. Men från och med 1948 drogs de stalinistiska tumskruvarna åt – som i resten av den del av Tyskland som styrdes via Moskva. Nu var det den marxistisk-leninistiska filosofin – i Stalins tappning – som gällde. Skolan blev en utbildningsplats för den kommande partieliten, de som bekände sig till trossatsen ”Die Partei hat immer Recht” (partiet har alltid rätt).

DDR:s styre var inte mindre intresserade än Goebbels av att låta Bogensee glänsa. Återigen utökades anläggningen med diverse svulstiga byggnader; skolan var ett prestigeobjekt att visa fram för omvärlden. 1981 besökte den västtyske bundeskanslern Helmut Schmidt DDR och gav en presskonferens just på Bogensee.

Idag står den kulturminnesmärkta anläggningen vid Bogensee öde. Man söker förtvivlat efter en investerare som kan tänka sig att göra något med hela härligheten. Driva hotell här kanske, konstskola, eller något liknande.

Ingen verkar vara intresserad.

Annonser

Sonntag ist Ruhetag

30 Aug

Å ena sidan tycker jag det är bra. Å andra sidan har det hänt att jag retar mig på det.

Det där med att man i Tyskland helgar vilodagen.

Sonntag ist Ruhetag. Det finns en massa oskrivna regler för vad man inte bör eller får göra på söndagar i Tyskland.

Till exempel klippa gräset. Eller högljutt slänga glas i glascontainern. För då stör man ju dom som ägnar sig åt Ruhe.

Sen är det söndagsstängt i affärerna. Enligt lag. Det finns dock vissa ställen man kan bege sig till om man upptäcker att mjölken är slut. Till exempel till bensinmacken, eller till kiosken på tågstationen.

På ett sätt tycker jag som sagt att det är bra att det finns en dag i veckan då folk INTE kan springa omkring på köpcenter. Utan tvingas göra något annat, som att umgås med familj och vänner, påta i trädgården, slappa i soffan med en god bok (bara nu någon idiot i omgivningen inte klipper gräs så man inte kan koncentrera sig…)

Hit till vårt lilla samhälle, idylliskt beläget vid Rhen, är det på söndagarna fullt med folk som beger sig. För att cykla eller promenera längs floden, till exempel. Pensionärer, barnfamiljer, tonåringar, you name it.

Men jag ska inte sticka under stol med att jag någon gång himlat med ögonen och förbannat det där med att inga affärer är öppna. Som den lördag kväll då jag tänkte att ”i morgon ska vi äntligen hänga upp lite tavlor, krokar har de säkert på Bauhaus, det blir en snabb runda dit i morgon förmiddag.”

Det blev det INTE. Men det är klart, jag överlevde det med.

Sen ska ni inte tro att tyskar inte gillar att handla på helgerna. Det gör de lika mycket som svenskar. Det är tjockt med folk i varuhus och köpcenter på lördagarna. Vi gjorde det fatala misstaget att bege oss till IKEA här i stan en tidig lördagseftermiddag. Kom hem helt utschasade efter några timmar. Trängsel och milsvida köer. Nästa gång får det bli kvällsmat på IKEA istället. Trycket verkar lätta vid fyra-fem-tiden…

Ja, och i denna del av Tyskland finns det minsann en hel del som åker över gränsen till Holland…för där kan man hitta en del söndagsöppna shoppingmöjligheter. Jojo!

Vissa kanske hyser åsikten att varför ska staten bestämma när jag får handla? Eller inte göra det möjligt för dem som är butiksanställda att tjäna extra genom mer möjligheter till OB-tillägg? Om de nu skulle vilja det?

Det finns många sätt att se saken på.

Sen finns det andra tillfällen då det bör härska Ruhe också. Tidigt på vardagseftermiddagen ska en väluppfostrad tysk inte heller låta för mycket. Och vissa affärer har stängt mellan tolv och två. Liksom postkontoret. I alla fall här ute på ”landsbygden”.

Onekligen lite annorlunda än i Seoul, staden som är vaken dygnet runt. Sugen på nudelsoppa klockan tre på morgonen? Inga problem…

Min man har en koreansk arbetskamrat på jobbet. Nygift med en tysk. Hon trivs bra här. Förutom att hon tycker att det är rent bedrövligt tyst och stängt och allmänt ödsligt på kvällarna. Känns nästan lite…kusligt, säger hon.

Insiktsfullt om att vara utlandssvensk

29 Aug

Idag vill jag rekommendera ett blogginlägg skrivet av Victoria i Fort Lauderdale. Med efterföljande kloka kommentarer.

Fantastiskt bra skildrat om tillvaron som utlandssvensk. Inte minst om hur man, efter att ha bott utomlands ett tag, aldrig kommer att gnälla om att utlänningar i Sverige ”gaddar ihop sig” och håller fast vid sitt språk, sin kultur, sina matvanor och traditioner.

Och sen – bland mycket annat klokt – om den utbredda missuppfattningen att alla utlandssvenskar lever i sus och dus och inte gör mycket annat än att springa på cocktailparties och betjänas av XX antal tjänsteandar. Jag undrar varför så många tror det?

Den grå vardagen med alla sina oglamorösa hämta-och-lämna-, storhandlar- och tvätthögsrutiner är frekvent förekommande även för svenskar utanför Sveriges gränser, ska ni veta.

Man vill inte hoppa i galen tunna…

27 Aug

När man säger ”Tyskland” tänker folk på olika saker. Somliga tänker på öl, andra på fotboll, en del tänker på Tredje Riket och Hitler, ytterligare andra tänker på Autobahn (utan hastighetsbegränsning, så klart). Vad tänker du på?

Förutom idiotisk dubbning av filmer och teveserier tänker lilla jag just nu på sopsortering.

Tyskar är miljömedvetna. Absolut. Det är mycket snack om ”die Umwelt”, utbudet av miljövänliga och ekologiska produkter är stort och efterfrågat, man kan inte ens köpa ogräsättika i affären, alla människor har har med sig tygkassar när de går och handlar, och så vidare. (Just nu är Angela Merkel förresten i Kina, och inte helt oväntat försöker hon – bland annat – intressera kineserna för miljöarbete.)

Och så har vi sopsorteringen då. En hel vetenskap.

På vår uppfart står tre soptunnor. Den ena är ”die Biotonne”. Den kan väl liknas vid en kompost. Här lägger man allt från klippt gräs till äggskal, äppelskrottar, kaffesump och sånt. Men, Achtung, Achtung, man får INTE lägga tillagade (kokade, stekta, etc.) matrester i den. Ajjabajja!

Sen har vi förpackningstunnan. Som är glatt gul. Där lägger man alla förpackningar som är märkta med ”Die grüne Punkt”. MEN…Achtung, Achtung, INTE returglas och papper! Glas måste man själv frakta till därför avsedda containrar. Som i och för sig är utplacerade i riklig mängd i grannskapen. Och returpapper kommer sopbilen och hämtar varannan vecka. Man sätter ut det på trottoaren på kvällen, och på morgonen/förmiddagen är det puts väck.

Och till sist har vi ”die Restmülltonne”. Här lägger man övrig skit. MEN…Achtung, Achtung IGEN, naturligtvis får man inte lägga kvicksilver, kemikalier, gamla batterier och sånt i den tunnan. Eller elektriska produkter. Dem får man ta till återvinningsstationen.

Om man har stora, skrymmande saker som ska slängas behöver man däremot inte bege sig till återvinningsstationen. Faktiskt. Man behöver bara ringa kommunen, tala om vad man vill bli av med, och så säger de åt en att sätta ut prylarna utanför huset ett visst datum. Varpå sopföretaget hämtar dem.

Nu vill jag ju inte gnälla alltför mycket på mitt nya värdland såhär i början…men det finns en del saker jag grunnar på när det gäller sopsystemet.

En märklig sak gäller de skrymmande soporna. Man betalar inte ett öre för att sopföretaget kommer och hämtar dem. Men om man trots allt är en riktig Dummkopf och envisas med att frakta dem till återvinningsstationen själv – DÅ utgår det en avgift!

Och ”die grüne Punkt”..i och för sig är det väl en utmärkt tanke att alla förpackningar ska tas om hand och återvinnas. Men hur mycket kostar den processen, och hur miljövänlig är den egentligen? Jag tänker på att allt ju måste sorteras och rengöras innan det återvinns. Vore det inte bättre med miljövänliga förbränningsanläggningar (där energin återvinns vid förbränning)?

Hur som helst. De första dagarna här ägnade maken och jag åtskillig tid och möda åt att komma underfund med vad som skulle slängas hur och var. Man vill ju vara en god medborgare och inte sabba systemet! Men nu går det faktiskt lätt som en plätt, och betungande är det alls icke.

Sopbilen är här flera gånger i veckan. Är det inte den ena tunnan som ska tömmas är det den andra. Eller så kommer de för att samla in returpapper. Eller för att sopa gatan.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur miljövänligt det är att alla dessa stora sopbilar stånkar omkring här – och i övriga Tyskland – mest hela tiden.

Nåväl. De kanske är extremt avgasrenade. Vad vet jag.

Nu ska jag tänka på något annat, och mer positivt. Som det mörka ölet Frankenheimer Alt. Givetvis producerat i Düsseldorf, var annars? Ett av de godaste öl jag smakat.

Prost, Freunde!

Med i gänget, typ

26 Aug

En stor skillnad mellan att bo i Korea och i Tyskland är att jag inte ”sticker ut” längre. I Korea var det (inte helt överraskande…) ingen som tog mig för korean. I Tyskland blir jag tagen för tysk mest hela tiden.

Vid busshållplatsen blir jag tillfrågad om vilken buss som går till sjukhuset. På gatan blir jag tillfrågad om var Commerzbank ligger. Vid spårvagnshållplatsen blir jag tillfrågad om hur ofta spårvagnen går. I affären kommer rara små pensionärer fram till mig och frågar om jag möjligtvis kan se färdigpaketerad Gouda-ost någonstans. Und so weiter.

Roligast var det i fredags, när en äldre man kom fram till mig i affären och frågade om var sockret stod. Det visste jag tyvärr inte (det var första gången jag var inne i den mataffären). Men så upptäckte jag att vi faktiskt stod precis invid hyllan med sockret, vilket jag glatt upplyste honom om.

Farbrorn tackade så mycket för hjälpen, och började sedan botanisera bland sockerprodukterna. Han fiskade upp ett litet paket, studerade det noggrant, vände sig åter mot mig och sa ”men vänta nu, det står Gelierzucker här, hmmm…vad är nu DET för något då?”.

Ja, jo…hrmmm…det vet jag ju vad det är. På svenska i alla fall. Men vad fasen heter nu ”sylta och safta” och sånt på tyska?!? Till slut drog jag till med något om ”Marmelade machen”, och efter det lyckades jag hjälpa honom att hitta ett paket helt vanligt strösocker. Puh. Han tackade återigen så hjärtligt för hjälpen.

Ja, ur den här aspekten fick jag vara mer i fred i Korea. Inte blev jag ständigt tillfrågad om vägbeskrivningar, sockersorter eller liknande. Koreaner förutsätter att västerlänningar a) inte kan ett ord koreanska, b) – om de nu trots allt skulle kunna lite koreanska – inte har någon som helst koll på något. En enda gång har jag blivit tillfrågad om vägen, men det var av en oerhört gammal liten gumma som såg jättedåligt, så hon lär knappast ha märkt att jag var utlänning.

På ett sätt var det lite skönt att bli lämnad i fred i Korea, på ett annat sätt är det lite trevligt att plötsligt ses som ”betrodd” och ”med i gänget” igen.

Helt otroligt!

24 Aug

Äntligen uppkopplad igen. Det känns för bra för att vara sant! Nyp mig, nån!!!

Den Lilla

24 Aug

Ujujuj. Det har ju hänt så otroligt mycket under den tid jag inte varit uppkopplad…att jag knappt vet vad jag ska skriva nu.

Vi kan väl börja med Den Lilla då. Åttaåringen. Naturligtvis har jag varit lite nervös för hur det ska gå för henne, med ny skola, nya klasskompisar, nya lärare och hela kitet. Vi bestämde ju oss för att låta henne fortsätta gå i internationell, engelskspråkig skola; det kändes inte rätt att låta henne börja om från början med skolundervisning på ett helt nytt språk (dvs. placera henne i en vanlig tysk skola).

När vi väl fått besked om att hon kommit in på den internationella skolan här i stan valde vi att leta bostad i närheten av denna. För att hon skulle slippa att ha så lång skolväg som i Seoul (45 minuter enkel resa). Och vi hade ju tur, hittade en trevlig bostad ett stenkast från skolan.

Redan efter två skoldagar började tjatet. ”Mamma, jag kan väl få gå själv till skolan?”. Jo, hon hade ju MINSANN sett att det fanns barn i ungefär samma storlek som gick alldeles på egen hand?

Efter att i fyra år ha vakat som en hök över ungen närhelst vi befunnit oss utanför hemmets väggar i Seoul (enkom på grund av den gräsliga trafiken, motorcyklar som kör i racertempo på trottoarer, bilister som inte stannar vid rödljus vid övergångsställen, etcetera) var jag lite vankelmodig. Trots att hon inte har mer än sju-åtta minuters gångväg, och inte behöver korsa någon stor väg, kändes det liiiiite svettigt. Minst sagt. Hon har ju noll komma nix vana av att knalla iväg någonstans på egen hand.

Nåväl. I måndags fick hon lulla iväg solo. Men harig som jag är smög jag ju i buskarna bakom henne för att se till att hon säkert gick åt rätt håll och så. Vilket hon gjorde. Tisdagsmorgonen blev också en smygardag, men från och med i onsdags har jag lyckats lägga band på mig.

Hon fixar det, finfint.

I övrigt verkar hon gilla skolan. Är glad när hon går iväg på morgonen, och lika glad när vi ses efter skoldagens slut. Säger att lärarna är snälla, och de nya klasskompisarna likaså. Igår råkade hon dessutom på en svensk tös i ungefär samma storlek som hon genast blev kompis med. När jag kom till skolan på eftermiddagen för att hämta henne presenterade hon glatt sin nya polare och sa ”och förresten, hennes mamma sitter på bänken där borta, kom med mig så får du träffa henne, hon är också jättesnäll och det kan väl vara kul för dig också att få en ny kompis, eller hur mamma?”

Och det var det ju 😉

%d bloggare gillar detta: