”Bokförlaget Sammanbrott”? Kan det verkligen vara något?

Tack vare den jättebraiga refuseringen (se inlägget nedan) har jag blivit peppad att skicka mitt romanmanus till flera förlag. I förra veckan ägnade jag en hel del tid till att gå igenom Svensk bokhandels hemsida i jakt på förlag som tar emot manus per e-post. Att skicka en tung bibba papper från Shanghai till Sverige känns sådär. Dels blir det hiskligt dyrt, och dels är jag lite rädd för att bibban inte kommer fram.

Det är inte många förlag som accepterar e-postade manus, men jag hittade tre stycken som jag tror kan vara intresserade av en berättelse av den typen jag har skrivit. Så nu har jag pdf:at manuskriptet och skickat iväg. Får se vad som händer.

Svensk bokhandels branschregister är LÅNGT, kan jag säga. Hade ingen aning om att det finns så många förlag i Sverige! Det var lite roligt att gå igenom den. Hittade en hel del små verksamheter med ganska udda inriktning, typ historiska romaner från östra Västerbotten, lyrik från Ukraina, fackböcker på temat ekologisk spannmålsodling eller sydindisk genusproblematik. Jaja, nu överdriver jag lite. Men det är kul att se att det finns människor som verkligen brinner för vissa oerhört tydligt definierade ämnesområden.

Det är också roligt att se vad människor väljer för namn på sina förlag. Somliga är helt neutrala, typ ”Bokförlaget Svensson och Andersson”. Av namnet kan man inte gissa sig till vilken inriktning förlaget har. Skulle kunna vara ett förlag som publicerar allt möjligt, men kan lika gärna vara en verksamhet som enbart tar emot manus som på ett eller annat sätt berör tofsvipor ur ett darwinistiskt perspektiv. Who knows! Andra är väldigt tydliga, i stil med ”Förlaget Facklitteratur”. Tja, man behöver bara se namnet för att begripa att dit är det onödigt att skicka en roman. De lär bara bli irriterade om en roman dimper ner – och varför irritera sina medmänniskor i onödan? Sedan har vi förlagsnamn som med vissa konnotationer, typ ”Gunghästen”. Stor chans att de inriktar sig på barnböcker – men för att vara på den säkra sidan är det bäst att gå in på deras hemsida. Det KAN ju hända att de publicerar något helt annat än vad man tror, kanske till och med manus av den karaktär man själv har plitat ihop. Och sedan hittade jag faktiskt en del förlag vars namn fick mig att rynka på näsan, eller som till och med gjorde mig lite illa till mods. Typ ”Bokförlaget Granit”. Usch, låter inte DET kallt, hårt och dystert? Som att de bara publicerar diskbänksrealism, ungefär. (En mildare stämd gissning är i och för sig att de är specialiserade på mineralogisk facklitteratur.) Eller ”Sammanbrott Förlag”. Nääääää….

Det slutade ändock med att jag klickade upp hemsidorna till cirka 90 procent av alla förlagen på listan…..bara för att vara så säker som möjligt på att inte missa något förlag som bara skulle ÄLSKA ett manus som mitt.

Jaha….så nu blir det en ny period av väntan på svar. Och blir det inget positivt den här gången låter jag mig inte nedslås av det. Har en lista med ytterligare förlag som kan tänkas vara intresserade, men som vill ha pappersmanus. Dem kan jag attackera när jag är hemma i Sverige i sommar.

Och om inte de heller….tja, man kan ju alltid ge ut boken själv. Finns en del förlag som bistår med tjänster för detta också.

I övrigt är det nästan sommarljuvligt här i Shanghai. 15 grader på terrassen, som jag pyntat med nyinköpta penséer i krukor. Hej då vinterjackan, nu är det jeansjacka som gäller 🙂

Fotnot för säkerhets skull: bokförlagsnamnen jag svänger mig med i detta inlägg finns inte i verkligheten. Inte vad jag vet, i alla fall.

My life – the insane dokusåpa

Oh Gaaaahhhhhwd.

Vissa dagar känns mitt liv som en over-the-top dokusåpa. Too much of extra allt. Det har varit en hel del sådana dagar på sistone, och jag undrar….varför? Är det något Gud, eller universum, eller någon annan, försöker säga mig? Varför blir det så här…crazy? Är det jag, eller är det slumpen?

Som idag.

Det började med att porttelefonen ringde ilsket fem minuter över sju på morgonen. Det var portvakten. Portvakten ringer alltid för att förvarna om att någon har ärende till vårt hus. Jag säger alltid ”OK” till portvakten. Herregud, jag har ingen aning om vem som är i antågande. Portvakten pratar inte engelska. Jag förstår inte tillräckligt med kinesiska. Tjillevipp.

Jag ställde mig vid köksfönstret och spejade nyfiket. Efter några minuter stannade en vanlig personbil utanför huset. Jag såg att det fanns två personer i bilen. Men ingen ringde på dörren. Den ena personen, som var helt svartklädd, klev efter några minuter ut, lutade sig avslappnat mot bilen, såg sig omkring där i det fridfulla morgondiset, tände en cigarett – och stod där och rökte.

Jag fick onda aningar. Jag tyckte han såg skum ut. Inte för att det var något skumt med hans utseende i sig, men det faktum att han stod där och rökte, var svartklädd, kollade lite nonchalant hit och dit, och att allt detta skedde i ett morgondis – alltså, det var som taget ur en halvdålig deckare.

Sedan var jag tvungen att gå på toa. När jag kom tillbaka till köksfönstret var bilen försvunnen.

Jag har ingen aaaaaning om vad det var för jeppar som ”hälsat på”. Det enda jag kan tänka mig är att det varit några människor från gasbolaget. Vår gasmätare har konstrat på sistone, och det har vi informerat gasbolaget om. Gasmätar-mojjängen sitter på utsidan av huset, så de behöver inte komma in för att kolla något. Tja, så därför kan det ha varit några gasmänniskor.

När dottern givit sig iväg till skolan hasade jag mig in i arbetsrummet för att kolla e-posten. Och. Där låg ett mejl jag väntat väldigt länge på.

Minnesgoda läsare vet med sig att jag har skrivit en roman, som jag i augusti förra året skickade in till fyra bokförlag. Hittills har jag fått tre refuseringsbrev med standardformuleringen ”tack så mycket för ditt manus, tyvärr får vi många manus just nu och har inte möjlighet att….” etcetera.

Det här svaret var dock annorlunda.

Det var inte ”hej, vi vill gärna publicera ditt manus”. Det var också en refusering. Men av annorlunda karaktär. För det första ursäktade förlaget sig för att de tagit så lång tid på sig att svara. Men de ville meddela att mitt manus hamnat i den hög av manus de velat titta närmare på. Tyvärr, skrev de, har de trots allt tagit beslutet att inte att publicera det. De har inte möjlighet att publicera särskilt många debutanter. Dock skriver de ”vi vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta skriva”. Och vidare: jag är välkommen att skicka nya manus till dem i framtiden. De kommer att bli lästa.

Jag blev så glad att jag grät. För jag vet att det inte är allom förunnat att få ett sådant ”positivt” refuseringsbrev. Speciellt inte om det är det första manus man någonsin skickat till något förlag. För mig är det en viktig bekräftelse på att jag KAN. Jag har talang. För det som jag faktiskt tycker är något av det roligaste här i livet. Något som skänker mig otroliga kickar. Jag KAN skriva. Jag BÖR skriva. Det är inte bara något jag gått och inbillat mig. Det ÄR så.

Tja. Och i eftermiddags. Då var jag på återbesök hos huddoktorn. Jag har nämligen en rälig böld/finne/whatever på ett lite halvpinsamt ställe. Doktorn har gett mig antibiotikakräm som eventuellt skulle kunna ta kål på eländet. Det har inte fungerat.

Så. Idag förklarade doktorn för mig att jag har något som heter pilonidalcysta. Vad jag har förstått är detta inte något farligt. Men den är inte så behaglig att gå omkring med – vilket jag redan märkt, thankyousomuch. Och om man vill bli kvitt den permanent finns det bara ett säkert sätt – operation.

”Jag tror kirurgen har tid om en timme, blir det bra?”, kvittar hudläkaren.

”Ehhhhh….” säger jag.

Hudläkaren ringer kirurgen. Kirurgen kommer, ler så rart och ber att få ta en titt på mitt elände. Sedan säger han att han förvisso har tid att operera bort skiten om en timme, men för säkerhets skull vill han utreda lite närmare först. Om skiten sitter illa till bör nämligen en neurokirurg ta sig an det lilla ärendet.

Sagt och gjort. Ny tid för närmare undersökning i nästa vecka.

Ohhhhhh gaaaaahhhwd. Jag VET att jag ska vara tacksam för att mitt liv inte är urtrist och komplett händelselöst.

Men ändå.

Lite lugn och ro vore välkommet.

Nu ska jag ta mig ett glas vin, kura i soffan och titta på XX antal av Friends.

Det tycker jag är mig väl förunnat.

Örter från Tibet – på en höft

Igår var jag på guidad rundtur på apoteket Tong Han Chun Tang, där det tillverkas och säljs traditionell kinesisk medicin. Vi fick se allt från en jättebebis-staty tillverkad av ginseng (!) till gamla medicinskåp och diverse apparater med vilka man kokar ihop alla beståndsdelar till medicinerna man säljer.

Efter själva rundturen fick de som ville träffa en TCM-läkare, för det blygsamma arvodet av 50 yuan (ungefär lika mycket i svenska pengar). Självklart nappade jag på det, och blev inputtad till en vitrockad dam i 60-årsåldern för vilken jag (med hjälp av tolk) berättade om min hälseneinflammation och bursit i höften. Hon granskade mig (inklusive häl och höft) noga, sedan tog hon pulsen och så fick jag räcka ut tungan åt henne.

”Hur har du det med sömnen?”, frågade hon. Varpå jag svarade ”si och så, vaknar oftast för tidigt och kan inte somna om.”

”Och håret? Lider du av håravfall?” ”Periodvis är det rätt mycket, ja”, svarade jag.

”Mhm”, sa hon och nickade, med ett ansiktsuttryck som jag tolkade som ”det var väl det jag trodde”.

Och sedan fick jag veta att grundproblemet är att jag har lite svaga njurar.

Jag vet, jag VET. Det låter inte riktigt klokt för oss som är uppfödda med västerländsk skolmedicin. Vad tusan har njurarna med höften och hälsenan att göra?

Nu är det nog på sin plats att berätta att jag – för att få lite kläm på en viktig del av kinesisk kultur – går en introduktionskurs omg traditionell kinesisk medicin. Visst, somliga delar av innehållet får mig att höja på ögonbrynen. Synen på kropp och själ, och hur de hänger samman – samt hur kroppens olika delar hänger samman med varandra – är ganska så olika från det västerlänsk skolmedicin lär och praktiserar. Men mycket tycker jag är fascinerande och intressant, inte minst det holistiska synsättet, fokuseringen på att förebygga sjukdomar och ambitionen att söka de grundläggande problemen/bristerna, inte enbart de påtagliga symptomen.

Om jag nu skulle försöka förklara hur hälseneinflammation, sömnstörningar, håravfall och bursit kan tänkas hänga ihop med njurarna bleve det här ett alldeles för långt inlägg – dessutom är jag inte helt säker på att jag förstår det själv, haha. Men. När jag i höstas genomgick den hälsoundersökning som alla utlänningar drabbas av om de ska bo ett tag i Kina, så framgick det av ultraljudsundersökningen att jag har kristallisering i ena njuren.

Så. Därför tänker jag nog peta i mig de örtpiller doktorn ordinerade ”to tonify the kidney”. Just in case. Jaja, somliga kanske tycker att jag är galen som förgiftar mig med medicin vars innehåll jag inte har en aning om (det står ju bara på kinesiska på burken). Tja, jag får väl stå mitt kast. Tänker att så giftigt kan det ju inte vara – pillrena hon rekommenderade är ju faktiskt receptfria 😉

Förutom örtpiller skrev doktorn ut recept på någon slags smärtstillande och antiinflammatoriska plåster med örter från Tibet. Att kleta fast på höften. Och på en salva som inte är ett dugg TCM-aktig, den innehåller nämligen good old diklofenak.  Den är till hälen.

Och så förmanade hon mig att inte bära höga klackar och för allt i världen ta det försiktigt med joggningen, inte galoppera iväg som en galning om jag köper nya joggningskor. Benen måste måste vänja sig lite.

Här följer lite bilder från apoteksdagen. Samt en videosnutt.

Apoteksinteriör.

Apoteksguiden berättar om jättebebisen av ginseng som tronar i apoteksmuseet.

Fint gammalt medicinskåp. I urnorna ovanpå förvaras också mediciner.

Här vägs och blandas doser av diverse örter…

…som kokas ihop i maskinerier likt denna.

Och här kan ni se en lajv-video från örtdoseringsavdelningen!

Inget pussande på allmän väg, thankyousomuch!

Den här lustiga skylten såg jag bak på en bil i veckan. Vad kan den betyda, tro? Min gissning är ”pussande vid fordonsframförande på allmän väg inverkar menligt på trafiksäkerheten”.

I övrigt våras det så smått här i Shanghai. Idag skådade jag dessa skira och vackra blomster på ett träd i vår trädgård. Ingen aning om vad det är för sort, men vårsköna är de sannerligen, dessa blomster.

I övrigt utlovas temperaturer på upp emot 12 grader (plus) i kommande vecka. Om så blir fallet kommer jag inte att klaga.