Det trodde jag faktiskt inte…

Strax efter att jag skrivit inlägget nedan fick jag syn på det här.

Lilla Engla. Mördad, och nu upphöjd till ”symbol”.

En värnlös 10-åring. Usch vad jag tycker illa om det här efterspelet.

Englas begravning

Om jag hade mist ett barn på samma hemska vis som Englas mamma – ja, då kanske jag också hade föreslagit att begravningen skulle sändas i teve. Jag har ingen aning. Ingen aning alls om hur jag hade reagerat i en situation som jag knappt ens vågar tänka på.

Därför tycker jag det är obehagligt att i en del bloggar läsa att Englas mamma bara vill slå mynt av sin dotters död.

Drevet går. Först gick det efter Englas mördare. Nu går det efter hennes mamma.

Vi tycks behöva någon att hata, vi tycks ha behov av att ropa ”korsfäst, korsfäst!”

Och i brist på det tycks vi behöva någon att tycka illa om.

TV-sända begravningen? Jag tycker man måste ställa sig frågan: vem gagnar det?

Englas mamma vill. Men i chocktillstånd kan man fatta beslut man sedan ångrar.

TV-tittarna då, gagnar det dem?

Svenska folket sörjer framför teven. Sen återgår allt till det ”normala”. Förr eller senare. Vardagen rullar på. Som efter de tysta minuter som hölls efter den 11:e september. Allt medan andra störda människor kommer att förgripa sig på barn. I värsta fall döda dem. Allt medan nya drev kommer att gå, och människor återigen ropar ”korsfäst, korsfäst”.

Jag förstår inte vad det kan finnas för mening med att sända begravningen i teve. Jag förstår inte vad det kan gagna. Annat än SVT:s tittarsiffror.

 

Arga allergiker göre sig icke besvär

Ojojoj, man behöver inte träna för att få ont i magmusklerna, det går bra att skratta hysteriskt också! Vilket jag gjorde igår, när jag hittade bloggen Arga Lappen. På denna blogg publiceras ett suveränt urval ”arga lappar”, ni vet såna folk sätter upp i hissar och trappuppgångar och lite överallt – de handlar om allt från att man ska ta bort luddet i torktumlarfiltret till att diska efter sig i pentryt på jobbet.

Somliga publicerade lappar är kuliga för att de är obegripliga, somliga för att de är helt nevrotiska, somliga är vackert kolorerade och somliga är skrivna med glimten i ögat. Min favorit är en anslagstavla med lappar som vittnar om heta känslor ifråga om medtagande av fyrbenta vänner i tvättstugan. Ägaren till den fyrbente uppmanas bl.a. i franka ordalag att tänka på alla stackars allergiker.

Det är verkligen tur att ”vän av ordning” i just detta hyreshus inte bor i Tyskland. Här är toleransen mot hundar långt större än toleransen mot hundallergiker, tycker jag. Jag har till och med hört elaka kommentarer om att tyskar är mycket mer förtjusta än sina hundar än sina barn, men det låter jag vara osagt.

I Tyskland är det oftast inga problem att ta med hunden på restaurang, i affärer och diverse andra serviceinriktningar. En tämligen nyanländ svensk bekant här, som är hundägare, vittnade om en lustig incident. Hon skulle gå på apoteket, och väl framme letade hon efter någonstans att binda hunden utanför. Bäst hon letar kommer en annan apotekskund, försedd med hund. Denne travar rakt in i apoteket med hunden.

Min svenska bekant tvekar ett tag. Sen tar hon mod till sig och tassar in på apoteket, med sin fyrbente vän.

På apoteket är det kö. Några av de köande vänder sig om när min bekant kommer in. De tittar på hennes hund. Och säger sedan vänligt:

”Gå du före oss. Så slipper hunden vänta.”

Jojo.

Apropå de statliga utförsäljningarna…

…av statliga svenska företag så har detta fenomen väckt många upprörda känslor. Vilket ju även har hänt när privata svenska företag sålts till utländska ägare.

Jag förstår varför detta upprör, men jag tycker det finns en underton av unken nationalism i debatten. Att DOM (hujeda mig, i värsta fall är det ju utlänningar!!!) kommer här och köper upp något som är VÅRT. VI och DOM.

Nu är ju ”vi och dom”-tänket inget specifikt svenskt fenomen, och det gäller naturligtvis inte heller enbart uppköp av företag. ”Vi och dom”-tänket genomsyrar hela världen varje sekund och så länge det är så (förmodligen i all evinnerlighet) blir det aldrig fred på jorden.

Så fort jag hör svenskar i olika sammanhang uttala att vi måste värna det svenska och det som tillhör svenska folket, så tänker jag som så: om några årtionden kanske det inte finns några nationsgränser kvar i Europa. Det kanske har blivit ett enda stort Euroland, och det börjar bli regional identitet som utmärker sig mer än nationell. Om det är en fördel eller nackdel eller skit samma, det vet jag inte.

Och lite längre fram är det kanske Kina som äger Saab, Volvo och Absolut Vodka. Om de finner det meningsfullt.

Det enda som är säkert är att världen förändras.

Doft av kattpiss…

…är en annan höjdare när man ska välja vin, tycker jag. Denna enorma generalisering härrör från gårdagens vinprovning. Godaste vinet, en fantastisk smakrik sort, den luktade verkligen kattpiss. I beskrivningen från vinhandlaren stod dock att den doftar av medelhavsörter och körsbär *fattar nada*

När man har druckit lite för mycket sånt gott är det jättebra med ståljalusier (se inlägget nedan) mot starkt solsken och vid en eftermiddagslur…

Fult men praktiskt

Såna här ståljalusier finns på vart och vartannat fönster här i Tyskland. Jag tycker de är alldeles fruktansvärt hiskligt fula, men efter att ha levt med dem och använt dem en tid har jag börjat uppskatta dem. Inte minst nu när det är så ljust tidiga morgnar. Jag har alltid vaknat av morgonljus, men med jalusierna neddragna blir det verkligen beckmörkt. Vilket gör att jag kan sussa sött någon välbehövlig extratimme på helgmornarna – så skönt!!

Jag är perfekt och förstklassig

Jag var på hälsoundersökning i förra veckan, det var hela kitet med lyssna på hjärtat, kolla reflexer, kroppshållning, blodtryck och så vidare. Igår kom resultaten från blodprovet, och läkaren sa att jag hade ”perfekta, helt förstklassiga” värden rakt igenom.

Det var ju trevligt att höra! Speciellt eftersom jag är ganska hypokondrisk, något som tilltagit rejält sedan mamma dog i cancer. Det är därför jag trots allt inte är helt nöjd. Jag är rädd för att de har missat någon indikation på att jag har cancer eller någon annan livshotande sjukdom.

Eftersom jag numera tillhör den tyska sjukkassan har jag rätt till en gratis hälsoundersökning vartannat år (gäller för alla som är över 35 år). Me like. Tycker absolut att det här borde finnas i Sverige med. För om man är ålagd att släpa sin bil till bilprovningen med jämna mellanrum, för att kolla allmänntillståndet – borde man inte åläggas att släpa sig själv till doktorn med jämna mellanrum, för en checkup? Visst kostar väl de här undersökningarna en slant för sjukförsäkringssystemet, men å andra sidan sparar man säkert en hel del pengar på kostsamma sjukdomsbehandlingar längre fram – och räddar ett och annat liv.

P.S. Jag var faktiskt inte helt perfekt. Doktorn tog i lite. Jag ska få skoinlägg hos ortopeden, för jag har låga fotvalv. D.S.

Fotsvett och läder…

…med en aning av trälårar som stått i en gammal källare riktigt länge…

…om ett vin luktar på det sättet är det jättegott.

Enligt mig. Som ska vara värdinna för vinprovning på torsdag och har nollkoll….tjohoooooo!

Nu ska jag pipa iväg till vinhandeln och shoppa lite. Här i Tyskland är det provsmakning i vinhandlarna. Trevligt!!! Hoppas jag hittat några fotsvettiga flaskor.

Filosofiskt

Jag undrar…

om jag och min dotter inte hade varit mor och dotter, utan hade varit jämngamla (alltså hon som den 9-åring hon nu är, och jag som den 9-åring jag en gång var) – hade vi blivit kompisar då, om vi hade råkat på varandra? Hade personkemin stämt, hade vi gillat varandra?

Eller hade vi bara gått omkring och blängt lite snett på varandra och undrat ”men vad är det DÄR för en knepig typ…”

Jag är inte säker på vilket, men lutar faktiskt åt det senare alternativet. Om jag ska vara riktigt ärlig.

Vilket känns lite konstigt.

Huvaligen…

…det pirrar i magen, jag drar igång min nya blogg hos WordPress ”på riktigt”!

Jag har bloggat sedan sommaren 2005 på Passagen. Under de senaste månaderna har jag ägnat mig åt att kopiera över allt innehåll i den bloggen hit, eftersom jag blivit mer och mer missnöjd med Passagens bloggfunktion. Egentligen är det ett vansinnesprojekt, eftersom det inte finns någon praktisk kopieringsfunktion, allt får göras för hand. Men! Jag ville ha med mig alla pinaler till min nya cyber-bostad, så det var bara att bita ihop. Är inte riktigt klar med flytten än, men väljer ändå att öppna dörren för er läsare nu.

Det är jätteroligt om alla blogg- och kommentarsvänner som troget hälsat på under Passagen-tiden även hittar hit. Ni är hjärtligt välkomna! Hoppas även att nya gäster tittar in…