Lätt desorienterad

Jaha. Så var man då hemma i Sverige igen.
Och som vanligt känner jag mig lätt desorienterad efter ett antal månader i Asien, varav de senaste i Kina.
Till exempel tar det några dagar innan jag fått kläm på att det bara finns en vattenkran i köket, och att man kan dricka vattnet som flödar ur den.
Sedan känns det rätt konstigt att se så många västerlänningar omkring mig. De är överallt, mängder av dem! Var är alla kineser? På semester?
Vidare är det rätt häftigt att folk begriper vad jag säger. Sådär, bara. Å andra sidan får jag nästan ont i huvudet av att förstå allt som sägs runtomkring mig. Information overload. Och en hel del av vad jag hör ute bland folk hade jag ärligt talat velat slippa höra.
På tal om ljud. Har alla svenska bilar fel på tutan?
Över till mat och shopping. Hur kommer det sig att det inte luktar någonting – absolut nada – i svenska livsmedelsbutiker?
Över till datorvärlden: wow, det går att använda Facebook, Youtube och Twitter utan en vpn-server – coolt!
Vad himlen är blå idag, förresten. Klarblå! Sådär som på reklamaffischer och i tecknade serier. Det känns ju nästan….onaturligt.
Hmmmmmm.

Hemåt

God och glad midsommar, alla läsare! Själv tillbringar denna helg med att sitta dubbelvikt (nåja, nästan i alla fall…) i boskapsvagnen på ett flygplan, destination Sverige. Ischischish.

Hallucinerar redan om hur SKÖNT det ska bli att komma fram och få sträcka ut mig i min säng därhemma. Om Gud vill och skorna håller anländer vi till hemmet tidig kväll, så kanske jag gitter smita iväg till pizzerian för att hämta ett härligt, kaloristinnt kvällsmål – endast Sverige svenska pizzor har. Ett glas rött på det och jag lär var helt, härligt väck.

Vi höres.

Saving Bumf

The above picture is courtesy of my corresponent in Shandong province (aka my husband).

Bumf.

Well. Perhaps this is due to me being dreadfully tired today, and therefore even sillier than usual. But when I read ”Saving Bumf” I keep thinking of the film title ”Saving Private Ryan”, and then I can’t stop picturing myself standing before the United Nations General Assembly, holding this very emotional speech about the dire importance of saving someone/something by the name of Bumf. And when I speak, everybody is moved to tears. Including Ban Ki-moon.

Bumf.

Could it be the eco system? Nah. If it was, they would have written ”eco system”, no? Or at least something remotely similar to that.

The same would go for ”water”, ”air” or ”planet”. Or ”humanity”, ”fellow man”, ”God” or ”saviour”.

So. The mystery remains.

Bumf. Bumfetty-bumfetty-bumf.

This mysterious entity. That needs to be saved. And I am right by its side. Making my mark. Trying to get the world to react. And doing a helluva good job, seeing the United Nations General Assembly sobbing almost uncontrollably.

”We have to act now. I know that it is a phrase you have heard many times before. Some of you might even be wary of it. But. This time, it is for real. Bumf needs to be saved now. Very soon, sooner than we think, it might be to late. And then. Imagine. A world without Bumf. Is it even possible? Can our planet exist without it?”

Ban Ki-Moon’s handkerchief is all teary wet now. Not a dry spot on it. But I continue talking. Mercilessly.

”How many of you have talked with your children about Bumf? Explained to them how Bumf works, what place it has in our world? What it thrives on, and what endangers its existence? How many of you have talked with your children about how happy we feel every day when we sense its presence? And how many of you can imagine what it would be like, if one day – oh, God forbid – we have to face them, this young generation, full of energy, hope and joie the vivre? If we have to face them with the words: ‘I am so sorry. If I had done better, if I had acted responsibly, as an adult should, when there still was time, Bumf would still be with us. Now I can only hope you manage to somehow survive without it. Somehow. My dear children, I am so, so immensely sorry.”

A security guard now brings Ban Ki-Moon another handkerchief.

I think that this is a good time to point out that I am actually not on drugs (except some cups of very strong coffee), but in spite of this, I keep getting more pictures in my head. Other than the ones of me at the United Nations, I mean.

Pictures of Bumf. The actual thingy. Or more like creature, actually.

Bumf. I picture it (him? her?) somewhat like on of those mushroomy things in Super Mario games. And it is like totally gigantic. And very fat. From its green mushroom hat with shiny white spots oozes something that looks like big, iridescent bubbles. The bubbles slowly move upwards, towards a radiant blue sky.

I can’t see what Bumf actually does, or what its mission is. But it looks kind of benevolent and peaceful. Its eyes are softly shut and it has this quiet little smile, almost serene.

Bumf. Bumfetty-bumfetty-bumf.

Ahem. Maybe I should quit playing Super Mario games with my daughter. And cut down on caffeine. Maybe I should go to bed early.

But the mystery remains.

Bumf.

How to save it?

Längtan och sorg

Om drygt en vecka är det dags att lämna Shanghai för sommaren och åka hem till Sverige.

Den här gången är det med blandade känslor. För när vi anländer hem den här gången är ingen ur den äldre generationen – min dotters mormor, morfar, farfar och farmor – med oss längre.

En efter en har de tagits ifrån oss.

Och det känns så tomt, så tomt.

Visst vill jag åka hem. Till mitt kära lilla radhus (som var mina föräldrars hem). Till att påta i min fina lilla trädgård. Till ren och frisk luft. Till mina kära, kära vänner. Till svenska mataffärer, där jag kan köpa allt jag saknar här (svenska chips, plockgodis, pulversåser, räksallad, tunnbröd, leverpastej, filmjölk….och en hel del annat). Till den halvsunkiga pizzerian nästgårds som har sååååå goda pizzor. Till vår bil, och att få köra själv. Vår pålitlige chaufför Mr. Z i all ära, men det ÄR en viss frihetskänsla att kunna köra själv. Till glädjen att se min dotter överlycklig att få fjanta runt med sina svenska kompisar igen. Och så vidare.

Men. Den där tomheten.

Extra ont i hjärtat gör det när andra expat-vänner här (expat = utlandsstationerad) pratar om hur mycket de saknar sin närmaste familj, och hur de se fram emot att snart få vara tillsammans med dem igen.

Aldrig mer. För mig är det ett avslutat kapitel.

Aldrig mer.

Med fokus på mitten

Nej, jag har inte försvunnit in i dimman, som Gunilla befarade. Ja, någon timme i måndags var jag ju mitt i den, men jag lyckades ta mig ut igen 😉

Alltså. Då får jag väl rapportera från min moxibustion-upplevelse (ni som inte fattar vad jag snackar om, kolla föregående inlägg).

Jo. Jag hade ju först bokat tid med en TCM-läkare, som skulle kunna rekommendera rätt behandling för mig. Så jag gick dit, han frågade hur det var fatt, och jag berättade att i huvudsak är det väl bra, men tidvis har jag det lite kinkigt med sömnen, och så har jag menskramper också.

Han tog min puls, på bägge händer, och på flera punkter. Höjde på ögonbrynen. Då började jag bli lite nervös, tänkte att jag kanske inte har någon puls?!? Sedan fick jag räcka ut tungan. Han granskade den, hummade och nickade. Och sedan fick jag veta att jag har ett svagt magsystem. Vilket bland annat kan yttra sig i sömnsvårigheter (ser man på) och menskramper (lite mindre förvånande kanske). Förresten var mitt njursystem lite småsvagt också. Tja, det var ju samma sak som en annan TCM-läkare konstaterade för en tid sedan.

Sedan vidtog behandlingen. Jag trodde doktorn skulle röka på (så att säga) på en gång, men det gjorde han inte. Först masserade han runt energiskt på min mage, och det kändes…..uräckligt! Jag kunde riktigt känna hur organen förflyttade sig därinne, och dessutom hur gaser åkte runt i tarmarna……uäääääck! Sedan gav han området kring njurarna en omgång också. Det kändes inte riktigt lika läbbigt, dock.

Efter detta tuttade han på två moxa-rullar och behandlade diverse akupunkturpunkter som (antar jag) ska sätta sprätt på de blockeringar i meridianer som jag kan tänkas ha (därav mina krämpor). Förutom att den för mig nu välkända doften gjorde mig lite halvyr och väldigt sömnig var det rätt behagligt, faktiskt. Och en grej var totalt cool! Nämligen när han höll glödrullen på en punkt någonstans invid ena benet och jag kunde känna värmen snabbt sprida sig INUTI benet, ända ner IN I tårna! Detsamma hände när han behandlade en punkt vid armen – värmen spred sig invärtes, ända in i fingertopparna! Wow, jag har väl innan tyckt att det här med meridianer och energibanor verkar lite….mysko?…..men nu undrar jag om de inte kan existera trots allt?

Behandlingen tog väl en timme ungefär, jag var helt yr efteråt, och blev itutad en skål med någon slags smaklös gröt och en kopp te.

Äventyrlig som jag är har jag bokat in mig på några behandlingar till, för att ge det här en ordentlig chans. Om mitt ”magsystem” blir något piggare rent generellt är kanske svårt för mig att avgöra, men jag lär ju åtminstone märka om menskramperna avtar i styrka.

På tal om magsystemet har jag fått veta att det är svagt på andra sätt också. Jag har gått och skaffat mig en PT, och efter den ”body assessment” han har utfört på mig har jag fått veta att mina inre magmuskler verkligen inte är i någon vidare form. Liksom en del annat, om sanningen ska fram. Men den här PT-grejen får jag nog vidareutveckla i ett separat inlägg, tror jag….ja du milde…

….hursomhelst, det står nu helt klart att det är mittpartiet jag ska fokusera på. Både på det ena och andra sättet. Jaha. Då vet jag det.

Och för den som undrar så kan jag tala om att Mr. Z fortfarande inte har sagt upp sig 😉