Och nu blir det reklam…

…ja, lite textreklam, eller ska jag kanske säga bildreklam?

För jag har startat en tredje blogg: The world through my eyes…

…det låter kanske helt INSANE att köra igång ännu en, men grejen är den att jag försöker diversifiera mig. I den här bloggen, Annieverse, blir det osorterat trams i en himla röra. I En roman blir till kör jag, som titeln antyder, reflektioner kring mitt romanskrivande…och The world through my eyes, det blir min fotoblogg. I den mån text förekommer där, så kommer den att vara på engelska, eftersom jag tror att mina bilder kan vara intressanta även för icke-svensktalande.

Att jag startat en fotoblogg kommer för övrigt icke att innebära att denna blogg blir en enda grå, tungrodd textmassa. Ack nej då. Det blir en och annan bild här med. Men mer seriösa (?!?) och längre bildreportage, dem kommer att höra fotobloggen till.

Egentligen tror jag inte att jag kommer att ägna så himla mycket mer tid åt bloggandet än vad jag gör i dagsläget, men det känns på något sätt bra att sortera upp mina tre huvudsakliga intresseområden på tre enskilda platser.

God ny vecka, alla!

Wokad och strimlad liten flicka

En av mina absoluta kinesiska favoriträtter är wokad, strimlad potatis. På kinesiska heter potatis malingshu, och det är vad jag brukar säga till fru L, som är vår ayi (hushållsnära medarbetare), när jag hett önskar att hon ska tillreda denna delikatess de dagar hon lagar middag åt oss.

Men. Det är inte helt lätt. För av någon oherrans besynnerlig anledning brukar jag väldigt ofta för mig att potatis inte alls heter malingshu, utan  xiaopengyou.

Xiaopengyou, vet ni. Det betyder ”liten flicka” på mandarin.

Hrmmmm. Wokad, strimlad liten flicka.

Näääää. Hörni.

Än så länge har jag inte försagt mig. Jag vaktar verkligen min tunga. Försöker skärpa till mig som f-n. Kollar en extra gång i lexikonet innan jag tassar fram till fru L och ber om potatis till middag.

För herregud. Jag kan ju bara tänka mig vad som skulle hända om jag sa fel. Fru L, denna ytterligt rekorderliga kvinna, skulle säkert grabba tag i min dotter och ta med henne hem till sig omedelbums, i pur rädsla för vad jag skulle kunna få för mig att åsamka det oskyldiga barnet. Och säkert skulle hon för hela sin familj, och hela grannskapet, med djupt känd vämjelse deklarera ”svenskar, alltså! Passa er för dem, vad ni än gör. Kannibaler, det är vad de är! Tvi vale!” Ja, och sedan hade hon säkert kontaktat närmaste polisstation, och innan jag vetat ordet av hade jag väl suttit i någon ruskig fängelsecell och telefonledes försökt förklara mig för någon ytterligt frustrerad och irriterad medarbetare på Svenska ambassaden.

Nej, nej, NEJ. Så här kan vi inte ha det. Repeat after me, people (och speciellt jag själv): Potatis: malingshu. Liten flicka: xiaopengyou.

Och inget, inget annat.

Mer om mig – i bloggutmaning

Av Elisabeth har jag fått en utmärkelse med tillhörande bloggutmaning. Det tackar jag för! Tycker alltid det är trevligt att få gagga om mig själv (är jag exhibitionist, eller vad?)!

1. Varför började du blogga?

Jag började blogga efter att jag och familjen flyttade till Sydkoreas huvudstad Seoul för ett antal år sedan. Jag arbetade då som frilansöversättare, men ville återuppta mitt kreativa skrivande som legat i träda…väldigt länge. Sedan tonåren, typ. Och i Seoul fanns det ju alltid något att skriva om … det räckte med att sticka näsan utanför dörren, så fick man genast ett uppslag!

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inte vet jag. Att underhålla min kreativa ådra, kanske. Samt – i bästa fall – kunna roa mina medmänniskor. Inte minst genom att skildra hur man kan känna sig som ett gigantiskt UFO i en annorlunda kultur. Fast det blir en del allmängiltigt trams också 😉

Jag har precis gått i gång med ytterligare en blogg, En roman blir till. Där skriver jag om att skriva … närmare bestämt om att skriva en roman, vilket jag håller på med just nu. Jag kommer förmodligen att lägga ut lite utdrag ur berättelsen, och hoppas på feedback. Samt att kanske att få kontakt med andra som sitter och skriver på berättelser.

3. Vilka bloggar följer du?
Tio-femton stycken, av varierande karaktär. Främst sådana som innehåller vardagsskildringar – vare sig vardagen försiggår i Sverige eller någon helt annanstans.

4. Vad har du för favoritfärg?
Svart och grått. Usch vad deprimerande DET lät nu då! Jag får väl kasta in lite blått också. Både ljust och mörkare. Samt någon cerise färgklick.

5. Vad har du för favoritfilmer?
Gillar allt möjligt, både djupare och mer lättviktiga filmer. Låt se nu … bland annat Lost in Translation (kanske inte så förvånande?!?), Speer und Er (om Hitlers favoritarkitekt Albrecht Speer), Mona Lisa Smile, det mesta av Hitchcock, LA Confidential, Goodbye Lenin, The King’s Speech…the list goes on and on …

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Som medföljande till en utlandsstationerad make har jag ju haft förmånen att besöka en mängd intressanta länder redan. Men Japan ligger högt på listan. Har i och för sig varit några dagar i Tokyo, men vill besöka Kyoto också. Sedan kan jag tänka mig Filippinerna, Kambodia och Burma. Och Nordkorea. Är huvudsakligen intresserad av Asien.

Slutligen ska utmärkelsen/utmaningen skickas vidare. Jag skickar den till följande personer:
Selma

Anne

*P*

Marina 

Lotta

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny blogg

Kära bloggläsare!

Påhejad av min mångårige bloggkollega Per Sundberg har jag nu startat en ny blogg: En roman blir till.

Detta innebär inte att Annieverse går i graven. Men på grund av att mitt romanskrivande blivit allt viktigare för mig, och därmed upptar allt mer av min tid och mina tankar, finner jag det ändamålsenligt att samla alla inlägg som har med detta att göra i en separat blogg.

I En roman blir till kommer jag att skriva om författandets glädjeämnen och vedermödor – och dessutom torde det bli ett och annat utdrag ur min berättelse. Kommentarer, ris och ros, positiv och negativ kritik kommer att emottagas tacksamt!

Må gott, alla.

Tystnaden som uppstår…

… i min hjärna, när jag ur min brevlåda – ja, snailmail-brevlåda, alltså, den som sitter utanför huset vi bor i – fiskar fram följande meddelande….

?!?!?!

Det enda jag är på det klara med är att 1) meddelandet förmodligen kommit till rätt adress. Längst upp står det nämligen 131, och vi bor just i hus 131 i vårt bostadsområde. 2) Att jag förväntas betala 468 (handskriven siffra) RMB.

Sen verkar det som att denna summa skulle ha varit betald den 3 oktober.

Men för vad? Och till vem ska jag betala?

Det är vid tillfällen som dessa som mitt gränslösa självhat, grundat i det faktum att jag INTE GITTER LÄRA MIG MANDARIN, eskalerar.

Å andra sidan. Även om jag hade läst mandarin i ett halvår nu, eller kanske till och med ett helt år, är jag inte säker på att jag kunnat dechiffrera denna lapp till fullo.

Så. Vad gör jag då.

Jo. Jag fotograferar av lappen med mobilkameran. E-postar sedan till maken, via mobilen. Naturligtvis med fotot som bilaga. Meddelandet som kommer maken till del är kort och kärnfullt. Nämligen: ”Vad f-n är det här nu då”.

Efter en halvtimme mejlar maken tillbaka. Och berättar att det är kabelteveavgiften på 468 RMB som ska betalas. Och att det, längst ner på lappen, finns angivet den adress som jag bör bege mig till för att betala sagda avgift.

Nu vill jag bara påpeka att det inte var maken som geschwint översatte detta. Visserligen pluggar han (till skillnad från sin hopplösa fru) flitigt mandarin, men det här övergick hans horisont. Så han tassade in med lappen till  sin sekreterare, log rart och insmickrande, och bad henne förklara vad det rörde sig om. Vilket hon gjorde.

Jaha. Emedan det verkar som att kabelteveavgiften är long time overdue, så får jag väl åka och betala den First thing Monday morning. Jag har ingen aning om vart jag ska åka, men jag får väl sticka lappen under näsan på Mr. Z, le rart och insmickrande och säga något i stil med ”ummmm … I have to pay….adress?!?!”

Det fixar sig säkert.

Nu ska vi snacka Snickers

Är nyss hemkommen från en vecka i Bangkok. Dottern har haft skollov, och vi passade på att hälsa på kära vänner som nyss flyttat till denna spännande stad. Det torde bli ett litet bildreportage här på bloggen framledes. Men. Inte idag.

Nej, idag ska vi snacka Snickers.

Alltså, det blev lite kaotiskt på morgonen när vi skulle iväg till flyget (till Bangkok, alltså). Jag hann inte med någon frukost. Och inte hann jag få i mig någon frulle på flygplatsen heller. Så det slutade med att jag köpte en glass och en Snickers i en kiosk precis vid gaten. Glassen hetsåt jag i boardingkön. Snickers-godbiten lade jag i handväskan, för framtida bruk.

Sedan glömde jag Snickersen (eller vad en Snickers nu heter i bestämd form). Upptäckte den inte förrän sent på kvällen, efter en god middag med våra vänner i Bangkok.

Jag skulle precis gå och lägga mig, och rotade runt i handväskan efter något. Råkade dra upp Snickersen. Synade den och konstaterade att den blivit något … deformerad. Åt det tillplattade hållet, liksom.

Då kommer maken in i rummet. Får syn på Snickersen. Säger ”Men herregud. Hur har den blivit sådär?” Jag svarar som det är. Att den har legat i handväskan sedan morgonen. Längst ner på väskbotten. Maken rynkar på näsan. ”Jamen släng den”, säger han. Varpå jag säger att det tänker jag alls inte göra. Det är inget fel på Snickersen. Den är bara lite platt. ”Ja, och förmodligen rätt svettig. Med tanke på att det är 30 grader här”, påpekar maken. ”Du kan väl åtminstone lägga den i kylen”, säger han sedan.

Det där med att lägga Snickersen i kylen tycker jag är en jättebra idé. Men eftersom jag är svindlande trött och gräsligt tankspridd glömmer jag det. Snickersen åker istället tillbaka in i handväskan.

Tja, så igår kväll, då vi återbördats till den kinesiska folkrepubliken, och sitter i bilen på väg hem från flygplatsen, då rotar jag i min handväska igen, i akt och mening att hitta husnycklarna.

Och. Yes, you guessed it. Snickersen. Den ligger och gosar sig på väskbotten. Jag fiskar upp den, och synar den i skenet av ett rödljus. Vänder mig triumferande mot maken och utbrister ”Nämen titta! Nu är den faktiskt ännu plattare! Tänk, det trodde jag inte att den kunde bli! Trodde du?”

Maken harklar sig. Mumlar något mycket svårtydbart. Jag tycker mig ana en suck också, som slutkläm. Men av detta låter jag mig inte hindras. Ack nej då. Jag säger som det är. Mitt hjärtas mening. Under mottot ”ärlighet varar längst”.

Vad jag säger är: ”Vet du vad. Den här lilla Snickersen. Den har överlevt rätt så mycket vid det här laget. Två flygresor och fem svettiga dagar i Bangkok. Längst ner i min handväska. Det är nästan så att den förtjänar någon sorts tapperhetsmedalj. Ja, nu känner jag att jag liksom inte kan skiljas från den. Även om den är väldigt platt. Och äta upp den, det kan jag absolut inte. Faktum är att den känns lite som en maskot numera. Tror du kanske att jag kan plasta in den eller något? Ha som nyckelring, eller något liknande?”

”Hrmmmmmmmm”, säger maken.

”Nej men åååhhh. Men SNÄLLA mamma. SKÄRP dig”, kvider dottern från sin plats i baksätet. Sedan blir det dödstyst i bilen. Ända vägen hem.

När jag sitter och skriver detta, med min kära vän Snickersen vid min sida, kan jag inte låta bli att undra om den månne kan bli ÄNNU plattare.

Nu är det så, förstår ni, att jag strax ska sätta mig i bilen, och åka till skolan för att hämta dottern. Jag funderar lite på … ska jag kanske lägga Snickersen på garageuppfarten, och be Mister Z (vår chaffis) att köra fram och tillbaka över den ett par gånger?

Vid närmare eftertanke är det kanske inte en helt lysande idé. Av två skäl. Det första är att Snickersen kanske … spricker. Varpå jag förlorar en trogen och tapper följeslagare, tillika min nya maskot. Det andra skälet är att Mister Z förmodligen säger upp sig på studs (Utdrag ur middagskonversationen mellan honom och hans fru: ”Nej men vet du, jag har alltid tyckt att det här svenska  fruntimret är lite lätt märkligt, MEN DET FÅR VÄL ÄNDÅ FINNAS GRÄNSER FÖR VAD MAN MÅSTE STÅ UT MED!” Varpå frun svarar ”jamen herregud älskling, visst!”)

Nej. Vad jag kan se finns det bara en sak att göra.

Nämligen. Att lägga tillbaka Snickersen i handväskan.

Såklart.

Nej, dig kan jag inte bli vän med

Som ni märker har det inte blivit mycket bloggat här på senare tid. På något sätt har det blivit ett nästan oöverkomligt PROJEKT för mig, det här att skriva ett blogginlägg. Något jag får prestationsångest av.

Jag tycker det är jättesynd. Jag vill inte sluta blogga. Tycker ju om min blogg! Men jag måste komma på hur det ska bli roligt igen.

Jag kanske vet hur jag ska göra. Nämligen börja tänka på bloggen som jag tänker på Facebook och Twitter. Där har jag nämligen ingen prestationsångest alls. Där är det jättekul att skriva.

Det kan bero på att jag vet att jag måste begränsa mig. Man kan ju inte skriva hur långt som helst på Facebook och Twitter (ja, kan och kan… men ni fattar vad jag menar…).

Så nu kommer det ett inlägg här som jag först hade tänkt publicera på fejjan…. håll till godo …

*******

Gjorde en trevlig ny bekantskap igår. Tänkte glatt att ”den här människan vill jag gärna bli vän med”.

Men sen, vet ni. Sen gick det bara helt jävla jättesnett.

För. Plötsligt flög det in en tanke i mitt huvud. Nämligen: ”Gud vad bra hon skulle passa i en kaninkostym. En vit kaninkostym. Jättefluffig. Med enorma öron. Slokande. Som släpar i marken.”

Och medan vi fortsatte att prata kunde jag inte sluta tänka på detta. Hur fantastiskt bra hon skulle te sig i denna skepnad.

Men förstår ni. Så kan man ju inte ha det. Gå omkring och se en vän som en överdimensionerad, fluffig fuskkanin. Då bryter man ju ihop av skratt varje gång man träffar vederbörande. Det håller inte i längden. Jag menar, i något läge måste ju vederbörande undra. Och förmodligen börja ta illa upp. Varpå man måste förklara sig: ”jag tycker väldigt mycket om dig, det är bara det att jag inte kan låta bli att tänka på dig som en kanin. Ja, en fuskkanin alltså. Det kanske beror på att du hade passat så fint i jättelånga flufföron som släpar i marken.”

Men ni hör ju själva hur det låter.

Så av denna presumtiva vänskap blir nog inget. Sorgligt men sant.