Miljöskadad

Fyra år i Seoul sätter sina spår. Igår skulle jag åka stadsbuss, och när jag klev på reagerade jag på att busschauffören inte hade vita handskar på sig. Rent spontant tyckte jag att det kändes lite…hrmmmm….ofint och oprofessionellt. Hihi. Dock körde han ungefär tusen gånger bättre än alla busschaffisar jag åkt med i Seoul. Och det var ju tacknämligt.

Helgpaus

Idag har jag hämtat dottern från veckans ridläger. Hon var lika skitig som lycklig. Vad jag kan utröna har hon inte tvättat händerna på fem dagar, än mindre bytt kläder. Hrrrmmmm. Tja, det mesta går ju att åtgärda med duschtvål, schampo och en välfungerande tvättmaskin…hursomhelst tänkte jag meddela att vi sticker på weekendtrip till Bornholm imorgon med goda vänner, över helgen. Så vi ses i bloggland igen på måndag! Ha en skön helg allihopa!

Polkadots är väl inne i sommar?

Apropå absolut ingenting alls kan jag inte låta bli att lägga in en bild på mina ytterligt piffiga och somriga tånaglar, som jag fick tillfixade nästsista dagen i Seoul.

Är very pleased indeed med dem.

Prioriteringar

Min man och jag har bestämt oss för att göra vissa nyanskaffningar till radhuset. Till exempel tycker vi att det vore väldigt praktiskt med en diskmaskin samt en torktumlare. Så igår larvade vi runt i ett antal vitvaruaffärer för att sondera terrängen.

Bäst vi går runt där och kollar energisnålhet och prestanda tänker jag att äsch, de här grunkorna verkar ju tämligen likvärdiga. Vi kan väl ta vilka som helst, det kvittar.

Så jag pekar ut två maskiner för min man och säger att de här verkar väl bra, dessutom är det sommarrea-priser, det är väl bara att slå till, så har vi detta ur världen.

Min man tittar på mig och ler. Och så säger han ”är det här ett typiskt kvinnligt beteende, eller är det bara du, liksom…kapitalvaror kan du tydligtvis köpa på fem minuter, no problems, men när det gäller kläder ska du ut och in i affärer och titta och fundera och prova och gå tillbaka X antal gånger och prova igen och….ursäkta, men jag tycker det är lite komiskt…”

Ärligt talat blev jag svarslös. Men tyckte också att företeelsen i fråga är lite komisk. För han har ju rätt. När det gäller ett par brallor för några hundringar måste jag ha gott om tid på mig, men en torktumlare för några tusenlappar…äh, what the heck, alla modeller är väl same, same but slightly different, bara att langa fram kreditkortet, typ.

Men det är klart. Kläderna gör kvinnan. Och mannen, vill jag bestämt hävda. Man gör ju någon typ av statement medelst de kläder man exponerar sig i varje dag. Vare sig man vill eller inte.

Jag exponerar däremot inte min inre själ genom att ikläda mig en torktumlare varje dag. Fasen vad det skulle vara tungt att släpa med sig på stan. Nej tack, inte med min halvdåliga rygg.

Men min man tycker trots allt inte mitt resonemang om same, same but slightly different var helt bort-i-tok. Så om det går som planerat så har vi två nya hushållsmaskiner här i huset i början på nästa vecka.

Najs.

Men det är klart….hade vi varit i Seoul hade vi nog fått dem hemlevererade samma dag. Eller dagen därpå.

Gnäll, gnäll. Sorry, jag kunde bara inte låta bli, hihihi…

Främmande fågel

Idag har jag satt ut min dotter i skogen. Jodå. Det vill säga att jag skjutsat ut henne till ridlägret som äger rum i en vacker skånsk sommarskog nära oss. Hämtning på fredag eftermiddag. Få se om hon ringer oss under veckan. Förra året hördes inte ett pip. Hon var alldeles för upptagen med att ha kul.

I övrigt känner jag mig väldigt främmande ute i den svenska verkligheten. Det är konstigt. Alla gånger tidigare när vi har åkt hem på Sverigebesök har jag tyckt det var lite befriande, för jag har känt mig avslappnad här, trygg i min egen kultur på något sätt. Jag har förstått mig på folk, deras ageranden, gester och blickar. Allt har bara flutit på, liksom. Go with the flow.

Men inte den här gången. Jag går omkring på helspänn ute på stan. Kan inte sätta fingret på vad det är som känns så konstigt här. Vi var ju i Sverige för ett halvår sen, och då kändes allt ”normalt”.

Den här gången känner jag mig som en katt bland hermelinerna. Märkligt.

Maskeringstejp och Karlssons klister

Under vår sista tid i Seoul ägnade jag en massa tid åt att sortera och rensa ut bland bohaget. Bestämde vad som kunde slängas och vad som kunde ges bort och vad som definitivt skulle med i flyttlasset.

Och så kommer jag till Sverige och börjar om på nytt med sorterandet och rensandet. Fast denna gång i mina föräldrars hus.

Jag kan säga att jag är alldeles förbenat trött på att sortera och rensa. Det tar liksom aldrig slut. Och jag häpnar hela tiden över hur mycket prylar som ryms i ett ordinärt radhus. Över hur mycket prylar människor lyckas samla på sig under årens lopp. Alla dessa bra-att-ha-grunkor. Allt från gamla plastburkar till udda glas. Jag säger till mig själv att det här vill jag verkligen bespara min dotter en gång i tiden. Jag måste ta för vana att rensa med jämna mellanrum. Minst en gång om året.

Sortera, rensa, slänga, ge bort, systematisera. Mitt livs lott. Örrrrk.

Dock känns det bra när processen är igång. Jag märker att det är mycket jag kan göra mig av med utan att det gör ont i själen. Till exempel har vi precis packat ner vardagsporslinet. Bortskänkes. Har aldrig tyckt särskilt mycket om det. Så nu äter vi på finporslinet, det vita med den vackra koboltblå randdekoren. Och använder silverbesticken därtill. Det rostfria går till loppis. Why not?

När jag går genom rummen i huset ler jag åt alla bitar med maskeringstejp som sitter lite här och var. Min pappa älskade maskeringstejp. Tyckte det var prima att laga saker med. En del gamla tavelramar sitter till exempel ihop nödtorftigt med maskeringstejp. Och så har vi skrivbordsdörrarna, dem han tappade bort nycklarna till. De stängde aldrig ordentligt, men han löste problemet med hjälp av…just det, maskeringstejp!

Karlssons klister var en annan favorit. De rangliga köksstolarna, som mina föräldrar haft sedan de gifte sig, bär tydliga spår av lagningar medelst Karlssons klister.

Ibland undrar jag varför de inte slängde det som faktiskt var trasigt och skaffade nytt. Inte kan det ha varit av ekonomiska skäl, mina föräldrar hade det gott ställt. Men deras generation var ju den sparsamma. Slit-och-släng var närmast ett skällsord. Toksnåla var de dock alls inte. De reste till exempel gärna och ofta. Över flera kontinenter.

Jag är nog en smula mer lagd åt vardagskomforthållet än mamma och pappa var. Så alla ohjälpligt trasiga möbler åker till tippen.

Och en del tavlor, de ska få nya ramar.

Blandade bitar

Jamen wake up and smell the coffe and get real, Telia. Excuse me for asking, men varför i hela friden ska det ta åtta dagar från beställningsdagen för att få bredband inkopplat?

I Republiken Korea ringer man på förmiddagen och så kommer det en kille på eftermiddagen och fixar det.

Ett av Republiken Koreas stora mål på den internationella arenan är att snart kunna räknas till gruppen av ”advanced countries”, som det heter på engelska.

I det här fallet kan man ju undra vilket land som är mest advanced bland de två nämnda.

Men nu ska jag väl inte sitta här och störtgnälla på svenska företag. Då får jag väl bara sura kommentarer i stil med ”jamen åk tillbaka till Korea då om det är så himla mycket bättre där”.

Som motvikt till mitt internetrelaterade gnäll vill jag därför be att påpeka att det är rysligt trevligt att vistas i ett land där så pass många bilister faktiskt använder sina blinkers såsom de är avsedda att användas samt stannar vid rödljus och övergångsställen. Amazing. Samt att det är helt fantastiskt att kunna köpa rejält grovbröd, för att inte tala om räksallad. Och messmör.

Nu blir det frukost. En grovbrödsmacka med räksallad och en med messmör.

God och glad midsommar tillönskas er alla!

Första morgonen i Sverige

Godmorgon på er allihopa in the fosterland. The UFO has landed.

Jag sitter i mina föräldrars radhus och har precis avnjutit två koppar stärkande Zoegas-kaffe. Vi anlände igår vid sjutiden på kvällen, och klockan elva rasade vi i säng alla tre. Min man och jag har sovit alldeles utmärkt, det är lite värre med åttaåringen, hon sov nämligen, i motsats till oss, en hel del på planet.

Visst är det sorgesamt att sitta här i huset utan mina föräldrar. Det är inte riktigt som det borde vara. Jag saknar mammas kvicka steg, jag saknar hennes slammer i köket, till och med att hon lyssnade på P1 på absolut högsta volym på halvtaskig mottagning saknar jag. (Inget alls ont om P1, det var mer volymen och den halvtaskiga mottagningen som var problemet…transistorradion gick aldrig att ställa in ordentligt). Jag saknar att inte se pappa sitta vid sitt skrivbord i arbetsrummet, fullt sysselsatt med sina korsord, klippböcker (så fort mina föräldrar hade varit på någon resa, och de reste mycket, gjorde han ett fint minnesalbum), sitt kassaboksförande och allt annat skrivarbete han ägnade sig åt.

Men det är ändå inte lika hjärtskärande som jag trodde att det skulle bli.

Och kanske beror det lite på att åttaåringen tar det så bra. Första gångerna hon var här, efter mormors, och sedan efter morfars död, var hon väldigt ledsen och grät mycket. Men inte den här gången.

Hon har hittat ett stort svartvit fotografi på sin morfar, taget på hans jobb. Han har sin vita labbrock på sig och tittar på ett provrör som han håller upp mot ljuset. Kortet är taget på 70-talet, när jag var i hennes ålder.

”Vad glad och ung han ser ut, morfar”, säger åttaåringen. ”Tänk att han har varit så ung!”

Jag berättar för henne att som morfar ser ut på bilden, precis så minns jag honom från när jag var liten.

Sen frågar hon om hon får sätta upp bilden på väggen, ovanför sin säng. Visst får hon det.

Idag ska vi leta efter ett fint kort av mormor hon också kan sätta upp.

Livet går vidare.

Sista dagen i Korea

Vår sista helg i Korea var helt fantastisk. Vi åkte med goda vänner till östkusten via Seorak-bergen, en av Sydkoreas absolut vackraste naturattraktioner. Och det blå havet hade precis hunnit uppnå badbar temperatur, för västerlänningar i alla fall, så våra barn fick sig ett efterlängtat dopp. Nu sitter jag på hotell, huset är nästan färdigpackat och allt känns väldigt märkligt och lite sorgligt. Fast jag ska se till att idag blir bra dag att minnas.

Hyllning till herr C.

Inser att jag bara inte KAN låta mig nedsläckas utan att först visa ännu ett bildspel.
*pekar nedåt*

I går var M och jag en sista runda i vår favoritbutik. Mr. Choi’s Silk Shop. Mr.C. och hans minimala, något oorganiserade klädaffär är verkligen något jag kommer att sakna när jag på hemmafronten hasar runt på H&M/Lindex/whatever. Halva sortimentet får inte ens plats i butiken utan hänger längs en vägg i gången utanför.

Mycket av det som Mr. C. säljer är andrahandssorteringar och provkollektioner från bl.a. Kenzo, Diane von Fürstenberg, Marc Jacobs och Chloé. En klänning brukar aldrig vara dyrare än 350 riksdaler hos honom. Plagg som ligger underst i någon hög och är lagom skrynkliga brukar man kunna få för 70 spänn. Visst, det finns en del fejkade grejer också, men vad gör väl det. Ohyggligt roliga kläder är det, och Mr. C. är charmerande. Han kan några ord på många språk, och oss svenskar brukar han hälsa välkomna med orden ”mycket vacker kollektion!”. Sen säger han något artigt om Dag Hammarsköld och ”viking spirit”.

Mr. C’s butik är inte utrustad med något provrum. Man får dyka ner bakom någon klädhög för att prova. När man ber Mr.C. om att få prova säger han ”you are most kind – try, try, try!” (det brukar dom aldrig göra på Lindex/H&M…). Man kan vara därinne och prova sig igenom sortimentet i timtal utan att köpa något. Inte blir han sur för det.

De flesta bilderna här har M tagit. Utom den hon själv är med på. Mr.C. hade inget emot att vi plåtade oss till några trevliga minnen från hans näringsverksamhet. [rockyou id=73220611&w=450&h=338]