Arkiv | september, 2011

Gigantiska grisar och paljettprydda pumps

10 Sep

Jag har nu genomlevt  de märkligaste 32 sammanhängande timmarna i mitt liv. Och jag tvivlar STARKT på att jag någonsin kommer att uppleva 32 lika märkliga, sammanhängande timmar igen.

Vad har jag då fått vara med om under denna tidsperiod?

– Två missade flighter. Först missade jag min flight från Shanghai till staden Zibo på grund av att jag somnade på soffan. Ett dygn senare missade maken sin flight från Zibo till Shanghai på grund av trafikkaos.

– En och en halv ytterst stillastående mittinatten-timme i en taxi på en kinesisk motorväg, på väg från flygplatsen in till Zibo city, omgiven av flertalet lastbilar med fullkomligt GIGANTISKA grisar, samt glada medtrafikanter som var ute och spankulerade i röran och nyfiket kikade in genom bilfönstret…”oh, kolla in, det sitter tre västerlänningar i taxin därborta!!” Stillaståendet berodde för övrigt på att en lastbil kört i diket. (Den var dock inte full med grisar).

– Hotellfrukost bestående av ägg- och tomatsoppa samt algsallad efter sammanlagt tre timmars sömn.

– Sex timmars tomgloende på sammanlagt tre kinesiska polisstationer. Enda anledningen till att jag var tvungen att vara på dessa polisstationer var att jag var tvungen att vara där. Jag behövde inte göra något. Fylla i något papper, svara på frågor, eller så. Alla papper var redan ifyllda och ingen av poliserna skulle ha kunnat fråga mig något, eftersom de inte kunde engelska. Och jag kan ju knappt någon kinesiska. Mer än att fråga efter var toaletten är och lite sånt. Därför har jag nu nu utvecklat tomgloende på kinesisk polisstation till en skön konst. Understundom roade jag förresten mig med att kolla in resten av klientelet som hade ärende till polismakten samtidigt med mig. Min huvudsakliga slutsats av dessa observationer var att högklackade pumps med paljetter verkar vara mycket populärare i Zibo än i Shanghai.

– Tio och en halv timmes bilfärd med endast en kisspaus (5 minuter) på kinesiska motorvägar, från Zibo till Shanghai. Då ett antal bensinsstationer behagade vara stängda var jag vid åtminstone tre tillfällen bergfast övertygad om att soppatorskens tid obevekligen var inne. Men Gud var god.

På något perverst sätt skulle jag inte vilja ha de här 32 timmarna ogjorda. Vi snackar liksom förhöjd levnadskänsla. Larger than life. Vetskapen om att det här är något som inte är allom förunnat att uppleva. Och att jag trots allt inte är så nervklen att resan för min del tog sin ände på en sluten psykiatrisk klinik.

Nu kanske ni vill veta vad hela den här vansinnesresan gick ut på? Jo, förstår ni. Eftersom min man har sin huvudsakliga arbetsplats i staden Zibo i Shandongprovinsen är han skriven där, och därför måste jag och min dotter söka uppehållstillstånd där;  inte i Shanghai där vi bor. Och eftersom myndigheterna i Zibo behåller våra pass i minst en vecka, medan ansökan behandlas och stämplas på erforderligt sätt, såg vi ingen annan utväg än att åka bil hem till Shanghai efter erforderliga myndighetsbesök. Vilket tog tio och en halv timme. För att få åka flyg måste man nämligen – föga förvånande – kunna uppvisa godkänd legitimation. För att få åka tåg också, numera.

Att den lokala polismakten gärna hade utfärdat intyg om att våra pass befann sig hos dem för bearbetande, och att vi med detta intyg i näven hade släppts ombord på både flyg och tåg, var något som inte kom till vår kännedom förrän i efterhand…

…nååååååja! Om jag ska säga något positivt om den aktuella, för mig inte helt lättgenomskådliga myndighetsprocessen, så är det att det inte verkar gå att muta sig till någon lindrigare behandling – till skillnad från i Indien, där jag tidigare bott. Och personligen föredrar jag att ha det så – dessa bisarra 32 timmar till trots.

Annonser

Tibetan skies

2 Sep

Last week, after returning to China, my family and I visited Llhasa, Tibet, for a couple of days. And despite jetlag in combination with mountain sickness, it was such a magnificent experience.

Trans-Himalaya is often called The Roof of the World. And I understand why. The feeling of being so close to the clear blue sky and white clouds is totally unique. (And not just because you’re dizzy from lack of oxygen!). The sensation of utter silence up in the mountains is magically serene.

Since coming home, I’ve uploaded some pictures from Llhasa to Flickr and Facebook. After that, I’ve been told on Twitter that I am ”clearly aiding China’s propaganda offensive to depict occupied Tibet as a peaceful/contended place”.

Well. I asked the person who wrote this if it would be better for Tibetans if there were no pictures on the Internet that depict the beauty of Tibet. I think that is an interesting question. I also think that the answer is not given.

I did not receive a specific answer. The person in question continued to state basically the same thing – that the pictures clearly aid China’s propaganda illusion.

Well.  The mountains, the sky, the monasterys and palaces are no illusion. And that is why I had no qualms about photographing them, nor uploading the pictures on the Internet. What I photographed was not staged.

I also very much doubt that people who see my pictures automatically will think ”Oh, hooray for China!”

So. For those of you who are interested: here are my pictures. In this entry, I focus on the skies over Llhasa. More entries will follow, with other themes.

 

First impression, close to landing at Llhasa Airport.

Deprung Monastery, the largest of all Tibetan monasteries.

Jokhang Temple. Many Tibetan buddhists consider this the most sacred temple.

At Llhasa River.

The colours of Tibetan buddhism. One interpretation is: blue for sky, white for cloud, red for fire, green for water and yellow for earth. 

Scenery near Llhasa Airport.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: