Det är mycket nu

Vilken vecka, helt hysterisk. Igår var jag så trött att jag somnade direkt när jag hade gått och lagt mig vid tiotiden, sen sov jag i tio timmar. Börjar nu återvända till ett tillstånd av någotsånär-medvetenhet.

Som ni kan tänka er så är det rätt så mycket som snurrar i min skalle, och då blir sömnen lidande. Jag vaknar i vargtimmen och har svårt att somna om. Sen har det varit full fart hela dagarna. Jobbuppdragen fortsätter att rasa in i snabb takt. Det har varit diverse läkarbesök för att samla in en jäkla mängd intyg som skolorna i Mumbai kräver. Och sen har det varit vaccinationer. För både mig och dottern. Och sen har diskmaskinen gått sönder, så jag har jagat reparatör. Och så har vännen U och jag varit värdinnor för årets första vinprovning med svenska tjejgänget i torsdags. Och lite annat gott och blandat.

Maken har jobbat sina sista dagar på det tyska företaget. Det har inte varit mindre stressigt för honom under veckan, med allt som ska avslutas och fixas. Han kom hem med kraftig migrän i går eftermiddag, äckligt askgrå i ansiktet. Sen sov han bort mesta delen av kvällen. Idag ser han mycket fräschare ut, fast han är kraftigt förkyld. I morgon kväll åker han till Sverige, kommer att vara där till och med torsdag. Jag vet inte riktigt varför, men det har med det nya jobbet att göra. Nån typ av introduktion och förberedelser. Sen återvänder han hit på fredagen – och ger sig iväg till Mumbai söndag kväll.

Idag ska vi nog mest hasa runt. Dottern får hit en kompis, vilket innebär att jag säkert inte kommer att få tillgång till Wii under hela dagen. Buäääähhhh! 😉

Men, men…som om det inte vore nog med allt som är på gång just nu har jag gett mig i kast med ett nytt projekt som gäller huset därhemma, och där mycket kan förberedas och styras på distans. Så jag ska nog pyssla lite med det under dagen.

Breaking news

Då, mina vänner, kan jag äntligen avslöja att Annieverse goes…..Bollywood!

Med andra ord ska vi flytta till Mumbai i sommar. Ja, jag envisas med namnet Mumbai, hur mycket svenska medier än tjatar om Bombay.

 

Det här har varit på gång länge, sedan slutet av september faktiskt. Då blev min man kontaktad av sin förre arbetsgivare (det svenska företag vi bl.a. var i Korea med) som undrade om han möjligtvis var intresserad av en tjänst i Indien. Vilket han var. Varpå han frågade mig vad jag tyckte. Och efter den inledande chocken kom jag till klarhet över att jag nog också var intresserad av några år i Indien. Är det möjligt att INTE vara intresserad av det, förresten?

Sen kom den ekonomiska krisen emellan, vilket gjorde att det hela låg i malpåse ett tag.

 

Men. Saken kom på tapeten igen mellan jul och nyår. Och sen gick det snabbt. Så snabbt att min värderade make anträder sin tjänst i Mumbai om typ två veckor.

 

Dottern och jag blir kvar här i Tyskland till skolan slutar i början av juni. Dels är det svårt att få in henne på en ny skola i Mumbai sådär på studs bara, dels vore det ganska hjärtlöst även om det gick. Hon har ju så mycket för sig här, med skola och aktiviteter och gudvetallt.  Så eftersom vi inte behöver tänker vi inte rycka upp henne hipp som happ.

 

Jag kan dock säga att jag inte är överdrivet förtjust över att sitta av ett antal månader här som temporärt ensamstående förälder. (Även om maken kommer hit en eller två gånger under våren.) Ärligt talat känns det alldeles förbannat trist. Förutom att jag kommer att sakna honom känns det lite skrämmande att vara själv med vardagsansvaret. Inte så att det är särskilt betungande att ta hand om dottern, men man vet ju aldrig, något kan ju hända….dessutom är jag plötsligt ensam om alla vardagsmoment som inköp, städ, tvätt, hämta och lämna. Ja, jag VET att jag inte ska beklaga mig, för det är många som får livet att gå ihop som ensamstående föräldrar med både ett och flera barn. Jag VET. Inte ens försörjningsbördan vilar på mig. Men det känns inte så jävla jätteroligt ändå, för att tala ren svenska. Extra tungt är det också för att jag inte trivs här där vi bor nu. Faktum är att jag nog kommer att sätta tjocka streck i almanackan för var dag som går. Seeeeegt kommer det att bli.

 

Vad jag tycker om att flytta till Indien? Både otroligt spännande och lite skrämmande. Indien är trots allt ett u-land, och något sådant har jag ju inte bott i förr. Här kommer ofattbar lyx och ofattbar fattigdom att vara in my face 24 timmar om dygnet. Det blir nog plågsamt till en början. Men samtidigt….vilken chans att få bo några år i ett så annorlunda land. Det går bara inte att tacka nej till, jag hade ångrat mig resten av livet. För mig är det lite så att livet går ut på att utsätta sig för saker. Utsätta sig, förhoppningsvis bemästra och därmed växa en liten smula. I Korea tänkte jag flera gånger, speciellt i början ”nej nu går det åt helvete med alltihop, det här GÅR bara inte, jag får skita i det och åka hem”. Men sen gick det ändå, på något konstigt sätt. Och känslan jag fick då – den går inte att beskriva. Känslan av att ”jag fixar det”. JAG kan. JAG överlever. JAG klarar det här. Wow. En fantastisk kick, men svårt att beskriva för den som inte varit i samma sits.

 

Sen är ju Indien inte bara prövningar och elände (det finns gränser även för vad jag vill utsätta mig för…). Jag vet inte särskilt mycket alls om det, men jag tror att jag också kommer att få möta fascinerande kultur, ett myller av färger, dofter, smaker, undersköna landskap, majestätiska byggnadsverk….. ja du milde tid.

 

I slutet av februari är det dags för en första glimt, då åker dottern och jag till Mumbai för att kolla in stan, lämpliga skolor, bostadsområden och sånt.

 

Jag skulle vilja åka NU. Pronto.

Se upp för bajset!

När jag pussade dottern godnatt igår sa hon: ”mamma, hur gick det för dig med dom rullande bajskorvarna, klarade du dig undan eller dödade dom dig?”

Som ni väl vet attackerar dom rullande bajskorvarna när man har lämnat galaxen Ägghuvud (skitäckligt!!). Och dom dödade mig två gånger.

Va, fattar ni inte vad jag snackar om? Men hallå, ni spelar väl Super Mario Galaxy?!?!

Jag tror jag börjar bli lite Wii-obsessed. Det är VÄLDIGT lätt att bli det. Speciellt om man aldrig har ägt en spelkonsol förut, och nu har en alldeles egen som man kan nyttja HUR MYCKET SOM HELST.

Men jag har inte ballat ut totalt. Nejdå, idag har jag både jobbat (har tagit på mig helgjobb till grym övertidsersättning) och dammsugit.

Och. Så har jag tränat. Med Wii Fit. Som jag köpte i torsdags. By the way.

Du sköna nya spelkonsol-värld – I’m all yours!!!

😉

Skräp

Jahapp, nu har jag haft besök av en charmerande representant för en av de flyttfirmor som ska lämna offert på vår bohagsflytt. Har gått runt med honom i huset och förklarat vad som ska flyttas och vad som inte ska flyttas (vissa möbler och andra grejer tillhör det här huset). Sen blir det lite extra komplicerat i och med att vi vill ha vissa saker transporterade hem till Skåne, grejer vi tror kommer till bättre användning där. Fast vi är inte riktigt säkra på vilka. Hrmmmm….

Bäst vi går runt och han kollar i skåp och på hyllor tänker jag att ”fasen, vad mycket SKRÄP vi har!!”. Och ändå, förstår ni, är jag väl medveten om att vi faktiskt inte alls har några enorma mängder ”skräp”, i alla fall inte jämfört med en del vänner. Vi gjorde ju en utrensning när vi flyttade från Seoul, och sen rensade jag faktiskt ut lite till när vi packade upp här i Tyskland. Och vi (läs: jag….hrmmm…) har inte köpt på oss så himla mycket här heller. Men ändå….jag vet inte, jag känner verkligen att jag borde göra en ordentlig genomgång av allt vi har. Problemet är bara att jag är så ofokuserad, det blir lätt att jag börjar med något, kommer att tänka på något annat, och när jag gör något annat känner jag mitt i alltihopa att jag verkligen borde ta itu med något tredje….vet ni vad jag menar?

Nej, jag får skärpa mig och på allvar hänge mig åt äggklockemetoden. Sätta den på 15 eller 20 minuter, och under denna tid ägna endast ETT objekt (typ ett skåp) min odelade uppmärksamhet.

Det där kanske får bli ett senkommet nyårslöfte för de närmaste månaderna…

Alla ni nyfikna…

…får vara nyfikna på vart jag ska ta vägen några dagar till, det är liksom inte officiellt än, men på måndag smäller det!

Idag har jag i alla fall fått hem flygbiljetter till dotterns och min sightseeing-resa till det nya landet. Vi åker 21 februari och är där en vecka. Spännande, spännande….vi ska hinna med att kolla lämpliga bostadsområden och bostäder, besöka lämpliga skolor och försöka få ett begrepp om staden i stort. För så mycket kan jag avslöja att det är en stad!

Idag ringde det en representant från flyttfirman, de vill komma och kolla på bohaget i morgon så de får en uppfattning om hur mycket det är, och om det finns något som ska packas extra omsorgsfullt. Förra flytten (från Korea till Tyskland) var det ett himla bök med vårt stora matbord med glasskiva, minns jag.

På torsdag ska jag med dottern till vår husläkare, i ansökan till skolorna krävs bland annat ett medicinskt utlåtande, samt vissa kompletterande vaccinationer. Och jag som har en EXTREMT spruträdd dotter! Det lär inte bli så najs.

På tal om något HELT annat köpte vi Wii i lördags. Dottern har sparat veckopengar i eeeeevighet för detta ändamål, och jag la till resten eftersom jag ohygglig gärna också vill ha Wii. Vi har aldrig haft nån sån här spelkonsol tidigare, så det känns allt lite häftigt. Vi tillbringade den extremt regniga söndagen med Wii Sport samt nåt kul Mario-spel. Så otroligt KUUUUUUL det är! Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att införskaffa Wii Fit också, får väl se till att jobba på ordentligt så det blir pengar över.

Men nu ska jag iväg på ett Body Conditioning-pass in real life. Ni vet ett sånt som försiggår i en gympasal med en del andra människor (ej virtuella) och en livs levandes gympafröken samt en musikanläggning som strejkar lite käckt ibland. Lite wild and crazy!

Okej då…

…idag kan jag avslöja så mycket som att jag ska flytta till sommaren. Och att stället jag (samt man och dotter) kommer att flytta till….tja, det är en plats som får Sydkorea att framstå som sömngångaraktigt medelsvenssontryggt i fråga om ordning och reda, tillförlitlighet och förutsägbarhet. Om Sydkorea var en kulturchock så är detta blott intet mot vad som väntar.

Så nu förstår ni säkert att det varken är tal om att flytta inom Tyskland, eller till Sverige, eller tillbaka till Sydkorea.

Jag är både nyfiken, förväntansfull och lite…..nervös. Kanske inte bara LITE nervös, förresten.

Förmodligen åker vi dit en sväng i februari för en första glimt.

Mer detaljerad än såhär kan jag inte vara idag, av skäl som har med makens jobb att göra (som vanligt är flyttkarusellen hans ”fel”, haha). Och jag är ju en lojal hustru. Ja, i alla fall när jag hyser den (mer eller mindre dimmiga) uppfattningen att det gagnar mig själv 😉

In i dimman

Nu har jag sovit riktigt dåligt tre nätter i rad, och om jag får säga det själv är jag lite imponerad över hur väl jag ändå fungerar! Jag lyckas ta mig upp på morgnarna, laga frukost till mig och dottern (maken åker hemifrån innan vi stigit upp), kolla så att hon har allt packat inför skoldagen och få iväg henne till skolan i tid. Sen sitter jag med tre uppdrag som alla ska vara klara på fredag – orderingången kan jag inte klaga på, tvärtom, har fått tacka nej till nya grejer flera gånger de senaste veckorna. Hej och hå. Mycket jobb blir det. Ovan på det så är det mycket som snurrar i skallen i fråga om framtiden, och mycket som ska förberedas, papper som ska fyllas i, myndigheter och konsulter som ska kontaktas…..jag är helt speedad faktiskt, det är nog inte så konstigt att sömnen blir lidande. Hoppas jag får sova läääääänge i helgen.

Nu har snön nästan smält bort här. I dag ligger en fuktig, femgradig dimtjocka över Düsseldorf. Igår kastade sig dottern ut i trädgården efter mörkrets inbrott, hon kom på att hon glömt bygga en snögubbe, men lyckades tack och lov få till en med de sista resterna vitt slibbslabb.

Här är en bild från ett vintrigt Skåne. Every cloud has a silver lining, är det inte så man säger? Jag tycker den här bilden är både lite kuslig och lite hoppfull. Lite en illustration av min mentala status, faktiskt 😉

Åh fy tusan…

…vad trött man blir om man vaknar halv fyra och inte lyckas somna om förrän vid sex-tiden och väckarklockan ringer sju….jag försökte verkligen att ”stänga av hjärnan” där mitt i natten, men det gick bara inte, den hoppade maniskt från än det ena, än det andra, tills den tröttat ut sig själv helt.

När jag fått iväg dottern till skolan funderar jag allvarligt på att gå och lägga mig igen en stund. Visserligen har jag en lång arbetsdag idag, men samtidigt kan jag ju förlägga arbetstimmarna till när jag vill, och det är nog bäst om jag är lite fräsch i hjärnan om det ska bli något av de piffiga reklamtexter för hissar och rulltrappor jag pysslar med för tillfället.

Idag ska det bli plusgrader, minsann. Känns lite konstigt, efter en veckas vit snö och kylslagna dagar.

I väntan på….

…att jag ska kunna berätta mer om den grej som VERKLIGEN dominerar mina tankar just nu (mer om detta i nästa vecka, hoppas jag) – så ägnar jag ett inlägg åt något som jag också går och grunnar på, fast inte riktigt lika mycket. Nämligen: VARFÖR är det så gott om snuttiga fantasifoster vart man sig än vänder i Korea? Och VARFÖR är det så ont om dem i Tyskland? Och i Sverige? Varför skojar inte vi till förbuds- och informationsskyltar på det här sättet? Varför saknas det små rymdmonster i reklamkampanjer här, när de finns i var och varannan i Korea? Varför har inte den tyska posten en jättesöt maskot? Eller den svenska?

Frågor, alla dessa frågor. Jag kan bara konstatera att jag verkligen saknar alla dessa söta figurer i min vardag.

Ajabaja! Pilla inte på elsladdarna här, då blir det…POFF!!!

Korean Post, till Er tjänst!

Seoul Design Olympiads maskot

Hrmmm…vet inte riktigt vad detta är, någon typ av desinficeringsmaskot kanske…

Stadsdelen Seocho har minsann pretentioner. ”Light of the world” – jojo!

Glad tjomme hälsar välkommen till bokaffären.

Träningsvärk och röj

Ett rejält snötäcke och tio minusgrader i Düsseldorf i morse – den ni med smör på! Det knirrknarrade högljutt när skolbarnen pulsade förbi på trottoaren för en stund sedan.

Igår fick jag helt ofrivilligt en kickstart på mitt halvljumma nyårslöfte om att ta tag i träningsbiten igen. Snötäcket som gnistrar och glimmar idag föll nämligen natten mellan söndag och måndag. Så när dottern hasat sig iväg till skolan var det bara att kasta sig ut och skotta uppfarten, gången fram till huset och trottoarbiten utanför. Eftersom man vill göra ett gott intryck i främmande land, istället för att göra sig känd som ”den där ansvarslösa svensken”, både skottade jag OCH sopade. Efter någon timme ringde en av grannarna på och undrade om de kunde få låna vår snöskyffel. Jomenvisst! Intet är väl som prima svensk kvalitet, det är kanske inte så vanligt med aggremanger av den kalibern här där väder av den här typen nästan aldrig infinner sig.

Så idag har jag en mördande träningsvärk i ryggen efter skottningen. Men det känns nyttigt och bra.

Det blev ingen anstormning av jobb igår direkt, så idag ska jag ägna mig åt lite uppröjning här hemma. Det är lite för rörigt för min smak och tyvärr måste jag erkänna att mitt ordningssinne inte har varit vad det borde på sistone. Jag är i grunden en ganska oorganiserad person, men oftast försedd med stor självdisciplin, vilket gör att det sällan grottar igen runt mig. Under hösten har dock orken och gnistan varit den allra bästa, men nu känner jag mig motiverad av att det är ett nytt år, så jag ska försöka skärpa till mig igen.

Tittade runt lite på Flylady-sajten, men det där med att börja städa med baby steps föll på första försöket. Första bäbissteget är nämligen ”shine your sink”. Men det kan jag inte, för vår diskho är av något märkligt bakelit- eller plastmaterial. Suck.