Llär dig laga kimchi så blir du bra på golf!

30 september 2007

Har nyss läst en väldigt besynnerlig artikel i dagstidningen Korea Times. Den handlar om Koreas framgångsrika kvinnliga golfare, och artikelförfattaren spekulerar i varför de egentligen är så framgångsrika.
Skribentens teori är att det har med enda sak att göra: deras handmotorik. Välutvecklad handmotorik är, enligt artikelförfattaren, något som finns nedärvt hos koreaner sedan tusen år tillbaka.

Och så kommer följande briljanta påstående:
”Celadon in Koryo and the Yi dynasty are world famous for blue and white china in quality, and you know that pottery involves the same skills as playing golf.”

Jahaja. Samma egenskaper som krävs för att skapa vacker keramik är alltså utslagsgivande (hahaha, ni missade väl inte ordleken nu) för briljant golfspel?!? Ack, så litet jag vet. Men så är jag ju västerlänning, gubevars.

Artikelförfattaren drar även paralleller till kimchi-tillverkning. För er som inte läst mina inlägg om koreansk mat (kolla ganska långt ner i bloggen om ni är intresserade) kan jag berätta att kimchi är en sidorätt som serveras till i princip allt i Korea. Kimchi är mjölksyrejästa grönsaker som för det mesta kryddas med en rejäl dos rödpeppar.

Nåväl. Så här står det i artikeln:
”An editor golf fan of an English daily newspaper mentioned that one of the root causes for Korean ladies to play such great golf in the U.S. is closely connected to dexterity, which is also critical to preparing delicious Kimchi, a Korean side dish loved by the people around the world.
We all know that even when you use the same materials for Kimchi, it tastes different depending upon the hands that mix the materials.
This is why a so-called hand-taste or rather a typical taste created by the hands is heard frequently in Korea when it comes to preparing foods.”

Aha. Anledningen till att koreanska män inte utmärker sig lika mycket i golf måste sålunda vara att de av tradition inte lagar mat. Hade de bara lärt sig laga kimchi hade de säkert varit lika framgångsrika som töserna.

Ja, det förklarar ju allt.

Kärlek med blodsmak

29 september 2005

Är du förälskad? Ta då reda på vilken blodgrupp föremålet för din ömma låga har. Det är precis lika viktigt (eller oviktigt, hur man nu ser på saken…) som vilket stjärntecken du är född under. I varje fall anser en hel del människor i Asien det.

Teorin om att ens blodgrupp bestämmer vad man är för slags personlighet presenterades 1927 av japanen Takeji Furukawa. Det finns så vitt jag vet inga som helst vetenskapliga bevis för blodgruppens inverkan på personligheten; ändå verkar denna teori öka i popularitet i Korea. Förra året gjordes faktiskt en koreansk filmkomedi på temat. Den heter ”My boyfriend is type B” och handlar om en tjej med blodgrupp A som dejtar en rätt så odräglig drul med blodgrupp B. B-människor är enligt Furukawa inte särskilt sympatiska. A-människor lär däremot vara ansvarskännande individer som jobbar hårt. Tjejer med blodgrupp A sägs vara blyga men pålitliga individer som helst bör låta bli att dejta oansvariga och själviska B-killar. Och om man nu ändå inte kan låta bli ”The bad B-guy” har en författare vid namn Kim Nang skrivit en bästsäljande bok med massor av råd för hur man ska få en spirande relation med en sån karlslok att fungera.

Själv kan jag inte på rak arm säga vilken blodgrupp jag har. Hmmmm, kanske skulle kolla. Och för allt i världen fråga maken vilken blodgrupp han har…fast å andra sidan, våra stjärntecken passar inte alls ihop och på något märkligt sätt har vi ändå lyckats vara gifta i 15 år utan att ta kål på varandra. Så blodgruppen kan nog kvitta den med…

Share this:

29 september 2007

När jag hämtat dottern från skolbussen igår, och hon skuttade jämte mig hem, avlevererade jag den klassiska frågan om hur hon haft det i skolan under dagen.

Svaret blev: ”Jättebra, mamma. Vet du, idag är det som det rinner ut lycka genom mig. Det är så mycket lycka så det bara rinner över! Ja, som det kan göra i ett badkar menar jag”.

Åh…jag blev alldeles knäsvag. Av lyckan över att ha en dotter som är så lycklig.

Att sitta eller inte sitta

28 september 2005

På min väg till stormarknaden igår var det rusningstrafik i tunnelbanan. Knödde mig in. Efter några stationer strömmade merparten av passagerarna ut och det blev en plats precis bredvid mig ledig. Äsch, inte lönt att sätta sig, tänkte jag, ska ju snart av. Men då daskade den 60-plus-dam som satt bredvid den lediga platsen till mig på armen och pekade uppfodrande på platsen. Tja, det var ju bäst att sätta sig, jag är definitivt inte den som bråkar med koreanska 60-plussare, inte. Damen log nöjt och moderligt mot mig när jag satt mig. Jag måste sett trött och sliten ut eller nåt (och jag som sovit gott och kände mig piffig och pigg?!?), annars hade hon väl inte anmodat mig att sitta ner på detta sätt.

En som också lärt sig att man inte bråkar med äldre koreaner är min svärfar. När han jämte svärmor var på besök i Seoul förra året bestämde vi oss en dag för att ta tunnelbanan till marknaden Namdaemun. Även då var det tämligen knökat i tricken. Svärmor lyckas dock tillskansa sig en sittplats.

Då reser sig den manlige 75-plussare som sitter bredvid och anmodar svärfar att slå sig ner. Svärfar avböjer vänligt men bestämt, han har ju inte ens fyllt 70, unga människan. Fast det är klart, han är ju gråhårig förstås, och då framstår man kanske som lastgammal i Sydkorea. De flesta här färgar nämligen håret långt upp i åren.

Den koreanske gentlemannen säger nåt, förmodligen ”jodå, sätt dig nu”. Svärfar insisterar på att stå. Då blir gentlemannen BESTÄMD, och avlevererar en högljudd harang följt av ett brummande, morrande ljud – liksom för att understryka vad han sagt. Min envise svärfar står kvar och brum-morrar han med. Nu börjar folk börjar vända sig om för att kolla vad vi egentligen håller på med.
Svärfar insisterar på att fortsätta insistera på att han inte behöver sitta. Då tycker gentlemannen helt uppenbart att ”nu får det vara sluttjafsat”, varpå han mycket bestämt DRAR ner svärfar på sittplatsen. Ler sen mycket nöjt. Svärfar väljer tack och lov att erkänna sig besegrad.

Tur det, annars kanske det hade slutat med blodvite?

Vad är det för fel på att läsa?

27 september 2007

I morgon ska dottern berätta lite om Pippi Långstrump på skolan. Jag sätter mig vid datorn och söker på Internet för att försöka ta reda på vad hennes häst Lilla Gubben heter på engelska. Söker på ”Pippi Longstocking” och får 458 000 träffar, hej och hå. När jag går igenom söklistan visar det sig att nästan alla träffar på ett eller annat sätt handlar om diverse Pippi-filmer. Väldigt få behandlar Astrid Lindgrens böcker om Pippi. Och som vi alla vet är böckerna ju översatta till en massa språk, däribland engelska.

Hallå där i den engelsktalande världen – vad är det för fel på att läsa böcker?

Resultatet av min sökning blev för övrigt att Lilla Gubben faktiskt inte har något namn på engelska. Så nu vet ni det.

Utseendefixerat

27 september 2005 

Är utseendet det enda män bryr sig om när det gäller kvinnor? Ja, nu blir det mer på temat skönhetsfixering gott folk. Läser i dagstidningen Chosun Ilbo att koreanskorna är bland de kvinnor i Asien som är mest osäkra vad gäller utseendet. Artikeln grundar sig på en studie på uppdrag företaget Unilever. 2100 kvinnor runtom i Asien har intervjuats, och av resultaten framgår att endast 33 procent av de koreanska deltagarna var nöjda med sitt utseende. Det var bara de japanska kvinnorna som var mer missnöjda. 53 procent av koreanskorna kunde tänka sig att göra plastikkurgiska ingrepp.Men det värsta i studien är ändå att hela 98 (!!!) procent av koreanskorna angivit att män värderar en kvinnas utseende mer än något annat.

I artikeln uttalar sig Ham in-hee, professor vid Ewha Women?s University i Seoul. Hon säger att i patriarkala samhällen tenderar kvinnor att inte respektera sig själv. Enligt professor Hee kan man i Korea se en ond cirkel där de män som har makten inom media alltid publicerar en och samma standardbild av Idealkvinnan ? ett ideal som de koreanska kvinnorna sedan försöker uppnå.

Brutalt uppvaknande

26 september 2005

Gällt, brutalt och bryskt hörs väckarklockan plingelinga (Korea ligger sju timmar före Sverige så det är natt hos er när det är morgon hos mig). Uff. Sträcker på mig. Ägnar en minut åt att vägra öppna ögonen. Tar mig sedan samman, öppnar korpluggarna och noterar att det är hiskligt mörkt därute. Blä. Hasar ur sängen, smidigt som ett kassaskåp ungefär, slänger på mig morgonrocken och hasar mig in i arbetsrummet för att knäppa på datorn. En del av min morgonritual är nämligen att sitta och glo sömndrucket på nättidningarnas rubriker, samt på väderleksrapporten.

Datorn igång. Tittar ut genom fönstret och noterar än en gång att det var ju tusan vad det var mörkt därute. Oväder på gång?

Tittar på datorns klocka. 01.19.

Va?!? Väckarklockan har ju ringt…datorn måtte ha spatt. Gäspar. Bestämmer mig sedan att trots allt kolla väckarklockan.

Och vid närmare undersökning märker jag att jag lyckats ställa in 01.10 som väckningstid istället för 06.10…

O herreminje. Inte underligt att det är mörkt därute..

Vill bara påpeka att jag faktiskt var helt nykter när jag ställde väckarklockan..

Bisarra svenska sedvänjor

26 september 2005

Man kan inte prata tyska som man pratar svenska. Och absolut inte prata koreanska som man pratar svenska. I våra språk ligger så mycket av våra traditioner och regler för umgänge ? lär man sig ett nytt språk lär man sig också (eller bör man lära sig) en hel del om livet i det land där språket används.

I Tyskland är det fortfarande inte comme il faut att säga ”Du” till någon man inte känner. Man bör använda ”Sie” (ni) om man inte vill riskera att framstå som en ohyfsad utlänning.

Samma gäller i Korea. I detta hierarkiska samhälle är det till exempel mycket viktigt att man använder rätt verbböjning beroende på vem man talar med. Verbet böjs till exempel olika beroende på om man pratar med någon i närmaste familjen eller med en person som man förväntas visa respekt och stor aktning (en äldre person, ens chef eller liknande).

Den svenske styrelseordföranden på det företag min man arbetar var i Korea på affärsbesök. Min man har jobbat med honom tidigare också, på huvudkontoret i Sverige, innan han började arbeta i Korea. Denne blonde tvåmeterssvensk kommer in på kontoret och min mans koreanska kolleger reser sig genast upp och bugar. När svensken hälsat på den koreanska välkomstkommittén kommer han fram till min man, som också reser sig upp. Bugar gör dock maken inte. Han sträcker fram handen och säger ”Hej Mats!”.

Senare på dagen, när den svenske chefen gått ut ett ärende, kommer de koreanska kollegerna fram till min make. De är brydda, förundrade, chockade. För de hörde ju att maken tilltalade sin chef med…o, ohyggliga tanke för en korean….förnamnet!!!

Maken förklarar att detta är helt normalt beteende i det märkliga landet Sverige. Att man kan använda både för- och efternamn när man presenterar sig för någon första gången man träffas, men att det sedan är kutym att köra enbart förnamn. Även när man har med en överordnad att göra.

Det här hände sig för nästan två år sedan, och jag tror inte de koreanska kollegerna har kommit över det än.

Men min make har, efter enveten bearbetning, faktiskt fått sina kolleger att tilltala honom själv med hans förnamn (vilket är betydligt enklare för en korean att uttala än hans efternamn). Det satt rätt långt inne. Men skam den som ger sig!

En underdog i Asien

25 september 2005

Efter två timmars besatt, ja nästan mordisk kamp mot ogräset i vår gräsmatta i det vackra vädret ger sig ryggen min till känna och jag beslutar mig att ägna mig åt en riktig söndagslyx: sträcka ut mig på sängen med en god bok.

Väljer ”K-märkt på väg” av K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis, en ljuvlig betraktelse över Sverige från förarsätet vid den tid då bilismen fortfarande var något tämligen nytt och löftesrikt som gav Medelsvensson en alldeles ny känsla av frihet. Gottar mig bland annat åt otroligt kitschiga vykort med 50-talsmotel, bensinstationer och grälla turistvyer. Lovar mig själv att vid nästa Sverigebesök köpa en bok jag såg i somras; tror den hette ”Sveriges fulaste vykort”. En underbar samling vykort med allt från förskräckliga betonggrå Domusvaruhus till solbadande brudar i strutbikinisar och hövolmshår i solnedgång. Alldeles ljuvligt!!

Leker med tanken att hitta en volym benämnd ”Koreas fulaste vykort” i någon bokhandel här i Seoul, det vore kul. Men det skulle förvåna mig alldeles oerhört om det faktiskt fanns en sådan bok här. Än har Sydkorea som land inte blivit så stabilt och självsäkert att det förmår skämta med sig själv på ett sådant sätt. Sydkoreaner kan vara oerhört känsliga för kritik mot sitt eget land. När ett amerikanskt teveprogram för en tid sig gjorde sig lustiga över Hyundai-bilarna gav detta upphov till en proteststorm; på barrikaderna stod inte oväntat nog representanter för Hyundai, men även sydkoreanska politiker och samhällsdebattörer. Att detta teveprogram i tidigare avsnitt skämtat med andra bilmärken från andra länder (utan någon större reaktion från länderna i fråga) spelade ingen större roll.
Varför är det så här då? Jo, Sydkorea ser sig fortfarande som en ”underdog”. Trots de enorma framsteg och den raketartade ekonomiska utveckling landet har haft under de senaste 30 åren är det som om koreanerna inte riktigt förstår att det faktiskt är sant…att de inte är något underkastat, utsuget, ockuperat land längre. Därför jobbar man på som attan, utbildar sig som attan, utvecklas som attan. Man vill fortfarande komma ikapp, och bli fullt ut erkänd av ”den utvecklade världen”. Därför ses kritik av landet som sådant, eller det man har åstadkommit, ofta inte med blida ögon. Man saknar det grundmurade självförtroende som man kan tillåta sig i många västländer med en helt annorlunda politisk historia bakom sig.

Men om 20-30 år kanske man kan köpa ”Koreas fulaste vykort”. Då ska jag skicka efter den, och kanske med nostalgi i blick sitta och gotta mig åt bilder på ändlösa koreanska höghuskomplex i solnedgång…

Att bo på drömmarnas gata

24 september 2005

Ett nytt, fint hus kräver ett ståndsmässigt namn. I alla fall i Seoul. När man bygger nya flerfamiljshus här ”döps” de ofta med något namn som ska låta ståndsmässigt och chict. Huset vi bodde i tidigare hette ”Opera House”. Över porten satt en fresk med operahuset i Sydney på. Oklart varför. Själva huset hade inga som helst likheter med Sydneys arkitektoniskt särpräglade operabyggnad.

Andra lika intressanta som fantasifulla husnamn är The Plus, Street of Dreams (något för romantiker som sitter fast i stenöknen kanske?), Bauhaus (liknar definitivt inte sin berömda tyska förlaga), Swiss Cottage (femvåningshus som är så långt från en schweizisk alpstuga man bara kan komma) och Royal Palace (också det en tämligen vanlig femvåningsbyggnad).

Min favorit är nog Lotte Castle. (Lotte är för övrigt ett stort konglomerat som producerar det mesta från hus till tuggummin). Det finns faktiskt flera Lotte Castle i Seoul – tjugovåningsskrapor med lite tinnar och torn längst upp som möjligen kan påminna om något slottsliknande ifall man kisar väldigt mycket med ögonen och har extremt välutvecklad fantasi. Det kuliga med Lotte Castle är tevereklamen. Den visar nämligen inte själva husen eller lägenheterna utan softade bilder på europeiskt-inspirerade fantasislott (studiobyggen) med gubbar i värsta Mozart-stass som vandrar omkring i välansade slottsparker jämte lyckliga västerländska (?!?) barn som leker kring springbrunnarna i stärkta vita kläder.

I fråga om namnvalet skäms man inte heller för att appellera till folks drömmar om hög status och mycket pengar. Att ha, eller vilja ha, mycket pengar är absolut inget att skämmas för i Sydkorea. Detta är fortfarande ett högeligen hierarkiskt samhälle och en hög samhällsposition – vilket innebär en god lön – är något mycket åtråvärt. Och ju mer det koreanska samhället moderniseras och demokratiseras, desto mer ökar ”Medel-Kims” chanser att klättra några pinnhål uppåt på socialklass-stegen. Därför kan en byggherre utan att blinka döpa sitt nya lägenhetskomplex till Richensia, Richville eller något liknande – efterfrågan på nya, fräscha bostäder med flådiga namn bara ökar.
Hade väl inte riktigt gått hem i Sverige…