Arkiv | Tankar i allmänhet RSS feed for this section

Vad konstigt det blev…

18 Jul

Min hemresa från Norrland blev lite konstig, men jag såg lite märkliga grejer uppe i norr också. Bland annat tunnelbanestationen strax utanför Arvidsjaur…

Har precis kommit hem från några dagar hos goda vänner i det fagra Arvidsjaur. Slutet på resan blev lite knölig och konstig. Planet från Arvidsjaur kom in försenat till Arlanda, vilket gjorde att jag missade anslutande flight hem. Blev bokad på första morgonflighten hem och fick övernatta på hotell.  Dessutom visade sig mitt bagage vara på drift. Det kunde eventuellt ha hunnit med planet jag själv missade – eller inte. Ingen på Arlanda visste. ”Du får anmäla när du kommer till Sturup.” Hrmmm. Jaha.

Väl framkommen till Sturup med morgonplanet visade det sig att väskan befann sig där. Kärt återseende 🙂

Nästa programpunkt var att ta sig hem med flygbussen. Det visade sig att flygbussen kört iväg innan det skulle kört iväg. Sucksucksuck!!!! Men då haffades jag av busschauffören på en annan flygbuss som tog mig i hampan, satte mig i en taxi och sa till taxichauffören ”kör hem henne, det betalar flygbussen”. Så jag blev hemkörd ända till mitt hus – najs 🙂

Jaja, vad vore livet utan oväntade inslag…man får ju lite uppiggande adrenalinpåslag om inte annat 😉

Skönt att vara hemma – till slut 😉

Annonser

I am home

21 Jun

I open all the windows in my house, cool fresh air comes in, my feet get very cold but I like it.

So silent it is. Only the occasional bird singing.

I fill the kitchen with the aroma of freshly brewed, very strong coffee.

24 hours awake, then 5 hours of sleep. It is 04.45 in the morning.

Very jetlagged indeed.

But what do I care.

I am home.

That was only a part of me

16 Jun

You are so changed, he said. And I answered: No, I am not. I am the same. But there are different aspects of every person, different traits, sides and angles. And what you saw during the short time you and I spent together, that was only part of me.

At different times in life, under diverse circumstances, we showcase various sides of ourself to the world. And I wonder if life may be about finding out as much as possible about ourselves, our traits and talents, as we can. And then using that knowledge to better ourselves.

Every person is a very complex being. Does anyone ever find out completely, 100 percent, who they are?
I do not know.

Little shoe

11 Jun

(Originally posted on Google Plus)


45 years ago, a baby girl wore this shoe. She must have loved to totter around in it (and it’s partner shoe, of course), because, as you can see, it’s quite worn.

That little girl was me. I found the shoe while looking for something in the closet.

At home in Sweden, I have photos of baby Annie wearing this shoe and it’s partner. Holding mom’s or dad’s hand. Squinting against the sun, trying to look at the photographer.

And then I get tears in my eyes. And I cry a little. Because my parents are both gone, and I miss them very much.

Ohhhh well. When I go home to Sweden this summer, I will take Little Shoe with me. Because I’m pretty sure it’s partner shoe resides in a closet there. In the house that used to be my parents’, and that now is mine.

They should be together, the two of them. In that house.

Sometimes

13 Maj

This image and text I originally posted on Google Plus a couple of days ago. I now post it here also, since it is kind of ”bloggish” 😉

Sometimes you just know that you found it. The right place, and the right thing to do. You can’t explain why. You just know. This is it.
And, if you should be so lucky: never mind what people think or say. About you, or what you’re doing. There is a reason that you feel like you feel. Maybe you don’t understand it now, but someday it will be clear, what it was all for.
(Myself, I was most definitely at the right place last weekend, bicycling around the tunnels and underpasses near Hongqiao airport here in Shanghai, in the bloody sweaty presummer heat. With my camera, taking lots of pictures. No, I have NO idea why I felt I had to do this. But I’m sure I will know. Some day.)

 

Same, same

6 Apr

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.

Tema hår

26 Feb

Nej men det här är väl inte så pjåkigt? Håret, menar jag…

Efter att ha sett de fyra deltävlingarna i årets Mello kan jag konstatera en sak: det är inne med svallande långt hår. Speciellt hos de deltagande damerna. Och jag kan inte låta bli att undra om alla har sina riktiga hår eller om det är en och annan förlängning med i leken också?

Jag skulle också vilja ha sånt där läckert långt hår. Men eftersom jag är lockig så går det knappt. Blir sällan längre än en liten bit ner över axlarna. Sen bara krullar det upp sig på något sätt. Suck.

På tal om hår så kör jag fortfarande med balsammetoden. Det vill säga tvättar håret med balsam istället för schampo. Därefter gojsar jag i frisyrgelé, och sen får det självtorka. Lockarna blir mycket finare, faktiskt. Typ glansiga korkskruvar. Ja, så pass fina att jag gärna tar att jag ser ut som en KOMPLETT IDIOT när jag rantar runt på stan i blött hår som är geléstyvt och allmänt märkligt. Grejen är, förstår ni, att håret enligt denna metod bör självtorka, och man får INTE PÅ VILLKORS VIS krama upp lockarna innan det är helt torrt (gör man det så håller de inte ihop sådär snyggt, nämligen).

Så alltsomoftast nuförtiden, så sportar jag något som vagt påminner om en Veronica Lake-lugg, vilket ju är mitt stora mål här i livet. Åtminstone de dagar då jag råkat glömma att jag vill se ut som Lisbeth Åkerman, detta rasande granna fruntimmer.

Lisbeth har väl också långt hår, förresten?

😉

 

%d bloggare gillar detta: