Let there be light

Normally, this blog is in Swedish. But some entries I feel can appeal to non-Swedish speakers too. So I write them in English. Like this one.

Not too long ago, somebody hurt me. I was very sad. In fact, I still am. A piece of my heart is broken. But anyway. When this happened, the weather was dreary. So I spent a lot of time inside, looking out into the gloominess, getting even sadder.

At some point, I felt I had to pull myself together and get out into the fresh air. Well, maybe ”fresh” isn’t the right word. I live in Shanghai, after all 😉 But I think you know what I mean. I needed a change of scenery. A change of air. A chance to get distracted.

So I took my camera with me and went downtown. To Hongkou district, a central part of Shanghai that isn’t as glitzy as the Bund or Pudong. It’s a bit run-down and devoid of popular tourist attractions. Hongkou is my favourite photo spot in Shanghai. There is a certain atmosphere about it that I like.

I wandered the rainy streets for a couple of hours. And believe it or not, but my mood lifted minute by minute. The misty, rainy sky made everything look dreamy, a bit mysterious and very intriguing. I took a lot of photos I am very pleased with. (You can see them here.) I was happy and excited like a little kid about all the photo ops that kept popping up on the streets that I walked. I really had a great time.

And now comes the best part. I found a pretty, smallish new sidewalk right by Huangpu river, and chose it for getting back to the car. It looked I was the only one using it – not very surprising, since it serves more sightseeing purposes than rapid movement…and since this wasn’t exactly popular sightseeing weather.

After a couple of 100 meters or so, I suddenly saw a big, yellow umbrella before me. As I came closer, I saw that it belonged to a well-dressed Chinese man in his fifties. He was standing at the balustrade, quietly looking out over the river and the city. Now and then, he took a slow sip from a soda bottle. Other than that, he didn’t move. He looked so serene and peaceful, and somehow, that made me very peaceful too. And happy, of sorts. To see this business guy taking some time out. On his very own. With a quiet, barely noticeable, smile on his face. For me, on that particular day, there was something very comforting about his presence.

I stopped a couple of meters from him. Leaned against the balustrade and shared the view with him.

The photo above is what we saw.

When I came home, and went through the photos I had taken, and saw this particular one, the first thing that went through my head was:

Let there be light. Over Shanghai, and in my heart.

And that is my story.

Pekpinnepoesi

Denna något kylslagna men soliga novembersöndag har maken, dottern och jag njutit av Tiger Hill i staden Suzhou, som ligger cirka en timmes bilfärd västerut från Shanghai. Tiger Hill är en naturskön kulle, vars namn lär härröra från det faktum (?) att kullen ser ut som en hukande tiger. En av sevärdheterna här är den 47 meter höga Yunyan Pagoda. byggd på 900-talet, som man även skulle kunna kalla ”Det lutande tornet i Suzhou”.

I det vackra Tiger Hill fann vi även en annan sevärdhet, nämligen de charmiga skyltar på FULLSTÄNDIGT OEMOTSTÅNDLIG Chinglish (dvs engelska som är direktöversatt från kinesiska, av någon som inte har någon jättekoll på engelska språket…) vilka förmanar områdets besökare att besinna sig och uppföra sig ordentligt. Understundom har denna skylt-Chinglish rent poetiska kvaliteter….

Här följer bilder på några finfina skyltar – håll till godo, all you Chinglish-lovers out there 😀

Inte vilken ”green” som helst, nejdå, the ”lush green”, minsann!

Ren och skär poesi.

Kärlek, people. That’s what makes the world go round.

”Vibrant” var ordet.

Ja, här gör man bäst i att skänka en tanke åt alla parkarbetare som rensar ogräs och har sig i sitt anletes svett. 

Säkerhet framför allt.

Fattar inte riktigt. Men det låter seriöst.

‘

Tender loving care är som sagt aldrig fel.

”Humid road” – hmmmm…här kan man få en massa associationer…

Skönt att veta att man är i säkerhet. Hrmmm.

Det här var min favoritskylt. Prosaiska grejer som toaletter i kombo med ”distant views”, ”clear waters”, blue sky” och ”happy life”. Kärlek 😀 .-D

Respect, people.

Ja förresten, här är den berömda pagodan. Här ser den inte ut att luta, men det gör den.

 

Ljus i mörkret

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Gigantiska grisar och paljettprydda pumps

Jag har nu genomlevt  de märkligaste 32 sammanhängande timmarna i mitt liv. Och jag tvivlar STARKT på att jag någonsin kommer att uppleva 32 lika märkliga, sammanhängande timmar igen.

Vad har jag då fått vara med om under denna tidsperiod?

– Två missade flighter. Först missade jag min flight från Shanghai till staden Zibo på grund av att jag somnade på soffan. Ett dygn senare missade maken sin flight från Zibo till Shanghai på grund av trafikkaos.

– En och en halv ytterst stillastående mittinatten-timme i en taxi på en kinesisk motorväg, på väg från flygplatsen in till Zibo city, omgiven av flertalet lastbilar med fullkomligt GIGANTISKA grisar, samt glada medtrafikanter som var ute och spankulerade i röran och nyfiket kikade in genom bilfönstret…”oh, kolla in, det sitter tre västerlänningar i taxin därborta!!” Stillaståendet berodde för övrigt på att en lastbil kört i diket. (Den var dock inte full med grisar).

– Hotellfrukost bestående av ägg- och tomatsoppa samt algsallad efter sammanlagt tre timmars sömn.

– Sex timmars tomgloende på sammanlagt tre kinesiska polisstationer. Enda anledningen till att jag var tvungen att vara på dessa polisstationer var att jag var tvungen att vara där. Jag behövde inte göra något. Fylla i något papper, svara på frågor, eller så. Alla papper var redan ifyllda och ingen av poliserna skulle ha kunnat fråga mig något, eftersom de inte kunde engelska. Och jag kan ju knappt någon kinesiska. Mer än att fråga efter var toaletten är och lite sånt. Därför har jag nu nu utvecklat tomgloende på kinesisk polisstation till en skön konst. Understundom roade jag förresten mig med att kolla in resten av klientelet som hade ärende till polismakten samtidigt med mig. Min huvudsakliga slutsats av dessa observationer var att högklackade pumps med paljetter verkar vara mycket populärare i Zibo än i Shanghai.

– Tio och en halv timmes bilfärd med endast en kisspaus (5 minuter) på kinesiska motorvägar, från Zibo till Shanghai. Då ett antal bensinsstationer behagade vara stängda var jag vid åtminstone tre tillfällen bergfast övertygad om att soppatorskens tid obevekligen var inne. Men Gud var god.

På något perverst sätt skulle jag inte vilja ha de här 32 timmarna ogjorda. Vi snackar liksom förhöjd levnadskänsla. Larger than life. Vetskapen om att det här är något som inte är allom förunnat att uppleva. Och att jag trots allt inte är så nervklen att resan för min del tog sin ände på en sluten psykiatrisk klinik.

Nu kanske ni vill veta vad hela den här vansinnesresan gick ut på? Jo, förstår ni. Eftersom min man har sin huvudsakliga arbetsplats i staden Zibo i Shandongprovinsen är han skriven där, och därför måste jag och min dotter söka uppehållstillstånd där;  inte i Shanghai där vi bor. Och eftersom myndigheterna i Zibo behåller våra pass i minst en vecka, medan ansökan behandlas och stämplas på erforderligt sätt, såg vi ingen annan utväg än att åka bil hem till Shanghai efter erforderliga myndighetsbesök. Vilket tog tio och en halv timme. För att få åka flyg måste man nämligen – föga förvånande – kunna uppvisa godkänd legitimation. För att få åka tåg också, numera.

Att den lokala polismakten gärna hade utfärdat intyg om att våra pass befann sig hos dem för bearbetande, och att vi med detta intyg i näven hade släppts ombord på både flyg och tåg, var något som inte kom till vår kännedom förrän i efterhand…

…nååååååja! Om jag ska säga något positivt om den aktuella, för mig inte helt lättgenomskådliga myndighetsprocessen, så är det att det inte verkar gå att muta sig till någon lindrigare behandling – till skillnad från i Indien, där jag tidigare bott. Och personligen föredrar jag att ha det så – dessa bisarra 32 timmar till trots.

En lyxhustrus bekännelser

Back in Shanghai I am. Ankom tidigt fredag kväll, lokal tid. Och nu är det bara att packa resväskan igen, ty äckligt tidigt i morgon bitti (måndag morgon) åker dottern, maken och jag till Lhasa. Vid närmare eftertanke undrar jag om vår tidsplanering är så ytterligt briljant. Dottern och jag är – inte helt överraskande – fortfarande jetlaggade. Och on top of that ska vi försöka att inte bli höjdsjuka. Hrmmmm. Jaja, det är bara att hålla tummarna.

Jag har ju lovat att skriva något svavelosande på temat ”det jag gillar sämst i Sverige”. Nu vet jag inte om det blir så jättesvavelosande, eftersom jetlags-mattheten behärskar både min kropp och knopp. Men i alla fall. Here goes.

Det jag gillar sämst i Sverige, det är att så förfärande sällan lyckas med att gå på stan i lugn och ro. Utan att bli påhoppad av äppelkäcka människor som försöker få en att bidra till något välgörande ändamål, byta telefonabbonemang, byta elavtal – eller som vill ta hand om ens ppm-pengar.

Aaaaaargh!!!

Jag KAN bara inte MEEEEEED folk som anser sig ha rätt att uppta min tid med sånt här. Ibland är det liksom så att jag bara vill gå omkring och lulla på stan, fönstershoppa eller kanske sitta på en bänk, äta glass och bara vara. Jag dristar mig ävenledes till att tycka att jag har RÄTT att göra så.  Jo, faktiskt! Att jag har RÄTT att bara vara utan att tänka på elavtal, mobiler och Röda Korset.

Det som också gör mig tvärarg, det är att jag tycker mig ana taktik bland de här människorna. I fråga om vem de går på. Kanske är det något som de får lära sig innan de skickas ut på fältet? Skulle inte förvåna mig. Typ ”Jo, och nu innan ni beger er ut, tänk på att medelålders män i kostym är det ingen idé att försöka med, men medelålders kvinnor är alltid bra att gå på, de flesta har lite dåligt samvete (eller nollkoll på hushållsekonomin), försök hellre med dem. Killar under 35 i jeans kan också vara något.” Jamen något åt det hållet.

Någon av de första dagarna under sommarens Sverigevistelse blev jag påhoppad av en PPM-människa. ”Du vet väl vad PPM är, va? Håller du koll på hur det går för dina ppm-fonder”, ville denne stekar-wannabee veta. Uppfordrande och segervisst.

Då var det något som liksom klack till inom mig. Och jag sa till honom: ”PPM? Nejnej, sånt har inte jag. Jag är lyxhustru i Shanghai”.

Sedan viftade jag lite avmätt med handen, såsom man kan göra när man försöker vifta bort en irriterande fluga. Tittade föraktfullt på honom, uppifrån och ner och upp igen. Höjde lätt på ögonbrynen. Och vände sedan på klacken och gick.

People watching in Fuxing Park

Fuxing Park in central Shanghai is a lovely place for people-watching, especially on the weekends. Of course, as a westerner, you get pretty ”watched” yourself, but hey….live and let live, right 😉

In the middle of the park there is serious dancing going on. This couple was one of the best I watched last Saturday. Notice the poise of the guy’s right hand…

Some tango-ish moves happening here.

You don’t have to bring a partner of the opposite sex to join. By the way, notice the guy at the right, looking ardently at the clock on the tree (and who on earth put that clock on the tre?!?!)….pretty sure his date was late…

”Why on earth is she so late? What happened? And I forgot my mobile at home, so I can’t call her…”

This totally matching couple was so cool….

Everybody doesn’t dance. Some choose tai chi in a sheltered space….guarded by Karl Marx and….is that supposed to be Lenin or Engels?

Some chose to tai chi more publicly.

Some jog, while yet some take it easy.

Water-gunning plastic elephants seems to be fun!

You could, of course, join a marching band…

…or  just watch the marching band.

Or take a break from work. And maybe SMS the girlfriend.

Anyone for poker?

You could choose to sit for a while and observe something that nobody else seems to have noticed….

…or simply enjoy the lovely weather with your loved one.

Life in the slow lane, part 2

So. What did I mean when I wrote that everybody is actually not sad that these old lanes with shikumen houses are disappearing, giving way for glitzy new high rises? Well, according to Gangfeng Wang, this makes everybody happy. As you can see from the pics below, the houses are often in a deplorable state. The people who live here get monetary compensation for leaving, and they will end up in modern apartments. The developer of course will make a lot of money from the new development, and the government will also get money – from the developer. ”The only people who are not happy are the tourists”, Gangfeng Wang told us.

Entrance to somebody’s kitchen.

This absolutely charming old lady showed us the correct way to wook green beans.

Electricity meters. Up to twelve families might live in one house, and every family has a meter of their own.

Every family has their own water faucet too.

Why not pimp your water faucet?

Not everybody has washing machines.

A bathroom, never renovated.

Me thinks Kitty needs a good scrubbing too.

Shoes being aired outside the kitchen window.

By the way, every family has their own light bulb.

Kitty seeking shelter on a hot day.

So does Kitty’s master.

Quaint stilleben with spittoon. I think it is a spittoon, anyway.

The beauty that once was…

…and still is.

Life in the slow lane, part 1

Yesterday, me and about 15 other expats went on a walk through some of the old lanes of Shanghai, accompanied by the photographer Gangfeng Wang, who grew up in the area.

The arcitechtural style of the residential houses here is called Shikumen, a unique Chinese-Western mix that only exists in Shanghai. The houses were built for Chinese people who lived in the Western quarters.

The deteriorating Shikumen lanes are being rapidly torn down now. High rises are sprucing up instead. ”What a pity”, we said to each other when we walked through this negihbourhood. But is it? Well, I will ask that question again in Life in the slow lane, part 2.…coming soon….

View from a rooftop terrace

Shaving corner with a view

Looks pretty idyllic, doesn’t it?

The perfect match, I think

On the side

Playtime – for some

Peeking through someone’s door

Shoes drying in the sun

Birdcages en masse

My best photo ever!!!

Gray, gorgeous, gloomy, glorious

Today I’m NOT feeling quite alright….some vicious virus seems to be attacking my stomach….making me feel kind of….pukish. So, what suits my mood better than to publicise a couple of slightly scary/intimidating/ugly pictures of an abandoned banking palace here in Shanghai?

My friend C and I stumbled on this extraordinary place while enjoying one of our city walks, when we look at and learn about all sorts of interesting old buildings in Shanghai.

Sometimes, when trying to get a closer look into interesting buildings in this city, you are more or less brusqely told off buy an intimidating looking security guard. And sometimes, you are heartily welcomed in. And in some cases, you encounter guards who are so perplexed by your appearance that they forget to tell you off and just smile broadly at you and your strange interest in ”their” building. The latter was the case when we peeped into this magnificent place…

Luckily, C can read Chinese, and the hand-painted signs at the door told her that this building, which is situated at the back of the Bund, is/was some kind of banker’s association headquarter.

Well, as you can see, this place is in dire need of thorough renovation. I just hope the city doesn’t tear the place down. It is truly magnificent.

The grayness of it all.

An awe-inspiring entrance.

The discrete beauty of grime.

Behind these doors, there used to be some VERYVERY SERIOUS and TOTALLY IMPORTANT banking work being done. Just imagine!

It was not until C, on a whim, took a flash shot of the ceiling, and we looked at the pic, that we realized what exceptional stuff is hidden in this gloominess!

Eventually, the soft-spoken security guard gently turned his back on us. Thank you so much for letting us in and about 🙂

Blue, blue Bund skies

Today I spend a gorgeous, blue-skyed day at Shanghai’s pride and joy – the Bund. Luckily I had my camera with me 🙂

Fact or fiction?

The sun, the warm wind through your hair…enjoy.

Perfect day for a glamour magazine shot…

And then…the sun rays making Oriental Pearl Tower shine…