Lilla Burk

 

Detta inlägg tillägnas Lilla Burk, född 2007. En av min familjs trogna följeslagare under fem år.

Lilla Burk, denna champinjonfyllda tingest, inköptes när vi bodde i Korea. Men av någon anledning kom den aldrig till användning.

Den blev stående i ett köksskåp. Tills vi flyttade till Tyskland. Där bodde vi i två år, och inte använde vi Lilla Burk därheller.

Vidare till Indien. Där Lilla Burk fick bo i ett nytt köksskåp. Ärligt talat, när jag vid uppackningen i Mumbai hittade Lilla Burk vågade jag inte kika på datummärkningen. 

Tja. Efter ett år i Indien flyttade vi vidare till Kina. Uppackning av hushållet igen. Inklusive Lilla Burk, så klart. Denna gång tittade jag på datummärkningen. 2007, som sagt.

Nu frågar sig intresseklubben såklart varför i hela friden vi aldrig a) använt eller b) slängt ut Lilla Burk.

På den frågan har jag inget svar. Om sanningen ska fram så tyckte jag nog själv att Lilla Burk inte kändes fräsch att använda redan när jag packade upp vederbörande i Tyskland. Min mans åsikt i ärendet var, och är fortfarande, att innehållet i Lilla Burk förmodligen inte är otjänligt som människoföda, men däremot, med stor sannolikhet, är ganska…upplöst.

Jamen släng eländet i soptunnan då, kanske ni vill utbrista.

Jo, det skulle man naturligtvis…men nä….alltså, jag kan bara inte.

För när jag ser på Lilla Burk, vid det här laget lite rostangripen och med gulnande etikett, så framstår liksom vederbörande som ett litet monument över vårt kringflackande liv.

Jag minns kackerlackan vi aldrig lyckades slå ihjäl i köket i Korea. Jag minns köksskåpen i Tyskland, som alltid luktade margarin (nej, jag vet inte varför!). Den olidliga värmen i köket i Mumbai, där vår hemhjälp alltsomoftast stod och gjorde den där jättegoda, korianderdoftande köttbullsgrytan.

Och sen börjar jag minnas en massa annat också. Högt och lågt. Roligt och sorgesamt. Tråkigt och roligt.

Så…nej. Hur ofräsch Lilla Burk än ter sig idag, så åker den in i köksskåpet igen.

Undrar vilket land den ska bo i härnäst.

 

Julfeeling

Har haft en väldigt julig helg med besök från Sverige, som vi drog med på tysk julmarknad…mycket stämningsfullt blev det, och mycket Glühwein också, för den delen! Min favorit var förresten Glühwein med Amaretto i. Sjuuuuuuukt mumsigt!

Känner The Christmas Spirit flöda, så här bjuds ni på ett litet bildspel.

[rockyou id=128335813&w=500&h=375]

För helvete! Vi glömde Niklas!!!

Jävlarjävlarjävlar!

I morgon är det den 6 december, och då firas Sankt Nikolaus-dagen här i Tyskland. På kvällen den 5 december ska tyska kids sätta ut en stövel vid ytterdörren – när de vaknat på morgonen har ”Nicke” varit där och fyllt den med godis och presenter.

Hur svenska vi än må vara i vår familj har dottern fått nys om det här med Sankt Nikolaus. Så när hon kom hem från skolan idag sa hon: ”mamma, det är lika bra att jag sätter ut en av mina stövlar redan nu, för det kan ju hända att den där Sankt Niklas kommer och lägger nåt i den i natt”.

Shit. Dubbelshit. Barnets mamma har inte haft St. Niklas i åtanke det minsta.

Följaktligen blir det paniksamtal med maken, på väg hem från jobbet: ”Är du snäll och köper godis på vägen hem från jobbet, det är Niklas-dagen i morgon och din dotter yrar om att sätta ut sin stövel”.

(Maken:) ”Va?!?! Men herregud, hon är tio år! Hon fattar väl att det inte finns nån Niklas, lika lite som det finns nån jultomte! ”

(Annieverse:) ”Nej, det gör hon INTE. Inte det minsta. Nu är du så snäll och köper godis!!! ”

Sen erkänner maken att han, strax före midnatt igår, från vårt köksfönster såg vår tyska grannfru, i sitt anletes svett stå och packa in XXXX småpresenter till sina fyra telningar. Och därpå följer en animerad diskussion oss emellan, på temat  vad i hela friden det kan bero på att vår dotter verkligen tror på St. Niklas. Min man sätter en peng på att det är hennes tyska polare på skolan som har fördärvat henne, jag själv sätter en slant på att det är hennes tysklärare. Hursomhelst. Vi enas om stövelkräket måste fyllas. Min man åtar sig att köpa godis på vägen hem, jag åtar mig att ”dammsuga” hemmet, på jakt efter adekvata småpresenter.

Till slut är ”mission accomplished”. Barnets far kommer hem med godis och jag har hittat småpresenter. Badskum i portionsförpackningar och berlocker att göra smycken med (dottern i fråga har nämligen smittats av min smyckestillverkningsentusiasm).

Puh. Årets Niklas-dag är räddad. Förhoppningsvis har vi lärt oss en läxa, utifall vi nästa år är kvar i Tyskland, och utifall dottern då fortfarande sätter sitt hopp till St. Nikolaus. Helt omöjligt är det inte.

Örrrrk

Men ÄR inte det här lite äckligt? Vem i hela friden vill tugga choklad i denna form?

Okej, till nöds kan jag väl smälla i mig vit och mörk choklad i form av ett par glasögon. Men inte ger jag mig på att snaska upp en hörapparat och en……örrrrk….lösgom!

Den som kreerade denna ”Seniorenteller” (seniortallrik) kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk. Finns på chokladmuséet i Köln. Jag har god lust att ringa dit och kolla försäljningsstatistiken.

En trevlig grej…

…med vårdinrättningarna här i Tyskland , i alla fall de som jag har besökt (och det är en del…från tandläkaren till ortopeden och några till in between…) är att det ALLTID finns de senaste tidningarna och magasinen i väntrummen, allt från damtidningar till National Geographic. Och fräscha är de! Inga söndertummade Se&Hör från april 2007 med urrivna rabattkuponger här inte!

Så nu är jag HELT uppdaterad i fråga om Brangelinas storfamilj, Boris Beckers brutna förlovning, Suri Cruises designergarderob och Madonnas skilsmässoförhandlingar. Känns gott att få ta del av det seriösa nyhetsflödet för en gångs skull  😉

Hemåt

Nu ska jag åka hemåt igen om några timmar, och det är nog bra för min fothälsa, denna veckar har jag traskat och traskat och traskat så jag har skavsår överallt!

Samtidigt känns det lite sorgligt att åka härifrån. Jag vet inte varför, men jag känner mig betydligt mer avspänd här än i Tyskland. Kanske har det att göra med att jag undermedvetet vill smälta in lite i Tyskland. Det är ju ganska mycket som hemma i Sverige. Men ibland råkar jag på kulturella skillnader som jag inte visste om, och som gör mig osäker på hur jag egentligen ska bete mig. Men här i Korea är det ingen som förväntar sig att jag ska smälta in. Jag tror egentligen inte koreaner kan tänka sig att en västerlänning kan assimileras till fullo här. Och det är skönt. Jag har inga krav på mig, utom att hålla mig till vanligt, internationellt folkvett. I övrigt kan jag lulla omkring som jag vill.

Sen tycker jag att stämningen i Tyskland på något sätt är kyligare än i Korea. Visst kan koreaner vara rakt på och burdusa, men i så fall är de flesta det med en viss….vad ska jag säga….charm, kanske. Det är mer hjärtligt här.

Förutom att ha traskat och traskat har jag åkt tunnelbana och åkt tunnelbana och shoppat och shoppat och fotograferat och fotograferat. Det blir nog många bilder här på bloggen framöver…

Bajsa inte här

I Tyskland upplever jag att det finns en mycket större tolerans för hundbajs än i Sverige. Och att hundbajspåsar inte alls är lika vanliga. Men det beror väl på att hundar här rent generellt får ta mer plats än hemma. Till exempel på restauranger, i affärer och andra offentliga utrymmen. Ingen höjer på ögonbrynen över stora lurviga hundar som ligger under restaurangbordet medan ägarna avnjuter sin middag, inte.

Men som framgår av bilden finns det folk som inte tolererar hundbajs även in Deutschland. Jag tycker den lilla förbudsskylten är rätt söt. Har nån av er sett något liknande i Sverige?

Spruta efter spruta

Nu ska jag ännu en gång älta hur bra jag tycker den tyska sjukvården fungerar. Fullt i klass med den sydkoreanska i fråga om tillgänglighet och bemötande. Och kostnadsläge, inte att förglömma!

Igår var jag på återbesök hos Frau Doktor, på grund av inflammationen i höften jag skrivit om tidigare. Svullnaden har gått ner, värken är dock kvar, dock i något mindre omfattning.

”Hmmmm. Så där kan vi ju inte ha det. Jag tror du borde gå till en ortoped som kan röntga dig”, säger Frau Doktor.

Sen börjar hon räkna upp vilka ortopeder som finns i närområdet. ”Ja, vi har XX, hans mottagning ligger närmast…sen har vi YY, det är också rätt nära…fast ärligt talat är personalen där rätt otrevlig ibland, det är ju kul att bli trevligt bemött menar jag…och så har vi ZZ, det är YY:s exfru som basar för den. Fast den ligger nere i stan, det är en bit att åka.”

Frau Doktor hummar och tänker. Sen säger hon ”äsch, jag ringer till XX och hör om han kan ta emot dig, det vore ju bra om vi kan få det gjort innan du ska till Korea på lördag. Jag överdriver lite och säger att du har JÄTTEONT”.

Frau Doktor ringer och, under över alla under, jag är välkommen att bege mig till XX på en gång. (Men det berodde nog på att det var Frau Doktor herself som ringde, jag tror inte jag hade uppnått detta på egen hand.)

 

Hos XX är det fullt med folk i väntrummet, men efter en timme blir jag inkallad till doktor XX himself, där jag får förklara mina krämpor. Sen klämmer XX på min höft, kollar benrörligheten generellt och säger att det nog är en slemsäcksinflammation. Han vill vänta med röntgen och först testa med en rejäl kortisonspruta. Om den inte hjälper så ska jag återkomma för röntgen.

 

Idag känns det som om kortisonsprutan faktiskt har hjälpt, jag har knappt någon värk alls. Får väl se om den återkommer. I morse gick jag till min husläkarklinik igen, fast i ett annat ärende, Frau Doktor där har nämligen beordrat mig att framvisa mina vaccinationsintyg, och efter att ha tittat igenom dem sa hon att det var dags att fräscha upp stelkramps- och difteriskyddet. Så nu har jag blivit ”besprutad” två dagar i rad, tjohej.

 

Här i Tyskland betalar jag bara 10 euro per kvartal för läkarbesök. Patientavgiften betalas vid kvartalets första besök, sen kan jag ränna till samma doktor hur många gånger som helst under kvartalet utan att betala något mer. Och om hon/han skriver remiss till en specialist går jag även dit gratis. Schysst!

 

Varmare och varmare

Tillbaka till Tyskland är vi, och jag konstaterar att höstfärgerna är lika vackra här som hemma. Jag tog en timslång morgonpromenad vid Rhen, gula löv täcker promenadvägen i ett tjockt täcke. Det är lite varmare än i Skåne. Enligt väderleksrapporten ska det bli 20 grader idag. Kvällsmörkret lägrar sig inte lika tidigt här, så trots allt känns det inte riktigt lika höstligt.

Nu ska jag packa upp resväskan, men bära ner den i källaren ska jag inte. På lördag är det ju dags igen – avfärd till Seoul! Eftersom jag tvättade alla kläder innan vi for från Sverige skulle jag i och för sig kunna strunta i att packa upp, haha, men det verkar vara varmare i Seoul än här, så jag får nog byta ut lite klädesplagg…

Läkarbesök i turbofart

En av de saker jag tycker fungerar riktigt bra här i Tyskland är sjukvården. Det är möjligt att det finns en hel del tyskar som gnäller över sakernas tillstånd, men hittills är jag imponerad. Inga problem med att få tider vare sig hos allmänläkare eller specialister, och vänligt bemött blir man.

Jag har haft ont i höften i några dagar. Det känns inget när jag går, men när jag ställer mig upp från sittande, och när jag går i trappor, då värker det. Efter att ha kikat i läkarlexikonet och hittat ett antal förfärliga diagnoser blev jag jätteskrämd och ringde tidigt i morse till vår husläkarklinik för att kanske kunna få en akuttid. Smärtan har nämligen tilltagit från dag till dag.

”Jahadu”, kvittrade den alltid lika vänliga läkarsekreteraren glatt, ”det låter ju som om du borde komma idag…nu är det så att två av våra tre läkare är på semester den här veckan, så det är lite…hrm…kaotiskt här, den tjänstgörande läkaren tror jag inte kan hålla tidsschemat alls idag. Men kom du hit så fort du kan, och beväpna dig med TÅLAMOD, så ska vi nog kunna ordna något”.

Jag såg fram emot en hel dags väntetid. Packade väskan med en bok. Två böcker för säkerhets skull (den ena var halvläst). Och med iPoden. Och med en macka (för ev. lunch i väntrummet). Så fort jag fått iväg dottern till skolan rusade jag till mottagningen.

Vänterummat var knökat när jag anlände, inte helt oväntat. Jag fick besked om att jag var placerad i kö för akuttid, men det kunde nog tyvärr dröja någon timme. Det gjorde inget, jag var bara glad över att få komma samma dag.

Sen vet jag inte vad för slags turbomotor tjänstgörande läkare hade kopplat in på sig själv, för efter 25 minuter blev jag inkallad. Förklarade mitt ärende, läkaren ställde lite frågor och klämde på mig. Konstaterade snabbt att jag hade en mindre inflammation. I blixtens hastighet körde hon in en spruta med antiinflammatorisk medicin i höften på mig, frågade om jag hade ibuprofen hemma och ordinerade tre tabletter per dag under tre dagar. En förmaning om att hålla mig i stillhet, en uppmaning att boka in tid för återbesök – och sedan var jag ute i verkligheten igen.

På hemvägen gick jag och handlade mat i livsmedelsaffären, bröd i bageriet – och låste upp dörren till min bostad prick klockan tio på förmiddagen. Inte illa!

Nu har det gått några timmar och jag har knappt någon värk alls. Hoppas ordinationen får fortsatt effekt. I annat fall har jag ju en återbesökstid i nästa vecka.