Arkiv | november, 2011

Let there be light

30 Nov

Normally, this blog is in Swedish. But some entries I feel can appeal to non-Swedish speakers too. So I write them in English. Like this one.

Not too long ago, somebody hurt me. I was very sad. In fact, I still am. A piece of my heart is broken. But anyway. When this happened, the weather was dreary. So I spent a lot of time inside, looking out into the gloominess, getting even sadder.

At some point, I felt I had to pull myself together and get out into the fresh air. Well, maybe ”fresh” isn’t the right word. I live in Shanghai, after all 😉 But I think you know what I mean. I needed a change of scenery. A change of air. A chance to get distracted.

So I took my camera with me and went downtown. To Hongkou district, a central part of Shanghai that isn’t as glitzy as the Bund or Pudong. It’s a bit run-down and devoid of popular tourist attractions. Hongkou is my favourite photo spot in Shanghai. There is a certain atmosphere about it that I like.

I wandered the rainy streets for a couple of hours. And believe it or not, but my mood lifted minute by minute. The misty, rainy sky made everything look dreamy, a bit mysterious and very intriguing. I took a lot of photos I am very pleased with. (You can see them here.) I was happy and excited like a little kid about all the photo ops that kept popping up on the streets that I walked. I really had a great time.

And now comes the best part. I found a pretty, smallish new sidewalk right by Huangpu river, and chose it for getting back to the car. It looked I was the only one using it – not very surprising, since it serves more sightseeing purposes than rapid movement…and since this wasn’t exactly popular sightseeing weather.

After a couple of 100 meters or so, I suddenly saw a big, yellow umbrella before me. As I came closer, I saw that it belonged to a well-dressed Chinese man in his fifties. He was standing at the balustrade, quietly looking out over the river and the city. Now and then, he took a slow sip from a soda bottle. Other than that, he didn’t move. He looked so serene and peaceful, and somehow, that made me very peaceful too. And happy, of sorts. To see this business guy taking some time out. On his very own. With a quiet, barely noticeable, smile on his face. For me, on that particular day, there was something very comforting about his presence.

I stopped a couple of meters from him. Leaned against the balustrade and shared the view with him.

The photo above is what we saw.

When I came home, and went through the photos I had taken, and saw this particular one, the first thing that went through my head was:

Let there be light. Over Shanghai, and in my heart.

And that is my story.

Annonser

Pekpinnepoesi

20 Nov

Denna något kylslagna men soliga novembersöndag har maken, dottern och jag njutit av Tiger Hill i staden Suzhou, som ligger cirka en timmes bilfärd västerut från Shanghai. Tiger Hill är en naturskön kulle, vars namn lär härröra från det faktum (?) att kullen ser ut som en hukande tiger. En av sevärdheterna här är den 47 meter höga Yunyan Pagoda. byggd på 900-talet, som man även skulle kunna kalla ”Det lutande tornet i Suzhou”.

I det vackra Tiger Hill fann vi även en annan sevärdhet, nämligen de charmiga skyltar på FULLSTÄNDIGT OEMOTSTÅNDLIG Chinglish (dvs engelska som är direktöversatt från kinesiska, av någon som inte har någon jättekoll på engelska språket…) vilka förmanar områdets besökare att besinna sig och uppföra sig ordentligt. Understundom har denna skylt-Chinglish rent poetiska kvaliteter….

Här följer bilder på några finfina skyltar – håll till godo, all you Chinglish-lovers out there 😀

Inte vilken ”green” som helst, nejdå, the ”lush green”, minsann!

Ren och skär poesi.

Kärlek, people. That’s what makes the world go round.

Vibrant” var ordet.

Ja, här gör man bäst i att skänka en tanke åt alla parkarbetare som rensar ogräs och har sig i sitt anletes svett. 

Säkerhet framför allt.

Fattar inte riktigt. Men det låter seriöst.

Tender loving care är som sagt aldrig fel.

”Humid road” – hmmmm…här kan man få en massa associationer…

Skönt att veta att man är i säkerhet. Hrmmm.

Det här var min favoritskylt. Prosaiska grejer som toaletter i kombo med ”distant views”, ”clear waters”, blue sky” och ”happy life”. Kärlek 😀 .-D

Respect, people.

Ja förresten, här är den berömda pagodan. Här ser den inte ut att luta, men det gör den.

 

Ett kärt återseende

15 Nov

Idag var jag på koreanskt badhus i sällskap med goda vänner. Det finns ett slags ”Koreatown” här i Shanghai, och där har jag varit som hastigast en gång förr, dock inte för att, som nu, rentvå mig.

När vi bodde i Seoul gick jag både en och annan gång på badhus, för att sitta en stund i jacuzzin, svettas i bastun och – höjdpunkten – bli renskrubbad av rejäla baderskor. Och eventuellt avsluta med en ordentlig portion koreansk husmanskost i badhusets cafeteria.

Så dagens besök var ett kärt återseende. Bland annat blev jag skrubbad till omåttlig bäbisrumpemjukhet av en energisk baderska, och därefter masserad med flytande honung. Jodå! Allt till priset av cirka 160 riksdaler.

Efter badhusvistelsen tänkte jag att nu när jag ändå är här i Koreatown kan jag ju lika gärna slinka in på någon koreansk supermarket och kanske hitta någon godbit.

Och då blev det så lustigt, ser ni.

För där gick jag bland hyllor med för mig välkända produkter. Och blev alldeles lycksalig när jag hittade flera av mina, eller familjens, gamla favoriter.

Dotterns favoritsnabbnudlar, den med sås av svarta bönor. Makens favoritkimchi. (Kimchi är mjölksyrade grönsaker,  inlagda i någon kryddblandning som innehåller chilipeppar och vitlök). Det där schampot jag brukade köpa, som luktar så starkt av ginseng.

Och jag insåg att jag blev precis lika lycksalig – på ett lite vemodigt sätt – av att se det allt detta, som jag blir när jag träder in på Ica efter ett halvårs Sverigefrånvaro och siktar Västerbottenost.

Det kanske är helt normalt, men det känns allt lite udda ändå. Jag menar, jag är ju trots allt … inte korean. Men fyra år sätter uppenbarligen sina spår…

Hem åkte jag förresten med två rejäla shoppingkassar fullastade med snabbnudlar, koreansk choklad, rostat sjögräs smaksatt med sesamfrön , och två sorters kimchi. Samt en flaska soju (koreansk motsvarighet till snaps, kan man ev. säga). Som jag egentligen inte tycker är något vidare. Men, men … för den goda sakens skull 😉

Ljus i mörkret

10 Nov

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Något har hänt

6 Nov

Jo, så är det. Något har hänt. Och jag har blivit ledsen. Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Jag ska kanske börja med att påpeka att detta inte har något med min familj att göra. Både make och barn är fullt friska. Och senast jag kollade (för en liten stund sedan)  ligger jag inte i skilsmässa. So far, so good.

Men, vet ni. Det finns en person som stått mig nära i några år. Som har betytt mycket för mig. Och som plötsligt – bara sådär – har stängt mig ute.

Jag vet inte varför. Dörren har bara slagit igen. Jag har inte fått någon förklaring.

Det jag vet är att den här personen går igenom en oerhörd massa skit för tillfället. Och att vederbörande är en utpräglad känslomänniska, av vilken man inte alltid kan vänta sig ett så kallat rationellt beteende.

Men ändå. Jag är ledsen.

För på något sätt har jag upplevt att det rör sig om en tvillingsjäl. Att det har handlat om två solitärer, som av någon anledning haft den stora turen att råka på varandra, och som mycket snart känt igen sig i varandra. Som smidigt har följt med i varandras tankegångar och alltsomoftast kunnat avsluta varandras meningar. Med exakt de rätta orden. Vilket emellanåt har fått oss att skratta förtjust.

Kort efter att vi träffats för första gången hade jag fått veta det mesta om min väns liv. Med kommentaren ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig. Men du känns så bekant, trots att vi nyss har mötts.”

Jag har inte kunnat göra mycket för att hjälpa min vän. Förutom att vara en god lyssnare. Och flera gånger har jag fått höra ”Det räcker mer än väl. Jag är så glad att du finns där, att jag kan prata med dig”.

Vår relation har dock inte varit en one-way-street. Jag har fått mycket tillbaka. Mycket uppmuntran, många gånger då jag själv varit ledsen och modstulen. Även när min vän själv har haft det svårt, har jag fått så många rara ord som värmt, som jag har blivit så glad över att få höra.

Men. Nu är det så här, förstår ni, att jag – precis som min vän – har åkt på en del rejäla smällar i mitt liv. Situationer där jag har litat på folk, men har blivit sviken. Det har fått till följd att misstankar har lätt att slå rot i mig. Speciellt när jag upplever att jag kommer någon nära. Det är väl en slags självförsvar. För även om jag inte är en lika utpräglad känslomänniska som min vän, så är jag … känslig. Jag vill inte åka på fler smällar om jag kan förhindra det. Jag mår verkligen dåligt av det.

Och. Nyligen sa min vän något till mig som fick mig att undra. Som liksom inte alls passade in i bilden. Som kändes … fel. Så därför konfronterade jag vederbörande. Sa som det var. Att det fick mig att bli misstänksam. ”Vad vill du med den här relationen – egentligen? Förlåt, men nu börjar jag undra”, sa jag. Varpå min vän sade sig bli ledsen över min brist på tillit. Att det sagda inte alls var menat som jag hade tolkat det.

Då bad jag uppriktigt om ursäkt.

Sedan trodde jag att saken var utagerad. Det verkade den vara. För den vanliga, innerliga stämningen infann sig igen.

Men så. För några dagar sedan. Så stängdes dörren. Utan några kommentarer. Utan någon förklaring.

Och nu sitter jag här och tänker: vad hände? Var jag inte mer värd än så här? Hade du någon baktanke med den här vänskapen trots allt, och valde att avsluta när du märkte att jag fattade misstankar?

Eller var det kanske tvärtom? Var det så att vi kom varandra för nära? Att jag plötsligt blev en spegelbild av din egen sårbarhet? Och att det speciellt nu, när du har så mycket att tampas med, blev för mycket för dig? För plågsamt?

Jag vet inte.

Men oavsett vilket, så är jag ledsen.  Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Nej, förresten. Ta bort orden ”man kan nog säga”, och ordet ”slags”.

Jag har sorg.

Det blev en dag på stranden

1 Nov

I söndags fick maken råda i fråga om val av trivsam aktivitet. Jaja, någon gång måste han ju ändock få säga sitt.

Jag blev inte helt förvånad när han sa ”nämen ska vi inte köra en runda och se vart vi hamnar?” Det är liksom en av hans specialiteter.

Vi enades om att köra söderut, tills vi hittade en kustremsa. En sådan skulle nämligen finnas, enligt den ohyggligt otympliga kartbok över Shanghai med omnejd som maken införskaffat.

Och. Tro det eller ej. Efter cirka tre mil anländer vi till staden Jinshan. Där vi, tack vare utmärkt skyltning, lyckas lokalisera Jinshan Beach.

Vilken härlig dag på okänt territorium det blev, hör ni. Temperaturen låg runt 20 grader. Himlen var blå. Solen sken. Allt var fröjd och gamman.

För mig, som ofta vistas mitt inne in the hustle and bustle of centrala Shanghai, med allt vad det innebär av trängsel och stressad mänsklighet som örlar än hit och dit, så var det verkligen befriande att få komma ut till lugnare nejder – och inte minst, att se fridfulla, avslappnade stadsbor.

Mammor och pappor som bygger sandslott med sina barn. Mor- och farföräldrar som lycksaligt köper den ena glassen efter den andra till de små guldgrynen. Unga förälskade par som sitter och vänslas vid vattenbrynet. Lite äldre (typ 70 plus) par som makligt promenerar omkring, hållandes varandra i handen. Drakflygare. Fnissiga kompisgäng i 20-årsåldern som fotograferar varandra i alla möjliga och omöjliga poser. Och. Inte minst. En ARMADA av lyckliga unga par som kommenderats ut för bröllopsfotografering i strandbrynet. Alternativt i vassen.

Ytterligare en höjdpunkt var att äta kanderade jordgubbar. Rätt så gott. Men de stenhårda kärnorna (hur f-n kom de in i jordgubbarna?!?!) kunde jag nog varit förutan…

Jamen då konsulterar vi kartboken dårå. A-ha! Jamendåså. Klart som korvspad.

Men titta! Jinshan City Beach! Inte så pjåkig!

Vi körde igång med att välja lunch vid det lokala gatuköket. Det blev bland annat grillspett. Allt tillagades on demand av herrn till vänster.

Valet föll på fisk- och lammgrillspett. Samt några portioner kalla nudlar med kryddgrönt. Riktigt mumsigt. Fem grillspett, två portioner nudlar och två flaskor vatten gick för övrigt på 35 RMB, vilket är ungefär lika mycket i svenska riksdaler.

Sen kollade vi in brudparsfotograferingar. Det blev några stycken. Alldeles förtjusande var de, allihopa.

Därefter begapade vi tivoliattraktionerna. Dock fegade vi ur – åkte ingenting själva. Men den här såg ju lite spännande ut. Nästa gång, kanske?

Ja, och sen kom hon förbi, tanten som sålde något ätbart. Först trodde jag det var körsbärstomater, men…

…maken är ju inte den som är den, han ska ju tvunget testa. Och det visade sig vara kanderade jordgubbar. Med kärnor i! Hmmm. Jaja, det var faktiskt rätt gott (dotterns skeptiska min till trots).

På den här platsen fanns det stora skyltar som omtalade att det var strängeligen förbjudet att fiska, men, pfffffft, vem bryr sig en sån här gudomlig höstdag (förresten, precis när jag tagit det här kortet spankulerade två poliskonstaplar förbi, utan att röra en min när de såg de här herrarnas aktiviteter…)

På tal om förbud så fick man inte cykla i vassen heller. Om man nu skulle komma på en sådan befängd idé.

Innan vi åkte hem siktade vi tre små öar. De heter för övrigt Da Jinshan (det stora gyllene berget), Xiao Jinshan (det lilla gyllene berget) och Fu Shan (det flytande berget). Så nu vet ni det.

Tja, och på väg hem till Shanghai blir man naturligtvis lite lagom mästrad. Såsom det anstår en kinesisk motorväg.

%d bloggare gillar detta: