Tack och adjö – Thank you and Good Bye

Tusen tack till alla som har följt denna blogg under åren!

Eftersom mitt liv som utlandssvensk nu närmar sig sitt slut kommer bloggen inte att uppdateras längre. Men ni kan följa mig, och mitt nya liv, på följande adress: http://annieirma.blogspot.com

Må gott, lev väl, på återseende hoppas jag 🙂

In English: My expat years will soon be over and therefore, this blog will not be updated anymore. I’ve started a new blog about the thrills/perks/horrors of moving back home to Sweden again, the adress is http://annieirma.blogspot.com . This blog is in Swedish, but if you’re interested, there will be a Google Translate option 😉

Peace, love and happiness to you 🙂

Annie

Lilla Burk

 

Detta inlägg tillägnas Lilla Burk, född 2007. En av min familjs trogna följeslagare under fem år.

Lilla Burk, denna champinjonfyllda tingest, inköptes när vi bodde i Korea. Men av någon anledning kom den aldrig till användning.

Den blev stående i ett köksskåp. Tills vi flyttade till Tyskland. Där bodde vi i två år, och inte använde vi Lilla Burk därheller.

Vidare till Indien. Där Lilla Burk fick bo i ett nytt köksskåp. Ärligt talat, när jag vid uppackningen i Mumbai hittade Lilla Burk vågade jag inte kika på datummärkningen. 

Tja. Efter ett år i Indien flyttade vi vidare till Kina. Uppackning av hushållet igen. Inklusive Lilla Burk, så klart. Denna gång tittade jag på datummärkningen. 2007, som sagt.

Nu frågar sig intresseklubben såklart varför i hela friden vi aldrig a) använt eller b) slängt ut Lilla Burk.

På den frågan har jag inget svar. Om sanningen ska fram så tyckte jag nog själv att Lilla Burk inte kändes fräsch att använda redan när jag packade upp vederbörande i Tyskland. Min mans åsikt i ärendet var, och är fortfarande, att innehållet i Lilla Burk förmodligen inte är otjänligt som människoföda, men däremot, med stor sannolikhet, är ganska…upplöst.

Jamen släng eländet i soptunnan då, kanske ni vill utbrista.

Jo, det skulle man naturligtvis…men nä….alltså, jag kan bara inte.

För när jag ser på Lilla Burk, vid det här laget lite rostangripen och med gulnande etikett, så framstår liksom vederbörande som ett litet monument över vårt kringflackande liv.

Jag minns kackerlackan vi aldrig lyckades slå ihjäl i köket i Korea. Jag minns köksskåpen i Tyskland, som alltid luktade margarin (nej, jag vet inte varför!). Den olidliga värmen i köket i Mumbai, där vår hemhjälp alltsomoftast stod och gjorde den där jättegoda, korianderdoftande köttbullsgrytan.

Och sen börjar jag minnas en massa annat också. Högt och lågt. Roligt och sorgesamt. Tråkigt och roligt.

Så…nej. Hur ofräsch Lilla Burk än ter sig idag, så åker den in i köksskåpet igen.

Undrar vilket land den ska bo i härnäst.

 

The fine art of avoiding

— ENGLISH SUMMARY: I am working on a photo documentary, dedicated to the fine art of avoiding writing. Oh, there is so much else you could do! Like pondering on how to reorganize your books (author/title/language/whatnot), and at the same time building cute little houses out of books 🙂 Or staring emptily into the washing machine during the rinse cycle, brushing your teeth one extra time, cleaning out the fridge, taking stupid self portraits … should you have any other brilliant ideas, please do tell 😀  —

De senaste månaderna har jag känt mig vidunderligt upprymd och inspirerad. Jag har fått kontakt med personer som inspirerar mig otroligt mycket när det gäller både mitt skrivande och fotograferande. Det bara plingar till i hjärnkontoret hela tiden, med aviseringar om nya idéer som jag skulle kunna genomföra.

Den ena idén mer tokig och/eller halsbrytande än den andra, kan jag väl säga. Och jag fnissar hejvilt. Tänker ”ska jag verkligen köra på det här?” Och får fjärilar i magen när jag inser hur alldeles förbannat kul det vore.

Men det är inte bara projekten i sig. Jag menar, det vore en sak om jag hade tänkt dem för byrålådan. Men så är det inte. Ack nej, jag tänker fläka ut mig i all offentlighet, jag. Kanske på någon av mina bloggar, eller på Google Plus, vilket är ett fantastiskt medium framför allt för dem som är intresserade av fotografi. Och där jag har en beaktlig krets som följer mig. Mer än tusen personer, i dagsläget!

Nu ska ni få höra vad jag jobbar med just nu. Jo, grejen är att jag på Google Plus läste ett vansinnigt roligt inlägg från en skribent som finns i mina cirklar. Han skrev något om ”how we writers know everything about how to avoid writing”. Nej men ni vet. Det är ju applicerbart på mycket. Hur man går därhemma och putsar silver, städar ur kylskåpet eller vad katten som helst, i akt och mening att undvika det man egentligen SKA göra. Nämligen skriva sin roman, avsluta sin hemtenta, eller något annat.

Så. Jag kom på att ”det där skulle man kunna göra en kul fotodokumentär på”. Jag kan fotografera mig själv när jag håller på med olika undvikande aktiviteter. Såsom att borsta tänderna en gång till för säkerhets skull, sitta och stirra in i tvättmaskinen, städa ur kylskåpet … listan kan göras lååååååååång!

När den här fantastiska fotodokumentären är färdigställd ska jag lägga ut den på Google Plus och mitt Picasa-fotoalbum. Så det blir ju en och annan som får se mig i full frihet…

Jaha, och varför väljer jag att visa upp mig och mina förehavanden för typ halva världen? Jag vet inte riktigt. Det känns bara som att det är ett led i någon slags utveckling för mig. I modet att våga. Och att stå för mina knäppa idéer och infall. Och det bor kanske en liten exhibitionist inom mig som nu pockar på att få kika ut i dagsljuset.

Bilden ovan kommer att vara med i det här projektet. En god vän till mig kläckte idén att man ju alltid kan organisera om i sina bokhyllor. Sortera efter titel, författare, språk – eller varför inte efter färg på omslaget? Då tänkte jag ett steg längre. Att medan man funderar över vilken typ av sortering man ska välja … då kan man ju sitta och bygga små hus eller annat av böckerna. Why not?

Om ni har några förslag på vad som kunde/borde ingå i min fotodokumentär får ni förresten gärna skriva en kommentar, tackar på förhand 🙂

Och nu blir det reklam…

…ja, lite textreklam, eller ska jag kanske säga bildreklam?

För jag har startat en tredje blogg: The world through my eyes…

…det låter kanske helt INSANE att köra igång ännu en, men grejen är den att jag försöker diversifiera mig. I den här bloggen, Annieverse, blir det osorterat trams i en himla röra. I En roman blir till kör jag, som titeln antyder, reflektioner kring mitt romanskrivande…och The world through my eyes, det blir min fotoblogg. I den mån text förekommer där, så kommer den att vara på engelska, eftersom jag tror att mina bilder kan vara intressanta även för icke-svensktalande.

Att jag startat en fotoblogg kommer för övrigt icke att innebära att denna blogg blir en enda grå, tungrodd textmassa. Ack nej då. Det blir en och annan bild här med. Men mer seriösa (?!?) och längre bildreportage, dem kommer att höra fotobloggen till.

Egentligen tror jag inte att jag kommer att ägna så himla mycket mer tid åt bloggandet än vad jag gör i dagsläget, men det känns på något sätt bra att sortera upp mina tre huvudsakliga intresseområden på tre enskilda platser.

God ny vecka, alla!

Wokad och strimlad liten flicka

En av mina absoluta kinesiska favoriträtter är wokad, strimlad potatis. På kinesiska heter potatis malingshu, och det är vad jag brukar säga till fru L, som är vår ayi (hushållsnära medarbetare), när jag hett önskar att hon ska tillreda denna delikatess de dagar hon lagar middag åt oss.

Men. Det är inte helt lätt. För av någon oherrans besynnerlig anledning brukar jag väldigt ofta för mig att potatis inte alls heter malingshu, utan  xiaopengyou.

Xiaopengyou, vet ni. Det betyder ”liten flicka” på mandarin.

Hrmmmm. Wokad, strimlad liten flicka.

Näääää. Hörni.

Än så länge har jag inte försagt mig. Jag vaktar verkligen min tunga. Försöker skärpa till mig som f-n. Kollar en extra gång i lexikonet innan jag tassar fram till fru L och ber om potatis till middag.

För herregud. Jag kan ju bara tänka mig vad som skulle hända om jag sa fel. Fru L, denna ytterligt rekorderliga kvinna, skulle säkert grabba tag i min dotter och ta med henne hem till sig omedelbums, i pur rädsla för vad jag skulle kunna få för mig att åsamka det oskyldiga barnet. Och säkert skulle hon för hela sin familj, och hela grannskapet, med djupt känd vämjelse deklarera ”svenskar, alltså! Passa er för dem, vad ni än gör. Kannibaler, det är vad de är! Tvi vale!” Ja, och sedan hade hon säkert kontaktat närmaste polisstation, och innan jag vetat ordet av hade jag väl suttit i någon ruskig fängelsecell och telefonledes försökt förklara mig för någon ytterligt frustrerad och irriterad medarbetare på Svenska ambassaden.

Nej, nej, NEJ. Så här kan vi inte ha det. Repeat after me, people (och speciellt jag själv): Potatis: malingshu. Liten flicka: xiaopengyou.

Och inget, inget annat.

Idag grunnar jag över….

…varför så många kinesiska mopedister har på sig sina jackor bak och fram när de är ute och kör

…varför så många kinesiskor uteslutande ”cyklar baklänges” i crosstrainern

…varför det betyder siffran åtta när man håller upp tummen och pekfingret (pekfingret och långfingret betyder dock, precis som man skulle kunna gissa, ”två”)

…hur i helvete kineser lyckas skala räkor med pinnar

…hur det kommer sig att det sitter parabolantenner på var och varannan fastighet i stan när det enligt kinesisk lag inte är tillåtet att installera parabolantenner…

…bland annat.

…möjligtvis lite shopping…

Skuld till det här inlägget är utan tvekan min bloggväninna Bim. Johodå, det är bara att ta åt sig äran 😉 Det var nämligen Bim som andades något om att shopping eventuellt kunde vara en motmedicin mot min allmänna orkeslöshet.

Och välmenta råd är ju till för att prövas.

Så. I eftermiddags hasade jag ut en sväng på Linking Road, den stora shoppinggatan ett stenkast från vår bostad. Tänkte att jag kanske kunde ersätta lite utslitna gympakläder mot nya, till exempel.

Tjoho vad bra det gick. Först hamnade jag på Converse. Jag älskar Converse. Vill helst ha dem i alla färger och mönster som finns. Att de i standardutförande kostar typ 220 kronor här i Indien gör inte saken sämre.

Så det bidde de här snyggingarna:

Raskt över till Puma. Men herreguuuuuuuuuuuud vad mycket snyggt det fanns där då! Vår- sommarkollektionen gick i illrosa, gräsgrönt, orange, ljusblått och gult – färger som verkligen piggar upp! Mycket kuligare än standardvalen vitt och svart (och är man lite halvfeg kan man ju komplettera sitt mesiga vita eller svarta med en neonfärgklick!). Den här piffiga toppen bidde det:

Och sen visade mig den listiga lilla försäljerskan Pumas Ferrari-kollektion. Usch vilken människa, för mein Gott, vad mycket snygga prylar. Jag föll som en fura för den här…notera paljetterna, gott folk!! Och eftersom försäljerskan påpekade att den här modellen går PRECIS LIKA BRA att använda på träningen som på partyt var jag ju tvungen att ta en i svart med. Hrmmm…

I detta sammanhang vill jag nämna att märkesträningskläder är långt billigare här än hemma i Svedala. Ferrari-underverket gick lös på 210 kronor, den gräsgröna kostade 18o spänn.

Jaha, och sen snubblade jag in på Reebok som ståtade med någon slags specialkollektion med namnet Fish Fry. Vet inte om det är någon enbart indisk satsning? Hursomhelst blev jag jättekär i den här blusen – notera fiskdetaljerna på närbilden!

Sen var jag inne på Pepe Jeans också (finns den butiken i Sverige?). Där blev det ett par caprijeans, ty de gamla har typ gått hädan. Kanske inte så där jättespännande, men de hade någon slags vårfestival där, så jag fick denna riktigt najsa klocka som bonus – kul!

Vet inte om jag känner mig mindre orkeslös efter den här oerhörda shoppingpärsen (speciellt som jag hasade omkring i 38-gradig värme…), hehe, men en småtrevlig söndagseftermiddag bidde det i alla fall och jävlar i havet vad rasande grann jag ska te mig i alla dessa fina persedlar 🙂

Åt helvete med Indienromantiken!

Håll i er nu gott folk, för nu blir det ett svavelosande inlägg som jag har gått och klämt på väldigt länge.

Jo. Alltså. Ju längre jag vistas här i Mumbai, desto tröttare blir jag på den romantiserade västerländska bilden av Indien. Allt det där rosenröda snacket om att Indien är så spirituellt och fascinerande färglatt och spännande mångkulturellt och mångfacetterat, och hur glada och vänliga indierna är och yada-yada-yada. Plattityder som alltsomoftast yttras av turister som har druckit billig öl och yogat på Goas stränder, fotograferat varandra på den där vita bänken utanför Taj Mahal, ridit på kamel i Rajastan och jagvetintevad. (En brasklapp: det här gäller inte ALLA Indienturister…)

Märk mina ord: jag är inte trött på Indien. Men väl på många västerlänningars naivitet. De som ser vad de väljer att se, det som passar in i deras sagoboksbild.

För vad vet de egentligen om hur indier har det? Hur de lever sina liv? Bryr de sig överhuvudtaget, eller är de mest intresserade av att ta med sig hem intrikata filosofier från någon strandguru, en kropp som är behagfullt trött av diverse vederkvickande ayurvediska behandlingar, billiga kryddor, rökelse och vackra kuddöverdrag att komplettera Ikea-inredningen med därhemma, och kanske några piffiga sjalar? Har de någon som helst uppfattning om hur det är att leva på trottoaren och tjäna ihop lite pengar genom att för hand sortera folks sopor, som sopbilarna nattetid vräker ut några centimeter från familjens kokkärl? Eller hur det är att vara en sexåring unge från slummen som blir bortrövad av någon maffialiga och tvingas gå och tigga i gatukorsningarna? Hur det är att vara medelklassindier och dag efter dag behöva betala vägtullar när man ska till och från jobbet, pengar som borde gå till att reparera de pinsamt dåliga vägarna, men som aldrig någonsin gör det? Hur det är att ha en dröm om att starta ett eget litet företag men inse att man aldrig kommer att kunna göra det, för då behöver man betala så in i helvete mycket mutor till höger och vänster att man aldrig kommer att kunna livnära sig på verksamheten? Hur det är att inte kunna gifta sig med den man helst vill, för att vederbörande tillhör fel kast och ens familj och hela sociala krets kommer att frysa ut en om man trots allt gör det? Hur det överhuvudtaget är att vara indier, ha en dröm om att få åka på semester till Europa men att inte få visumansökan beviljad, eftersom det är en allmänt vedertagen europeisk sanning att indier bara är ute efter att ta sig utomlands för att tjäna pengar och sno jobb från européer?

Och de andra grejerna då…det mångkulturella…visst, visst. Här i Mumbai ser man allt från damer i niqab/burka till hinduiska präster och allt där emellan. Spännande, spännande. Och på ytan ser det fredligt ut. Men 1992-93 slaktade hinduer och muslimer varandra i slummen. Jag vet hinduer som än idag vägrar köra genom vissa muslimska områden. De är för rädda. En inte alldeles för långsökt tanke är väl att det finns muslimer som skyr vissa hinduiskt dominerade områden som pesten.

Det spirituella…skulle inte falla mig in att påstå att det inte finns verkligt spirituella indier. Men det är inte det som jag ser mest i vardagen. Vad jag ser är spiritualitet som en sales pitch. En reklamslogan. Ett sätt att tjäna pengar, vinna sympati, ta sig framåt, uppåt. I politiken eller affärslivet. Till exempel.

Det glada och vänliga…jovisst. Det gillar jag med. Men jag gillar inte att aldrig veta om det är ärligt menat, utan baktanke, eller om du förväntas betala 100 rupies extra för det. Det tar tid att komma underfund med vem man kan lita på här. Och en annan sak: det skär i hjärtat på mig när någon berättar om sina vedermödor och livssorger, men när vederbörande i nästa andetag skrattar, samtidigt som jag kan se hur tårarna hotar välla fram i hennes/hans ögon.

Om Mumbai specifikt läste jag, innan jag kom hit, en artikel, skriven av en västerlänning. Minns tyvärr inte längre vem. Hursomhelst hyllade skribenten Mumbaiborna för deras energi, drive, gnista och entusiasm. För deras förmåga att få sina liv att fungera drägligt mitt i detta genomkorrumperade, oorganiserade, överbefolkade kaos. Först, när jag kommit hit, höll jag med. Det är ju helt otroligt vad folk får till det med sina vardagsliv, trots allt. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om denna fantastiska förmåga att inrätta sig och få ”det lilla livet” att fungera drägligt verkligen är så positiv. Fan, att folk finner sig i dessa förhållanden! De borde gå samman och sittstrejka istället allihopa, vägra att försöka trolla med knäna vareviga dag! Tills den korrupta eliten inser att de inte har något att hämta och ger upp.

Ja, jag vet. Nu är jag lika mycket uppe i det blå som diverse yogafrälsta dreadlock-backpackers i Goa och penningstinna medelålders amerikanska turister som sitter tryggt härbärgerade på lyxiga resorts någonstans i det vackra Kerala. Så på sätt och vis är jag väl inte bättre än vad de är.

För att det här inlägget inte ska bli alldeles för deprimerande publicerar jag här en bild på en tuff skooterdam som uppenbarade sig på macken när vi skulle tanka häromsistens. Tycket hon såg så piffig ut.

Ja, och förresten…jaghar en liten fråga till min värderade bloggläsarförsamling: är ni intresserade av fler bedrövligt skakiga videosnuttar från everyday life in Mumbai? Har filmat några till på sistone,  men om ni bara blir sjösjuka av dem så tänker jag inte plåga er med att lägga ut några länkar.

På spaning i det gröna med farbror R

Unga Fröken Balkongansvarig (nu något mindre snorig och hostig)

Den här helgen blev inte riktigt som vi hade planerat. I fredags kväll var maken och jag bjudna på nån slags middag arrangerad av vår flyttfirma, som har startat en förening för utstationerade, med lite olika aktiviteter. Hade varit skoj att gå på, men dottern blev sjuk och hade feber hela fredagen, så då stannade vi hemma. I lördags vaknade dottern upp feberfri men väldigt snorig och hostig, så då beslöt vi att även ställa in söndagsaktiviteten, vilken bestod av en brunch med en av makens indiske kolleger och dennes familj. Kändes inte så fräscht att släpa med en liten människa som nyser och hostar hejvilt omkring sig, speciellt inte i dessa tider då alla är så rädda för H1N1-viruset. Vi kan säkert bruncha med dem någon annan helg.

På fredag förmiddag ringde förresten hemmamannen på och frågade om jag ville hänga med honom till någon supermarket han nyss upptäckt som bl.a. hade jättebra priser på baked beans på burk. Inte för att jag är superintresserad av just baked beans på burk, men det hade ju varit kul att hänga på i största allmänhet. Så jag sa att jag hemskt gärna åker med någon annan gång, när dottern är frisk. Då berättade han att hans fru också låg hemma med feber (kanske ville han åka iväg för att få en stunds paus från sjuklingen som krävde te på sängen och uppfluffade kuddar hela tiden, vad vet jag…).

På lördagen stannade maken hemma med den lilla jättesnoriga medan jag först begav mig till klubben för att träna, och därefter bad farbror R köra mig till en blomstermarknad för att jag skulle få handla växter till vår tämligen stora balkong. DET var en upplevelse.

Blomstermarknaden består av en massa växtkrängare som har positionerat ut sina gröna sköna varor på bägge sidor om en större väg. När vi började närma oss instruerade farbror R mig nogsamt om hur vi skulle gå tillväga.

Åkejåkejåkej. Nu gör vi så här. Vi glider runt lite i långsam takt med bilen och så kollar du vad du vill ha. När du har bestämt dig säger du till mig, och så stannar vi, och så går jag ut och frågar vad grejerna kostar.

Jag hade i min enfald trott att han skulle släppa ut mig så jag kunde gå runt själv och kolla, men det var tydligtvis ingen bra idé alls.

Nejnejnej, så fort de ser en utlänning så dubblar de priserna. Minst!

Sagt och gjort. Vi gled och gled. Jag satt hukad i baksätet med nästippen över fönsterrutan så jag skulle se något. Hela spaningssituationen kändes nästan lite polisfilmsaktig – tror att det faktum att farbror R hade sina pilotglasögon på förstärkte den feelingen (nästa gång vi ska ut och spana på något får jag komma ihåg mina solglasögon, så att vi matchar varann).

Till slut hade jag fått korn på några palmer, fikusar och lite annat smått och gott. Varpå farbror R stannar bilen och går ut och förhandlar (jag hukade självklart ännu intensivare i bilen). Sen kom han  tillbaka med beskedet att fyra 1,5-meterhöga palmer, tre något mindre fikusar samt en del andra mindre växter skulle gå loss på cirka 360 kronor. Inklusive krukor och jord. Det lät bra, tyckte jag.

Då kan du ju komma ut och titta lite om du vill.  Nu är ju priset prutat och klart, sa farbror R. Så jag gick ut och tittade på vad det var jag egentligen skulle köpa. Det såg bra ut. Fast sen ställdes vi inför nästa fråga, nämligen: hur få hem alltihop? Hela härligheten rymdes verkligen inte i bilen. Men farbror R vet ju alltid på råd, så han hejdade en tuc-tuc (autorickshaw), stuvade in de förkräckta palmerna där och beordrade tuc-tuc-föraren att hänga på efter honom.

I bilen hem skrockar farbror R förnöjt. Hehehe, försäljarna blev rätt så snopna när de såg dig kliva ut ur bilen. Men det är ju en utlänning, sa de! Det var väl det jag visste…

Jag tror jag ska huk-shoppa med farbror R fler gånger. Han verkar faktiskt tycka det är rätt kul. Och så får jag ju bra priser…

The badrum facelift

By popular demand: ett bildspel på badrumsrenoveringen! Som synes är det mesta om- och nygjort. Gammalt omotiverat fönster mot loftgång har murats igen, väggar är omkaklade, blå plastmatta, handfat och badkar (samtliga anno 1971) har bytts ut mot klinkersgolv, nytt handfat med underskåp och duschhörna med vägg i betongglas samt tak- och handdusch. Vi la dessutom in golvvärme och bytte ut ett gammalt element mot en handdukstork. Ny inredning är även högskåp, spegelskåp samt väggskåp.

[rockyou id=130073785&w=426&h=319]