Arkiv | Okategoriserade RSS feed for this section

Tack och adjö – Thank you and Good Bye

14 Maj

Tusen tack till alla som har följt denna blogg under åren!

Eftersom mitt liv som utlandssvensk nu närmar sig sitt slut kommer bloggen inte att uppdateras längre. Men ni kan följa mig, och mitt nya liv, på följande adress: http://annieirma.blogspot.com

Må gott, lev väl, på återseende hoppas jag 🙂

In English: My expat years will soon be over and therefore, this blog will not be updated anymore. I’ve started a new blog about the thrills/perks/horrors of moving back home to Sweden again, the adress is http://annieirma.blogspot.com . This blog is in Swedish, but if you’re interested, there will be a Google Translate option 😉

Peace, love and happiness to you 🙂

Annie

Annonser

Lilla Burk

11 Sep

Bild

 

Detta inlägg tillägnas Lilla Burk, född 2007. En av min familjs trogna följeslagare under fem år.

Lilla Burk, denna champinjonfyllda tingest, inköptes när vi bodde i Korea. Men av någon anledning kom den aldrig till användning.

Den blev stående i ett köksskåp. Tills vi flyttade till Tyskland. Där bodde vi i två år, och inte använde vi Lilla Burk därheller.

Vidare till Indien. Där Lilla Burk fick bo i ett nytt köksskåp. Ärligt talat, när jag vid uppackningen i Mumbai hittade Lilla Burk vågade jag inte kika på datummärkningen. 

Tja. Efter ett år i Indien flyttade vi vidare till Kina. Uppackning av hushållet igen. Inklusive Lilla Burk, så klart. Denna gång tittade jag på datummärkningen. 2007, som sagt.

Nu frågar sig intresseklubben såklart varför i hela friden vi aldrig a) använt eller b) slängt ut Lilla Burk.

På den frågan har jag inget svar. Om sanningen ska fram så tyckte jag nog själv att Lilla Burk inte kändes fräsch att använda redan när jag packade upp vederbörande i Tyskland. Min mans åsikt i ärendet var, och är fortfarande, att innehållet i Lilla Burk förmodligen inte är otjänligt som människoföda, men däremot, med stor sannolikhet, är ganska…upplöst.

Jamen släng eländet i soptunnan då, kanske ni vill utbrista.

Jo, det skulle man naturligtvis…men nä….alltså, jag kan bara inte.

För när jag ser på Lilla Burk, vid det här laget lite rostangripen och med gulnande etikett, så framstår liksom vederbörande som ett litet monument över vårt kringflackande liv.

Jag minns kackerlackan vi aldrig lyckades slå ihjäl i köket i Korea. Jag minns köksskåpen i Tyskland, som alltid luktade margarin (nej, jag vet inte varför!). Den olidliga värmen i köket i Mumbai, där vår hemhjälp alltsomoftast stod och gjorde den där jättegoda, korianderdoftande köttbullsgrytan.

Och sen börjar jag minnas en massa annat också. Högt och lågt. Roligt och sorgesamt. Tråkigt och roligt.

Så…nej. Hur ofräsch Lilla Burk än ter sig idag, så åker den in i köksskåpet igen.

Undrar vilket land den ska bo i härnäst.

 

The fine art of avoiding

14 Apr

Bild

— ENGLISH SUMMARY: I am working on a photo documentary, dedicated to the fine art of avoiding writing. Oh, there is so much else you could do! Like pondering on how to reorganize your books (author/title/language/whatnot), and at the same time building cute little houses out of books 🙂 Or staring emptily into the washing machine during the rinse cycle, brushing your teeth one extra time, cleaning out the fridge, taking stupid self portraits … should you have any other brilliant ideas, please do tell 😀  —

De senaste månaderna har jag känt mig vidunderligt upprymd och inspirerad. Jag har fått kontakt med personer som inspirerar mig otroligt mycket när det gäller både mitt skrivande och fotograferande. Det bara plingar till i hjärnkontoret hela tiden, med aviseringar om nya idéer som jag skulle kunna genomföra.

Den ena idén mer tokig och/eller halsbrytande än den andra, kan jag väl säga. Och jag fnissar hejvilt. Tänker ”ska jag verkligen köra på det här?” Och får fjärilar i magen när jag inser hur alldeles förbannat kul det vore.

Men det är inte bara projekten i sig. Jag menar, det vore en sak om jag hade tänkt dem för byrålådan. Men så är det inte. Ack nej, jag tänker fläka ut mig i all offentlighet, jag. Kanske på någon av mina bloggar, eller på Google Plus, vilket är ett fantastiskt medium framför allt för dem som är intresserade av fotografi. Och där jag har en beaktlig krets som följer mig. Mer än tusen personer, i dagsläget!

Nu ska ni få höra vad jag jobbar med just nu. Jo, grejen är att jag på Google Plus läste ett vansinnigt roligt inlägg från en skribent som finns i mina cirklar. Han skrev något om ”how we writers know everything about how to avoid writing”. Nej men ni vet. Det är ju applicerbart på mycket. Hur man går därhemma och putsar silver, städar ur kylskåpet eller vad katten som helst, i akt och mening att undvika det man egentligen SKA göra. Nämligen skriva sin roman, avsluta sin hemtenta, eller något annat.

Så. Jag kom på att ”det där skulle man kunna göra en kul fotodokumentär på”. Jag kan fotografera mig själv när jag håller på med olika undvikande aktiviteter. Såsom att borsta tänderna en gång till för säkerhets skull, sitta och stirra in i tvättmaskinen, städa ur kylskåpet … listan kan göras lååååååååång!

När den här fantastiska fotodokumentären är färdigställd ska jag lägga ut den på Google Plus och mitt Picasa-fotoalbum. Så det blir ju en och annan som får se mig i full frihet…

Jaha, och varför väljer jag att visa upp mig och mina förehavanden för typ halva världen? Jag vet inte riktigt. Det känns bara som att det är ett led i någon slags utveckling för mig. I modet att våga. Och att stå för mina knäppa idéer och infall. Och det bor kanske en liten exhibitionist inom mig som nu pockar på att få kika ut i dagsljuset.

Bilden ovan kommer att vara med i det här projektet. En god vän till mig kläckte idén att man ju alltid kan organisera om i sina bokhyllor. Sortera efter titel, författare, språk – eller varför inte efter färg på omslaget? Då tänkte jag ett steg längre. Att medan man funderar över vilken typ av sortering man ska välja … då kan man ju sitta och bygga små hus eller annat av böckerna. Why not?

Om ni har några förslag på vad som kunde/borde ingå i min fotodokumentär får ni förresten gärna skriva en kommentar, tackar på förhand 🙂

Och nu blir det reklam…

30 Okt

…ja, lite textreklam, eller ska jag kanske säga bildreklam?

För jag har startat en tredje blogg: The world through my eyes

…det låter kanske helt INSANE att köra igång ännu en, men grejen är den att jag försöker diversifiera mig. I den här bloggen, Annieverse, blir det osorterat trams i en himla röra. I En roman blir till kör jag, som titeln antyder, reflektioner kring mitt romanskrivande…och The world through my eyes, det blir min fotoblogg. I den mån text förekommer där, så kommer den att vara på engelska, eftersom jag tror att mina bilder kan vara intressanta även för icke-svensktalande.

Att jag startat en fotoblogg kommer för övrigt icke att innebära att denna blogg blir en enda grå, tungrodd textmassa. Ack nej då. Det blir en och annan bild här med. Men mer seriösa (?!?) och längre bildreportage, dem kommer att höra fotobloggen till.

Egentligen tror jag inte att jag kommer att ägna så himla mycket mer tid åt bloggandet än vad jag gör i dagsläget, men det känns på något sätt bra att sortera upp mina tre huvudsakliga intresseområden på tre enskilda platser.

God ny vecka, alla!

Wokad och strimlad liten flicka

27 Okt

En av mina absoluta kinesiska favoriträtter är wokad, strimlad potatis. På kinesiska heter potatis malingshu, och det är vad jag brukar säga till fru L, som är vår ayi (hushållsnära medarbetare), när jag hett önskar att hon ska tillreda denna delikatess de dagar hon lagar middag åt oss.

Men. Det är inte helt lätt. För av någon oherrans besynnerlig anledning brukar jag väldigt ofta för mig att potatis inte alls heter malingshu, utan  xiaopengyou.

Xiaopengyou, vet ni. Det betyder ”liten flicka” på mandarin.

Hrmmmm. Wokad, strimlad liten flicka.

Näääää. Hörni.

Än så länge har jag inte försagt mig. Jag vaktar verkligen min tunga. Försöker skärpa till mig som f-n. Kollar en extra gång i lexikonet innan jag tassar fram till fru L och ber om potatis till middag.

För herregud. Jag kan ju bara tänka mig vad som skulle hända om jag sa fel. Fru L, denna ytterligt rekorderliga kvinna, skulle säkert grabba tag i min dotter och ta med henne hem till sig omedelbums, i pur rädsla för vad jag skulle kunna få för mig att åsamka det oskyldiga barnet. Och säkert skulle hon för hela sin familj, och hela grannskapet, med djupt känd vämjelse deklarera ”svenskar, alltså! Passa er för dem, vad ni än gör. Kannibaler, det är vad de är! Tvi vale!” Ja, och sedan hade hon säkert kontaktat närmaste polisstation, och innan jag vetat ordet av hade jag väl suttit i någon ruskig fängelsecell och telefonledes försökt förklara mig för någon ytterligt frustrerad och irriterad medarbetare på Svenska ambassaden.

Nej, nej, NEJ. Så här kan vi inte ha det. Repeat after me, people (och speciellt jag själv): Potatis: malingshu. Liten flicka: xiaopengyou.

Och inget, inget annat.

Idag grunnar jag över….

20 Okt

…varför så många kinesiska mopedister har på sig sina jackor bak och fram när de är ute och kör

…varför så många kinesiskor uteslutande ”cyklar baklänges” i crosstrainern

…varför det betyder siffran åtta när man håller upp tummen och pekfingret (pekfingret och långfingret betyder dock, precis som man skulle kunna gissa, ”två”)

…hur i helvete kineser lyckas skala räkor med pinnar

…hur det kommer sig att det sitter parabolantenner på var och varannan fastighet i stan när det enligt kinesisk lag inte är tillåtet att installera parabolantenner…

…bland annat.

…möjligtvis lite shopping…

25 Apr

Skuld till det här inlägget är utan tvekan min bloggväninna Bim. Johodå, det är bara att ta åt sig äran 😉 Det var nämligen Bim som andades något om att shopping eventuellt kunde vara en motmedicin mot min allmänna orkeslöshet.

Och välmenta råd är ju till för att prövas.

Så. I eftermiddags hasade jag ut en sväng på Linking Road, den stora shoppinggatan ett stenkast från vår bostad. Tänkte att jag kanske kunde ersätta lite utslitna gympakläder mot nya, till exempel.

Tjoho vad bra det gick. Först hamnade jag på Converse. Jag älskar Converse. Vill helst ha dem i alla färger och mönster som finns. Att de i standardutförande kostar typ 220 kronor här i Indien gör inte saken sämre.

Så det bidde de här snyggingarna:

Raskt över till Puma. Men herreguuuuuuuuuuuud vad mycket snyggt det fanns där då! Vår- sommarkollektionen gick i illrosa, gräsgrönt, orange, ljusblått och gult – färger som verkligen piggar upp! Mycket kuligare än standardvalen vitt och svart (och är man lite halvfeg kan man ju komplettera sitt mesiga vita eller svarta med en neonfärgklick!). Den här piffiga toppen bidde det:

Och sen visade mig den listiga lilla försäljerskan Pumas Ferrari-kollektion. Usch vilken människa, för mein Gott, vad mycket snygga prylar. Jag föll som en fura för den här…notera paljetterna, gott folk!! Och eftersom försäljerskan påpekade att den här modellen går PRECIS LIKA BRA att använda på träningen som på partyt var jag ju tvungen att ta en i svart med. Hrmmm…

I detta sammanhang vill jag nämna att märkesträningskläder är långt billigare här än hemma i Svedala. Ferrari-underverket gick lös på 210 kronor, den gräsgröna kostade 18o spänn.

Jaha, och sen snubblade jag in på Reebok som ståtade med någon slags specialkollektion med namnet Fish Fry. Vet inte om det är någon enbart indisk satsning? Hursomhelst blev jag jättekär i den här blusen – notera fiskdetaljerna på närbilden!

Sen var jag inne på Pepe Jeans också (finns den butiken i Sverige?). Där blev det ett par caprijeans, ty de gamla har typ gått hädan. Kanske inte så där jättespännande, men de hade någon slags vårfestival där, så jag fick denna riktigt najsa klocka som bonus – kul!

Vet inte om jag känner mig mindre orkeslös efter den här oerhörda shoppingpärsen (speciellt som jag hasade omkring i 38-gradig värme…), hehe, men en småtrevlig söndagseftermiddag bidde det i alla fall och jävlar i havet vad rasande grann jag ska te mig i alla dessa fina persedlar 🙂

%d bloggare gillar detta: