Mitt lokala utomhusgym

Första skoldagen avklarad för dottern, och den verkar ha gått alldeles utmärkt. Vid hemkomsten rapporterade hon glatt att alla lärare verkar snälla, och att hon hängt omkring med fyra trevliga tjejer på rasterna. Skolmaten är rätt så smaklös men fullt ätbar. Skoluniformen var helt OK att ha på sig, inget som klämde eller kliade. Tja, det låter ju alldeles utmärkt. (Kanske skulle skicka med henne ett litet set med salt- och pepparkar, dock?!?).

I söndags hasade vi förresten runt en sväng i en liten närbelägen park, där jag tog dessa bilder. Nej, det är inte lekplatsutrustning ni ser – det är träningsredskap för vuxna! Jag log verkligen igenkännande när jag fick syn på dem – det är ju precis så här det ser ut i sydkoreanska parker, fullt med aggremanger för alla som vill trimma kroppen. Ibland undrar jag dock om det inte vore idé att plantera ut lite rutschkanor, gungor och sånt för barnen också, men det är kanske tänkt att de ska använda de här grejerna på sitt sätt. Who knows.

Hej och hå, det är bara att ge sig ut i grönskan och jobba på biceps samt midjemåttt!

Vad kan detta vara? Kanske en kombomaskin för att klia och massera ryggen? Hrmm, jag tror jag fegar ur och håller mig till hotellgymet än så länge, där finns i alla fall maskiner och annan utrustning som jag begriper vad man ska ta sig till med.

Vi hängde med på personalbussen

Ny dag, nya utmaningar. I alla fall för dottern. Idag är det ju första riktiga skoldagen. På med skoluniformen för första gången till att börja med. Hon har aldrig haft skoluniform innan, men den som hon får ikläda sig på sin nya skola är riktigt trevlig. Sommaruniformen består av flera plagg att välja mellan; tenniströja eller kortärmad skjorta, byxkjol eller shorts. Alla plagg går i blått, vitt och beige och materialen känns mjuka och sköna. Jag tycker det är riktigt bra med uniform, främst av det skälet att det minskar morgnarnas klädväljarångest.

Hotellet vi bor på ligger en kvarts promenad från skolan. Man måste över en stor och ganska rörig vägkorsning, sen är det raka spåret på en och samma trottoar. Just denna morgon när vi precis baxat oss över korsningen hör vi en buss tuta vid sidan om oss, och någon som ropar ”Hoho!! Fanny?” Det visade sig vara en av skolans personalbussar, och den som ropade var en rar dam vi träffat flera gånger nu, hon förestår skolans antagningskontor. ”Men hoppa in i bussen vetja!”, sa hon. Vilket vi gjorde. Sen blev vi transporterade ända fram till ingången, där rektorn stod och solade sig. Han drog på munnen när han såg dottern och mig skutta ut ur bussen. ”Hallå där Fanny, har du liftat, snyggt jobbat!”, utbrast han.

Nu är jag tillbaka på hotellet och tänkte inte göra så mycket vettigt idag faktiskt, innan det är dags för hämtning. Förutom, naturligtvis, att oroa mig lite lagom över hur hon har det på sin nya skola, den lilla. Men det var ett tag sedan jag hade lite tid över till mig själv, så det ska jag njuta av. Ska väl surfa runt lite, äta av den goda lunchbuffén och hasa omkring i gymet lite. Najs 🙂

Ha en god måndag, alla!

魏安妮

Jomen. Så har jag fått ett kinesiskt namn också. Det måste man tydligtvis ha för att kunna söka uppehållstillstånd i Kina. Jag heter numera Wei An Ni, vilket skrivs 魏安妮.

I övrigt var jag igår nere på stan och strosade runt med make och dotter. Temperaturen var nog bara runt 30 grader och det fläktade skönt. Vi åkte tunnelbana, och jag kunde konstatera att den är lika modern och fräsch som t-banan i Seoul. Information på engelska finns överallt, så man får jobba på att komma fel. Men så förvirrad som jag kan vara ska jag säkert lyckas med det också vad det lider.

Och så har jag lärt mig vad ”hej då” heter på kinesiska, nämligen ”bye-bye”. Jodå, det använder sig kineserna av sinsemellan också.

Fortsatt trevlig helg på er!

On the air i morgon

I morse var det tillbaka till ordning och reda, dvs rejäl frukost med alger och lotusrötter. Funderade på en dim sum också, men de ser så stabbiga ut. Fruktar att man kan hamna i dim sum-koma om det vill sig illa, och det är ju inte så käckt redan på morgonkvisten. Klämde istället i mig lite grovbröd och kände mig osannolikt nyttig. Vem vet, jag kanske börjar köpa algsallad självmant när vi flyttar från hotellet. Får kanske abstinens annars?

Efter frukost traskade vi iväg till dotterns skola, idag var det nämligen introduktionsdag. Dottern var halvt ifrån sig av nervositet, det har hon förresten varit de senaste veckorna, stackars liten. Alla dessa frågor….”tänk om jag inte får några kompisar”, ”tänk om jag inte hittar till rätt klassrum”, ”tänk om lärarna är jättestränga”, ”tänk om skolmaten är jätteäcklig”, och så vidare.

Väl framme på skolgården såg vi en grupp tjejer i blandade åldrar stå och prata och skratta, när de såg oss komma vände de sig glatt mot oss, vinkade och ropade ”hejhej!”. Och när vi väl kommit in i själva skolbyggnaden dök en fryntlig man upp, tog tag i dotterns hand och sa ”Men hallå där Fanny! Jag känner igen dig från fotot på dina ansökningshandlingar! Det är jag som är rektor här. Ledsen att jag inte var här när du besökte skolan i april, jag var på tjänsteresa då. Men nu är du ju här, och du kommer säkert att trivas jättebra.”

Gissa om dotterns puls gick ner efter detta. Och när hon och jag sammanstrålade några timmar senare, efter att hon varit i sitt klassrum och träffat klasslärare samt klasskompisar, skuttade hon fram till mig och kunde förtälja att hon redan hittat två jättetrevliga tjejer i klassen. Vad läraren informerat om mindes hon däremot inte särskilt noga. Så det kan nog bli bra, det här.

Över till något helt annat. I våras, medan vi fortfarande bodde i Mumbai, blev vi ju intervjuade av radioprogrammet Kossornas planet. Programmet där vi medverkar sänds i morgon, lördagen den 28 augusti, kl 11.03 i P4. Går naturligtvis också att höra på webben vid valfri tidpunkt.

Trevlig fredag, alla!

Besiktigad på 35 minuter

Idag blev det minsann ingen trevlig hotellfrukost. Jag hade stränga order att inte frukostera, emedan jag skulle befinna mig på hälsoundersökning klockan tio. Denna undersökning är ett krav för att bli insläppt i landet. Om man ska bo här, alltså.

Jag anlände punktligt till kliniken, som redan var full av utlänningar som sprang som små tättingar mellan undersökningsrummet, handledda av unga pigga sjuksköterskor i ljusrosa uniformer (snyggt!). Nog gick det effektivt till väga, alltid. Och mycket hanns med på kort tid. En läkare gjorde synundersökning och sa ”säg aaaaaaa”, en sjuksköterska tog blodprov, i ett annat rum blev jag röntgad, i ett tredje blev blodtrycket taget, i ett fjärde blev det EKG och i ett femte var det ultraljud. Snippsnappsnut, sen var sagan slut – på 35 minuter, typ.

Nu sitter jag här och är SKITNERVÖS för att det är något allvarligt fel på mig. Jag hatar hälsoundersökningar, tror alltid att de ska hitta någon dödlig sjukdom i nästsista eller sista stadiet. Jo, faktiskt. Sån är jag. Det har bara blivit värre sen min kärnsunda mamma fick cancer och dog. Sedan dess är jag så hypokondrisk och undergångsfixerad som man bara kan bli.

Annars är det väl bra. I eftermiddags var dottern och jag på ett shoppingcenter några minuters bilfärd från hotellet. Där finns den populära stormarknadskedjan Carrefour (jo, den är fransk) som man hittar överallt här i stan. Tänk Coop Forum. Plus en sportattiraljkedja som heter Decathlon. De säljer mest sina egna märken, allt från cyklar till campingutrustning. Jag shoppade två träningslinnen i härlig kvalitet för 49 pengar styck. Det blir ungefär 49 kronor.

På Carrefour blev det lite hygienprodukter och kex. När vi gick genom gångarna frågade dottern ”men vad är det som luktar så….annorlunda här?”. Jag svarade ”kinesiska livsmedel.” ”Jahaja”, sa dottern.

När det blev min tur i kassan och jag slängt upp varorna på bandet råkar jag se en skylt ovanför mig vid kassan. ”Only for employees” står det. Tja, den snälla kassörskan ler så vänligt och låter mig betala där ändå. På väg ut tänker jag att de borde ändra skylten till ”Only for employees and clueless foreigners”.

Ha en fortsatt trevlig torsdag, alla!

Alger och lotusrot

Hej igen. Det funkar tydligtvis att blogga från Shanghai – för tillfället i varje fall. Så jag vill bara tala om att jag är framme, att resan har gått bra, att jag är jetlaggad bortom all räddning, att det är cirka 35 grader ute och att jag har ätit en frukost bestående av algsallad, tofu, rårivna morötter och lotusrot. Jodå, det var jag själv som valde!

Vi kommer inte att få ut containern med våra tillhörigheter förrän den 8 september ungefär, så tills dess blir det hotellboende, men det ska nog gå bra det med. Jag slipper laga mat på ett tag, alltid något 😉

Tjillevipp på er, vi hörs när jag gitter skriva något vettigt….

Nu försvinner jag ett tag

Jaha, hörni. Denna söndag blir den sista hela dagen för mig i Sverige den här gången. I morgon förmiddag åker vi till flygplatsen.

Som vanligt är det en massa jag inte har hunnit med denna sommar, och folk jag inte har hunnit träffa. Trist, men jag kan inte slå knut på mig själv. Och ibland behöver jag faktiskt bara gå omkring och vara också.  Annars börjar Sverigevistelsen kännas som ett av många andra ”måsten” här i livet, och så vill jag inte ha det.

Denna gång flyger vi med Finnair, det ska bli intressant att uppleva ännu ett flygbolag. Efter sju års utlandsboende har jag nästan börjat samla på flygbolag, känns det som. Har hunnit beta av ett antal stora välkända och små udda varianter. Intresseklubben kan anteckna att jag tycker minst om SAS (usel service och ofta ofräscha plan) samt bäst om Asiana, Korean Air och Singapore Airlines (jättebra service och fräscha plan). Absolut godaste maten får man förresten på Turkish Airlines.

Det kan hända att det dröjer ett tag innan jag hör av mig igen. Min destination befinner sig ju, som ni vet, bakom The Great Firewall. Kan ta ett tag för mig att pyssla ihop en lösning på den problematiken.

På tal om något helt annat. En liten uppdatering av det jag skrev igår. När jag gick in i grovköket igår kväll för att köra ännu en maskin tvätt, då var det någon som hade flyttat på tvättmedelspaketen, sköljmedlet och fläckborttagningsflaskan. De står på ett litet bord mittemot tvättmaskinen, vanligtvis huller om buller. Nu stod de däremot prydligt uppradade. Jag frågade dottern om det var hon som hade varit där och pysslat. Det var det inte. Och själv har jag aldrig någonsin gjort minsta ansats till att skapa ordning på detta bord.

Jag börjar verkligen undra.

Hursomhelst. Må gott tills vi hörs igen, alla!

Jag måste få berätta

Ja, det måste jag. Få berätta.

Att nu har det hänt igen, här i mitt hus. Något som jag inte kan förklara. Och vet ni vad? Det känns riktigt bra, på något sätt. I alla fall nu när jag har kommit över den första skräcken.

Jag vet inte om jag bloggat om den första oförklarliga händelsen. Så jag drar den i korthet nu.

Lite bakgrundsinfo för nytillkomna läsare först. Det hus som vi bor i när vi är i Sverige var mina föräldrars. Jag tog över det när de gick bort 2006.

Nåväl. Tillbaka till den första oförklarliga händelsen. Den tilldrog sig en vinter, jag var här med make och dotter för att fira jul.

En natt vaknar jag av att täcket har glidit av mig. Jag fryser, men är yrvaket groggy och ännu inte förmögen att göra något åt det. Konstaterar bara att jag fryser.

Något ögonblick senare lägger någon mitt täcke över mig igen.

Med ens är jag klarvaken. Vem var det? Sätter mig upp i sängen och tittar. En strimma ljus från en gatlykta letar sig in i rummet, och jag kan se att maken ligger i sängen bredvid, blickstilla. Han andas tungt, sover djupt. Så det var inte han.

Jag går upp, tassar in i dotterns sovrum. Hon ligger lika blickstilla i sin säng, sover lika djupt. Snarkar till och med lite.

Vid detta tillfälle fanns det ingen annan i huset. Och det var ingen dröm. Jag var inte hundraprocentigt klarvaken, men så pass vaken att jag VET att täcket låg på golvet. Att jag frös. Och att någon lade täcket över mig igen.

Min första tanke var ”mamma”.

För jag är en ganska öppen människa. Som många andra tror jag att det förmodligen finns Något bortom den verklighet som är synlig för oss. Det är dock inget jag tänker på dagligdags.

Men efter denna händelse kändes det trevligt att tänka på att min snälla, ompysslande mamma kanske fortfarande var lite med i bilden.

Nåväl. Det har gått några år sedan denna händelse, och jag har inte tänkt sådär jättemycket på den.

Förrän igår.

Saken är den att jag inte har kunnat hitta mitt gymkort. Har letat förbrilt överallt i några dagar. I handväskan, gymväskan, i diverse pappershögar, på diverse bord….överallt. Har förbannat min slarvighet. Jag är så bra på att lägga ifrån mig saker hipp som happ nämligen, och ägna små evigheter åt att försöka hitta dem igen.

Speciellt har jag sökt igenom en skål som står på hallbänken. En skål där jag lägger saker som nycklar, busskort och annat man bär med sig in och ut. Har sökt igenom skålen igen och igen och igen.

Och sen, igår morse. Jag hade varit ute och tagit en morgonpromenad. Kommer in igen, böjer mig ner för att snöra upp skorna.

Just i den rörelsen faller min blick på hallbänken.

Och jag ser. Att bredvid skålen, fullt synlig, ligger gymkortet.

Jag ropar till dottern: ”Är det du som har lagt mitt gymkort på hallbänken?” Hon svarar ”Ditt gymkort? Mamma, jag har inte rört ditt gymkort!”

Någon annan än dottern och jag har inte vistats i huset sedan jag blev av med kortet.

Jo, jag vet. Möjligheten finns naturligtvis att kortet har legat där hela tiden. Att jag på något sätt inte har sett det ändå. Men det är helt enkelt inte troligt. Hur i hela friden skulle jag ha missat något så ENORMT SYNLIGT? Det finns inte mycket mer än skålen där på bänken. Som skulle kunna villa bort blicken, menar jag.

Och då, så kommer jag igen att tänka på täcket. Och sedan så tänker jag ännu en gång: ”mamma”.

Igår åt jag middag med en kär vän som också är öppen för fenomen utöver de vanliga. Jag berättade om händelsen, och sa lite skämtsamt att tänk om det är mamma som spökar i huset, jag börjar nästan tro det.

Då frågade vännen om det möjligtvis under sommaren har hänt att jag har sett saker i ögonvrån. T.ex. skuggor som rör sig.

Och det har jag. Flera gånger. I huset och i trädgården. Men så fort jag tittat dit har skuggan smitit. Försvunnit bakom ett hörn eller en buske. Jag har intalat mig själv att det måste ha varit något naturligt fenomen. Ljuset har fallit in på ett speciellt sätt, eller så. Men helt har jag inte kunnat övertyga mig själv om detta.

”Det sägs att skyddsänglar ofta uppenbarar sig så”, säger min vän.

Efter vår middag var det faktiskt lite läskigt att återvända hem till huset i den sena kvällen. Jag skulle tillbringa natten ensam, dottern sov över hos en kompis.

Nu är det morgon. Natten har varit god. Jag är ensam i mitt hus – men ändå inte, känns det som. Och det känns inte hemskt. Det känns bara bra.

Jag får en bild i huvudet. Av min mamma som går omkring och plockar i huset. Som hon brukade göra. Plötsligt hittar hon mitt gymkort på något udda ställe. Hon skakar på huvudet och säger: ”Men Annie. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till med dig! Hur många gånger har jag sagt till dig, egentligen? Lägg alltid saker på samma ställe, så blir du inte av med dem!” Sen lägger hon gymkortet på hallbänken. Så att jag säkert ska hitta det.

Och kanske vill hon inte bara att jag ska hitta kortet och begrunda vikten av att lägga saker på ett och samma ställe, så att man inte blir av med dem jämt och ständigt. Kanske vill hon att denna händelse ska få mig att reflektera över saker och ting. Om ni förstår.

Kanske.

Vad ska jag göra nu då?

Idag behöver inga känsliga tittare varnas. Min arm ser OK ut. Bara lite solbränd, typ. Verkar inte bli några häftiga blåmärken med gula och gröna skiftningar.

Igår skickade jag iväg resterande manusexemplar. Tegelstenen är nu på väg till totalt fyra förlag. Det känns verkligen skönt att ha avslutat detta enligt tidsplaneringen.

Jaha, vad ska jag göra nu då? Börja spåna på något nytt manus? Eller göra något annat? De närmaste månaderna får väl gå åt till att få fotfäste i Shanghai och vardagen att fungera där. Sedan kanske jag ska börja med översättandet igen. Skulle kännas bra att tjäna lite egna pengar igen. Men, som maken alltid så näsvist påpekar: ”alla dina pengar är mina pengar med, kom ihåg att vi är gifta”. Ehhh….så var det med den motivationsfaktorn!

Nej men om man skulle ta sig en powerwalk i det vackra vädret och tänka över det hela. Eller tänka på något helt annat.

Känsliga tittare varnas, dag 2

”Men mamma, det ser ju ut som du bränt dig i solen!” sa dottern när hon granskade min arm i morse.

Jodå. Det kan hon nog ha rätt i.

Armstackaren känns lite öm men är fullt funktionsduglig. Jag vill dock helst inte tappa något hårt på den. Näpp.

I övrigt är det stretching som gäller, enligt naprapaten. Och om några dagar ska jag börja styrketräna underarmen enligt ett program jag har fått.

Beskåda bilden nedan och tyck synd om mig! Nu när jag grimaserar så fint och allt…

När man känner sig lite…skadad…kan man alltid pigga upp sig med lite bus framför kameran. Dottern var med på noterna – vad gör hon inte för att glädja sin gamla mor? Jag säger bara ”sådan dotter, sådan mor ” 😉

Man har inte roligare än man gör sig en regnig dag som denna, gott folk!