Mini-nattugglor på shopping

31 augusti 2005

Koreanska bebisar är ute och slarvar mitt i natta. Johodå, det står i dagstidningen Chosun Ilbo idag.
I kära gamla präktiga Sverige, vet tidningen att berätta, är det bara 27 procent av alla barn mellan 0-3 år som får vara uppe och röja efter klockan tio på kvällen. I Korea är det hela 51,4 procent. Artikeln i Chosun Ilbo grundar sig på en undersökning som genomförts av Procter & Gamble Korea.

Ja, nu förstår jag lite bättre varför det är så många tunnelbanepassagerare i Seoul som sitter – eller står – och sover i alla möjliga och omöjliga ställningar på morgnar och förmiddagar. Det är väl deras föräldrars fel, som låtit dem vara uppe för sent, och därför har de aldrig nåtts av insikten om att morgonstund har guld i mund. Hm, väldigt olutherskt. Men så är det ju också Korea detta handlar om.

Vad gör då små koreanska nattugglor under sena kvällstimmar? Ja, av de 36,8 procent av föräldrarna som erkände att de tog med sig kidsen ut efter klockan nio på kvällen var det 46,2 som hasade med dem på stormarknadsshopping medan 29,4 procent tog med dem ut i någon park.

Inte lika tvålfager

Kim Yong-Ho.

30 augusti 2005

Om jag ska vara riktigt ytlig, och det passar väl jättebra när jag sitter här och babblar på om såpoperor (se inlägget nedan), tycker jag nog att Kim Young-Ho är bra mycket snyggare än Bae Yong-joon. Trots att han lämnade sin fru för den bambi-ögda sekreteraren på jobbet i såpan ”A second proposal” (som jag följde intensivt förra året). Humpff. Ajsingenbajsingen, Kim!

Jaja. Ingen är fullkomlig.

Share this:

”Sexsymbol? Lilla jag?!?” (Foto: Yonhap) 

30 augusti 2005 

Och här har vi då en bild på drömmannen, enligt miljoner kvinnor i Asien…koreanen Bae Yong-joon. Bae slog igenom i den melodramatiska tvåloperan Winter Sonata 2002 och är nu aktuell i ännu ett hjärta-och-smärta-epos med titeln April Snow, garanterat snyft-vänligt även det.

Inte minst japanska tjejer och damer i alla åldrar är som galna efter Bae. Det arrangeras gruppresor från Japan till de platser i Korea där Winter Sonata spelades in, och varje turistfälla med självaktning här har en rejäl uppsättning Bae-souvenirer, allt från muggar till kalendrar och t-shirts med Baes milda nuna.

Själv tycker jag kanske att Bae är lite väl tvålfager, men smaken är ju som baken!

Hjärta, smärta och sånt

30 augusti 2005

På tal om koreanska såpoperor (se inlägget nedan) så kan de ge intressanta inblickar i den koreanska kulturen. Ett oerhört populärt tema i dessa tv-dramer är förbjuden kärlek. Och här snackar vi inte om gifta människor som vänstrar eller så. Nej, den förbjudna kärleken uppstår redan innan man har inträtt i det äkta ståndet. Ett exempel skulle kunna vara ”rik snygg pojke från finfin familj i Seoul faller som fura för vansinnigt söt men urfattig blomsterförsäljerska från provinsen. Rik pojkes pappa insisterar på att rik pojke efter avslutade ekonomistudier vid Harvard ska gifta sig med rik flicka från finfin familj i Seoul. Rik flicka från Seoul är supersnygg men tämligen blåst och därtill intrigant. Vill gifta sig med rik pojke för att hon då skulle bli ännu rikare och samtliga hennes väninnor skulle bli grymt avundsjuka. Rik pojke vägrar giftermål med rik flicka, smugglar istället med fattig blomsterförsäljerska från provinsen till Amerika och går under jorden. Rik pojkes pappa blir vansinnig och rik pojkes mamma bara gråter. Fattig blomsterförsäljerska från provinsen insjuknar plötsligt i dödlig sjukdom…” Ja, ni fattar. Hjärta och smärta så att man blir alldeles vimmelkantig. Men det intressanta är själva problematiken, alltså att äktenskap inte är något man ingår med vem som helst man råkar bli kolossalt förälskad i, även om det faktiskt är ens själsfrände och sanna kärlek. Koreanska mammor och pappor kan nämligen fortfarande ha en del att säga till om när det gäller val av barnens livspartner. Att det är föräldrarna som väljer en lämplig giftermålskandidat blir allt mer sällsynt. Men om man tar hem fröken Kim för att presentera henne för sina föräldrar, och dessa definitivt inte tycker att hon är lämplig – då är det inte helt osannolikt att det inte blir något bröllop.

Respekt för äldre personer, och inte minst ens egna föräldrar, är fortfarande en oerhört viktig del av den koreanska kulturen. Familjen är alltjämt den viktigaste enheten i Korea. Det är familjen du vänder dig till om du behöver någon form av stöd (ekonomiskt eller annat) och omvänt förväntas du ställa upp för familjen. Individuella önskemål får ge vika, om det är nödvändigt.

Låter det oerhört gammaldags? Tja. Det beror väl på vad man har för perspektiv. Jag menar, hur stora var chanserna för att disponentsonen Sjöstrand skulle gifta sig med servitrisen Nilsson för några decennier sedan i Sverige? Betänk dessutom att medan vi i Sverige kunnat utveckla vårt samhälle i fred, lugn och ro de senaste 50 åren så har Sydkorea under samma period varit tvungen att bygga upp hela sitt land på nytt efter den japanska ockupationen och Koreakriget.

Koreas materiella välstånd har utveckats i rasande takt de senaste 30 åren, och när gamla värderingar krockar med ökat välstånd i ett materiellt hypermodernt samhälle, och med ökande influenser från världen utanför, blir det inte utan konsekvenser. Skilsmässofrekvensen i Sydkorea är nu en av de högsta i världen och barnafödandet minskar drastiskt.

Mumsig kålmask

29 augusti 2005 

Caterpillar, anyone?
Jamen titta vilken trevlig liten anrättning jag och väninnorna hittade idag på det nya hotta sushistället ”California Roll-In” nästgårds!
Nästan så man inte har hjärta att äta upp honom eller henne…

Nalle här och nalle där

29 augusti 2005

Små snuttiga nallebjörnar har en enorm attraktionskraft på invånarna i denna knuffiga, myllriga, hetsiga storstad, kan jag säga. Nallebjörnsdyrkan är här totalt gränsöverskridande vad gäller kön och ålder. Både romantiskt lagda tonårstjejer och av tillvaron mer härdade gammeldamer kan ses bärande på väskor, plast- eller papperskassar och mobiltelefonssmycken prydda med gulleluddiga nallar med plirande blick och rosetten käckt på svaj. Två dagar i rad har jag dessutom sett tuffa unga, vältränade soldater i full kamouflagedräkt och kepsen djupt nerdragen över pannan bära på ljusblå plastkassar prydda med nallebjörnsmotiv – utan att skämmas det minsta, såg det ut som (tusan också att jag glömde kameran hemma…).

Nä, det är väl inte så konstigt egentligen att folk vill har nåt lite gosigt att bära med sig i den kärva storstadshetsen. Fast humhum, ni får förlåta om jag flippar ut totalt (skyller på att värmen håller på att smälta ner mina hjärnceller till oigenkännlighet…det är plus 30 grader här i Seoul – tänk om nallebjörnsälskarna här skulle gå ett steg längre och plötsligt deklarera:
”Nä nu räcker det! Nu ger vi attan i stress och jäkt och buff och knuff, nu skapar vi ett gosigare samhälle allihopa” – och plötsligt fylldes gatorna av folk i nallebjörnskostymer som planlöst lallade runt och kramade varandra av hjärtans lust?!?

Tvi vale. Vad får jag allt ifrån? Rätt som det är sitter jag väl här och skriver manus till koreanska såpoperor! Nä, jag kanske ska slå på luftkonditioneringen. Räddas vad som räddas kan av mina hjärnceller…

Istället för trädgårdstomte

28 augusti 2005

En riktigt ful och gräll trädgårdstomte skulle jag gärna vilja pigga upp min lilla koreanska trädgård med. Som en påminnelse om mitt rika europeiska kulturarv, eller nåt. Bedrövligt nog glömde jag att köpa med mig en när vi var i Sverige i somras. Tja, jag får väl skaffa mig en Harubang istället. Harubang är väl det närmaste man kan komma en trädgårdstomte i Korea. Namnet betyder något i stil med ”farfars-sten”. Harubangen härstammar från ön Jeju på Koreas sydkust. Den hette från början Beoksumeori vilket betyder totemhuvud. Dessa skulpturer symboliserade gudar som både erbjöd skydd och som kunde sätta lite tjofräs på fertiliteten. De placerades bland annat utanför byarna, som en slags skydd mot onda andar.

Numera massproduceras Harubangerna i alla möjliga och omöjliga storlekar, antingen försedda med breda leenden eller med mer allvarliga uppsyner. Tror jag ska skaffa mig en glad liten skit och ställa på trappen. Den är faktiskt betydligt mer estetiskt tilltalande än en rödnäst plasttomte, när jag tänker efter…

Världen sett från min lilla ankdamm

27 augusti 2005

Svenskar sägs ibland vara självgoda typer med en påfrestande ”vi vet ju ändå bäst”-attityd. Och nog är det ofta så, tycker jag. Till exempel kampanjen ”ät svenskt kött” som jag tyckte underblåste åsikter i stil med att alla andra länder befolkas av illiterata djurhatare som missköter sin boskap och inte har vett att hålla smittoämnen borta. Hurra, jag är så glad att jag är svensk. Att jag har rätt värderingar och sunt svenskt bondförnuft.

Well, I got news for you. Andra länder tycker samma sak. Alltså att deras eget land är bäst – inte Sverige. Hur konstigt det än kan låta. Hela jordens befolkning tycker faktiskt inte att Sverige är det bästa land som någonsin existerat på denna jord. Det finns nog miljarder människor som inte ens vet vad Sverige är, och som lyckas överleva ändå. Konstigt nog. De äter inte ens svenskt kött, ju. Helt otroligt!

Jag vågar påstå att majoriteten av alla koreaner är övertygade om att det trots allt är bäst att vara korean. Inte minst för att Korea har världens bästa kött, ja, överhuvudtaget världens bästa mat. Fråga vilken korean som helst! De vet ju hur utlänningar är, inte minst västerlänningar…äter en massa konstigheter till exempel, massor av fet och ohälsosam mat, uschianemej!

Vad jag vill säga är väl egentligen att jag tror att alla människor jorden runt är lika goda kålsupare som betraktar världen utifrån sina egna små ankdammar. Vad som är självklart för den ene kan vara rent absurt för den andre.

Det finns så mycket som varken är rätt eller fel. Faktiskt. Med en större portion respekt för olikheter, och med mindre rädsla för det främmande tror jag världen hade varit en betydligt vänligare plats att leva på.

Krama varandra i trafiken

26 augusti 2005

Första dagarna under Sverigesemestern i somras var jag rätt förvirrad, vilket nog inte bara berodde på jetlaggen, utan även på att jag kommit ifrån så många ”självklara” vardagsgrejer i Sverige.
Till exempel fumlade jag brydd efter ljusknappen när jag skulle tända på toa, tills jag kom på att ”aha, ljusknappen sitter ju inne på toa” ? i Korea sitter ljusknapparna vanligtvis precis utanför badrummet.
Och första morgonen yrade jag ut i köket för att inmundiga ett glas vatten, och letade några sekunder omtöcknat efter vattenautomaten. I Korea beställer man ofta hem mineralvatten på stora dunkar eftersom kranvattnet är oerhört klorerat och smakar blöööörrk. Närmade mig den svenska vattenkranen med viss misstänksamhet. Hmmm, kan man verkligen dricka kranvatten?!?
Man blir allt lite miljöskadad när man bott utanför fäderneslandet en längre period. I somras kom jag dessutom på mig själv med att buga lite lätt allt som oftast; när jag hejade på kompisar, när jag tackade för hjälpen i någon affär etcetera.

Men jag har i alla fall inte anammat mina koreanska bilkörningsvanor på svenska gator och vägar, något som mina svenska medbilister ska vara oerhört tacksamma för. Bilkörning i Korea är lite på temat ”blunda, tuta och gasa”. Koreaner kan vara oerhört hjälpsamma och hänsynsfulla i olika sammanhang, dock inte i trafiken, och speciellt inte i den övertrafikerade staden Seoul. Här är det ”störst kör först” som gäller – bussar korsar fem filer utan att ge signal och svarta sedaner modell jättestörre med tonade rutor knör sig före i bilköer med minsta möjliga krockmarginal.
Taxichaufförer är också ett släkte för sig, de verkar av någon anledning tro att samtliga medtrafikanter har något slags sjätte sinne som upplyser dem om när chaffisen i fråga sekundsnabbt ämna gira in framför dem från fil bredvid, eller när de utan förvarning tänker stanna för att släppa av eller släppa in passagerare.
Dessutom har vi regeln ”minst kör först” också, det är alla motorcykelbud (hur många miljoner såna finns det egentligen i den här stan?!?) som kör lite där de känner för det, det vill säga överallt och hemskt gärna på trottoarerna (där de ibland verkar vara oerhört förtretade över att fotgängare uppehåller sig).
Trafikregler (t.ex. förbud mot rödljuskörning) verkar snarast vara en vänligt sinnad rekommendation här, inget man behöver ta sådär jättemycket på allvar, framför allt inte om man har bråttom. Och det har ju i princip alla i Seouls storstadsstress. Pallipalli, tuta och kör!
Till koreanernas försvar ska jag väl tillägga att det inte alls är lika illa när man kommer ut på landet. När vi var på den lantligt idylliska ön Jeju på Koreas sydkust tyckte till och med min make att det var ju fasen vad folk sniglar sig fram på vägarna…

Buddha och sköldpaddan

25 augusti 2005

Sköldpaddan symboliserar långt liv, och skulpturer av sköldpaddor finns ofta vid buddhisttempel i Korea. Den här lilla installationen tycker jag är fin, med Lill-Buddha i bakgrunden som vakar över sin kompis Sköldis.
Cirka 25 % av koreanerna är buddhister; ungefär lika många är praktiserande kristna. Korea är faktiskt det land i Asien, jämte Filippinerna, där kristna missionärer varit mest framgångsrika.