Dongdaemun after dark

Dongdaemun-marknaden i centrala Seoul…säg, vad kan man INTE hitta här? Denna berömda marknad, som öppnade 1905, lär vara Sydkoreas största shoppingcenter – här finns allt från fashionabla småbutiker till osannolikt röriga och billiga gatustånd. Öppettiderna är generösa – från 10.30 på förmiddagen till 05.00 på morgonen. Och om det börjar kurra i magen mitt i fyndjakten finns det både hamburgerhak och traditionella gatustånd med koreansk snabbmat att stilla hungern vid.

En av mina favoriter är ”tyghuset”, som rymmer fyra enorma våningar (plus källare) av tyger och sybehör. Själv är jag mest intresserad av femte våningen, ”pärlvåningen” – där kan man shoppa pärlor, stenar, kedjor och vad tusan som helst man vill göra smycken av. Men på Dongdaemun kan man även köpa skor, väskor, leksaker, kontorsmateriel, fågelburar, trädgårdsredskap, sportutrstning…och en hel del annat.

Butik med kökstillbehör – smart entreprenör har förlagt sin gatuståndsverksamhet direkt utanför, om kunderna blir hungriga när de fyndar stekpannor…

Nudlar och sjögräsrullar och annat gott – kan sköljas ner med vatten, öl eller starkare varor!

R fyndar för glatta livet…

…och så gör även jag! (Det bidde en shoppingkasse med glada grisar – endast 15 riksdaler!)

Seoul goes Dalahäst

Tjillevipp, gott folk!

Jag lever än, och har kommit tillbaka från Seoul i tämligen oanfrätt skick. Inte är jag jetlaggad heller. Ytterst besynnerligt – det här är nog min första Asien ToR-resa utan jetlag. Att tidsomställningen gick mig spårlöst förbi när jag kom till Seoul berodde nog på ren vilja. Jag hade helt enkelt ingen tid för sånt trams! Har man blott en vecka på sig att leva livet i Morgonstillhetens Land gäller det ju att ta vara på varenda minut. Och på tillbakaresan fick jag typ typ två timmars sömn, så inte undra på att jag knoppade gott hela natten vid hemkomsten.

Nåväl. Vardagslivet har fått en rivstart – egentligen hade jag tänkt sitta och gotta mig med att redigera bildskörden från Seoul i lugn och ro, men på måndag eftermiddag kom det in ett stort jobbuppdrag, så det har inte blivit mycket av mina planer. Men här kommer ett första smakprov i alla fall. Sverige- och dalahäst-frenzy råder i Korea! En poppis klädbutikkedja med ett tämligen outtalbart namn satsar av outgrundliga skäl på en ”Swedish compilation”. Och när jag rotade runt efter smyckestillverkningsprylar i ”pärlhuset” på Dongdaemun-marknaden – vad upptäcker jag, om inte diverse små berlocker i form av….dalahästar? Vissa hade den karaktäristiska dalahäst-formen, men var målade som zebror (?!?!) medan andra inte alls hade den karaktäristiska dalahäst-formen, men däremot var målade med karaktäristiska dalahäst-mönster.

 

Vadan detta, kan man fråga sig….är det månne någon som har besökt min kära Seoul-väninna Anonyma A och blivit inspirerad av hennes gedigna dalahästsamling (faktiskt den finaste jag någonsin sett)? Eller kommer inspirationen från något helt annat håll? Vem vet…

Hemåt

Nu ska jag åka hemåt igen om några timmar, och det är nog bra för min fothälsa, denna veckar har jag traskat och traskat och traskat så jag har skavsår överallt!

Samtidigt känns det lite sorgligt att åka härifrån. Jag vet inte varför, men jag känner mig betydligt mer avspänd här än i Tyskland. Kanske har det att göra med att jag undermedvetet vill smälta in lite i Tyskland. Det är ju ganska mycket som hemma i Sverige. Men ibland råkar jag på kulturella skillnader som jag inte visste om, och som gör mig osäker på hur jag egentligen ska bete mig. Men här i Korea är det ingen som förväntar sig att jag ska smälta in. Jag tror egentligen inte koreaner kan tänka sig att en västerlänning kan assimileras till fullo här. Och det är skönt. Jag har inga krav på mig, utom att hålla mig till vanligt, internationellt folkvett. I övrigt kan jag lulla omkring som jag vill.

Sen tycker jag att stämningen i Tyskland på något sätt är kyligare än i Korea. Visst kan koreaner vara rakt på och burdusa, men i så fall är de flesta det med en viss….vad ska jag säga….charm, kanske. Det är mer hjärtligt här.

Förutom att ha traskat och traskat har jag åkt tunnelbana och åkt tunnelbana och shoppat och shoppat och fotograferat och fotograferat. Det blir nog många bilder här på bloggen framöver…

Framme

Konstigt. Som om jag aldrig laemnat Seoul, kaenns det. Lukterna, traengseln i tunnelbanan, folkmyllret….allt mycket-mycket vaelbekant. Hemvant, men utan att vara det minsta trist.

Otroligt roligt att vara haer igen!

Tårar

Har börjat dagen med att böla i duschen. (Tycker det är ett bra ställe att böla på, man behöver ju inte bekymra sig om att mascaran rinner…)

Det började igår kväll. När maken frågade: ”ska det bli kul att åka iväg nu då?”.

Då var det som om en ventil börjad lossna lite inom mig. Något började pysa ut lite försiktigt. Och i morse lossnade väl den ventilen helt, och flög ut som en projektil.

Grejen är, förstår ni, att jag inte kan fatta det. Att jag under en hel vecka bara ska göra grejer som jag själv vill, och inte har någon att ta ansvar för, förutom mig själv. Vet inte när det hände senast? Det känns så STORT. Helt jävla osannolikt. Pardon my language.

Och så blir jag rörd till tårar när jag tänker på att jag har en så snäll man som kommer på idén att jag ska åka iväg för mig själv, och ger mig sina gratis flygpoäng till detta. För det var faktiskt hans idé, inte min.

Den här resan kommer vid rätt tidpunkt, känns det som. Av olika orsaker mår jag inte särskilt bra för tillfället. Dels känner jag mig kroppsligen sliten – slemsäcksinflammationen i höften, golfarm i högerarmen (och jag som inte ens golfar?!?) samt en ihopkrampad muskel i vänster axel. Dels hände det mig något för en månad sedan som jag tog illa vid mig av (vad det var har jag ingen lust att skriva om här och nu), och till slut KAN det hända något som jag grubblar mycket över (vad det är kan jag inte skriva något om här och nu, dock är det inget jag tar illa vid mig av). En osäkerhetsfaktor. Vänta och se. Usch, jag vill ha klarhet nu!

Därav duschbölandet i morse. Nu känns det bättre, och jag är redo att ta itu med dagen. Måste fakturera innan jag åker, packa och städa lite (svärföräldrarna ska vara här när jag yrar runt i Seoul, och det är ju trevligt om de möts av en någotsånär sanitär bostad).

Förresten så åskade det och haglade här i Düsseldorf. Idag är himlen blå och solen skiner.

Bajsa inte här

I Tyskland upplever jag att det finns en mycket större tolerans för hundbajs än i Sverige. Och att hundbajspåsar inte alls är lika vanliga. Men det beror väl på att hundar här rent generellt får ta mer plats än hemma. Till exempel på restauranger, i affärer och andra offentliga utrymmen. Ingen höjer på ögonbrynen över stora lurviga hundar som ligger under restaurangbordet medan ägarna avnjuter sin middag, inte.

Men som framgår av bilden finns det folk som inte tolererar hundbajs även in Deutschland. Jag tycker den lilla förbudsskylten är rätt söt. Har nån av er sett något liknande i Sverige?

Spruta efter spruta

Nu ska jag ännu en gång älta hur bra jag tycker den tyska sjukvården fungerar. Fullt i klass med den sydkoreanska i fråga om tillgänglighet och bemötande. Och kostnadsläge, inte att förglömma!

Igår var jag på återbesök hos Frau Doktor, på grund av inflammationen i höften jag skrivit om tidigare. Svullnaden har gått ner, värken är dock kvar, dock i något mindre omfattning.

”Hmmmm. Så där kan vi ju inte ha det. Jag tror du borde gå till en ortoped som kan röntga dig”, säger Frau Doktor.

Sen börjar hon räkna upp vilka ortopeder som finns i närområdet. ”Ja, vi har XX, hans mottagning ligger närmast…sen har vi YY, det är också rätt nära…fast ärligt talat är personalen där rätt otrevlig ibland, det är ju kul att bli trevligt bemött menar jag…och så har vi ZZ, det är YY:s exfru som basar för den. Fast den ligger nere i stan, det är en bit att åka.”

Frau Doktor hummar och tänker. Sen säger hon ”äsch, jag ringer till XX och hör om han kan ta emot dig, det vore ju bra om vi kan få det gjort innan du ska till Korea på lördag. Jag överdriver lite och säger att du har JÄTTEONT”.

Frau Doktor ringer och, under över alla under, jag är välkommen att bege mig till XX på en gång. (Men det berodde nog på att det var Frau Doktor herself som ringde, jag tror inte jag hade uppnått detta på egen hand.)

 

Hos XX är det fullt med folk i väntrummet, men efter en timme blir jag inkallad till doktor XX himself, där jag får förklara mina krämpor. Sen klämmer XX på min höft, kollar benrörligheten generellt och säger att det nog är en slemsäcksinflammation. Han vill vänta med röntgen och först testa med en rejäl kortisonspruta. Om den inte hjälper så ska jag återkomma för röntgen.

 

Idag känns det som om kortisonsprutan faktiskt har hjälpt, jag har knappt någon värk alls. Får väl se om den återkommer. I morse gick jag till min husläkarklinik igen, fast i ett annat ärende, Frau Doktor där har nämligen beordrat mig att framvisa mina vaccinationsintyg, och efter att ha tittat igenom dem sa hon att det var dags att fräscha upp stelkramps- och difteriskyddet. Så nu har jag blivit ”besprutad” två dagar i rad, tjohej.

 

Här i Tyskland betalar jag bara 10 euro per kvartal för läkarbesök. Patientavgiften betalas vid kvartalets första besök, sen kan jag ränna till samma doktor hur många gånger som helst under kvartalet utan att betala något mer. Och om hon/han skriver remiss till en specialist går jag även dit gratis. Schysst!

 

Varmare och varmare

Tillbaka till Tyskland är vi, och jag konstaterar att höstfärgerna är lika vackra här som hemma. Jag tog en timslång morgonpromenad vid Rhen, gula löv täcker promenadvägen i ett tjockt täcke. Det är lite varmare än i Skåne. Enligt väderleksrapporten ska det bli 20 grader idag. Kvällsmörkret lägrar sig inte lika tidigt här, så trots allt känns det inte riktigt lika höstligt.

Nu ska jag packa upp resväskan, men bära ner den i källaren ska jag inte. På lördag är det ju dags igen – avfärd till Seoul! Eftersom jag tvättade alla kläder innan vi for från Sverige skulle jag i och för sig kunna strunta i att packa upp, haha, men det verkar vara varmare i Seoul än här, så jag får nog byta ut lite klädesplagg…

Gult är fult

Är det bara jag, eller är det så att allt fler bilister här i Skåne (Sverige?) kör på gult ljus? Och att de därtill gör det på ett lite nonchigt självklart sätt, som att det gula ljuset bara är en förlängning av det gröna? OCH att de inte ens drar sig för att köra en sekund innan det gula slår om till rött? För det är ju ändå inte rött, och man hinner nästan över innan det har blivit rött?

Måste kolla om folk kör så här även i Tyskland. Jag har inte lagt märke till det, men det kan ju vara så även där.

Här blir det inte mycket tid framför datorn, vi har fullt upp med annat. Träffa kompisar, gå på stan, rida, pyssla i trädgården, etcetera. Och så har jag invigt mig själv i Desperate Housewives underbara värld. Hur otroligt det än kan låta har jag aldrig sett den serien. Det har sina sidor med utlandsboende, ibland är det svårt att hitta alla serier som ”alla” ser på hemma. Och i Tyskland skulle jag inte ens försöka. Amerikanska hemmafruar dubbade till tyska – nej tack!! Men här hemma har Unga Fröken Inneboende säsong 1-3 på dvd, och hon har tutat i mig att jag bara måste ge serien en chans. Har precis tagit mig igenom säsong 1, och den var kul, men första avsnitten på 2:an känns lite sega. Kan kanske bero på att jag sträcktittat för mycket?

Nu ska vi snart iväg till stallet igen, och ikväll har Unga Fröken Inneboende seriösa planer på att pyssla ihop en tacos-middag, med kladdkakemuffins som efterrätt. Mums!

Bye bye 70-tal

Det regnar ju faktiskt värre här i Skåneland än vad det gjorde i Drizzledorf! Ur led är tiden! Eller är det vädret?

Hursomhelst, det är härligt att vara här! När vi anlände sent på tisdagskvällen (senare än tänkt, men när har någonsin Öresundstågen gått i tid?!?!) väntade Unga Fröken Inneboende på oss med nybryggt te och hembakade hallongrottor – vilket mottagande!

Igår satte jag sprätt på väldigt mycket pengar. Gulp. Eller snarare tog jag ett definitivt beslut att sätta sprätt på väldigt mycket pengar. Efter många om och men och jagvetintehurmycket planering som helst så blir det nu äntligen badrumsrenovering av här i radhuset. La in ordern till renoveringsfirman igår, arbetet kör igång i mitten av november. I princip ska allt rivas ut och göras om. Visst kan det vara charmigt med badrum i originalskick från 1970, men när det håller på att vittra sönder är det liksom inte lika charmigt längre. Gästtoan är förresten också i originalutförande, men den är inte lika söndersliten, så den får behålla sin kultstämpel ett tag till.

Nu ska vi till polisstationen och försöka utverka ett nytt pass till dottern, sen bär det av till hennes kära ridskola – hon har längtat dit sedan ridlägret slutade i somras.