Nu ska jag ännu en gång älta hur bra jag tycker den tyska sjukvården fungerar. Fullt i klass med den sydkoreanska i fråga om tillgänglighet och bemötande. Och kostnadsläge, inte att förglömma!
Igår var jag på återbesök hos Frau Doktor, på grund av inflammationen i höften jag skrivit om tidigare. Svullnaden har gått ner, värken är dock kvar, dock i något mindre omfattning.
”Hmmmm. Så där kan vi ju inte ha det. Jag tror du borde gå till en ortoped som kan röntga dig”, säger Frau Doktor.
Sen börjar hon räkna upp vilka ortopeder som finns i närområdet. ”Ja, vi har XX, hans mottagning ligger närmast…sen har vi YY, det är också rätt nära…fast ärligt talat är personalen där rätt otrevlig ibland, det är ju kul att bli trevligt bemött menar jag…och så har vi ZZ, det är YY:s exfru som basar för den. Fast den ligger nere i stan, det är en bit att åka.”
Frau Doktor hummar och tänker. Sen säger hon ”äsch, jag ringer till XX och hör om han kan ta emot dig, det vore ju bra om vi kan få det gjort innan du ska till Korea på lördag. Jag överdriver lite och säger att du har JÄTTEONT”.
Frau Doktor ringer och, under över alla under, jag är välkommen att bege mig till XX på en gång. (Men det berodde nog på att det var Frau Doktor herself som ringde, jag tror inte jag hade uppnått detta på egen hand.)
Hos XX är det fullt med folk i väntrummet, men efter en timme blir jag inkallad till doktor XX himself, där jag får förklara mina krämpor. Sen klämmer XX på min höft, kollar benrörligheten generellt och säger att det nog är en slemsäcksinflammation. Han vill vänta med röntgen och först testa med en rejäl kortisonspruta. Om den inte hjälper så ska jag återkomma för röntgen.
Idag känns det som om kortisonsprutan faktiskt har hjälpt, jag har knappt någon värk alls. Får väl se om den återkommer. I morse gick jag till min husläkarklinik igen, fast i ett annat ärende, Frau Doktor där har nämligen beordrat mig att framvisa mina vaccinationsintyg, och efter att ha tittat igenom dem sa hon att det var dags att fräscha upp stelkramps- och difteriskyddet. Så nu har jag blivit ”besprutad” två dagar i rad, tjohej.
Här i Tyskland betalar jag bara 10 euro per kvartal för läkarbesök. Patientavgiften betalas vid kvartalets första besök, sen kan jag ränna till samma doktor hur många gånger som helst under kvartalet utan att betala något mer. Och om hon/han skriver remiss till en specialist går jag även dit gratis. Schysst!
Annieverse 
Det låter ju en aning bättre än här… För två månader sedan var jag på sjukhusets hudmottagning, för att kolla upp mina eksem. Utrustades med en himla massa salvor och blev uppmanad att ta telefonkontakt efter åtta veckor, oavsett resultat av smörjandet. När jag igår ringde tillbaka visade det sig att det är två veckors väntetid – för TELEFONTID hos läkaren!! Alltså måste jag vänta till den 3 november för att få berätta att jag inte blivit bättre, snarare tvärtom. Undra just hur lång tid det kan dröja tills man får TRÄFFA en läkare…
Man kanske skulle flytta till Tyskland?
Lite avunsjuk blir man allt. Fast rätt tacksam att jag inte egentligen har något att gå till doktorn med, det är ju trots allt den bästa varianten.
Barbafjant: åh, himmel. Det låter ju helt osannolikt. Ibland undrar jag hur det har kunnat bli så i Sverige. Är det bara en fråga om bristande resurser, eller är det bristande organisation, eller en kombination av bägge saker?
Tanten: helt rätt. Man ska vara tacksam för varje dag man inte har behov av doktorsbesök!
Det bästa med norsk sjukvård är att de inte hymlar om privata alternativ. Min man skulle boka tid hos en specialist och de sa ”vill du gå via det offentliga kan du få tid om 2 veckor, men om du går privat kan du få komma i morgon”. Visserligen kostar det lite mer, men då kan man ju välja om det är värt det. I Sverige var det oändlig väntan inom landstinget eller inget som gällde.
allatalarsvenska: ah, det är ”tell it like it is” som gäller i Norge, förstår jag! Ibland undrar jag vad som egentligen är skälet till vårdköerna i Sverige. Är det bara en monopolfråga, tro?