Arkiv | november, 2010

Det här med sorg

28 Nov

Först och främst: stort tack för alla omtänksamma och tänkvärda kommentarer till mitt förra inlägg.

Det här med sorg, hör ni. Jag tänkte på det nyss när jag stod och diskade. Tittade ut genom köksfönstret, på de gulbruna löven som singlade ner i raskt takt.
Sorg, tänkte jag. Har jag egentligen sörjt? Sörjde jag verkligen när mina föräldrar gick bort för fyra år sedan? När svärmor dog förra året? När svärfar dog för några veckor sedan?

Det är tveksamt. För jag har inte fällt många tårar, faktiskt. Jag har inte grävt ner mig. Har inte klätt mig i svart. Åtminstone inte av den anledningen. Har jag haft svarta kläder beror det på att jag tycker det är snyggt.
Däremot har jag, som jag beskrev i förra inlägget, varit arg. Riktigt förbannad på de här människorna som har dött ifrån mig. Och jag är det fortfarande. Riktigt djävla ilsken är jag, faktiskt. Ja jag VET, det är oresonligt. Men det är så jag känner, ändå.

I övrigt har jag de senaste veckorna fokuserat på trevliga saker. Har umgåtts med trevliga människor. Gått på luncher, fikat, börjat utforska Shanghais enorma utbud av aktiviteter, sevärdheter och shopping. Jag har varit glad, jag har haft roligt – och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. För jag minns vad min bloggkollega Peter skrev till mig i samband med min mammas bortgång. Någon dag innan hon gick bort smet jag iväg från hennes sjukhussäng för att äta lunch. Gick sedan och köpte mig ett par nya jeans. Solen sken så vackert denna kalla marsdag och jag gick tillbaka till sjukhuset, glad över mina fina nya jeans. Men sedan fick jag gruvligt dåligt samvete. Shoppa jeans när ens egen mamma ligger som en tärd och avmagrad liten fågelunge, bara skinn och ben, i en sjukhussäng? Vad var jag för avskyvärt avskum?!?
Då skrev Peter något i stil med det här: kom ihåg att din mamma vill se dig glad, inte ledsen. Och det tog jag fasta på, för så var det ju. Mamma älskade mig, när jag var glad var hon det med. Precis som jag själv blir lycklig när jag ser min dotter lycklig.

Ibland undrar jag om det är så att sorgen inte har hunnit ikapp mig. En kär vän berättade en gång för mig att det tog åtta år innan sorgen över makens död hann ikapp med henne och slog till med full kraft. Så kan det ju också vara. Inte minst för att jag, som de flesta andra, har fullt upp med vardagslivet. Det är hämta och lämna och komma ihåg dotterns aktiviteter, hämta och lämna, hjälpa till med läxor, tömma diskmaskinen, storhandla…ja, ni vet. Dessutom landade jag för inte sedan i ett helt nytt land. Det tar sin tid att komma i ordning. Dessutom är jag en av dessa duktiga flickor som har Luther på axeln och ”plikten framför allt” som mantra. Som inte gärna sätter sig själv främst.

Eller så är det på det viset att sorg kan ta sig olika uttryck hos olika människor. Man kan sörja på olika sätt.

Vad vet jag.

Nä hörni, nu borde jag stryka tvätt. Plikten framför allt 😉

I övrigt grunnar jag lite på vad jag ska göra mitt liv, här i Shanghai. Det finns så många alternativ. Lite klyschigt men ändock: livet är fullt av möjligheter.

Men det är ett ämne som tarvar ett eget blogginlägg. Kanske blir det ett sådant framöver.

Annonser

Vem står på tur?

16 Nov

Det är som om någon har lagt en förbannelse över mina jular”, sa 12-åringen dystert för några dagar sedan. Och jag håller med henne.

Som vanligt ska vi åka hem till Sverige i jul. Och vi har sett fram emot det, mycket.

Men i onsdags kom telefonsamtalet som förändrade saker och ting. Det var min man som ringde mig. Han hade nyss talat med sin pappas bästa kompis hemma i Sverige. Som hade berättat att hans pappa var död.

De hade varit ute och promenerat tillsammans. Svärfar fick en hjärtinfarkt, föll ihop och dog. Inte mycket mer än 70 år fyllda.

Jag är så otroligt trött på det här döendet, ska ni veta. 2006, på våren, dog min mamma. Ett par dagar innan vi skulle hem till Sverige (vid bodde i Seoul då) för att fira jul samma år dog min pappa. Som ni nog kan gissa blev den julen väldigt….annorlunda.
Och så förra året. Då dog min svärmor. Ännu tommare blev den julen.

Och nu.

Min dotter har nu inga far- och morföräldrar kvar. Och det kommer att bli väldigt märkbart vid juletid, eftersom vi alltid brukade fira julen tillsammans, allihopa.

Jag vet inte, det här döendet. Det kryper in en kyla in i mig. Färgerna i tillvaron försvinner. Grått blir det.

Samtidigt kommer känslor som inte är så trevliga. Jag är arg på de döda. Framför allt på mina svärföräldrar. Herregud, de var ju inte mycket mer än 70. Vad är det för djävla sätt att gå och dö då? Vuxna människor! Ni kunde väl för f-n skärpt till er lite. Motionerat lite mer. Ätit mer grönsaker. Eller nåt. Det kanske hade hjälpt.

Sen finns det en fundering inom mig som är ännu otrevligare. Det är när jag iskallt tänker ”Jaha, då har vi betat av den äldre generationen då. Okej. Men det finns inget som säger att det är slut på döendet på ett tag nu. Det kan lika gärna fortsätta – idag, imorgon, om en vecka, om en månad. Kanske om ett år. Vem blir det då? Min man? Jag själv? Vår dotter? Hur länge har vi kvar tillsammans?”

Iskallt tänker jag denna tanke. Om och om igen.

Vem sa jag nu ”okay” till?!?

10 Nov

Det är lite speciellt att bo i ett kinesiskt compound (eller gated community, om vi nu ska använda fula ord…). Speciellt om man inte kan kinesiska.
För varje person som vill till ens bostad måste naturligtvis anmäla sig hos vakten vid infarten först. Där personen i fråga får förklara sitt ärende. Sedan ringer vakten till en och frågar om det är OK att släppa in vederbörande.
Och eftersom vakten bara pratar kinesiska har jag INGEN SOM HELST ANING OM vad han säger. Så jag kvittrar bara ”okejokej”, varpå han svarar ”okej, bye-bye”.
Ibland kan jag ju gissa mig till vem det är som är på ingång. T.ex. om jag har bestämt tid med någon hantverkare.
Men ibland har jag inte det, och då är det alltid lika spännande att se vem som dyker upp. En hemlig beundrare? En yxmördare? Who knows!
Än så länge har det dock inte varit sensationellt. Ett UPS-bud och några gubbar som skulle leverera nya buskar till trädgården. Ja, och så en tös från den pågående folk- och bostadsräkningen.

Och på tal om trädgården, det där är en annan specialare i kinesiska compounds med villabebyggelse. Det vanliga är nämligen att grundläggande trädgårdsskötsel ingår i hyran. Det har jag inget som helst emot. Det är bara det att trädgårdsmänniskorna kan dyka upp när som helst under den period av dygnet som välsignas med dagsljus.
I morse, när jag satt och frukosterade med dottern vid halvåtta-tiden och tittade ut genom köksfönstret, dök det plötsligt upp två herrar som började gräva upp maskrosor ur gräset. Tja, här behöver vi inte morgon-teve, inte!
Fast man har ju lärt sig att det är idé att vara hyfsat påklädd härhemma. I alla fall i dagsljus.

Om vi återvänder till det där med att inte kunna språket…jag väntar bara på att någon kommentatör här lite syrligt ska utbrista ”men du har aldrig funderat på att lära dig mandarin?” Vill härmed deklarera att det har jag visst. Men just nu har jag fullt upp med toareparatörer, tevetekniker, vattenfiltreringsanläggningsmänniskor och annat löst folk.

Men sen så. När det lugnat ner sig lite.

What a week…

8 Nov

Uff. It is going to be one of those weeks. En sån man blir matt av att bara tänka på, innan den ens hunnit börja.

Det kör igång i eftermiddag, då ska det komma någon och riva ut en trasig toalett, och så någon annan som ska laga spisen, och en tredje som jag ska anställningsintervjua. Alla pratar kinesiska. Utom jag, då.
Senare i veckan ska det komma tevetekniker, och så några andra människor som ska bygga nätverk så att vi kan få trådlöst även på ovanvåningen. Med lite tur (?!?!) kan jag kanske även få hit någon som kan få bättre sprutt på vattenkranen som är kopplad till vattenfiltreringsanläggningen.
Om det här tilldrog sig i Sverige kanske det inte vore så mycket att tjafsa om. Men här i Shanghai blir varje ”fixa-grej” liksom ett större projekt som alltsomoftast ger mig lätt huvudvärk. Det går faktiskt en del energi åt att göra sig förstådd, och att förstå, när man inte talar samma språk.
Ja, sen är det något möte jag ska iväg på, samt föräldrasamtal på skolan, men där pratar de gudskelov engelska.
Därtill kommer den vanliga rundan av storhandla-laga mat-dammsuga-tvätta-stryka-hjälpa dotter med läxor. Och så vore det väldigt trevligt om jag kunde komma iväg och träna.

Jo, sen undrar jag om jag inte gått och ådragit mig ganglion. Kanske borde jag boka in en läkartid också? Hej och hå.

Igår satt jag faktiskt och funderade över om jag inte skulle börja jobba igen lite smått, men just nu fattar jag inte riktigt hur jag tänkte. När ska jag ha tid med det, om det fortsätter så här?

Men. Väderleksprognosen utlovar solsken och temperaturer kring 16-18 grader, och jag får sovmorgon både torsdag och fredag, så helt hopplös är tillvaron icke 😉

Shanghai Botanical Garden

7 Nov

….trampade vi runt i under lördagen. Vädret är fortfarande skönt här, cirka 18 grader igår, så det känns som man vill vara ute så mycket som möjligt innan vinterkylan sätter in.

Shanghai Botanical Garden är en nästan 100 hektar stor anläggning med stora öppna ytor och med ”specialträdgårdar” som rosträdgården, bambuträdgården och magnoliaträdgården. Förutom naturens skönhet är det roligt att uppleva folklivet här – vi såg pensionärer som exekverade tai chi i små gläntor, folk som flög drake medan andra satt och metade och en kör som övade i det fria. Bland annat.

Här följer en bildkavalkad över Shanghai Botanical Garden i höstskrud.

Vissnande lotusblommor.

Blek höstsol.

Dra på trissor, snurrigt värre att hålla denna i luften!

En av säsongens sista rosor doftade gott.

Höstmys för stora och små.

Trolskt.

Da local hangout for da cats in da hood.

Och sen gick solen ner.

%d bloggare gillar detta: