Konsument-Helmut – ny favorit i rutan

Nu har jag hittat Nordrhein-Westfalens svar på Sverker Olofsson. Han heter Helmut Rehmsen och är programledare för konsumentprogrammet Markt (marknad) på kanalen WDR.

Helmut: NRW-konsumenternas trogne riddare. Foto: WDR.de

Markt ägnar sig åt att sätta åt skumma företag och snoka upp usla produkter, precis som Sverker gör i Plus i Sverige. Fast jag tycker att Markt är lite mer mångsidigt. Till exempel ägnar man mycket tid åt att förklara för gemene tysk hur hon/han ska agera i diverse tvister med den ökända tyska byråkratin. Finns enorma mängder pedagogisk info om detta upplagt på Markts hemsida. Och i förra programmet tog man upp den skrämmande personalbristen på stora sjukhus i regionen (det inslaget hade väl snarare hamnat i Agenda i Sverige).

Men såklart ägnar man sig, liksom Plus, även åt diverse tester. Senaste testet handlade om öl i engångsfat – ett HYPERAKTUELLT tema i dessa karnevalstider! Frågan var om faten verkligen var fyllda med så mycket Bier som angavs. Sen testade man raclette-grillar. Jag blev jättesugen på raclette, faktiskt.

Helmut är lite lik Sverker, fast ändå inte. När Sverker blir röd i ansiktet av uppbragdhet, och gällt ilsken som en terrier, då blir Helmut avmätt syrlig och ironisk. Och med ena ögonbrynet lätt höjt häver han ur sig väl avvägda spydigheter mot diverse konsument-lurare. Måste säga att jag gillar Helmuts stil mer. Sverker blir liksom lite för mycket ibland. Helmut biter lika bra – han himlar med ögonen utan att himla med ögonen, om man säger så.

Hmmm…kanske skulle ta mig en tur ner på stan och kolla utbudet av raclette-grillar? Nej, jag får tåla mig till nästa vecka. Nu är det bäst att jag börjar packa lite inför vår Kiev-resa.

Är tillbaka i stan på tisdag – vi hörs!

Karnevalsdax

Nu stundar karnevalstider här i Rhenlandet, och egentligen borde jag väl skriva en del informativa inlägg om hela spektaklet. Men eftersom jag inte kommer att uppleva någon karneval i år, på grund av att jag istället ska åka till the Land of the Dancing Diskoboll, och besöka den här trevliga människan, så är jag måttligt inspirerad. Det får anstå till nästa år.

Helt kort kan jag väl säga att det drar igång på torsdag, vilket är Weiberfastnacht, den dag då kvinnorna ska överta makten. Vilket bland annat yttrar sig i att kvinnor ägnar sig åt att klippa av karlarnas slipsar (for real!!). Vidare är det lite inofficiellt halvledigt denna dag, många smiter från jobbet efter lunch. Till exempel för att gå på Kneipe och dricka Bier.

På måndag är det Rosenmontag, vilket bland annat firas med ett karnevalståg. Här i Düsseldorf är varuhusen till bristningsgränsen fyllda med karnevalsutstyrslar för stora och små. Den skojigaste såg jag på Kaufhof – en ilsket gul, fyrkantig dress som skulle föreställa en brevlåda, komplett med brevinkast! Det går dock bra att klä ut sig till cowboy, prinsessa, häxa, ekorre, Amor, gris eller fågelskrämma också.

Det finns till och med UFO-kostymer…något för mig att tänka på nästa år, kanske!

Drömskt och pinsamt

Nu drömmer jag sådär konstigt igen. Men i natt var det åtminstone lite lustigt.

Jag var i England. Promenerade vid The white cliffs of Dover med en nyskild amerikanska som skulle köpa ett lyxhus i ett nytt bostadsområde direkt vid stranden (ehhhh…som om de skulle ge byggnadslov där…). Vi kikade runt i en massa halvfärdiga hus och sen begav vi oss till närmsta närbutik för att köpa något läskande. Det var nämligen en väldigt varm dag.

Utanför träffar vi på en kille som ser ut som Niklas Rådström såg ut på 1980-talet. Fast det var inte Niklas Rådström, för han pratade engelska. Vi presenterar oss och talar om vart vi kommer ifrån.

The Niklas Rådström-lookalike har köpt ananasbitar som är paketerade i små portionsförpackningar av plast. Tänk er en ananasring, uppdelad i fyra bitar, och varenda bit paketerad för sig! Vilket tokigt resursslöseri…vilket jag också säger till ”Niklas Rådström”.

Då…

…vänder ”Niklas Rådström” ena förpackningen upp och ner och synar den. Och så ger han mig en syrlig-ironisk blick och säger:

”Ehhh, du ska nog inte säga för mycket. Det här är en Tetra Pak-förpackning. Är inte Tetra Pak typ ett SVENSKT företag?!?!”

Varpå jag rodnar.

Sen vaknar jag och kan inte låta bli att fnissa.

Bort med tjocka feta lyxen! Bort!!!

Jag är inte normal. Verkligen inte.

För vet ni. Jag ryyyyyyser när jag ser annonser i stil med ”tjocka, lyxiga frottéhanddukar, nu till nedsatt pris”.

För jag gillar INTE tjocka, lyxiga, nya frottéhanddukar.

Jag förstår inte hur de fungerar. Jag förstår inte finessen med dem. Hallå, kan någon förklara? What’s the point? Jag blir ju förbanne mig inte TORR av att torka mig med dem!

Det känns som att den tjocka lyxen bara svabbar runt vattnet på min kropp. Den suger inte upp för fem öre.

Kanske är det något som är fel med min hud? Kanske de där fina nya handdukarna torkar alla andra förbannade människor i ett nafs? Jag kanske är muterad på något specifikt sätt?

*grubblar i affekt*

Jag vill ha gamla, tunna, trådslitna handdukar. Gärna med apfula mönster på, då har jag något att irritera mig en liten smula på, så att adrenalinhalten stiger alldeles lagom på morgonkvisten.

Av handdukar som inte torkar ordentligt stiger adrenalinhalten dessvärre till rent ohälsosamma nivåer, känns det som.

Varningstext

22 januari kl. 12:33

Den här kassen fick jag med mig från bokhandeln häromsistens. Tycker den är lite skojig!

För er som inte kan tyska: precis som i Sverige finns det även i Tyskland varningstexter på ciggpaketen. Det brukar stå ”Rauchen gefährdert die Gesundheit”, alltså ”Rökning äventyrar hälsan”.

På kassen från bokhandeln står det ”Lesen gefährdert die Dummheit” – typ ”Läsning äventyrar dumheten”.

Hihi.

Tysk hjärta och smärta i Peking

Mein Gott. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: det finns tyska filmer som är…som är…ja, vad SKA jag säga….tja, som är väldigt speciella.

Foto: ARD.de

Tyskar verkar till exempel älska riktigt smörig romantik. Tevekanalerna sänder ett flertal sådana, tyskproducerade, i veckan. Särskilt poppis verkar så kallade ”Heimat”-filmer vara. ”Heimat” betyder typ hembygd. Och ”Heimat”-filmer utspelar sig företrädelsevis i pittoreskt bergsmiljö, där rollinnehavarna med fördel går omkring i Dirndl och Lederhosen och fjäderprydda hattar och sånt. Någon av er kära läsare som minns ”Schwarzwaldklinik” som gick på svensk teve för flera år sen?!?

Men igår kväll såg jag något riktigt wild and crazy. Ett romantiskt epos som handlade om en tysk tjej som av någon anledning hamnat i Peking och blivit kär i en kinesisk läkare. Ja, det i sig är väl inget att orda om. Men allt runtomkring, people! Allt runtomkring!

För det första var samtliga kinesiska rollinnehavare DUBBADE till tyska. Otroligt komiskt!
För det andra verkade allt utspela sig i Förbjudna staden (vad faen gjorde läkaren där hela tiden? Mig veterligen finns det inget sjukhus i Förbjudna staden..).
För det tredje var Förbjudna staden nästan folktom, sånär som på huvudrollsinnehavarna och en massa kinesiska statister som idkade tai chi iklädda färgstarka sidenkläder.
För det fjärde var himlen över Förbjudna staden alltid blå. Det var faktiskt nästan det grövsta. BLÅ himmel över Peking?!?!

Jag kunde inte slita mig från eländet. Min man råkade springa förbi teven, spärrade upp ögonen och sa ”vad i hela friden är DET DÄR?!?”, ruskade på sig och lämnade snabbt rummet igen.

Det fanns några side stories också. En dam som ägde en tysk antikvitetsaffär anlände till Förbjudna staden (givetvis) för att få hjälp med att restaurera något antikt kärl (hur i helskotta hade hon lagt vantarna på det?), och förälskade sig där i en asocial tysk expert som verkade ha huvudansvaret för att renovera Förbjudna staden (HAHAHA!! Jamen självklart måste kineserna kalla in folk från Tyskland för att klara detta…).
Och hennes rullstolsbundne son blev mirakulöst botad från sin förlamnning av en doktor i traditionell kinesisk medicin, som för övrigt var pappa till han läkaren i början, som kärade ner sig i den tyska tjejen,

Hohoho, what a way to spend a Friday evening! Jaja, han den kinesiske läkaren var rätt snygg i alla fall.

Min nya idol

I helgen var vi på besök hos några avlägsna släktingar som klurat ut att vi minsann bor bara några mil från dem.

Det är ett lustigt par i 70-årsåldern. Hon ser ut som en späd tonåring i jeans och kortklippt hår. Han är inte lika späd, men har världens klurigaste pepparkornsögon och är full i fniss nästan jämt. Som en riktig buspojke.

Våra värdar, som vi inte träffat på typ 10 år, gjorde sitt bästa för att fylla oss till brädden med magnifika tyska bakverk. Och så frågade de…och frågade och frågade. Ville veta allt om hur vi hade hamnat i Tyskland, och nästgårds till dem dessutom, samt om våra upplevelser i Korea. Och vilka kluriga frågor sen! Kände mig nästan som att jag satt och blev intervjuad för någon djuplodande tysk kulturtidskrift.

Efter att ha redogjort för vardagens vedermödor som västerlänning i Seoul så kom naturligtvis den där frågan som är ungefär den värsta jag vet:

”Men är det inte SKÖNT att vara tillbaka i Europa?”

Min man och jag sa ”nej, faktiskt inte” nästan samtidigt. Och förklarade att vi till och med längtar tillbaka understundom. Hur jobbigt det än var emellanåt. Med språkförbistringen, som vi svor över XX antal gånger, med diverse (ur vår sikt) märkliga kulturyttringar och annat.

Då blir ögonen stora som tefat på både värd och värdinna, och den sistnämnda säger:

”VA?!? Nejmen ärligt talat, jag kan för mitt liv inte förstå att ni kan tänka er att åka tillbaka. Men. Jag vill väldigt gärna förstå! Jättegärna! Förklarar hur ni tänker och hur det känns. Jag vill veta!!

Och med den kommentaren steg hon ännu några pinnhål i min aktning. Tänk att någon i 70-årsåldern kan uppvisa en förståelse och ett intresse som många betydligt yngre individer saknar. Jodå. Såna har vi mött ett antal av. De som förutsätter att vi lämnade Asien på grund av att vi inte stod ut längre där, och som rakt av tycker att vi ska vara tacksamma för att vara tillbaka i den ”riktiga” världen, och därmed basta.

Och lite senare på kvällen klättrade damen i fråga ytterligare några pinnhål genom att plötsligt utbrista ”men nu måste jag visa dig lite bra stretchingövningar för ryggen – jag har haft ryggskott jagvetintehurmångagånger själv, så jag vet!”

Varpå hon studsar upp ur soffan, slänger sig ner på rygg på golvet och gör yogapositionen Plogen. Samt några andra välgörande yogapositioner.

Då tänker jag att precis sådär vill jag också vara när jag blir 70. Smidig i både kropp och själ.

Drömmen som sprack?

Men det ÄR ju så snyggt på Jennifer…

Understundom får jag helt vansinniga idéer. Totally crazy. Och de planterar sig som blodiglar i hjärnan. Jag blir inte av med dem.

En sån idé är att jag vill ikläda mina läppar ett sånt där ljusbeige läppstift, sån nyans som kallas nude på engelska, ni vet. Och bli UNDERSKÖN i detta.

Jojo.

Strax före jul var jag inne i en Face Stockholm-butik. Och framlade detta mitt hett eftertraktade önskemål.

Då säger den hjälpsamma tösen som jobbar där:

Du, ärligt talat. Om du tar på dig en sån nyans kommer du att se död ut. Liksom.

Ehhhh. Ja, det var ju raka besked i alla fall.

Sen föreslog hon ett antal andra nyanser. Som hon tyckte vore bra mycket mer smickrande än nude.

Samtliga alternativ som hon föreslog har jag redan. Flera av varje, dessutom (smink-junkie? Jag? JAJAMÄNSAN!!)

Några dagar efter nyår yrade jag runt med några väninnor i stan. Och bestämde mig för att gå in på Make Up Store och fråga. Ni kan ju gissa om vad. Hoppet är det sista som överger människan.

Jag förklarade för den hjälpsamma tösen att jag så gärna ville ha ett såntdär ljusbeige läppstift, och att det var nån DUM mänska som sagt till mig att jag i princip skulle se ut som jag vore död om jag kleta på en sån nyans.

Och då säger tjejen:

Ehhhh…jag kan bara hålla med. Den nyansen är liksom ingen hit på dig, så att säga.

Varpå hon föreslag femtielva andra nyanser som vore SÅ mycket snyggare. Jäpp, jag har varenda en av dem.

Fanfanfanfan.

När vi skulle flyga tillbaka till Düsseldorf kunde jag inte låta bli att botanisera i Kastrups ymniga taxfree-parfymeri. Och där köpte jag ett läppstift från MAC och en läppglans från Estee Lauder. Inte i ni-vet-nog-vilken-nyans, men lite åt det hållet. Svaga korallnyanser med en dragning åt rosa och guld. Har aldrig testat den varianten.

Så nu sitter jag här hemma och målar på och överväger om jag vågar ge mig ut i verkligheten med dessa nyanser på läpparna. Själv tycker jag det ser lite piffigt ut. Men om det är rent åt helskotta fel kommer det säkert fram någon uppriktig tysk och talar om att jag ser ut som ett lik. Till tyskars förtjänster/tillkortakommanden (välj vilket du tycker passar bäst) hör ju att de jättegärna säger som det är.

Hursomhelst börjar jag komma till nån slags svag men gryende insikt om att Jennifer A:s nyans kanske, trots allt, inte är den optimala för la petite UFO.

Back in Deutschland

Då var vi tillbaka i Düsseldorf. Här är det nästan vårväder, 11 grader redan på morgonen!

Min rygg gör inte ont längre men den är kolossalt stel. Jag ligger i med min vetevärmare flera gånger om dagen, det bör väl fylla någon funktion. Om inte annat är det skönt.

På vardagsrumsgolvet ligger min stora resväska som ska packas upp. Att packa upp resväskor är (vilket jag påpekat tidigare) något av det tråkigaste jag vet. Jag kan skjuta på det hur länge som helst. Som tur är kom det in ett jobbuppdrag i morse, och det måste ju prioriteras före uppackning. Money talks, såklart!

Ont i kroppen, mulet i själen

Stora delar av min kropp har slagit bakut.

För några dagar sedan var jag på gympa. Då small det till i vaderna. Muskelkramp. Ont, ont. Fick linka mig fram.

I förrgår small det till i ryggen. Japp, ryggskott IGEN. Ännu ondare än i vaderna. Svårt att gå upprätt. Att resa mig upp från liggande är en pärs. Men jag försöker hålla igång. Har ju hört att man inte bara ska ligga och vila. Förresten kan jag inte göra det heller. Har inte tid, och har dessutom en nioåring som jag då och då måste hålla i herrans tukt och förmaning.

Nu sitter jag med det eviga papperssorterandet efter mina föräldrar. Det verkar aldrig ta slut. Och jag har fått ont i ena axeln av att sitta och sortera i femtielva högar.

Det är med andra ord inte mycket med min lekamen för tillfället.

Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att ontet i kroppen kan vara en reaktion på ontet i själen.

Ja, det kanske inte direkt smärtar i själen. Men helt bra är det inte heller. Större delen av hösten har jag gått omkring i någon slags…jag vet inte. I något slags gråfärgat, dimmigt vakuum. Jag har svårt att koncentrera mig, och att fixa även de enklaste vardagssysslor framstår ibland som oöverstigliga hinder, som understundom gör mig gråtfärdig.

Kanske har det varit för många separationer på sistone. Dels från mina föräldrar. Och dels från Asien. Jag skulle vilja säga att jag har Asien-baksmälla.

Det är jättesvårt att förklara för någon som inte har varit i samma sits. För det är – i motsats till var många tror – inte så att livet var så mycket glamorösare i Asien (som utlandssvensk, menar jag). Men det var intressantare. Även i den rutinspäckade vardagen. Och på något sätt trivdes jag väldigt bra med att vara en outsider.

Igår var jag och dottern hembjudna till vänner som bodde i Seoul samtidigt som vi. Och det var så skönt att få prata av sig. Om Asien-baksmällan. Och upptäcka att de hade samma erfarenhet och samma tankegångar.

Hur jag ska ta mig ur det här vet jag inte riktigt. Understundom, korta stunder, skiner solen, men sen blir det ruskigt snabbt gråsvart igen.