Arkiv | januari, 2008

Drömmen som sprack?

12 Jan

Men det ÄR ju så snyggt på Jennifer…

Understundom får jag helt vansinniga idéer. Totally crazy. Och de planterar sig som blodiglar i hjärnan. Jag blir inte av med dem.

En sån idé är att jag vill ikläda mina läppar ett sånt där ljusbeige läppstift, sån nyans som kallas nude på engelska, ni vet. Och bli UNDERSKÖN i detta.

Jojo.

Strax före jul var jag inne i en Face Stockholm-butik. Och framlade detta mitt hett eftertraktade önskemål.

Då säger den hjälpsamma tösen som jobbar där:

Du, ärligt talat. Om du tar på dig en sån nyans kommer du att se död ut. Liksom.

Ehhhh. Ja, det var ju raka besked i alla fall.

Sen föreslog hon ett antal andra nyanser. Som hon tyckte vore bra mycket mer smickrande än nude.

Samtliga alternativ som hon föreslog har jag redan. Flera av varje, dessutom (smink-junkie? Jag? JAJAMÄNSAN!!)

Några dagar efter nyår yrade jag runt med några väninnor i stan. Och bestämde mig för att gå in på Make Up Store och fråga. Ni kan ju gissa om vad. Hoppet är det sista som överger människan.

Jag förklarade för den hjälpsamma tösen att jag så gärna ville ha ett såntdär ljusbeige läppstift, och att det var nån DUM mänska som sagt till mig att jag i princip skulle se ut som jag vore död om jag kleta på en sån nyans.

Och då säger tjejen:

Ehhhh…jag kan bara hålla med. Den nyansen är liksom ingen hit på dig, så att säga.

Varpå hon föreslag femtielva andra nyanser som vore SÅ mycket snyggare. Jäpp, jag har varenda en av dem.

Fanfanfanfan.

När vi skulle flyga tillbaka till Düsseldorf kunde jag inte låta bli att botanisera i Kastrups ymniga taxfree-parfymeri. Och där köpte jag ett läppstift från MAC och en läppglans från Estee Lauder. Inte i ni-vet-nog-vilken-nyans, men lite åt det hållet. Svaga korallnyanser med en dragning åt rosa och guld. Har aldrig testat den varianten.

Så nu sitter jag här hemma och målar på och överväger om jag vågar ge mig ut i verkligheten med dessa nyanser på läpparna. Själv tycker jag det ser lite piffigt ut. Men om det är rent åt helskotta fel kommer det säkert fram någon uppriktig tysk och talar om att jag ser ut som ett lik. Till tyskars förtjänster/tillkortakommanden (välj vilket du tycker passar bäst) hör ju att de jättegärna säger som det är.

Hursomhelst börjar jag komma till nån slags svag men gryende insikt om att Jennifer A:s nyans kanske, trots allt, inte är den optimala för la petite UFO.

Annonser

Back in Deutschland

11 Jan

Då var vi tillbaka i Düsseldorf. Här är det nästan vårväder, 11 grader redan på morgonen!

Min rygg gör inte ont längre men den är kolossalt stel. Jag ligger i med min vetevärmare flera gånger om dagen, det bör väl fylla någon funktion. Om inte annat är det skönt.

På vardagsrumsgolvet ligger min stora resväska som ska packas upp. Att packa upp resväskor är (vilket jag påpekat tidigare) något av det tråkigaste jag vet. Jag kan skjuta på det hur länge som helst. Som tur är kom det in ett jobbuppdrag i morse, och det måste ju prioriteras före uppackning. Money talks, såklart!

Ont i kroppen, mulet i själen

7 Jan

Stora delar av min kropp har slagit bakut.

För några dagar sedan var jag på gympa. Då small det till i vaderna. Muskelkramp. Ont, ont. Fick linka mig fram.

I förrgår small det till i ryggen. Japp, ryggskott IGEN. Ännu ondare än i vaderna. Svårt att gå upprätt. Att resa mig upp från liggande är en pärs. Men jag försöker hålla igång. Har ju hört att man inte bara ska ligga och vila. Förresten kan jag inte göra det heller. Har inte tid, och har dessutom en nioåring som jag då och då måste hålla i herrans tukt och förmaning.

Nu sitter jag med det eviga papperssorterandet efter mina föräldrar. Det verkar aldrig ta slut. Och jag har fått ont i ena axeln av att sitta och sortera i femtielva högar.

Det är med andra ord inte mycket med min lekamen för tillfället.

Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att ontet i kroppen kan vara en reaktion på ontet i själen.

Ja, det kanske inte direkt smärtar i själen. Men helt bra är det inte heller. Större delen av hösten har jag gått omkring i någon slags…jag vet inte. I något slags gråfärgat, dimmigt vakuum. Jag har svårt att koncentrera mig, och att fixa även de enklaste vardagssysslor framstår ibland som oöverstigliga hinder, som understundom gör mig gråtfärdig.

Kanske har det varit för många separationer på sistone. Dels från mina föräldrar. Och dels från Asien. Jag skulle vilja säga att jag har Asien-baksmälla.

Det är jättesvårt att förklara för någon som inte har varit i samma sits. För det är – i motsats till var många tror – inte så att livet var så mycket glamorösare i Asien (som utlandssvensk, menar jag). Men det var intressantare. Även i den rutinspäckade vardagen. Och på något sätt trivdes jag väldigt bra med att vara en outsider.

Igår var jag och dottern hembjudna till vänner som bodde i Seoul samtidigt som vi. Och det var så skönt att få prata av sig. Om Asien-baksmällan. Och upptäcka att de hade samma erfarenhet och samma tankegångar.

Hur jag ska ta mig ur det här vet jag inte riktigt. Understundom, korta stunder, skiner solen, men sen blir det ruskigt snabbt gråsvart igen.

Det var då, det

5 Jan

Vi fortsätter att sortera och rensa här i radhuset. Igår gick vi igenom pappas enorma skrivbord, där det bland annat fanns en mängd gamla fotografier. Såna kan jag sitta och titta på hur länge som helst. Studera kläder, miljöer, miner. Grunna över vad personerna på bilden egentligen tänkte på när de blev avbildade. Om de var ledsna eller glada. Hur livet var. Egentligen den enda typ av minnen som jag som efterlevande absolut inte vill göra mig av med.

Här är två underbara bilder på pappa och hans bröder, tagna på 1920-talet. På den första är pappa bebisen i mitten, på min farmors knä. På den andra står han längst till höger.

Någonstans vet jag att det ska finnas ett kort på pappa som fyraåring, han står utomhus i lagom skitiga lekkläder, rufsigt hår i missklädsam pottklippning, och ståtar med en smågrinig uppsyn. Kan inte hitta den just nu, dock. Men det är roligt att tänka sig att det surmulna och skrynkliga lilla barnet växte upp och blev en seriös karl i statens tjänst, haha!

Bredbandet blev supersmalt

2 Jan

Nu är allt trassel och bök och eviga väntetider hos Deutsche Telekom glömt och förlåtet, ty här i Sverige är jag åter i Telias garn, och det är banne mig inte helt oproblematiskt.

Annandag jul började bredbandet krångla; det blev riktigt segt och det var helt omöjligt att ladda upp saker, t.ex. bifoga bilagor i e-post. Kontakten med Telias kundtjänst var i bästa god dag yxskaft-stil” ”Är ni inkopplade på första telefonjacket?”, ”Har ni satt i sladden till modemet?”, ”Har ni ett mycket gammalt modem?”.

Ehhhh….vafalls?

När vi avgivit rätt svar på alla dessa briljanta frågor hävdade Telia stenhårt att felet trots allt INTE kunde ligga hos dem. Det var inte särskilt lätt att få telefonsamtalet omvandlat i en officiell felanmälan.

Som tur var hade jag inga jobb som skulle skickas ut de här dagarna. SOM TUR ÄR.

Nyårsafton vaknade faktiskt bredbandet till igen. Under över alla under!

Saknar verkligen KT, den koreanska bredbandsoperatören. Vare sig Telia eller Deutsche Telekom kommer i närheten av deras standard, varken i fråga om hastighet eller service.

So much för det högutvecklade västerlandet – pffffttt.

I övrigt ber jag att få önska God Fortsättning!

%d bloggare gillar detta: