Stora delar av min kropp har slagit bakut.
För några dagar sedan var jag på gympa. Då small det till i vaderna. Muskelkramp. Ont, ont. Fick linka mig fram.
I förrgår small det till i ryggen. Japp, ryggskott IGEN. Ännu ondare än i vaderna. Svårt att gå upprätt. Att resa mig upp från liggande är en pärs. Men jag försöker hålla igång. Har ju hört att man inte bara ska ligga och vila. Förresten kan jag inte göra det heller. Har inte tid, och har dessutom en nioåring som jag då och då måste hålla i herrans tukt och förmaning.
Nu sitter jag med det eviga papperssorterandet efter mina föräldrar. Det verkar aldrig ta slut. Och jag har fått ont i ena axeln av att sitta och sortera i femtielva högar.
Det är med andra ord inte mycket med min lekamen för tillfället.
Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att ontet i kroppen kan vara en reaktion på ontet i själen.
Ja, det kanske inte direkt smärtar i själen. Men helt bra är det inte heller. Större delen av hösten har jag gått omkring i någon slags…jag vet inte. I något slags gråfärgat, dimmigt vakuum. Jag har svårt att koncentrera mig, och att fixa även de enklaste vardagssysslor framstår ibland som oöverstigliga hinder, som understundom gör mig gråtfärdig.
Kanske har det varit för många separationer på sistone. Dels från mina föräldrar. Och dels från Asien. Jag skulle vilja säga att jag har Asien-baksmälla.
Det är jättesvårt att förklara för någon som inte har varit i samma sits. För det är – i motsats till var många tror – inte så att livet var så mycket glamorösare i Asien (som utlandssvensk, menar jag). Men det var intressantare. Även i den rutinspäckade vardagen. Och på något sätt trivdes jag väldigt bra med att vara en outsider.
Igår var jag och dottern hembjudna till vänner som bodde i Seoul samtidigt som vi. Och det var så skönt att få prata av sig. Om Asien-baksmällan. Och upptäcka att de hade samma erfarenhet och samma tankegångar.
Hur jag ska ta mig ur det här vet jag inte riktigt. Understundom, korta stunder, skiner solen, men sen blir det ruskigt snabbt gråsvart igen.
Annieverse 
Kommentera