Arkiv | december, 2011

Den röda tråden

30 Dec

Det bästa med jullovet, hörni, det är inte julmaten, pepparkakorna, julklapparna eller något annat som hör julen till. I alla fall inte för mig. Nejj. Det bästa är långa sovmorgnar och några oplanerade dagar. Då man kan ligga i soffan och läsa böcker. Och hasa sig upp emellanåt för samvaro med familj, eller goda vänner.

Och att ha tid för att tänka.

Till exempel om den röda tråden.

Jag tror att det finns en röd tråd i alla människors liv. Men att det inte är alla som kan se den. Det kan vara av olika skäl. Till exempel att man inte tror att det finns någon röd tråd. Att allt bara är slumpens spel, och att man får inrätta sig därefter, och försöka leva ett så bra liv som möjligt, medan man väjer för olika hinder och gläds åt trevliga saker.
Det kan också vara så att man inte VILL se. För att det blir för jobbigt att så att säga fejsa sig själv. Det är lättare att bara leva på. Eller kanske känner man sig ofri av den där tråden. Och tror att man liksom är styrd ner till minsta steg. Så man förtränger den aning man har inom sig.

Och jag då? Jo, jag har ju börjat förlika mig med min tråd, haha! Kanske för att jag tycker att den är rolig och spännande. Och att jag känner att jag växer av den. För det är vad jag tror är trådens funktion. Att få oss att växa i en viss riktning. Att utveckla och stärka vissa egenskaper.

Och i mitt fall är det så, att jag de senaste åren har fått en del vinkar om i vilken riktning jag bör röra mig. Och idag kan jag exempelvis säga som så att:
– det är inte tillfällighet att jag sitter som lyxhustru i Shanghai. Meningen med detta är inte att jag ska börja studera mandarin på heltid, ej heller att springa på manikyr och pedikyr eller fotmassage dagarna i ända (men någon gång då och då är nog okej, hihi), shoppa till jag droppar, jobba som volontär på barnhem, börja fuska som engelskalärare, etcetera (fyll i valfri populär aktivitet för medföljande till utlandsstationerad partner).
Nej. Meningen är att jag ska skärpa till mig och skriva så mycket jag bara kan. Och fotografera en hel del, dessutom. Detta är vad jag ska använda mina oceaner av egentid till.
Hur jag vet det? Svårt att säga. Jag bara vet. Kanske för att dessa två saker kan göra mig så upprymd och lycklig som få andra saker. Ibland till den grad att jag nästan tappar andan Som när jag skrivit en dialog som bara är helt … rätt. Eller har lyckats ta den där vansinnigt lyckade bilden. Fjärilar i magen all the way. Det är som att vara tokförälskad, fast i en aktivitet. Liksom.

Med skrivandet är det som så här, dessutom, att det inte är någon nyss påkommen tokförälskelse, utan snarare en gammal trogen kärlek som jag alltid har gått omkring och småflörtat med. Fast inte riktigt vetat hur jag skulle få till det, och tvivlat på att kärleken har varit besvarad. Det har handlat om att jag under många år varit vansinnigt frustrerad, eftersom jag helt enkelt inte visste VAD jag skulle skriva om.

Men nu, vid en liten smula mogen ålder (hrmmm) är det nog som så, att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter för att faktiskt ha något vettigt att fabulera kring. Något som andra människor kan känna igen sig i. Ha utbyte av. Kanske bli lite tröstade av. Eller bara skratta. Eller känna igen sig i. Och det är ju detta som är meningen med skrivandet, för mig i alla fall. Det är mitt sätt att skapa band till andra människor, mitt sätt att göra något för någon annan. Och jag tror det kan bli samma sak med fotograferandet.

Och…under de senaste månaderna har en och annan ängel kommit i min väg. Petat till mig lite och med ett diskret ögonkast visat åt vilket håll jag ska gå för att komma vidare. I en bisats nämnt något som plötsligt fastnat i min hjärna. Eller rakt ut sagt ”men hörrö, du har inte tänkt på att testa…”
Och så har jag testat. Och därefter kunnat konstatera ”se på fan, det där var verkligen ingen dum idé”.

Jodå. Så är det.

Men nu, hörni. Så måste jag avsluta och ge mig ut i den skånska snålblåsten. Ska hämta bilen på verkstaden och bli åtskilliga tusenlappar fattigare.

Jag har svårt att tro att det finns en djupare mening med detta – för, nänä, jag är ju inte så obsessed av det här med den röda tråden att jag ser ”tecken” överallt.

Men å andra sidan. Vem vet vad som händer på väg till bilverkstaden. Eller vem jag möter där.

Hehe.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

Annonser

Lightbulb moments med Mia

25 Dec

Eftersom jag var lite taskig mot min make i förra blogginlägget får jag väl vara lite snäll nu. Och tala om att han är en fena på att komma på riktigt bra julklappar och födelsedagspresenter till mig. Nuförtiden – i min höga ålder, hahaha – så önskar jag mig sällan något. Har svårt att komma på något, jag har ju i princip allt vad jag vill ha! Men maken, han hittar alltid något som jag inte visste att jag ville ha, förrän jag fick det.

I år fick jag bl.a. Mia Skäringers bok ”Avig Maria” i julklapp. Jag bara älskar Mia Skäringer alltsedan jag såg ”Dyngkåt och hur helig som helst” på teve. Vilken underbart klok, känslig, modig och rolig människa! Jag skrattade och grät konstant om vartannat under föreställningen. Hög igenkänningsfaktor, även om våra liv utåt sett inte har varit sådär superlika. Men det där innersta. Smärtan och osäkerheten och tilliten och den ibland nästan outhärdliga, heliga glädjen. Jag tror näppeligen jag är ensam om att tycka ”Nej men åh. Precis så.”

Hursomhelst. Jag läser ett kapitel där Mia berättar om sin relation till Gud. Om hur hon blivit varse att Gud sänder ut änglar i vanliga människor. Lite varstans dyker de upp, i den inte alltid så glamourösa vardagen.

Och då får jag ett sånt där Lightbulb Moment, som Oprah Winfrey snackar om. Direkt dyker vissa personer upp på näthinnan. Människor som jag råkat på de senaste månaderna, då jag inte alltid mått sådär jättebra. Som jag kanske inte känner sådär jätteväl heller. Men som på ett eller annat sätt fått veta hur det står till. Och som, när vi råkats, har frågat ”Annie, hur är det med dig?” Inte på något nyfiket snokande sätt. Utan genuint vänligt och omtänksamt. Med snälla ögon.

De. Är ju mina änglar. Javisst.

Och en annan sak, som Mia skriver om. När det går upp för henne att det finns en mening med hennes liv. Även med det svåra. Att det är saker hon ska lära sig och förstå. Att livet inte går ut på att vara lycklig jämt. Utan att det handlar om att hitta den röda tråden.

Den röda tråden.

Ja. Om detta skulle jag kunna skriva massor. Om min egen röda tråd. Om hur det känns som att Gud ibland suckar lite och himlar med ögonen. ”Men hallåååå Annie, wake up and smell the coffee”, liksom. Jamen, jag tror faktiskt att jag vaknat upp, sent omsider. Och, när jag tänker efter. Så har han planterat ut en eller annan ängel i min väg även i detta fall.

Men. Om jag skulle skriva mer om just detta bleve det ett alldeles för långt blogginlägg. Som ni nog inte skulle gitta läsa klart. Vilket hade gjort mig ledsen.

Så. Vi delar upp det lite. There is more to come. Snart. Hehe, jag skäms minsann inte för att köra med cliffhangers 😉

Meanwhile: God fortsättning, alla!

Stympa tujan och fixa avgasröret

19 Dec

20111219-100903.jpg
Julpyntsmarknad i Shanghai.

Tre och en halv dag i fosterlandet, jetlaggen sitter fortfarande i, men vem har tid att bry sig om slikt. Vi har redan varit fram och tillbaka i Århus och avätit en delikat dansk julefrokost, träffat goda vänner på hemmaplan samt aktiverat oss med diverse världsliga bestyr. Och det är bara att hålla ångan uppe under jullovet. Ty det är julklappar som ska inhandlas och paket som ska skickas…därtill kommer ett antal icke-julrelaterade grejer som ett trasigt avgasrör, ett borttappat SIM-kort, en dotter som knappt har några vinterkläder i rätt storlek, en teve som uppför sig lite oberäkneligt, ett bibliotekskort som hatar mig, en bankman som ska besökas, en frisör som definitivt måste uppsökas, fler goda vänner man vill träffa…und so weiter.
På Ansiktsboken publicerar folk bilder på välpimpade granar och offentliggör hur långt de har kommit med julbak, korvstoppning och knäcktillverkning. Själv konstaterar jag vårt julrelaterade näringsintag till allra största delen kommer att vara färdiglagat. Utbudet i vår lokala saluhall ter sig lovande, måste jag säga. Fast tre saker kommer vi att pyssla ihop själva. Brända mandlar, koreansk sill och sherrysill.
När det gäller ersatz-julgran gör jag nog som förra året. Går ut i trädgården och stympar med berått mod den gigantiska tujan på några rejäla grenar, som sedan placeras i ett av mammas fina Höganäskrus.
På tal om mamma så är det ju andra gången vi firar jul utan någon i den äldre generationen. Jag undrar om det kommer att kännas lite mindre tomt än förra året. Det gick ju bra då, faktiskt. Trots allt. Men ändå…
Lite extra tomhet känner jag också i hjärtat på grund av vännen som lämnat mig. Inte så att vi någonsin firade jul ihop. Men en viss tomhet i hjärtat gör sig nog gärna alldeles extra påmind i juletid.
Jag tror. Att jag någon dag före jul ska skicka ett mejl. Ett ganska kort ett. Där jag önskar en riktigt God Jul och allt gott inför det nya året. May all your wishes come true. Och tala om att jag saknar. Och fortfarande finns här. Omutifallatt. Inte mer än så.
Men nu, hör ni. Dags att köra igång.
Jag tror jag börjar med det apsura bibliotekskortet.

På väg hem

14 Dec

Då är det dags att packa de sista pinalerna inför jul- och nyårsledigheten – i natt lyfter flyget hemåt. Om Gud vill och skorna håller är jag, maken och dottern på svensk mark i morgon vid lunch, lokal tid.

Jag vet inte varför, men av någon anledning blir dottern alltmer flygrädd för varje flygresa vi gör. Som utlandsstationerad unge sedan femårsåldern (hon är nu 13) har det ju blivit en hel del flygresor för hennes del – både interkontinentala flighter och kortare sträckor. Och varenda en har hon överlevt. Förutom en del luftturbulens, och cirklande i luften i väntan på landningstillstånd, har det inte hänt något dramatiskt.

Och ändå. Trots att hennes far och jag envist upprepar att hon är mycket tryggare däruppe i luften än hon är i bilen här i Shanghai, så ägnar flickebarnet beaktligt med tid åt att sitta och googla olyckstillbudsstatistik för de flygbolag vi transporteras med. Hmmmm. Och då vill jag påpeka att vi färdas med bolag vars säkerhetsnivå man inte kan ha särskilt mycket att invända mot.

Jaja. Det ska bli trevligt att komma hem över jul och nyår. Frossa i sill, Jansson och svenskt hämtpizza. Träffa goda vänner. Uppleva det oerhört exotiska i att i princip alla man stöter på pratar svenska. Kunna logga in på Facebook och Twitter utan att meckla med en vpn-server. Titta på svensk teve i realtid. Och så vidare.

Må gott, alla!

På rätt frekvens

10 Dec

I det här inlägget kommer jag att baktala min make. Om ni tycker det är taskigt så kan jag berätta att jag i förväg informerat honom om att jag ska göra just detta, här på bloggen. Och han har sagt ”jamenvisst, kör på bara”. Jorusåatt.

Alltså. Som den Shanghaibaserade lyxhustru jag nu en gång är, så går jag på manikyr och pedikyr ibland. Det hör liksom till här. Inte minst för att det är betydligt billigare än hemma. Men, hursomhelst, på den inrättning jag brukar frekventera för detta ändamål, så erbjuds även trevligheter som massage och ansiktsbehandlingar. Och nu i dagarna körde de med någon slags promotionerbjudande för en ny typ av ansiktsbehandlingar. Det var någon ny apparatur med en manick som utstrålar radiovågor och som man för fram och tillbaka över huden. Radiovågorna ska penetrera de djupare hudlagren och där stimulera nybildningen av kollagen. En av anledningarna till att vi blir lite hudslappare och rynkigare med åren, ser ni, är nämligen att nybildningen av kollagen sker allt långsammare.

Nu är jag inte bara lyxhustru. Jag är early adopter också. På alla möjliga och omöjliga områden. Så självklart hoppade jag på erbjudandet om en testbehandling för halva priset.

Efter en och en halv timmes behandling, inkluderat ansiktsmask och fullständigt underbar massage, synade jag mig i spegeln och tyckte nog att den där förargliga bekymmersrynkan mellan ögonen hade blivit lite mindre. Sak samma med påsarna under ögonen. Det kom dock inte som någon fullständig överraskning när personalen informerade mig om att optimal effekt erhålles efter ett antal behandlingar. Jaja. Vi får väl se. Kanske blir det några svängar till med radiovågorna. Why not? Eventuellt kan ju tendensen till dubbelhaka bli något mindre…

Vid hemkomsten deklarerade jag glatt för maken att hela upplevelsen varit mycket angenäm. Och så försökte beskriva det här med radiovågseffekten. Saken är, förstår ni, att maken är en liten saftig smula mer bevandrad än jag på sådana här områden. Eftersom han dels är naturvetare, och dels, under några år, har jobbat inom ”personal care”-branschen.

Jo, säger maken. Åtminstone i teorin är det fullt möjligt att radiovågsbehandling kan ha en positiv effekt på nybildning av kollagen. Faktiskt.

Sedan fnissar han till och tittar på mig med det där speciella leendet som jag så väl vet aviserar att nu så kommer det något riktigt giftigt. Och det gör det. För han säger:

”Men du. Det finns ingen anledning att slänga ut dyra pengar på såna där lull-lull-behandlingar. Vi har ju en mikrovågsugn. Stoppa in huvudet i den och kör på i några minuter.”

Men hörni. Alltså. Kan ni tänka er. Den här människan. Honom har jag varit gift med i 22 år. Jag tror det säger något om mig själv, men jag vill nog helst inte veta exakt vad.

Jag morrade hursomhelst effektfullt under någon minut, och kontrade sedan med att det kanske är lättare sagt än gjort. Med tanke på att luckan till mikrovågsugnen mig veterligen ska vara stängd för att mikron ska fungera. ”Vad tycker du jag ska göra – hugga av mig huvudet och slänga in det, eller? Då lär jag ju inte få uppleva hur underbart o-påsig och rynkfri jag har blivit efter några minuter, och då är ju hela grejen förfelad”, kontrade jag med.

”Äh. Det där kan man väl fixa. Bygga om mikron lite bara, så att den funkar med öppen lucka. ”, sa maken glatt.

Och då. Lite lagom sjuk i huvudet som jag ju är. Så fick jag en så sprudlande vision, ser ni.

Nämligen en vision om att köpa en rejäl mikro där ett normalstort huvud ledigt får plats. Och sedan beordra maken att fulkoppla den, så att den fungerar med öppen lucka (han hävdar envist att det skulle han minsann kunna). Och så kamouflera den lite lagom, så att den inte ser ut som en mikro längre, utan som någon slags avancerad utrustning, åt det medicintekniska hållet till. Därefter skaffa en söt och lagom mjuk kudde, som läggs inuti ugnen – oh, förlåt, inuti skönhetsapparaturen menar jag! Och sedan ställa nämnda skönhetsapparatur på en pall … och placera en komfortabel säng invid denna. Så att man ska kunna lägga sig på britsen och sedan placera huvudet i …

…ja, ni hänger med i tankegångarna, va? Ni ser detta scenario klart och tydligt framför er?!?

Tja, sedan är det ju bara att trycka upp flygblad och sprida över grannskapet … och därefter med lugn och tillförsikt invänta DEN ENORMA ANSTORMNINGEN av kunder som inte annat vill än att bli släta och vackra som barnrumpor i fejjan medelst den senaste, avancerade radiovågstekniken! Halva priset under en begränsad promotion period, självklart!!!

Men det är klart. Innan jag skickar ut flygbladen får jag väl experimentera lite på mig själv, och se vad som ger bäst resultat. 10 minuter på Defrost eller 2 minuter på 800 Watt? Typ.

Moooooaaaahahahaha 😀  😀  😀

%d bloggare gillar detta: